Nekromanti Bygger om världen till Arsmagica

[Tell]

Den är inte tillräckligt detaljerad, så jag ändrar. Målet är att ha en kampanj i nordfrankrike med kamraterna "när vi får tid" - vi jobbar alla heltid, och det är lite tungt just nu. Här tänker jag posta axplock och enskilda NPC:er, både fiktiva och riktiga. De fiktiva läggs till när tillräcklig info saknas, och även de riktiga har broderats på en aning. Anledningen är att det är tråkigt att skapa utan att någon ser det. Målet är att ha en karta uppdelad på 1400-talets feodallän, med personer som ledare på rätt plats.

Saknar för närvarande feodal ledare, kommer förmodligen att stå under greven av Brest.

1. Robert de Sabiez, greve av Bodilis. Den storvuxne greve Robert är vacker och välbyggd, och förtjust i vackra saker och personer. Hans intresse för konst, musik och intriger hindrar inte att han är förödande i närstrid; under sin ungdoms deltagande i vansinneskriget mot den Franska kronan gjorde han sig känd för att ha huggit en beriden riddare i tu, från riddarens axel till hästens mage, med hjälp av en hillebard. Sedan dess har hans rykte och skrämmande sätt att vråla människor upp i ansiktet när de gör något han ogillar inneburit att ingen har vågat attackera Bodilis. Någon gång varannat år deltar greven i tornerspel, för att visa upp sig och förstärka den skräck han injagar i riddare från Bretagnes andra delar. Greven är en god och omtyckt ledare för staden, framförallt eftersom han sätter dess intressen först, och dessutom gillar att spela orgel för stadsborna under mässan. Han klär sig alltid i gult, gärna med broderier i metalltråd, och bär alltid med sig en silvertrådsförstärkt hårdknuten piska, med vilken han genomdriver sin rättvisa i staden.
   
   Bodilis: Mindre stad en halvdagsresa från Bretagnes kust. Staden är tungt industrialiserad. Man har hästuppfödning, knyppling, väverier och bildstenhuggare. Den ström som går genom staden leder tyvärr inte ut i en naturlig hamn, men duger att frakta tunga varor på. Den rinner ut vid Brest. Utöver industrierna finns också en rikt dekorerad och medelstor kyrka i staden, med tillhörande Hieronymiterna, vilka fungerar som stadens notarier och utbildarna av de studiebegåvade och bättre bemedlade. Det regernade hus de Sabiez arbetar i första hand genom finansiell kontroll och beskyddarverksamhet visavi Bodilis invånare och kyrkan, men försöker i allmänhet hålla båda välvilligt inställda. Staden har inga riktiga försvarsverk, utan stuteriet/sätesgården Sabiez, kyrktornet och ett antal blockhus delar gemensamt på detta ansvar.
   
   Hus de Sabiez: Blåkorset med stjärnor mot guld; Tjursymbolik. Ätten stammar från Robert Afrikanen, legosoldatsledare från Mauritanien under den sena romerska kejsartiden, och har investerat tungt i regionen sedan man fick den i belöning för striderna mot Hunnerna. Valspråk: An-Ancien – till historien(s år). Bodilis står inte under Republiken Leons beskydd, även om man handlar mycket med dem.

Sforzahovet i Gardon-Gangez. Familjen Sforza är en märklig sak, en lågadlig familj som svingat sig till territorialkontroll, och som praktiserar både månggifte och adoption. Av denna anledning är deras hov och tillhörande legokompani enormt i förhållande till sin territorialkontroll. Sforzanerna (tvingarna) som man kallar medlemmarna inom släkten, ges ingen privategendom av ledningen, men får däremot använda släktens tillgångar, vilket ledaren Muzio menar kommer hålla dem lojala. Man uppmuntrar aktivt industrialisering av sitt territorium, och försöker inkludera tankar om detta när man planerar, om än med kraftigt varierande framgång. Släkten är främst intresserad av handel och legosoldater, vilket innebär att äventyrarklassen har den avgjort starkaste ställningen vid hovet, snarare än borgare, adel eller präster. Huset sforzas vapen är delat; det första fältet är skyskurat randigt i vitt och rött med fem stjärnor per rad i contrafärg; det andra fältet är blått med ett gyllne päron.

