Nekromanti Blomsterön säsong 2 - Kristalldraken från urberget

[Mannen i skogen]

Vi återvänder till De fyrtio öarnas rike och Blomsterön.
Två år har gått efter mordet på mäster Mira, och den efterföljande tronföljdsstriden. Befälhavare Kanon var en stark kandidat tills det uppdagades att det var han som låg bakom mäster Miras död. Till sist blev Miras dotter Leonira ny öhövding.
Läs mer om den kampanjen här.

Rollfigurerna
Under dessa två år har följande hänt med rollfigurerna.

Tero Stark
har fortsatt sin bana som spejare för Blomsteröns armé. Med hjälp av drakjägarskeppet som han ärvde efter sina föräldrars avrättning fokuserar han på kustbevakning.

Siva Acosta
tog över ledarskapet för spiongillet, efter att Kentjes ”befordrats” till ambassadör till en ö långt bort. Hon har jobbat på att stärka sammanhållningen i gillet och verkar ha fått respekt från de övriga medlemmarna. Siva tillbringar en del tid hos de andra alverna och försöker lägga ett gott ord för sin bror Ezdo när hon kan. Ena orosmolnet är att Kentjes är en manipulativ typ som inte är kvar på ön där han blev stationerad.

Riddar Ragnar
tilläts komma tillbaka till skogen, där hans stuga stod. Under de senaste åren har han renoverat och byggt ut sin stuga så att den nu mer liknar en liten herrgård. Han har engagerat sig mycket i skogvaktarrådet och är ledare för ett skogsvårdskompani som består av 20 människor och alver.

Medicus
har fortsatt studera, köpt ett eget hus i Rökvik och öppnat en liten klinik. Ibland hjälper han till att undervisa magistudenterna vid Leoniras magiskola.

Ezdo Lupi
fick en riktig jaktlicens utfärdad och har tillbringat den mesta tiden i skogen, på jakt efter nya byten. När han fällt tillräckligt har han rest till Delta eller Drakhamn och sålt skinnen, samt strax spenderat intjänade pengar på stadens tavernor och värdshus. När han behövt någonstans att sova eller öva skytte har han stört Ragnar.

Luna har rest iväg i världen och är inte med i den här kampanjen.

Spelvärlden
Och i spelvärlden har det också hänt grejer.
Mäster Leonira har förlovat sig med sin älskare Björn Björk. Dock visade hon sig vara en tyrannisk härskare, åtminstone när det kommer till att chockhöja skatterna. Detta väcker en del ont blod på Blomsterön, eftersom de extra pengarna framför allt går till att finansiera Leoniras magiskola. Magiskolan går ju å andra sidan bra och har ca 20 framgångsrika studenter, från flera olika öar, som Leonira undervisar.
Leoniras fästman Björn Björk har kvar sin roll som skogvaktare, och verkar nöja sig med det. Just nu kan han dock inte göra så mycket, eftersom han brutit benet.
Marskalken Namta har gjort vad hon kunnat för att stötta Leonira i rollen som öhövding. I övrigt har hon levt ett tillbakadraget liv.
Kentjes, som tidigare var ledare för spiongillet, har genomskådat att han blev ambassadör långt bort som hämnd för att han inte hjälpte till att hitta mäster Miras mördare. Det finns rykten om att han är tillbaka på Blomsterön, och planerar något. Det otrevliga är att spiongillet varken kan bekräfta eller dementera detta.
Domaren Pagraf råkade göra bort sig när han själv skulle utverka ett spöstraff. Han pryglade för mycket och drog på sig allmänt ogillande. Han fick en varning från Leonira för tilltaget, men har kvar sin position som domare.
Efter att befälhavare Kanon avrättats för mordet på mäster Mira utsågs hans son Twar, Teros bror, till ny befälhavare. Han är ung, men duktig på logistik och taktik.

Alverna har börjat öva sig mer för strid. Det är som om de väntar oroligheter snart, antingen inom eller utom Blomsterön. Hur som helst är det bra att vara redo.
Dvärgarna har verkat för goda relationer med mäster Leonira, men i övrigt inte gjort något väsen av sig.
Förhållandet till Härskarön, där drottningen av De fyrtio öarnas rike bor, har varit spänt efter prinsessan Heidis kuppförsök på Blomsterön. Förhållandet har dock blivit lite bättre. Samtidigt är det mycket trafik till och från drottningens ambassad på Blomsterön, och det finns tecken på att de inte litar helt på Leonira.

Blomsteröns skördar har varit bra, och produktionen av honung och mjöd har stigit. Havsdrakejägarna har dock haft det sämre. På grund av utfiske har drakarna minskat, men förra året begränsade de jakten och det verkar som att drakbestånden håller på att hämta sig.
Till Blomsteröns huvudstad Rökvik har det kommit två riddare från en orden som rollfigurerna samarbetade med i förrförra kampanjen (ej rapporterad här). En av ordensriddarna vet vilka rollfigurerna är. Vad som gör det hela lite pinsamt är att rollfigurerna sålde ordens karismatiske ledare för att ge orden belöningen som var utfäst på honom. De lämnade orden strax därefter och vet inte vilka som vet vad som egentligen hände. Men nu har de tydligen kommit till Rökvik för att sprida sitt budskap.

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 1 – Flickan på taket

Medicus hade precis skickat hem den sista patienten och stängt kliniken för dagen, när en figur i mantel och huva knackade försiktigt på dörren. Han öppnade, och höstmörkret stod marskalk Namta. Hon verkade försöka dölja att hon hade gått hit.
”Får jag komma in?” frågade hon som hälsningsfras.
”Javisst” sa Medicus och släppte in henne.
”För två år sedan var du med och hjälpte vår öhövding Leonira att komma till makten. Det var du och några vänner till dig, flera med betydande positioner på vår ö. Jag kommer till dig för att be er att utföra en personlig tjänst för Leonira.”
”Hm, jag ska faktiskt träffa dem i kväll, för att fira tvåårsdagen av Leoniras kröning. Annars har vi inte så mycket kontakt egentligen. Men vad är det för tjänst?”
”En student har lämnat skolan. Vi behöver någon som kan hämta tillbaka henne. Inte för att hon lämnat skolan, så sett, utan för att hon fick med sig en av Leoniras personliga tillhörigheter. En bok. Leonira bryr sig väldigt mycket om sina studenter, och vill inte ställa till någon skandal för den här sakens skull. Det är därför vi helst skickar några som vi litar på.”
”Jag ska prata med de andra. De hjälper säkert gärna till.” sa Medicus.

