..."hissar man och inte bränner Stjärnbaneret.."
Ah, det där är en favorit. Den stålhårde kämpen, vår vän och kamrat...
Nåja, jag hade kunnat säga att termen "röd makt" kanske är olyckligt vald eftersom "vit makt"-musiken faktiskt rymmer ett element av hat och våld som inte är lika vanligt i gamla kampsånger. Fast nu dödades precis det resonemanget med exemplet ifråga (en hyllningssång till Stalin), så glöm det...
Dessutom har jag förstått att Maoismen var mer populär än Sovjetkommunismen bland rödvinsvänster. Vad blir det? Gul makt?
Fast nu dödades precis det resonemanget med exemplet ifråga (en hyllningssång till Stalin), så glöm det...
Dessutom har jag förstått att Maoismen var mer populär än Sovjetkommunismen bland rödvinsvänster. Vad blir det? Gul makt?
Nej, faktiskt inte. Maos må ha varit liten, men den var röd.
Det var exakt den sången jag tänkte på och det resonemanget jag förde när jag i går kväll myntade begreppet röd makt-musik.
Fast vilken skulle det annars vara?
*Must... not post... the obvious reply... must resist...*
Det innebär också att "alla kan spela"-konceptet förvisso var rätt kul, men i längden inte hade någon betydelse: kass musik är liksom kass oavsett hur mycket välvilja det ligger bakom.
Det kan också vara intressant att veta att Hoola Bandoola Band hade en tämligen "marknadsekonomisk" uppdelning av inkomsterna; Wiehe fick en större andel eftersom han skrev låtarna, vilket alla var tillfreds med. Inget tjafs med att dela lika oavsett insats