1. Furst Muzio Attendolo, Vasall under Neapel. Fältmarskalk av neapel. Hero, och far till ca 160 barn, både bastarder och äkta barn. Fördömd av kyrkan som upprepad bigamist. Är därför i samtal med både Culndee-rörelsen, Perfecti, Anabaptisterna och profetrörelserna kring hur han kan rädda sin själ. Stora delar av hans privata egendom (han avlönar sig själv från familjens egendom genom ett stipendium, framförallt för att därigenom motivera släkten att se sig som delägare i hans projekt) går till att finansiera olika försök att få sin själ räddad utan att därigenom riskera sina barns själar. Detta rör sig både om pilgrimsresor, samtal med dyra experter, donationer och direkt alkemiska medel. Muzio fick namnet tvingaren av den nuvarande konungen av Neapels fader, eftersom han på egen hand vände bataljer, genom att med sitt långsvärd krossa pikinerarformationer. Han är fortfarande en bjässe som är vältränad som en man hälften så gammal, och tar fortfarande aktiv del i fotkamperna vid tornerspel. Även om han kan rida, föredrar han aktivt att inte göra det. Han reser helst via en större vagn, med andra vagnar i släptåg, tillsammans med kärnmedlemmarna av sitt hov, hellre än att utsätta sin bakdel för hästarna. Denna vana är något som vanligen endast gravida kvinnor och koketter har, men den kostar honom litet eftersom han har bevisat att kombinationen av militära och administrativa högkvarter, bibliotek, salonger och mobila sovkammare för de viktigare medlemmarna av hovet (kärnvagnarna) ger hans administration ökad effektivitet.
2. Carl Durnabaligi, född Carl Gädda. Bibliotekarie och fixare under Muzio. Fungerar halva tiden som spioncentral och samlare av ovanliga skrifter åt Muzio, och andra halvan som resande administratör och diplomat. Född på dansk-kolonin vid Özel. Studerade vid Paris till dess kalmarunionens inbördeskrig bröt ut; namnet Durnabaligi härör från denna tid, då han bland annat studerade Persisika diktare och mystiker. Stod på salig kung Sverre av Norges sida, till dess denna kollapsade och kung Sverre fångades. Flydde och ställde sig under falskt namn till hovet i Ungerns tjänst. För dessas räkning skötte han smuggling mellan Italien och Turkiet, för att därigenom komma undan Venedigs tunga monopolpriser. Detta förde honom i kontakt med hovet i Neapel, vilka blev hans föredragna partners, och senare hans arbetsgivare. Som agent vidmakthåller han nätverk på de platser han ser att han kan behöva besöka, dvs. de platser där klanen Sforza, Neapel eller han själv har affärer, samt platser där dessas fiender har sina hov. På dessa platser håller hans sig ajour om, och bygger personakter kring, alla relevanta individer. Detta har i det dagliga två syften – det ena är att det ger honom en air av omnisciens, det andra är att han snabbt kan skicka ett skriftligt erbjudande om att köpa in böcker eller kuriositeter som dyker upp inom dessa områden - helst innan de kommer ut på marknaden. En tredje funktion är att det snabbt etablerar honom som en viktig och vis person när han reser. Innan han kommer till en plats kontaktar han regelmässigt åtminstone tre viktigare personager, och inkluderar i sina brev lösningar på deras mest personliga problem, formulerade på sätt som explicit tar hänsyn till deras intressen, personliga allianser, och personliga orosmoment. Mottagarna blir därigenom både satta i skuld till honom, och vanligen osäkra på sina egna säkerhetssystem, eftersom Durnabaligi uppenbarligen har möjlighet att ta reda på deras personliga information. När han därefter ber om introduktioner eller kontakter från dem, så tenderar de att svara jakande, framförallt eftersom dessa böner alltid har en vidhäftad lösning på något småproblem. Durnabaligi arbetar aldrig ensam, utan vidmakthåller en stab av bibliotekarier och tänkare, som hanterar olika platser eller expertområden. Hans operation är inte självfinansierande, men bär sina egna kostnader de flesta år, samtidigt som man bygger upp släkten Sforzas bibliotek, konstsal, och prestige. De tider där man har ont om pengar utför Durnabaligi extrauppdrag utanför släkten. Potentiella klienter kontaktas då av budbärare med paket med kopior av sina personakter och deras fienders, inslagna i turkiskt gräddbrunt siden med guldbroderier, och med en svart sidenrosett omkring. I paketet finns också ett kostnadsförslag, som vanligen är fullständigt orimligt, men inte förhandlingsbart. Muzio är inte överlycklig över den makt detta ger hans potentiella konkurrenter, och prioriterar därför Durnabaligis utgifter, vilket Durnabaligi själv ser som en högst rimlig attityd. Sina egna privata handelsoperationer driver Durnabaligi under namnet Luccio. Allt som allt har Durnabaligi en imponerande samling klassprivilegier. Som Carl Gädda är han dansk lågadel. Carl Durnabaligi är en erkänd lärd och partisan med medlemskap i ett halvdussin registrerade äventyrarförbund, medlem i Neapelakademin och halvfärdig student vid Paris. Carl Luccio är handelsman med bas i Pisa, och sparsmakade men lukurativa operationer över stora delar av östra och centrala medelhavet.