”De vill att det ska ske diskret, och så skickar de oss?” Tero hade svårt att hålla sig för skratt.
På värdshuset Vita Rosen rådde uppsluppen stämning, men vännerna pratade lågmält tätt intill varandra.
”Får vi någon belöning?” frågade Ezdo.
”Det glömde jag fråga. Jag tänkte mest att vi gjorde en personlig tjänst för Leonira. Men det är nog inte omöjligt.” svarade Medicus.
”Jag tycker vi gör det.” sa Ragnar. ”Det är skönt att få lite omväxling om inte annat.”
De sov över hos Medicus, och nästa morgon spillde de ingen tid, utan skickade bud efter Namta direkt efter frukosten. För att vara en upptagen statstjänsteman dök Namta upp märkligt snabbt hos Medicus.
”Vi kan tänka oss att göra detta, men vi undrar om vi får någon belöning.” sa Ragnar när de slagit sig ner.
”Vad vill ni ha?” frågade Namta utan att blinka.
”100 silver” utbrast Ezdo.
”Timmeraffären kan få behandlas lite snabbare” sa Ragnar.
Namta tänkte snabbt efter vid varje sak de föreslog, och gick med på det mesta de ville ha. När de var klara med förhandlingarna började Namta ge dem information om uppdraget.
Lifreude von Edelholst var student vid Leoniras magiskola, men lämnade skolan för två dagar sedan. I samband med det försvann en av Leoniras dagböcker, och Namta hade anledning att misstänka stöld. Studenten kom från en adelssläkt med många magiker i, och hade förmodligen åkt tillbaka till familjegodset Edelholst på Härskarön. Dels för att hon är av fin familj, och dels för att Leonira bryr sig om sina studenter, var det bra att inte bli alltför offentliga med ärendet. Av den anledningen ville Namta inte skicka vilka prisjägare som helst. Li var knubbig, hade mörkt hår i page och klädde sig oftast i ljus linneklänning.
”Sen är det en sak till. Li lider av vanföreställningar. Hon kan få för sig saker som inte stämmer. Kanske trodde hon att det var hennes egen bok, men vi vill ändå ha tillbaka henne för att kunna reda ut det här.”
Rollfigurerna fick med sig en skriftlig arresteringsorder på Li, samt en påse med 25 doser filiburium. Filiburium var ett nytt ämne som dvärgarna hittat i sina gruvor och börjat bryta. Det bestod av kristaller som kunde krossas till pulver och ätas eller lösas i vätska, och hade en uppiggande effekt på den som blivit trött.

Vännerna steg ombord på Teros båt, och kaptenen gav order att sätta kurs mot Härskarön. Vädret var molnigt och lite regnigt, och det var lite krabb sjö. Siva hanterade inte sjögången alls utan tillbringade senare delen av resan med överkroppen över relingen. Hon var mycket tacksam när de anlöpte Hamnburg på Härskarön några timmar senare.
Siva hade bett en kontakt på Härskarön att hålla utkik efter Li, och kunde få veta att hon hade kommit några timmar tidigare, och fortsatt mot bergen till häst.
Rollfigurerna skaffade också hästar och fortsatte färden. Det hade hunnit mörkna en hel del när de kom fram till en by som stämde med vägbeskrivningen till Edelholst stad. En bit före byn delade sig vägen med en skylt som de inte kunde läsa i mörkret. Den ena vägen gick uppför en kulle mot en klippa med branta kanter, där de också kunde skymta konturerna av ett slott. Den andra vägen gick ner mot en samling hus där de lyste i flera fönster.
”Så här dags är det knappast någon som öppnar på slottet” sa Tero. ”Vi får övernatta i byn och ta oss upp i morgon.”
De styrde kosan mot byn. Invånarna verkade vara bönder och några hantverkare som försåg slottet med varor och tjänster. Det fanns ett värdshus som hade en hel del gäster som pratade med varandra till trästop av skummande öl. Några gäster var beväpnade och klädda i vaktuniformer. Alla hajade till när rollfigurerna kom in, och tittade nyfiket på dem. Det verkade inte som att de var ovana vid utsocknes besökare.
En tjock värdshusvärd med förkläde och flint tog emot dem och ordnade med stallplatser, mat, dryck och sovplatser.

Efter maten tittade Siva lite menande på de andra.
”Vi kanske skulle ta en titt på slottet redan i kväll. Även om det är mörkt. Kanske inte Ragnar och hans plåtrustning, men några som är lite bättre på att vara diskreta.” När hon sa det sista sneglade hon på Tero.
”Gör som ni vill” sa Rangar och Medicus. "Vi går och lägger oss så länge."
Siva och Tero tog sig obemärkt ut från värdshuset och gick upp mot slottet. Dock vågade de inte gå hur nära som helst, och lyckades bara ta reda på att slottet verkade ha två torn, fyra våningar höga, och två flyglar, åt det håll som vätte mot vägen. Slottet låg också på en klippa som hade branta stup eller raviner åt flera håll.
När de kommit tillbaka till värdshuset kom några fler vakter in. De verkade ha jäktat och slog sig snabbt ner bland de andra vakterna, och de började genast prata lågmält men upprört med varandra.
Siva och Tero gick upp för att sova på rummet, men innan de kommit till ro gick några vakter förbi utanför, och Siva kunde höra dem prata. De sa något om ”slottets nya arvtagare”, ”stå helt obevakat i natt?” och ”känns inte bra”.
Siva väckte de andra. ”Jag tror vi har en chans att ta oss in i slottet i natt.”

Ute kunde de nu känna en avlägsen lukt av brandrök, men inte bara det, utan även lukten av släckt eld. I byn var lukten bara som en aning, men när de kom upp till slottet var den mer påtaglig.
Själva slottet var bara en siluett av kompakt mörker mot den mörka och regniga natthimlen. Inga ljuskällor syntes från några fönster på slottet, och på grund av vinden gick det inte att höra några ljud. Siva gjorde en kringgående rörelse och hittade ett högt järnstaket som sträckte sig ut från slottets ena hörn. Ragnar vågade sig fram mellan de två främre tornet och hittade en kraftig järngrind, hoplindad med en rejäl kedja som var förseglad med ett hänglås. Han viskade till sig Siva, vars låsdyrkar inte hade några större problem.
Låset klackade upp, kedjan rasslade, grindarna skallrade till, och en hund hördes skälla till runt hörnet på andra sidan järnstaketet. Vännerna öppnade kvickt grinden och smet in.
Här kunde de ana siluetter av väggar på alla sidor, som slutade i murkrön två eller tre våningar upp. De vågade fortfarande inte tända några ljuskällor, utan kände sig fram. Rakt fram hittade de en dubbeldörr som var upplåst. I korridoren innanför hittade de några facklor på väggarna, som de tog med sig och tände.
Fortfarande hade de inte sett eller hört något livstecken i slottet, mer än hunden som gläfst utanför. De delade på sig för att kunna leta snabbare.

