Jag håller på och skriver på Världens höst igen, ett rollspel som ska utspela sig i en oändligt avlägsen framtid där Jorden har blommat över och går mot sitt slut. En viktig del av Världens höst är känslan av uråldrig närvaro och mystik, och en viktig del av denna känsla är alla de gamla artefakter från mer högstående kulturer som har bebott världen som ligger och skräpar. Jag har hittat på ett antal sådana föremål, men behöver hjälp med att utöka ”fyndtabellen” med mer vansinnig, skrämmande, gåtfull eller vacker teknologi. Teknologin i fråga får gärna ha en ”främmande” eller ”magisk” känsla.
Det här har jag skrivit ihop än så länge, fler idéer samt kritik och förbättringar är alltså mycket välkomna:
Bortglömd eller speciell teknologi
Världens höst är en plats som vibrerar av förfluten tid. På vissa ställen tycks själva luften vara tjock av minnen och glömska, på andra ställen kan den som gräver djupt finna verktyg och leksaker som tillverkats av civilisationer så högtstående och främmande att de förefaller ha gudomligt eller magiskt ursprung.
Nedan presenteras ett litet urval av ting som den nyfikne och framgångsrike arkeologen eller äventyraren kan snubbla över i de gamla ruinstäderna som fortfarande ruvar på många mörka hemligheter där de breder ut sig under sanden eller växtligheten i vildmarken, eller på havets botten.
Älvating
Hon tog fram den lilla älvastenen ur den sammetsklädda asken. Vindsrummet i den stora herrgården badade i grått eftermiddagssolsken som fick gardinernas vita spetsar att se spöklika ut, som spindelnät. Den stora fåtöljen hon satte sig i påminde på något sätt om en stor, sammetsklädd spindel.
Henne mormor hade berättat att hennes mormorsmormorsmor hade fått älvastenen av en förälskad älvaprins och att den hade gått i arm från dotter till dotter ända sedan dess. Hon höll upp den mot ljuset och tittade på den. Den var mjölkvit och slät och infattad i en slät brosch av hård, svart sten.
Hon lade ner den på bordet och klappade högt med händerna en gång, så som hennes mormor hade lärt henne att man skulle göra för att väcka älvorna. Vackra former av färgat ljus vecklades ut och tändes i tomma luften över bordet och när hon rörde vid dem förändrades de och bytte färg.
Hon satt så länge, och lekte med den fantastiska leksaken.
Många av historiens högkulturer har uppfunnit det som trollkarlarna kallar för hand-öga-ljus-mekanik, en maskin som projicerar en bild eller ett stycke information framför användarens blick och som ibland också kan känna av användarens handrörelser i luften och därmed låta denne manipulera den presenterade informationen. Vissa kulturer har helt genomsyrats av detta sätt att presentera information på och hand-öga-ljus-mekaniker finns på allt från vapen och fordon till enkla hushållsmaskiner. Ofta aktiveras en hand-öga-ljus-mekanik genom att man för handen över den eller snuddar vid den, varför också sentida användare som inte vet vad de har att göra med kan råka aktivera den.
Eftersom hand-öga.ljus-mekaniken ligger bortom allt det världens höst kan uppbåda ens bland sina främsta trollkarlar ser man på ting som är försedda med sådana som älvating, verktyg förbundna med älvornas folk, som ju är hallucinationernas mästare.
Levande maskiner
Några av de civilisationer som spirade under världens vår använde sig av levande maskiner av olika slag.
Levande maskiner har använts i alla branscher och för alla sorters uppgifter: det finns levande maskiner som är vapen och transportmedel och det finns levande maskiner som lyser och levande maskiner som spelar upp eller spelar in ljud.
Levande maskiner varierar i hur levande eller ”organiska” de ger intryck av att vara: vissa kulturer använde sig av levande maskiner som såg ut som marmor eller gummi och vars biologiska komponenter var ytterst väl maskerade medan andra använde levande maskiner som verkligen såg ut som levande insekter eller maskiner av leder och senor och muskler.