 

[2097]

Ser fram mot att höra mer, och extra mkt när ni kommer igång att lira!

 

[Tell]

[h=4]Republiken Leon[/h] Leon är en teokratisk republik, där biskopen svarar inför ull-handlarna och herdarna, vilka är organiserade i till helgonkulter förklädda gillen. Besökare slås ofta av folkets relativa rikedom och frispråkighet, vilket är direkt kopplat till denna relation; för kyrkans del är den behändig eftersom den garanterar åtminstone negativ kontroll av allt vad republiken gör – helgonkulterna leds nämligen alltid av en ordförande som tillika är ledare för en av Bretagnes Loc:er (muromklädda suveräna småkloster, vanligen med en ståtlig kyrka och som mest fem-sex munkar, som förtjänar sitt levebröd som hyrtjänstemän). Republiken Leon erkänner Bretagnes lag, och den Bretonska kronan som Suzerain. Därför finns också en hertiglig beskyddare i landet – för närvarande hertiginnan Alix de Thours.

Officiellt sett är hela territoriet centralkontrollerat under Furst-Biskopen av Leon, men i praktiken är denna kontroll kraftigt kringskuren, eftersom alla finanser måste godkännas de synnerligen merkantilt orienterade helgonkulterna. Därför finns det få paradbyggnader i området, och dess grå stenfasader misstas ofta för primitivism – själva menar Leoneserna att de är bevis på större dygd, eftersom medborgarna håller sin rikedom privat, och staten blir kristligt tvungen att ödmjuka sig. Sidoeffekten, att staten är omsprungen diplomatiskt eftersom alla ickespecialister föredrar bekvämligheterna och skönheten i Ys eller Saint Melo struntar man i.

För närvarande är biskopsämbetet dessutom extra kringskuret eftersom det finns två pretendenter, varav den ena stöds av Rom, men har suttit gisslan de senaste åtta åren (inklusive de fyra åren sedan han blev biskop), medan den andra stöds av republikens hertigliga beskydderska och majoriteten av gillena. Denna situation utnyttjas av grevarna av Porhoet, familjen Rohan, till att gradvis annektera gränslandet mot Poher i söder.

1. Furst-Biskop Philippe de Coetquis. Philip är en lojal och välvillig 39-årig intellektuell som först var informator åt de-Clissonfamiljen, och på deras pengar studerade sig till en dubbeldoktor i lag och teologi vid det hertigliga liberal-universitet i Angers.
   
   Vid sina studier och i staden gavs han namn av att vara samvetsgrann och ömsint, men teologiskt lärd och förmögen att förklara de samband som gör att teologi och samvete stämmer överens. Han blev därför väldigt älskad, och hans namn spreds hela vägen till Rom, som gav honom rectorsskapet för hela grevskapet Pentievres intellektuella fostran, med ett löfte om en biskopshatt på nordkusten, så snart någon blev ledig. Trots den relativa ungdom som han fick detta vid, hanterade han sin roll utmärkt under sina första fyra år på ämbetet. Därefter gjorde han misstaget att stödja sin familjs misslyckade uppror mot familjen de Rohan, vilket resulterade i att större delen av släkten berövades gods och gårdar, och tvingades i landsflykt.
   