På bottenplanet fanns några vaktrum med gluggar mot den första borggården, en innergård med en liten trädgård, stora sovsalar för tjänstefolk och vakter, och en stor bankettsal. I sovsalen hittade Siva en flicka som låg orörlig på en stor blodpöl på en säng, och saknade kläder på underkroppen, och hade halsen uppskuren. I sovsalen var brandlukten starkare också, och en säng hade placerats med ena hörnet i öppna spisen, troligen fattat eld men sedan blivit släckt. I bankettsalen låg en magiker med avhugget huvud, och en med en pil genom halsen. Dessa var i lagom ålder att vara föräldrar till Li.
Från vaktrummet fanns stegar som ledde upp till takluckor på andra våningens stora balkong, och från bankettsalen ledde flera trappor upp till andra våningen. Här fanns en innerbalkong ovanför bankettsalen, gästsviter och den stora ytterbalkongen med utsikt över första borggården. Gästsviterna var tomma, förutom en som innehöll kropparna av ett äldre par – den ena med halsen uppskuren och den andra med tre pilar i ryggen.
Innan de fortsatte svalde Siva några filiburiumkristaller, för att pigga upp sig efter sjösjukan tidigare.
Medan de var på ytterbalkongen blev Ezdo plötsligt beskjuten av en bågskytt från tredje våningens balkong ovanför. Ezdo hann inte reagera utan fick två pilar i sig innan skytten försvann.
De plåstrade om Ezdo och fortsatte upp mot tredje våningen. Ragnar gick först uppför spiraltrappan i mitten av huset, och möttes av en pil som studsade på hans rustning. Han rusade efter skytten, som uppenbart inte var Lifreude utan en storvuxen man. Mannen sprang genom en korridor, en foajé och ut på en balkong med murkrön. Ragnar sprang efter, och upptäckte att balkongen också var bestyckad med en ballista. Normalt var den antagligen riktad ut från slottet för att kunna skydda det mot inkräktare, men nu var den riktad mot dörren i stället, och laddad.
Ragnar lyckades med nöd och näppe undgå att bli skadad, och högg till skytten med sin stridsyxa. Det klirrade i en ringbrynja, mannen grinade illa, och flydde sedan in genom ett öppet fönster från balkongen. Ragnar skyndade sig efter, men var inte snabb nog. När han kom i vad som visade sig vara ett dass var mannen försvunnen.

Tredje våningen innehöll två lyxiga sviter med sovrum, arbetsrum och salonger. Den ena sviten hade ett stort bibliotek som täckte de flesta ämnen relaterade till magi. Den andra hade en imponerande vapensamling, och på skrivbordet fanns flera filiburiumkristaller i olika storlekar. På våningen fanns också den balkong som Ezdo blivit beskjuten från. Balkongen var i höjd med taket på de två främre flyglarna, och på dessa fanns fler ballistor monterade. Den här gången hade Ragnar inte samma tur som tidigare. När han öppnade dörren till balkongen fick han en pil tjockare än ett kastspjut genom kroppen och slungades tillbaka in i rummet.
Ezdo och Tero trotsade faran, hoppade över balkongräcket och över till flygeltaket. Skytten hade redan klättrat ner på främre borggården med hjälp av ett rep. Tero skyndade sig ner på repet och följde efter genom slottet, men i bankettsalen var den okände som bortblåst. Irriterade och förbryllade återvände de till Ragnar, som fick en läkande besvärjelse av Medicus.

Trappor ledde vidare uppåt från den tredje våningen. Nästa våning visade sig vara mittenbyggnadens tak, omgärdat av murkrön på alla sidor. Här hörde de snyftningar, och bakom en skorsten hittade Siva en kvinna i 20-årsålden med mörkt hår i page, klädd i en ljus linneklänning. Hon grät och huttrade i det kalla regnet.
”Är det du som är Li?” frågade Siva. ”Var inte rädd, jag är här för att hjälpa dig. Jag och några vänner.”
Flickan nickade. ”Var är Wulfhardt?”
”Vem är Wulfhardt?” frågade Siva och lade sin mantel runt flickan.
”Min bror. Han - han dödade våra föräldrar, och mormor och morfar. Han har blivit galen av filiburium. ”
”Han är inte här just nu.”
”Men vem är du?” frågade Li.
”Jag heter Siva och vi kommer från Blomsterön.”
”Blomsterön? Har ni kommit för att hämta tillbaka mig? Jag åker aldrig tillbaka dit, hellre dör jag.”
”Jag förstår. Hur kan vi hjälpa dig, då?”
”Hjälp mig att ta mig till min kusin Melvira. Hon bor på andra sidan berget.”
”Vi ska se vad vi kan göra. Men först måste vi få mäster Leoniras bok som du tog med dig när du åkte från Blomsterön.”
”Vilken bok?”

Siva lyckades övertyga Li om att det var bättre att komma inomhus, och att de måste få se hennes packning. Försiktigt gick de genom översta våningen på slottet. Li bodde i pigkammaren som hörde till den stora sviten med vapensamlingen.
I hennes packning fanns flera böcker. De flesta var hennes studielitteratur och anteckningar, men en var mycket riktigt en gammal dagbok som tillhörde Leonira. Li blev förskräckt när hon såg den, och menade att hon inte sett den förut.
”Jag har aldrig sett den förut. Ni måste tro mig, jag skulle aldrig stjäla från Leonira”
”Nähe. Men hur kom det sig att du hade så bråttom från skolan plötsligt?”
Li förklarade att hon hade fått nog av Leonira och hennes magiskola. Först hade allt verkat väldigt bra, skolan bedrev banbrytande forskning inom magi och skulle nog kunna uppfinna nya besvärjelser. Leonira var så avslappnad som lärare och umgicks med studenterna privat också, och ordnade fester för dem. Men även om det var kul att vara uppe sent och dansa så orkade man inte hur mycket som helst. Om man inte tog filiburium. Och det gjorde Leonira, och de flesta studenterna också. Leonira blir konstig om hon inte får filiburium nu.
En dag gick ett magiskt experiment fel. En av Lis studiekamrater, Råha, anmälde sig frivilligt som försöksperson. Experimentet slutade med att Råha dog.
Det var då Li bestämde sig för att det fick vara nog. När hon berättade det försökte Namta i det längsta övertala henne att stanna. När inte det gick fick hon i alla fall Li att lova att inte berätta något om det som hänt. Leonira och de andra på skolan gör ett viktigt arbete, och den som inte går på skolan skulle nog inte förstå det som hänt.

Medan de stod och pratade upptäckte de plötsligt att det luktade rök i rummet. För att komma till trapporna var de tvungna att gå genom sviten, och den var fylld av rök. Både dörren som ledde till taket och den som ledde till trapphuset var låsta. Runt dörren till trapphuset kom det in rök.
Via den yttre balkongen kunde de ta sig runt till den andra sviten, och från den firade de ner Sivas klätterrep. Ragnar klättrade först, och upptäckte att en ballista var placerad så att den kunde beskjuta någon som klättrade på väggen. Ballistan var dessutom laddad och bemannad av Wulfhardt, och Ragnar undvek hans skott med en hårsmån. På marken mötte han två av slottets hundar, som skällde vilt på honom, men inte anföll. Ezdo, Tero och Medicus sprang bort till balkongen, och Medicus lät Wulfhardt smaka eldsbesvärjelse. Wulfhardt skrek och rullade runt på taket, och de andra fick tid att klättra ner på repet.
I sista sekunden tog sig Ezdo ner, innan röken i rummet fattade eld och sviten var övertänd.