De mekaniska trädgårdarna
Yin-Ylan klev upp på den jättelika grodan som stod tjudrad vid hennes hydda. Hon spände fast sig vid sadeln och grodan satte iväg med höga, smidiga språng längs odlingarna som bredde ut sig under den blå, molfria sommarhimlen.
Här och var stod ett blommande vapenträd i överflödig, vit skrud, men de flesta växterna hade redan blommat över och på blommornas platser växte nu små, gröna frukter.
Yin-Ylan stannade vid ett stort träd vars grenar dignade under tunga, ljusgröna frukter stora som vattenmeloner. Hon klev av grodan, tog fram sin långa, smäckra trädgårdskniv och skar loss en frukt. Klöv det mjuka skalet och tittade på grodden som låg inbäddad i det trådiga, vita fruktköttet. Geväret var inte klart än, och det hade hon inte heller väntat sig. Pipan var ännu mjuk och hoprullad som en fjärilssnabel – i själva verket skulle den hårdna först efter några veckor i solljus. Yin-Ylan, trädgårdsmästare av svarta stövlar, log. Det skulle bli fina gevär i år. Fina gevär. Hon hoppade upp på grodan och försvann över en hög häck.
En undergrupp eller avart till de levande maskinerna utgör föremål som stammar från det som kallas för de mekaniska trädgårdarna.
Åtminstone en av de civilisationer som använt sig av levande maskiner har använt sig av en typ av maskiner som producerats i form av frukter eller blommor på stora produktions- eller moderväxter. Moderväxterna har i vissa fall förökat sig som vanliga blommor och överlevt de kulturer som frambragt dem. De mekaniska trädgårdarna är stora odlingsanläggningar i söder där man förädlar förvildade former av sådan levande teknologi och exporterar den till rika köpare, företrädesvis till kyrkan och till en del trollkarlar och legosoldater.
Kristallsnigel
Kristallsnigeln är en levande kristallstruktur som någon forntida, avancerad högkulturer använde som teleapisk inspelningsmaskin. En kristallsnigel kan spela in, spara och åter spela upp ett tusental timmar av upplevelser, minnen och drömmar.
Kristallsnigeln ser ut som ett armslångt snigelliknande djur som består helt och hållet av vagt genomskinliga, fina kristaller eller facetter. Den rör sig med ungefär samma glidande rörelse som en blodigel och den utsöndrar ett regnbågsskimrande slem från kroppen. Om man tar på den med handen känns den ungefär som grovt sandpapper.
Om man placerar kristallsnigeln mot naken hud projicerar den via nervbanorna en hand-öga-ljus-mekanik rätt in i hjärnans syncentrum, så att man framför sig ser olika menyer och ikoner med vilkas hjälp man kan spela upp olika tidigare inspelade minnen och även spela in nya.
Teknologin bakom kristallsniglarna tillhör en långt mer avancerad kultur än någon som finns vid världens höst och inte ens trollkarlarna förstår sig på dem. Personer som äger kristallsniglar och har lärt sig använda dem blir ofta handelsresanden som åker runt i världen och säljer och köper minnen och drömmar, något som passar bra ihop med föreställningen om just hand-öga-ljus-mekanikens samhörighet med älvornas rike av ljus och drömmar.
Skuggdräkt
Skuggdräkter användes av elitförband och lönnmördare i mer civiliserade tider. En skuggdräkt är sydd i ett intelligent material som skiftar form och struktur så att det bäraren smälter in i omgivningen som en kameleont.
En skuggdräkt kan se ut nästan hur som helst: den kan vara en mantel eller en kroppsstrumpa eller bara en del av ett forna komplett set, t.ex. en jacka eller en huva. Skuggdräktens funktioner styrs vanligen via en dosa som sitter på jackärmen eller på något spänne.
Spindelmina
Spindelminan var ett av de ohyggliga vapen som utvecklades och användes i krigen mellan änglarna och sommarens gudar. En spindelmina består av monofilamenttrådar – trådar som bara är en eller ett par molekyler tjocka och som därför är osynliga och ytterst skarpa. Monofilamenttrådarna ligger hoprullade i en äggformad kapsel under mycket hårt tryck och de skjuts ut då någon utlöser minan genom att t.ex. trampa på den.
