Proggens "staying power"
Jag försökte mest peka på hur termen används i gemen
Det försökte du inte alls, du försökte underbygga vad du trodde var rätt och så högg du till med en källhänvisning som inte höll. Backfire!
Nåja, jag håller med om att rätt mycket musik generellt buntas ihop som "progg", och det är kanske inte så fel. Det som är intressant är att se på vad som faktiskt överlevt av proggen, eller "proggen". Det finns ju flera proggband som fortfarande spelas idag: Nationalteatern, Hoola Bandoola mfl, och jag skulle säga att det de har gemensamt är att de faktiskt gjorde
bra musik. Dvs, låtarna har överlevt pga sina musikaliska kvaliteter och inte för att de gav uttryck för någon slags politisk kamp. Det innebär också att "alla kan spela"-konceptet förvisso var rätt kul, men i längden inte hade någon betydelse: kass musik är liksom kass oavsett hur mycket välvilja det ligger bakom.
Mikael Wiehe har i intervjuer sagt att han ogillade proggen, just för att alla skulle vara med: med sin bakgrund i jazzen hade han respekt för musikalisk skicklighet och var inte intresserad av att någon amatör skulle fördärva en bra låt. Det kan också vara intressant att veta att Hoola Bandoola Band hade en tämligen "marknadsekonomisk" uppdelning av inkomsterna; Wiehe fick en större andel eftersom han skrev låtarna, vilket alla var tillfreds med. Inget tjafs med att dela lika oavsett insats.
Det sagt, så kan jag ändå sakna proggens politiska inriktning, för den fanns ju både hos "alla kan spela"-banden och hos de som kunde lira. Dagens mesiga "popvänster" med deras klyschor ger jag inte mycket för, Wiehe och grabbarna hade däremot en hyfsat välgrundad åsikt och kunde dessutom utrycka den på ett förbannat intelligent och slagkraftigt sätt. Musik med sådan inriktning saknas idag, och det är lite tråkigt.
"Röd makt"-musik var en helt fantastisk term, btw. Jag ska genast jobba för att den förs in i SAOL.
Svensk progg när den var som bäst.