Li lugnade ner vakthundarna och gick sedan målmedvetet till slottsflygeln och öppnade en dörr. Flygeln visade sig vara ett stall, och Li sadlade en häst och ledde ut den. Hon öppnade en grind i järnstaketet och verkade vänta sig att rollfigurerna skulle följa efter.
Rollfigurerna hämtade sina hästar i byn, väckte en av vakterna i värdshusets skänkrum och tipsade om att slottet brann, och gav sig iväg i natten tillsammans med Li.

 

[Mannen i skogen]

Bakom kulisserna till spelmöte 1.
Spelarna håller rutan stängd tills kampanjen är färdigspelad.

Spoiler

Innan äventyret började gick vi igenom vad som hänt i spelvärlden de gångna två åren. Först turades vi om att dra en fråga av en uppsättning som jag gjort på förhand. Frågorna handlade om spelledarpersoner som varit betydelsefulla förra kampanjen, och allmänna saker om Blomsteröns tillstånd. När de ramarna var givna fick spelarna berätta vad deras rollfigurer gjort. Jag försökte vara generös med olika framgångar och annat som de gjort.
Vad som framkom av den här genomgången var det som står i öppningsposten, och det har givit en del inspiration till trådar att dra i för framtida äventyr. Om det blir känt att Leonira missbrukar sin ställning för att kunna vara partajande galen vetenskapsman så kanske inte bara en, utan två fraktioner vill ha rollfigurernas hjälp med en statskupp (alverna och befälhavare Twar).

Vad jag kom på i efterhand var flera sätt som jag borde kunnat spelleda äventyret bättre. Det var tänkt att det skulle vara ganska läskig stämning i slottet, och det lyckades nästan inte alls. Dessutom släppte jag fram Wulfhardt alldeles för tidigt. Han borde ha gjort sin första attack (av en slump) precis innan de upptäckte Li eller innan de gick upp på taket.
Jag borde också haft bättre beredskap för om rollfigurerna ville gå upp till slottet på dagen i stället. Nu blev de lite väl rälsade till att gå dit på natten.
Men men, man lär sig något nytt hela tiden.

 

[Mannen i skogen]

Andra spelmötet, del 1 – flickan i havet

Rollfigurerna vaknade på slottet som tillhörde Edelholsts kusin Melvira. Lifreude hade fått hosta och feber under natten och var inte med vid frukosten. Rollfigurerna anade att Melvira önskade att de skulle ge sig iväg snart, vilket de gjorde. De valde en annan väg tillbaka till båten, så att de inte behövde resa så nära byn Edelholst. Utan vidare omsvep kom red de till kusten och steg ombord på Teros båt.
När de närmade sig Blomsterön, och var en liten bit utanför Domedagsborgen dunkade båten i något som flöt i havet. Det var en livlös alv, som rollfigurerna drog upp i båten för att undersöka.
Tero hade under det gångna halvåret hört kapten Madai och andra sjöfarare berätta om döda svartalfer med mystiska sår, som legat flytande i havet.
De kunde raskt konstatera att alven var död och hade några märkliga sår på kroppen. I hennes bröstkorg var en fyrkant utskuren ända till benet, och i pannan tre mindre likadana sår. På låret var en bit av huden bortskuren, och i kanterna av det såret syntes resterna av en tatuering, spetsig i ena änden och rundad i den andra.
”Kan det vara någon sorts rutuell kulttatuering, tror ni?” frågade Tero.
”Jag har aldrig hört talas om tatuerade alver” sa Ezdo
”Om tatueringen föreställer en droppe så skulle det kunna förklara varför hon blev dumpad i havet.” sa Ragnar.
Kaptenen ville helst inte ha kvar kroppen ombord, så de lade kvinnan i en tunna som de fyllde med drakolja, och på så sätt kunde de ge henne en vikingakremering åtminstone.

När de gick i land i Rökvik hade det blivit mörkt. Förmodligen var ingen i palatset vaken, så rollfigurerna sov hos Medicus.
På morgonen gick Medicus till bagaren för att köpa bröd, och fick höra ett rykte om att dvärgafursten hade dött.
Därefter gick de för att söka upp Namta och rapportera hur uppdraget hade gått.
”Det var totalt kaos! Lifreude gick in i slottet där hon bor, vi blev förstås inte insläppta, men när en brand utbröt lyckades vi ta oss in i alla fall. Som tur är hittade vi boken, men däremot inte Lifreude. Branden var för intensiv. Vi hann skymta Lifreudes bror – han var totalt galen och hade satt sitt eget slott i brand. Vi hade tur som kom ut levande, men det gjorde inte Lifreude. Hon är död.”
Namta gjorde sitt bästa för att inte se lättad ut. ”Är hon död? Så... beklagligt. Och ni är säkra på det?”
”Ja, hon kom inte ut ur slottet i alla fall. Och det finns bara en bro som leder till slottet, så vi hade sett om hon kommit den vägen.”
Namta verkade låta sig nöja med den förklaringen. Däremot fick de inte de utlovade belöningarna, då dessa var knutna till att de återbördade Li till Blomsterön. De fick tio filiburiumkristaller var i stället.
”Förresten, vi hittade en död alv i havet utanför Rökvik. Hon hade konstiga skärsår i pannan och bröstet, och en bortskuren tatuering. Har du hört talas om något liknande.”

Rollfigurerna var nyfikna på vem den döda alven de hittat i havet var. De bestämde sig för att fråga hos befälhavare Twar och domare Pagraf, eftersom det var deras närmsta förtrogna som kanske visste något.
På väg ut från palatset sprang de på öhövding Leonira som tydligen var på väg mot tingshuset för att bistå domaren i ett ärende. Leonira, Tero och Medicus slog följe.
När de kom fram förklarade domare Pagraf ärendet. En kvinna anklagade en annan, som hon delade bostad med, för att ha stulit hennes bebis. De hade både haft var sin bebis, men den andra kvinnans barn hade dött förra natten. Då hade hon bytt plats på dem, men den första kvinnan såg att det var det andra barnet som var dött. Den andra kvinnan hävdade att kvinnan ljög och försökte använda rättssystemet för att tvinga ifrån henne hennes eget barn. Ord stod mot ord och det fanns varken lagar eller prejudikat som kunde hjälpa Pagraf i ärendet.
Leonira förklarade enkelt att rätten inte hade bevis för att barnet skulle tillhöra vare sig den ena eller andra kvinnan, utan den enda lösningen blev att dela barnet i två halvor med ett svärd, och låta kvinnorna få var sin halva. Den första kvinnan tog förskräckt tillbaka alla anklagelser och sa att det var hennes barn som hade dött. Leonira dömde att barnet tillhörde henne. Ärendet avslutat. Pagraf och rättssekreteraren stod förstummade.