Beroende på hur vårdslöst en spindelmina har förvarats och hanterats är molofilamenttrådarna i den olika stryktåliga och kraftfulla: en spindelmina som har förvarats torrt och säkert kan strimla en pansarvagn till tärningar, medan en spindelmina som har legat i blöt i tusentals år bara resulterar i några osynliga pisksnärtar över den klumiges smalben och lår.
Vissa spindelminor använder sig av en form av monofilamenttrådar som hårdnar till en mycket stryktålig form av glas via en kemisk reaktion med luften. Sådana minor står kvar långt efter att de utlösts, som dödliga blommor av rakbladsvassa trådar, förnimbara bara som något som glittrar i ögonvrån när solen faller från ett visst håll.
Trollsnok
En trollsnok ser ut som en mask försedd med en eller flera långa snablar. En trollsnok förstärker en människas luktsinne till en hund eller vargs nivå. Trollsnokar har troligen använts av någon forntida kulturs jägare eller kockar. Vissa trollsnokar är kombinerade med ett visir som låter bäraren se värmestrålning.
En trollsnok kräver viss träning för kunna användas på ett meningsfullt sätt.
Svävande öga
Nästan alla kulturer i mänsklighetens långa historia har använt sig av nyhetsrapportering i en eller annan form och det svävande ögat är ett verktyg som har använts i det syftet av en relativt högt utvecklad kulturs journalister eller barder.
Ett svävande öga består av dels av själva ögat och dels av någon typ av kontrollenhet. Ögat är en kamera som på det eller andra sättet flyger fram med lämplig hastighet och höjd över marken. Ögat kan se ut på nästan vilket sätt som helst: som ett litet prisma, som ett klot eller rör av mörk plast eller som något helt annat.
Ögat sänder information till kontrollenheten. Kontrollenheten ser ibland ut som en liten, kvadratisk låda, ibland som en handske och ibland som en hjälm eller ett öronsmycke. Kontrollenheten har alltid en hand-öga-ljus-mekanik som projicerar det som ögat ser framför användaren och med vilkens hjälp man också styr ögat.
Vissa ögon kan filma värmestrålning eller ultraviolett ljus och sådana ögon kan se igenom väggar och uppfatta spöken och vålnader genom att notera förändringar av lufttemperaturen.
Nattmantel
Fedaydin stannade till och lyssnade. Vakterna kom närmare, och de kom från båda ändarna av korridoren. Han tvekade tillräckligt länge för att två vakter skulle se hur han rörde vid bältesspännet, svepte in sig i nattmanteln och var borta, försvunnen i tomma luften så hastigt att manteln sjönk till marken som en tom säck.
Fedaydin andades, stampade lite med fötterna och satte sig ner. Fullständigt mörker omgav honom. Nattmanteln skrämde honom en aning… dess värld av mörker, den skrämde honom. En gång hade han tänt elddonet då han varit inuti nattmanteln och han hade sett en ändlös yta av ett slätt, grått material breda ut sig i alla riktningar. Sedan dess lät han bli att tända elddonet.
Medan han funderade på detta, och på vad vakterna kunde tänkas göra med manteln, hans enda port ut i verkligheten, ställde han sig upp och började gå fram och tillbaka. Han hörde sina fotsteg och sitt hjärta; inget mer.
Nattmanteln är en reva i rumtidsväven som på något sätt projiceras inuti en stor mantels ytterfåll, så att portalen så att säga öppnas inuti manteln. Revan stängs öppnas och stängs då bäraren rör vid en brosch som vanligen sitter i bältet. Den exakta mekaniken bakom en skuggmantel ligger långt bortom trollkarlarnas förstånd.
När en person använder en nattmantel sveper han bara in sig i manteln och aktiverar rumtidsrevan, varpå han är försvunnen i tomma luften.