   Philippe, hans mor Suzette de Kerauson, yngre bror August de Kerauson (som tvangs byta familj för att behålla det som finns kvar av familjens land) och hans kusin Jehan finns kvar i landet. I egenskap av familjens huvudman sattes Philippe i husarrest, begränsad till Rennes, Bretagnes huvudstad, långt från både Pentievre och resten av familjen. Där har han levt sedan dess – nu på sitt nionde år. Jehan hanterar som vikarie större delen av Philippes verksamhet i Leon, och försvarar sin kusins intressen så gott det går, även om det mesta han gör inte röner ohygglig framgång.
   
   Större delen av sin tid ägnar Philippe åt att svara på brev från troende runt om i Bretagne, och till att försöka medla bland andra medlemmar av lågadeln, så att inte fler misslyckas i sina uppror, och helst inte gör uppror alls, utan använder koordinerade krafter för att tvinga högadeln att göra som de vill ändå. Han lever ett bekvämt liv, som inackorderad hos en rikare tyghandlare från metropolen Vitré, under order från Françoise Landais, ledarinna för republiken Vitré och dotter till Bretagnes förra mästerspion. Philippe nuvarande fångenskap passar alla externa krafter: Rom har skäl att bannlysa Bretagne när de behagar, vilket håller Bretagne tjänstvilliga när Rom behöver dem; Bretagne slipper på detta sätt gå i ännu mer öppen konflikt med Rom; Frankrike gläds åt att se Françoise pengar och uppmärksamhet splittras en aning, så att hon inte blir lika farlig som hennes far var, medan resten av familjen kommer undan större repressalier och dessutom har en kanal direkt till Bretagnes hov. Även om Philippe alltså vantrivs, inser han att han kommer bli kvar i Rennes under försvarlig framtid. Han bär sin exil stoiskt, och gör det bästa av situationen.

 

[Tell]

Person två i biskopsdramat i Leon:

1. Thenenan ri tuaithe Tindùr är son till Clidna Tindùr, drottning och gudinna i Södra Munster. Att han lämnade sin mors hov, och övergick till sin moster Brigids, och därmed konverterade till kristendomen har gjort honom arvlös, vilket han inte sörjer. Han är en frisinnad och festglad karl, men också en enormt känslig själ, som tar mycket allvarligt på sitt eget ord. Efter att han vaknat upp i fel säng i hovet i Kildare, och därigenom startat ett mindre inbördeskrig, övertygade hans moster honom om att dels bli präst (och därmed celibat) dels att lämna Irland och resa till kontinenten. Väl där turnerade han runt Frankrikes olika hov, och skaffade sig grundläggande prästkunskaper, till dess han kom till Bretagne, och blev ömsesidigt betagen av hertiginnan Alix de Thours. De utvecklade snabbt en god intellektuell och social dynamik, som gjorde Alix arbete som ”beskyddare” av Leon lättare, och gjorde Thenenan synnerligen populär bland de lokala invånarna, som i honom kände att de hade fått en präst med skit under naglarna. Att han dessutom var son till en gudinna, med en gudomlighets nivå av fysik, karisma och kvicktänkthet gjorde inte saken sämre. Under nästan ett år levde han och Alix i en platonisk kärleksrelation, medan båda stärkte sina positioner. Under denna tid utnämnde Alix honom till biskop av Leon, med helgonkulternas och städernas jubel. Detta var ett avgörande ögonblick för halvguden Thenanan, som tog sina eder på stort allvar, och som Culndee menade att församlingens auktoritet i detta avseende var större än Roms. Detta innebar inte något avbrott i deras kontakt, innan Alix make dog. När hennes sorgeår var över, sökte hon ta honom till älskare.
   