Samtidigt hälsade Ragnar och Ezdo på hos befälhavare Twar i hans och hans frus herrgård, som de ärvt efter Twars och Teros föräldrar.
Twar hade inte mycket kunskap om döda kroppar i havet att bidra med, mer än vad som redan pratades om i hamnarna. Däremot passade han på att fråga Ragnar hur han som riddare ställde sig till de höga skatterna i landet.
”Som befälhavare måste jag ju känna till både yttre och inre hot mot ön, och det finns en del som är så missnöjda med skatterna – och att pengarna bara går till Leoniras magiskola – att de viskar om att försöka byta öhövding. Hur ställer du som riddare dig till det?”
”Skatterna är ju för höga, det kan man ju bara hålla med om. Mitt skogskompani lider ju också under det. Men det är långt kvar innan jag skulle gå emot Leonira. Det vore bättre om hon kunde förstå situationen och sänka skatterna.”
Twar nickade. ”Jag förstår. Du är en bra krigare och det är bra att veta på vilken sida sådana som du står, om det skulle bli oroligheter i riket.”

Samtidigt i tingshuset, hade Pagraf bestämt sig för att ta en tidig lunch efter det snabbt avklarade ärendet. Medicus och Tero följde med honom ut på stan och passade på att ställa frågor om alvkroppen de hittade. Pagraf kunde faktiskt ge lite svar.
”Den här tatueringen, såg den ut som en dolk?”
”Hm, det kan den ha gjort. En droppe tänkte vi först, men det kan ju ha varit en dolk.”
”För några månader sedan råkade det största handelshuset på Blomsterön ut för ett inbrott och mordförsök. De lyckades ta förövaren till fånga och lämna över henne till rätten, och vi dömde henne till prygling och döden. När hon skulle piskas upptäckte vi att hon hade en dolktatuering på låret. Det skulle kunna vara en koppling till ett lönnmördarsällskap som kallas ’Dolkarnas barn’. De lär vara få till antalet, utspridda i många länder, dyra att anlita men extremt skickliga. Så att någon lyckades fånga en av dem var väl antingen stor tur eller så var hon nybörjare.”
”Men hon avrättades för månader sedan?”
”Nja, jag hade trott det. Men saken är att bödlarna inte utförde avrättningen. Strax efter att domen var fälld så kom bud från Leonira att mörderskan skulle föras till palatset i all tysthet. Det här var strax efter att jag fått min varning från Leonira, så jag trodde att det hade med det att göra. I vilket fall överlämnade vi henne till palatsvakterna på natten, och det var det sista jag hörde talas om henne tills nu. Det var ju i alla fall skönt att höra att dödsdomen blivit verkställd.”
”Jo, så kan man ju se det.”
”Men jag förstår inte hur hon kommit från palatset ut i havet.”
”Förmodligen har någon slängt i henne.”
”Jo, men det är svårt att göra utan att det märks. Rökvik stad täcker ju mycket av den närmaste strandlinjen här, och dumpar man en naken kropp härifrån lär det ju bli en del liv.”

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 2, del 2 – flickan i biblioteket

Av någon anledning ville rollfigurerna hälsa på Björn Björk. Kanske för att se om han visste något om vad Leonira och magiskolan höll på med. Ezdo hade också dragit sig till minnes att han för några veckor sedan mött en karavan av dvärgar och lastdjur om färdades genom skogarna. Frågan var om någon av skogvaktarna visste om det, eller om karavanen hade rört sig där olovligen.
Att ta sig till skogarna tog resten av dagen med båt, så de övernattade i Teros skogsstuga innan de sökte upp Björn dagen därpå. Björn var irriterad eftersom hans ben fortfarande var brutet och Leonira inte hade hälsat på honom särskilt mycket.
”Nej, vi har inte setts på ett tag. Hon är väl upptagen med sin magiskola och att vara öhövding och att driva in skatter. Det brukar vara jag som hälsar på henne, men det går ju inte nu med det här förbaskade benet.”
”Har dvärgarna lov att gå med karavaner genom skogarna?”
”Va?! Nej, självklart inte! Gör de det?”
”Ezdo har sett en karavan.”
”Jaså, vart var de på väg?”
”Det vet jag inte. Åt nordost någonstans, fast där finns ju inga hamnar. De var inte så pratsugna. Mer ovänliga och mysko.” sa Ezdo.
”Vad transporterade de?”
”Det vet jag inte heller. Det var inte som att de öppnade säckarna och gjorde en utställning åt mig.”
”Hmf. Det blir till att låta skogvaktarna börja spana extra efter karavaner. Ingen passerar här utan vår tillåtelse.”
Björn bytte ämne.
”Har ni hört att dvärgafursten är död? Jag är bjuden till begravningen som är om två dagar. Inte för att jag kan åka med det här förbannade benet.”
”Vi har hört ryktena, men inte fått några inbjudningar.”
”Vi har ju inte varit hemma, de kan ju ha kommit medan vi varit borta.”
”Det har du rätt i” sa Ragnar. ”Om jag får låna en häst så kan jag rida över till mitt hus och se om det har kommit något.” Ragnar bodde bara en timmes ritt från Björn Björk.
Ragnar red iväg till sig. Björn tog sina kryckor och hoppade ut till sin bågskyttebana, där han utmanade Ezdo och Tero på bågskytte. Björns pilbåge gick sönder.
Ragnar hade fått en vackert illuminerad inbjudan till furst Jerkel Järnhammers begravning i Dvärgafästet, om två dagar. Han tog den och återvände till Björn, och därifrån återvände de till båten och Rökvik.
Som vanligt hade det blivit mörkt när de kom fram. Siva var den enda andra rollfiguren som fått någon inbjudan, men Siva (och hennes spelare) var sjuk och kunde inte åka. Däremot kunde alla inbjudna potentater ta med sig ett följe på tre personer.

Medicus hade inte fått någon inbjudan till begravningen, men däremot ett annat brev.
”Till Medicus i Rökvik på Blomsterön.
Jag är skyldig er en ursäkt. När Lifreudes bror Wulfhardt kom till mitt slott blev jag rädd för honom. Som en nödlögn sade jag då till honom att Lifreude inte fanns hos mig längre, utan att sällskapet från Blomsterön taget henne med sig. Han gav sig genast av, och det är fullt möjligt att han kommer till Blomsterön för att leta efter sin syster.
Jag ber om ursäkt för eventuellt besvär detta kan orsaka er.
Melvira, kusin till Lifreude von Edelholst”

”När ni är i dvärgafästet kan ni väl försöka få kontakt med skrivaren Charnis klan Nori och stenhuggaren Ignimbria klan Tonali?” frågade Siva. ”De är spiongillets kontakter där men har inte rapporterat på några veckor.”
Nästa morgon steg rollfigurerna ombord på en flodbåt som kunde skjutsa dem upp till vattenfallet. Därifrån fick de byta till en annan flodbåt, riddjur eller gå till fots. Med på resan var flera bekanta ansikten. Leonira hade med sig sex studenter från magiskolan.
När de promenerat en bra bit längs älven kom de fram till en stor, bastant stenbro som gick över forsen, in i en liten stad med en robust stenmur och likadana hus. Staden låg på en bergssluttning nedanför ett stup, och längst ner på stupet fanns en stor grottöppning eller tunnel in i berget.
Hela följet av begravningsgäster följde strömmen in i staden, och en dvärg i någon formell dräkt visade dem mot tunnelöppningen. Tunneln sluttade svagt nedåt in i berget. Den var stor nog att rymma en galär eller liten belägringsmaskin. En bit in fanns en enorm port av järn som var öppen. Ytterligare en bit in kom de ut i en jättelik grottsal med gallerier som klättrade upp längs väggarna, och sex stora gångar. Ännu en värd tog emot dem och visade dem mot en av gångarna, som tydligen tillhörde klan Ori, furstens klan. En av de andra gångarna var stängd med en stor port, dekorerad med filiburiumkristaller.
Efter att ha blivit ledda genom en formidabel labyrint befann sig rollfigurerna i ett rum uthugget i urberget, med fyra sovnischer och ett par luftventiler. Väggarna hade reliefer som föreställde vardagslivet i dvärgasamhället.