Den som använder en nattmantel kliver in i en skuggdimension som oftast bara består av en plan yta eller en enklare geometrisk form, t.ex. ett klotformat eller kubiskt rum. Han öppnar portalen i manteln med hjälp av spännet på bältet eller med ett kommandoord.
okej, det var allt, så länge. jag kanske postar upp lite regler och världsinformation senare,
love is love
sinisa
Det här har jag skrivit ihop än så länge, fler idéer samt kritik och förbättringar är alltså mycket välkomna:
Bortglömd eller speciell teknologi
Världens höst är en plats som vibrerar av förfluten tid. På vissa ställen tycks själva luften vara tjock av minnen och glömska, på andra ställen kan den som gräver djupt finna verktyg och leksaker som tillverkats av civilisationer så högtstående och främmande att de förefaller ha gudomligt eller magiskt ursprung.
Nedan presenteras ett litet urval av ting som den nyfikne och framgångsrike arkeologen eller äventyraren kan snubbla över i de gamla ruinstäderna som fortfarande ruvar på många mörka hemligheter där de breder ut sig under sanden eller växtligheten i vildmarken, eller på havets botten.
Älvating
Hon tog fram den lilla älvastenen ur den sammetsklädda asken. Vindsrummet i den stora herrgården badade i grått eftermiddagssolsken som fick gardinernas vita spetsar att se spöklika ut, som spindelnät. Den stora fåtöljen hon satte sig i påminde på något sätt om en stor, sammetsklädd spindel.
Henne mormor hade berättat att hennes mormorsmormorsmor hade fått älvastenen av en förälskad älvaprins och att den hade gått i arm från dotter till dotter ända sedan dess. Hon höll upp den mot ljuset och tittade på den. Den var mjölkvit och slät och infattad i en slät brosch av hård, svart sten.
Hon lade ner den på bordet och klappade högt med händerna en gång, så som hennes mormor hade lärt henne att man skulle göra för att väcka älvorna. Vackra former av färgat ljus vecklades ut och tändes i tomma luften över bordet och när hon rörde vid dem förändrades de och bytte färg.
Hon satt så länge, och lekte med den fantastiska leksaken.
Många av historiens högkulturer har uppfunnit det som trollkarlarna kallar för hand-öga-ljus-mekanik, en maskin som projicerar en bild eller ett stycke information framför användarens blick och som ibland också kan känna av användarens handrörelser i luften och därmed låta denne manipulera den presenterade informationen. Vissa kulturer har helt genomsyrats av detta sätt att presentera information på och hand-öga-ljus-mekaniker finns på allt från vapen och fordon till enkla hushållsmaskiner. Ofta aktiveras en hand-öga-ljus-mekanik genom att man för handen över den eller snuddar vid den, varför också sentida användare som inte vet vad de har att göra med kan råka aktivera den.
Eftersom hand-öga.ljus-mekaniken ligger bortom allt det världens höst kan uppbåda ens bland sina främsta trollkarlar ser man på ting som är försedda med sådana som älvating, verktyg förbundna med älvornas folk, som ju är hallucinationernas mästare.
Levande maskiner
Några av de civilisationer som spirade under världens vår använde sig av levande maskiner av olika slag.
Levande maskiner har använts i alla branscher och för alla sorters uppgifter: det finns levande maskiner som är vapen och transportmedel och det finns levande maskiner som lyser och levande maskiner som spelar upp eller spelar in ljud.
Levande maskiner varierar i hur levande eller ”organiska” de ger intryck av att vara: vissa kulturer använde sig av levande maskiner som såg ut som marmor eller gummi och vars biologiska komponenter var ytterst väl maskerade medan andra använde levande maskiner som verkligen såg ut som levande insekter eller maskiner av leder och senor och muskler.
De mekaniska trädgårdarna
Yin-Ylan klev upp på den jättelika grodan som stod tjudrad vid hennes hydda. Hon spände fast sig vid sadeln och grodan satte iväg med höga, smidiga språng längs odlingarna som bredde ut sig under den blå, molfria sommarhimlen.