   Efter att han, med hänvisning till sitt kyskhetslöfte, vägrat ta deras relation till den köttsliga nivån, kidnappade Alix honom, med avsikt att tvinga honom att bli hennes älskare. Han vägrade inledningsvis till dess hon började svälta honom till underkastelse. Efter en tid accepterade han, på villkoret att han först fick bada i Atlanten, och därmed tvätta av sig sina synder. Alix misstyckte inte att se sin framtida älskare naken i kallt vatten, och accepterade därför. Väl i kallade han på sin släkting på moderns sida, draken Melusine, och förklarade inom ett ögonblick situationen. Hon gav honom den gåva han bad om – situationell spetälska. När han är avklädd eller i en sensuellt laddad situation ruttnar hans hud, och han uppvisar alla sympton på spetälska, inklusive förmågan att sprida denna. Detta omöjliggjorde naturligtvis all form av fysisk kontakt mellan honom och Alix, och innebar en viss spänning dem emellan, innan hon accepterade situationen.
   
   Numera är Thenenan realbiskop och därmed ledare för Leon, och hans och Alix relation är tillbaka till det den var. Theanans absolut bekräftningsbara kyskhet gör honom dessutom till en lokal fantasisymbol i hertigdömet, och en bekännare som alla makar är trygga att låta sina hustrur besöka. Sammantaget har han det liv han önskar, och försöker fullfylla sitt ämbete så gott han kan utan att därmed bli indragen i något så urtråkigt som politik.

 

[Tell]

Hovet i Dover

Hovet i Dover är centrum för storfurstendömet ”de fem hamnarna”, kommendöriatet av landets och sjöns kavalleri, och för stadsstaten Meregate vid vilken sjöfolken lämna tribut, eller med andra ord för familjen de Fiennes. Teoretiskt sett är de fem hamnarna sitt eget rike, men ett som England aldrig har erkänt. I detta område kallas hela denna del av Kent för ”baroniet Sayenseel”, vilket alltså trots sin låga rang omfattar hela grevskapet Thanet samt kusten i grevskapet Rocastra. Baronerna Sayenseel hålls i resten av England för deputerade av de övriga kronorna för att regera och skydda den Engelska kanalen. Området är formellt sett under burgundisk lag, vilket ofta ställer till vissa problem. Exempelvis är dun unga storfurstinnan Joan de Fiennes tvångsbortgift med fursten av Salisbury, lagligt enligt Engesk lag, där hon också måste återföras till sin make, medan hon enligt Burgundisk lag är oomtvistad regent av Dover.

 

[Tell]

[h=4]Itzendorf-staden[/h] Handelsstad under vattenytan norr om tysk-frisiska kusten, som handlar salt mot livsmedel med lokalbefolkningen. Staden nås genom grottor vid kusten, eller genom ett slags vattenhiss, mittemellan Burhave och Roddens på ena sidan och Edenserloog på den andra. Invånarna ger sig själva gälar för att kunna hantera livet under vattenytan, och simmar med hjälp av artificiella fenor och fettindränkta (ofta magiförstärkta) läderkläder. Själva staden, när man når den, ligger i en bubbla av för alla varelser andningsbar vätska. Det är relativt dunkelt där nere, och ljuset som finns kommer i form av stora glober av lagrat soljdus, vilket dock bryts så snabbt och så konstigt att staden är i ständig skymning. Gatulivet är obefintligt, och utsidan på staden liknar en serie karvade bluffparadbyggnader (vilket det också är). Inga hus har fönster och själv ingångarna till husen är som på bävergryt, i golvet, och väl inne är det vanlig luft. De flesta husen är anknutna till varandra och till de grottor som förbinder dem med landbacken, på ett sätt som gör att man inte måste simma om man inte så önskar. Itzendorf är oerhört rikt på vis. Dels finns det naturliga källor i grottorna runt om i bukten, kring staden, dels finns en sprickbildning mellan världarna mellan Varell-skogen och evighetshavet, precis uppåt kusten, som resulterar i en serie feportar. Nackdelen med livet i staden är att dessa feportar är rika nog att de är svåra att skörda snabbt nog för att hindra intrång från demoner, avgudar och odjur. Detta gör att Itzendorf har backat från stora delar av magernas traditionella isolering, och istället samarbetar aktivt med både kyrkan (som längsmed sprickan har ett större kloster och ett antal klockutrustade kapell) och adeln (som vid Varellskogens norra delar har ett monsterjaktsområde och som vidmakthåller slott och försvarspunker runt om i skogen). Sprickan gör också att det ofta blir svält i staden, eftersom den gör att befolkningen i Ostfrisland periodvis äts upp, vilket gör att jordbruksproduktionen sjunker.