Det var fortfarande en stund kvar till läggdags, så rollfigurerna gick för att se sig omkring och se om de kunde hitta de försvunna spionerna. De hittade klanernas respektive gångar, några gångar som inte var gjorda för långlingar, skrivarstugan och stenhuggeriet där de jobbade, vänner och bekanta som kunde bekräfta att de varit försvunna ett par veckor nu, samt beställde en skål med inskriften ”Riddar Ragnar”. Däremot inga försvunna spioner.
Den stora salen i mitten hade börjat möbleras om inför begravningen i morgon när de gick tillbaka och lade sig i sitt rum.

Nästa dag ägde begravningen rum. De tillresta gästerna hade en särskild avdelning i stora salen. Dvärgafursten Jerkel Järnhammer låg på en stor bår, och vid hans huvudände hade de byggt en stor talarstol. Från gallerierna spelades musik, som varvades med tal av de fem dvärgaklanernas ledare och Leonira. Till sist fick alla gå fram och lämna blommor, kransar eller andra gåvor till den döde. Tero hade fått med sig en krans från spiongillet, eftersom Siva inte kunde åka. Avslutningsvis lyftes båren med den döde och alla hans gåvor och bars iväg in i klan Oris bosättning. Endast den närmaste familjen följde med; övriga stannade i salen.
När det sista musikstycket var slut började dvärgarna möblera om i salen så att långa långbord ställdes upp. När folk satt sig till bords serverades helgrillade vildsvin, mustigt dvärgamjöd och andra klassiska festrätter som hör till ett dvärgagravöl. Alla festdeltagare hade en skål filiburiumkristaller att knapra på inom räckhåll.
Kvinnan bredvid Ezdo frågade om han gick på Leoniras magiskola. Ezdo hade inte bemödat sig att skaffa riktiga finkläder, utan bara norpat något snyggt från Medicus garderob. Vilket visade sig vara Medicus gamla lärlingsrock.

Gravölet fortsatte resten av dagen och blev mer och mer uppsluppet. Leonira och hennes studenter började leka någon dryckeslek som gick ut på att trumma på sina glas, skicka dem till varandra, dricka och äta filiburium om vartannat, samtidigt som de skanderade en ramsa som hörde till leken.
Nyfikenheten blev för stor, och rollfigurerna skickade fram Ezdo att delta i leken (som försöksdjur). Han var med en omgång, men inget särskilt verkade hända med honom (fastän spelaren fick en lapp från SL). Samtliga rollfigurer var med nästa omgång. Vissa blev pratglada, andra avspända, andra företagsamma.
Till sist var det dags att avsluta festligheterna i stora salen, men Leonira antydde att man kunde komma till hennes svit om man inte ville gå och lägga sig direkt. När de kom dit var Ezdo försvunnen, och den företagsamme Tero ledde genast letandet efter honom (och orsaken till att Ezdos spelare mottagit och skickat rätt mycket lappar den senaste minuten).
De hittade honom när han kom ut ur ett bibliotek och verkade lite borta.

Dagen efter begravningen erbjöds en guidad visning av dvärgariket. Det blev en sväng in i varje klans gångar, och lite presentation av vad som utmärkte de olika klanerna. Det var klan Fili som ensam stod för filiburiumbrytningen.

På vägen hem var Pagraf lite bekymrad.
”Valet av ny furste kommer inte bli lätt. Av tradition har det länge varit klan Oris ledare som blir furste. Oris fostras till att bli ledare redan från barnsben. Klan Fili menar att deras ledare bör bli ny furste, nu när hela dvärgasamhällets välstånd ändå beror på dem. Vissa menar att Fili inte går att lita på alls, eftersom allt filiburiumdamm gjort dem knasiga i huvudet.
”Sen är det en annan grej som är konstig. När vi gick in hos klan Fili, och Ezdo kom in, så skojade två av dvärgarna om att de skulle behålla honom som sällskap åt sin alv. Jag har ingen aning om vad de menar med det.”

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 2, del 3 – flickans broder

Resan tillbaka till Rökvik gick utan bekymmer. Lite duggregn började falla. Det var mörkt när de kom tillbaka.
Rollfigurerna var oroliga för att Wulfhardt von Edelholst skulle ha dykt upp i staden, och gick till hamnen för att fråga runt lite. De fick svaret att en kraftigt byggd adelsman från Härskarön, som stämde på deras vaga beskrivningar, hade kommit dagen innan och inte hade rest iväg igen med båt i alla fall.
Ännu mer bekymrade gick de upp mot palatset för att försöka ”varna” Namta och Leonira för att en ”galning” var på väg för att leta efter Lifreude. När de kom ut på torget såg de att de kom för sent – Wulfhardt stod redan och pratade med Leonira och Namta på palatstrappan. De kunde höra ordet ”Lifreude” i konversationen, men Namta och Leonira såg oförstående ut, och till sist tog Wulfhardt ett artigt farväl. Han kysste Leoniras hand och gick iväg i sällskap med fyra soldater.

Rollfigurerna skyndade in i palatset (vakterna verkade vana att se dem nu) och till Namtas rum. Där fanns både Namta och Leonira, och de hann höra Namta utropa ”Ja, men jag gjorde det bara för att skydda dig!”
Rollfigurerna blev genast insläppta, och Namta förklarade mötet de just haft på trappan.
”Brodern till Lifreude von Edelholst var just här och letade efter sin syster. Hur kan han göra det om hon är död?”
”Vi såg honom också på slottet. Han är helt galen. Det var han som tände eld på slottet.”
”Han verkade inte galen när vi pratade med honom.” sa Leonira ”Snarare väldigt belevad.”
”Men det är sant som vi säger. Kontakta deras kusin Melvira – hon kan intyga vår historia.”
”Var hon också vid slottet när det brann?”
”Nej. Eller hon kom dit sen. Hon såg att Leonira inte kom ut i alla fall. Hon bor i slottet på andra sidan berget från Edelholst.”
”Hm, vi får väl göra det.” sa Namta och verkade måttligt övertygad.