Här och var stod ett blommande vapenträd i överflödig, vit skrud, men de flesta växterna hade redan blommat över och på blommornas platser växte nu små, gröna frukter.
Yin-Ylan stannade vid ett stort träd vars grenar dignade under tunga, ljusgröna frukter stora som vattenmeloner. Hon klev av grodan, tog fram sin långa, smäckra trädgårdskniv och skar loss en frukt. Klöv det mjuka skalet och tittade på grodden som låg inbäddad i det trådiga, vita fruktköttet. Geväret var inte klart än, och det hade hon inte heller väntat sig. Pipan var ännu mjuk och hoprullad som en fjärilssnabel – i själva verket skulle den hårdna först efter några veckor i solljus. Yin-Ylan, trädgårdsmästare av svarta stövlar, log. Det skulle bli fina gevär i år. Fina gevär. Hon hoppade upp på grodan och försvann över en hög häck.
En undergrupp eller avart till de levande maskinerna utgör föremål som stammar från det som kallas för de mekaniska trädgårdarna.
Åtminstone en av de civilisationer som använt sig av levande maskiner har använt sig av en typ av maskiner som producerats i form av frukter eller blommor på stora produktions- eller moderväxter. Moderväxterna har i vissa fall förökat sig som vanliga blommor och överlevt de kulturer som frambragt dem. De mekaniska trädgårdarna är stora odlingsanläggningar i söder där man förädlar förvildade former av sådan levande teknologi och exporterar den till rika köpare, företrädesvis till kyrkan och till en del trollkarlar och legosoldater.
Kristallsnigel
Kristallsnigeln är en levande kristallstruktur som någon forntida, avancerad högkulturer använde som teleapisk inspelningsmaskin. En kristallsnigel kan spela in, spara och åter spela upp ett tusental timmar av upplevelser, minnen och drömmar.
Kristallsnigeln ser ut som ett armslångt snigelliknande djur som består helt och hållet av vagt genomskinliga, fina kristaller eller facetter. Den rör sig med ungefär samma glidande rörelse som en blodigel och den utsöndrar ett regnbågsskimrande slem från kroppen. Om man tar på den med handen känns den ungefär som grovt sandpapper.
Om man placerar kristallsnigeln mot naken hud projicerar den via nervbanorna en hand-öga-ljus-mekanik rätt in i hjärnans syncentrum, så att man framför sig ser olika menyer och ikoner med vilkas hjälp man kan spela upp olika tidigare inspelade minnen och även spela in nya.
Teknologin bakom kristallsniglarna tillhör en långt mer avancerad kultur än någon som finns vid världens höst och inte ens trollkarlarna förstår sig på dem. Personer som äger kristallsniglar och har lärt sig använda dem blir ofta handelsresanden som åker runt i världen och säljer och köper minnen och drömmar, något som passar bra ihop med föreställningen om just hand-öga-ljus-mekanikens samhörighet med älvornas rike av ljus och drömmar.
Skuggdräkt
Skuggdräkter användes av elitförband och lönnmördare i mer civiliserade tider. En skuggdräkt är sydd i ett intelligent material som skiftar form och struktur så att det bäraren smälter in i omgivningen som en kameleont.
En skuggdräkt kan se ut nästan hur som helst: den kan vara en mantel eller en kroppsstrumpa eller bara en del av ett forna komplett set, t.ex. en jacka eller en huva. Skuggdräktens funktioner styrs vanligen via en dosa som sitter på jackärmen eller på något spänne.
Spindelmina
Spindelminan var ett av de ohyggliga vapen som utvecklades och användes i krigen mellan änglarna och sommarens gudar. En spindelmina består av monofilamenttrådar – trådar som bara är en eller ett par molekyler tjocka och som därför är osynliga och ytterst skarpa. Monofilamenttrådarna ligger hoprullade i en äggformad kapsel under mycket hårt tryck och de skjuts ut då någon utlöser minan genom att t.ex. trampa på den.