Rollfigurerna skyndade till närmsta kontor som tillhörde flygargillet och bad att få skicka ett brådskande brev till Melvira på Härskarön.
”För Lifreudes skull ber vi dig att intyga för alla främlingar som frågar, att hon är död. Detta är för att skydda henne.”

 

[Mannen i skogen]

Bakom kulisserna till spelmöte 2.
Spelarna håller rutan stängd tills kampanjen är färdigspelad.

Spoiler

Det här spelmötet gick bättre än ettan, säkert delvis för att vi kunde koncentrera oss helt på spelet och inte behövde förbereda något.
Scenen med gravölet var en höjdare. Spelarna hade blivit så nyfikna på vad filiburium egentligen gjorde med användaren. Jag har en slumptabell som ger tolv olika resultat som jag slår dolt på. Alla spelarna fick slå slag för att se om de blev beroende, men ingen blev det. Än.
Ännu roligare var det naturligtvis att lista ut att Ezdo inte varit ensam i biblioteket, utan haft sällskap av en av studenterna från magiskolan. Vem? "Jag har ingen aning, jag var helt borta."
Sivas spelare var sjuk, så alla intriger som involverade spiongillet fick ligga lite i bakgrunden. Jag ville dock gärna få med de försvunna agenterna i dvärgariket, så de fick komma med i alla fall.
Det blev ingen strid den här gången, men ingen verkade ledsen över det. Jag kom på i efterhand att de hade kunnat stöta på en ny dvärgkaravan i skogen, och att det hade kunnat bli ett våldsamt möte.
En viss frustration har börjat visa sig hos spelarna att de aldrig kan lyckas med något utan att det får dåliga konsekvenser senare. Jag tipsade efter spelmötet att det SLP:erna gör mot dem är ju att hitta grejer i deras förflutna som de kan hålla emot dem. De skulle kunna försöka att låta SLP:erna smaka på samma medicin. (Jag kallar det för meta-rälsning och det syftar till att få rollfigurerna att göra inbrott i Leoniras dolda källare där hon har alla sina experiment.)

 

[Booogeyman]

Spännande

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 3, del 1 – sanningen om magiskolan

Det var natt, och rollfigurerna sov oroligt hemma hos Medicus. Det var svårt att slappna av samtidigt som de inte visste hur Namta och Leonira skulle agera den närmaste tiden. Medicus sov i sin säng, och de övriga på golvet i biblioteket.
Tero vaknade av att någon snubblade på honom.
”Aj! Det är någon här.” viskade en främmande röst.
”Fort, klubba honom!” viskade en annan röst.
Två personer gav sig på Tero med klubba och kniv, och de andra vaknade av bråket.
Det var inte svårt för de erfarna krigarna att slå tillbaka anfallet. Förövarna var tre stycken, beväpnade med påk och knivar. När striden var över hade Tero svimmat, och de tre inbrottstjuvarna var utslagna och tillfångatagna. En blödde kraftigt på mattan, och en var tillfälligt förlamad av en av Medicus besvärjelser. De var klädda som livegna torpare från Slätta.
”Vad gör ni här?” frågade riddar Ragnar efter att de plåstrat om Tero och förövarna.
”Vi letar bara efter filiburium. Vi trodde han hade det eftersom han är läkare.” sa en av torparna.
”Ni ser ut som torpare. Vad gör ni här i stan, och varför gör ni inbrott?”
”Vi jobbade för storbonden herr Andros, men han skickade iväg oss för en vecka sedan. Han sa att han inte har råd att ha kvar oss nu när han måste betala så mycket i skatt. Så vi flyttade in hit till Rökvik för att försöka hitta något jobb här. Men det är svårt att funka ordentligt utan filiburium.”
”Använde ni filiburium när ni var torpare?”
”Ja, det senaste året har vi fått betalt i filiburium. Och man orkar ju jobba mer om man tar sig en kristall eller två. Men nu behöver man lite för att hålla ihop över huvud taget.”
Ezdo, Ragnar och Medicus turades om att vakta torparna tills morgonen kom. Då tvingade de tjuvarna att skura golvet och laga fönstret som de brutit upp. Sedan fick de gå, och så länge de inte gjorde något mer skulle de inte bli anmälda till domaren.

När de skickat iväg de ångerfulla inbrottstjuvarna gick de till värdshuset Vita rosen för att äta lunch. Då kom ett bud från flygargillet med ett brev till Medicus. Brevet var från Melvira von Edelholst, Lifreudes och Wulfhardts kusin. Hon skrev att hon och Lifreude givit sig av till drottningen för att berätta hur öhövdingen Leonira misskötte sig. Melvira trodde att drottningen nog skulle avsätta Leonira så fort deras ambassadör bekräftat deras berättelse.
Medan de satt och åt öppnades dörren till värdshuset och en bekant, storvuxen figur visade sig – Wulfhardt von Edelholst, åtföljd av sina fyra livvakter. Rollfigurerna stelnade till, men det gjorde Wulfhardt också. Han vände tvärt.
”Vi äter någon annanstans” sa han och motade ut livvakterna igen.
Efter maten gick rollfigurerna till palatset och sökte upp Leonira. De fick vänta lite på henne, innan hon kom upp från källaren med två magistudenter i släptåg.
Studenterna skickades iväg och rollfigurerna visade brevet de fått från Melvira.
”Sa inte ni Lifreude var död?” frågade Leonira när hon läst brevet.
”Jo, men vi är ju inte de enda som farit med osanning här.” sa Ragnar.
”Vad menar ni?”
”Den här boken vi skickades för att hämta från Lifreude, den visade sig senare vara ganska oviktig i sammanhanget.” sa Tero.
”Vilken bok?” frågade Leonira.
”Den som Namta anlitade oss att hämta, och sa att Lifreude hade stulit den.”
”Lifreude visste inte ens om att den låg i hennes packning.” sa Ragnar.
”Jaha, den boken” sa Leonira. ”Ni får ta det med Namta, det var ju hon som skickade er.”
Det verkade som om Leonira inte visste så mycket om uppdraget de fått tidigare. Aningens frustrerade gick rollfigurerna till Namta i stället. Även hon fick se brevet.
”Så Lifreude lever alltså?” var även hennes kommentar.
En nästan identisk konversation följde med Namta, innan Namta avbröt den.
”Nå, drottningen har fått höra Lifreudes historia om magiskolan, och kommer skicka sin ambassadör för att undersöka saken. Det är bra att veta i förväg. Tack för att ni visade brevet.”
Därmed var samtalet slut.