Beroende på hur vårdslöst en spindelmina har förvarats och hanterats är molofilamenttrådarna i den olika stryktåliga och kraftfulla: en spindelmina som har förvarats torrt och säkert kan strimla en pansarvagn till tärningar, medan en spindelmina som har legat i blöt i tusentals år bara resulterar i några osynliga pisksnärtar över den klumiges smalben och lår.
Vissa spindelminor använder sig av en form av monofilamenttrådar som hårdnar till en mycket stryktålig form av glas via en kemisk reaktion med luften. Sådana minor står kvar långt efter att de utlösts, som dödliga blommor av rakbladsvassa trådar, förnimbara bara som något som glittrar i ögonvrån när solen faller från ett visst håll.
Trollsnok
En trollsnok ser ut som en mask försedd med en eller flera långa snablar. En trollsnok förstärker en människas luktsinne till en hund eller vargs nivå. Trollsnokar har troligen använts av någon forntida kulturs jägare eller kockar. Vissa trollsnokar är kombinerade med ett visir som låter bäraren se värmestrålning.
En trollsnok kräver viss träning för kunna användas på ett meningsfullt sätt.
Svävande öga
Nästan alla kulturer i mänsklighetens långa historia har använt sig av nyhetsrapportering i en eller annan form och det svävande ögat är ett verktyg som har använts i det syftet av en relativt högt utvecklad kulturs journalister eller barder.
Ett svävande öga består av dels av själva ögat och dels av någon typ av kontrollenhet. Ögat är en kamera som på det eller andra sättet flyger fram med lämplig hastighet och höjd över marken. Ögat kan se ut på nästan vilket sätt som helst: som ett litet prisma, som ett klot eller rör av mörk plast eller som något helt annat.
Ögat sänder information till kontrollenheten. Kontrollenheten ser ibland ut som en liten, kvadratisk låda, ibland som en handske och ibland som en hjälm eller ett öronsmycke. Kontrollenheten har alltid en hand-öga-ljus-mekanik som projicerar det som ögat ser framför användaren och med vilkens hjälp man också styr ögat.
Vissa ögon kan filma värmestrålning eller ultraviolett ljus och sådana ögon kan se igenom väggar och uppfatta spöken och vålnader genom att notera förändringar av lufttemperaturen.
Nattmantel
Fedaydin stannade till och lyssnade. Vakterna kom närmare, och de kom från båda ändarna av korridoren. Han tvekade tillräckligt länge för att två vakter skulle se hur han rörde vid bältesspännet, svepte in sig i nattmanteln och var borta, försvunnen i tomma luften så hastigt att manteln sjönk till marken som en tom säck.
Fedaydin andades, stampade lite med fötterna och satte sig ner. Fullständigt mörker omgav honom. Nattmanteln skrämde honom en aning… dess värld av mörker, den skrämde honom. En gång hade han tänt elddonet då han varit inuti nattmanteln och han hade sett en ändlös yta av ett slätt, grått material breda ut sig i alla riktningar. Sedan dess lät han bli att tända elddonet.
Medan han funderade på detta, och på vad vakterna kunde tänkas göra med manteln, hans enda port ut i verkligheten, ställde han sig upp och började gå fram och tillbaka. Han hörde sina fotsteg och sitt hjärta; inget mer.
Nattmanteln är en reva i rumtidsväven som på något sätt projiceras inuti en stor mantels ytterfåll, så att portalen så att säga öppnas inuti manteln. Revan stängs öppnas och stängs då bäraren rör vid en brosch som vanligen sitter i bältet. Den exakta mekaniken bakom en skuggmantel ligger långt bortom trollkarlarnas förstånd.
När en person använder en nattmantel sveper han bara in sig i manteln och aktiverar rumtidsrevan, varpå han är försvunnen i tomma luften.
Den som använder en nattmantel kliver in i en skuggdimension som oftast bara består av en plan yta eller en enklare geometrisk form, t.ex. ett klotformat eller kubiskt rum. Han öppnar portalen i manteln med hjälp av spännet på bältet eller med ett kommandoord.
okej, det var allt, så länge. jag kanske postar upp lite regler och världsinformation senare,
love is love
sinisa