Rollfigurerna bestämde sig för att söka upp storbonden Andros och prata om torparna som han skickat iväg.
De tog Teros båt och seglade till Grishamn, Blomsteröns sydligaste hamn. Därifrån gick de landvägen norrut genom de vidsträckta åkrarna och fälten, tills de hittade Andros gård.
De blev insläppta, och herr Andros tog emot dem i vardagsrummet. Han var en kraftig bonde med rejäl mage, grova händer och en mycket imponerande hästskomustasch. Rollfigurerna förklarade vad de råkat ut för natten innan, och att torparna sagt att de kommit härifrån.
”Det är synnerligen beklagligt, det ni råkat ut för” sade Andros. ”Hade de fortfarande bott på min gård hade jag förstås lärt dem en läxa, men jag kan inte direkt ta ansvar för folk som inte hör hit längre.”
”Brukar du ge torparna filiburium?” frågade Tero.
”O ja, det gör att de orkar jobba längre, och det är så lätt att få tag på i städerna. Så de får det i betalning.”
”Det verkar som om dina torpare blivit beroende av filiburiet.” sa Ragnar. ”De verkade rätt desperata att komma över lite kristaller.”
”Det är förstås tragiskt” sa herr Andros ”men återigen, inget jag kan ta ansvar för nu när de inte bor här längre.” Utan att tänka på det lade han in en filiburiumkristall under överläppen.
Rollfigurerna bjöds på mat hos herr Andros familj, och sedan reste de tillbaka till Grishamn.
De passade på att besöka affären som Råhas familj ägde. Råha var student på magiskolan och Lifreude hade sagt att Råha hade dött i något magiskt experiment. Råhas mamma stod i affären. Ragnar köpte lite papper av henne, och de frågade hur det stod till med hennes son. Av hennes berättelse att döma verkade skolan ta mycket tid och kraft. De brevväxlade förstås, men de sista breven hade mycket spretigare handstil än han brukade ha.

Det var nu sent på kvällen, och rollfigurerna övernattade i Grishamn och tog båten tillbaka till Rökvik nästa morgon.
Staden surrade nu av rykten om att drottningen ville stänga Leoniras magiskola. Drottningens ambassadör skulle undersöka om det fanns några missförhållanden där. Detta var en chock för invånarna – Leoniras skola var ju den bästa i världen och Blomsteröns stolthet. Visserligen dyr i drift, men ändå.
I hamnen möttes rollfigurerna av en kortvuxen riddare med långt mörkt hår i fläta. Hon presenterade sig som riddar Parvus, husriddare till Wulfhardt von Edelholst. Hans nåd skulle gärna prata lite med rollfigurerna, om de hade tid. De följde med riddar Parvus till det finaste värdshuset i staden. Där satt Wulfhardt vid ett bord, flankerad av livvakter.
”Gott att ni kunde komma” sa han. ”Får jag bjuda på något att dricka?”
Sedan fortsatte han: ”Jag beklagar att vårt senaste möte inte var så angenämt. Jag var inte riktigt mig själv då. Jag hoppas ni kan förlåta mitt beteende då, och att det inte lämnat några bestående skador.”
Ragnar tog sig lite på ärret efter arbalestskottet. Wulfhardt tog sig på ärren efter eldsbesvärjelsen i ansiktet.
”Jag söker efter min syster Lifreude. Jag har uppfört mig oförlåtligt illa mot henne, men jag önskar så att jag kunde få chansen att be henne om förlåtelse. Mina efterforskningar har lett mig hit, men inte längre. Men ni var ju med henne den natten hon försvann. Kanske kan ni berätta något om var hon befinner sig.”
”Hos er kusin Melvira. Fast de är nog hos drottningen nu.”
”Jaså, hon är hos Melvira? Det var hon som skickade mig hit.”
”Hon litade nog inte riktigt på dig. Du var ju inte dig själv, som du sade.”
Wulfhardt såg eftertänksam ut. Sedan tackade han rollfigurerna och lät dem gå.

Leonira var nu riktigt i blåsväder, och rollfigurerna var nyfikna på vad befälhavare Twar tänkte om detta. De sökte upp honom i hans herrgård för att prata lite.
”Det här är intressant” sa Twar entusiastiskt. ”Drottningen har fått bud om att magiskolan har fullt med missförhållanden och inte är ens i närheten så seriös som vi tror.”
”Du såg ju själv hur Leonira och hennes studenter betedde sig på begravningsfesten hos dvärgarna.” sa Tero.
”Och vi råkar veta att drottningen eventuellt ska avsätta Leonira som öhövding.” sa Ragnar.
”Avsätta?” sa Twar. ”Vem skulle hon tillsätta som ny öhövding i stället?”
”Det vet vi inte.”
”Men hoppas verkligen inte att det blir prinsessan Heidi.”
”Troligen inte. Drottningen verkade inte ha något förtroende alls för henne.”
”Det var två år sedan. Hon kanske har tröttnat på att ha prinsessan i husarrest i sitt eget slott vid det här laget?”
”Det här är också intressant” avbröt Twar. ”Det finns flera personer med inflytande som just nu mer eller mindre väntar på att få en anledning att... byta öhövding. Om Leonira inte är öhövding så kan ju inte drottningen avsätta henne, utan valet av öhövding ligger... någon annanstans. Det är som en krutdurk som bara väntar på en gnista. Och om någon kan berätta svart på vitt vad som pågår på magiskolan så kan det bli gnistan som tänder krutdurken.”
”Vill du komma någon särskild stans med detta?” frågade Tero sin bror.
”Nej, absolut inte. Jag är Leoniras lojala tjänare, precis som ni.” sa Twar utan att blinka.

Rollfigurerna lämnade Twar. De var nu dels nyfikna på hur ambassadörens inspektion av magiskolan gick, och dels på hur de juridiska bitarna av detta kunde se ut.
Medicus och Tero bestämde sig för försöka ta sig in i palatset, medan Ragnar och Ezdo pratade med domare Pagraf.
Utanför palatset stod vakterna i extra prydlig givakt, tillsammans med några vakter från drottningens ambassad som med drottningens flagga signalerade att ett statsbesök pågick. Palatsvakterna trodde att Medicus skulle närvara vid inspektionen, i egenskap av lärare på magiskolan. Han och Tero lät dem tro det och gick in. I hallen kunde de höra Leonira föreläsa om skolan några trappor upp, och hann se en skymt av en student som gick ner i källartrappan.
”Vad ska hon göra där nu, tro?” frågade Tero, och de smet efter.
I källaren fanns inget speciellt – ett litet laboratorium, matkällare, vinförråd, en låst skattkammare – men inte heller studenten som nyss gått ner. När de tittade noggrannare upptäckte de att en hylla i vinkällaren petade ut lite; mycket riktigt, dörren till en lönngång.
Lönngången och efterföljande rum var uthuggna ur urberget. Först hittade de en del som verkade fungera som bostad – det fanns sängar, en klädkammare och ett kök i olika rum intill varandra. Sedan följde en gång som slutade i ett stort, runt rum med välvt tak. Här inne var en mängd olika verkstäder samlade – en liten smedja, snickarbänk, stenhuggeri, bord för läderarbeten och mycket annat. I stenhuggeriet fanns högar med filiburiumflisor, och i smidesavdelningen låg ett plåtharnesk med rader av filiburiumkristaller på insidan.
Det fanns ett förråd i ett rum intill, med filiburiumkristaller sorterade efter storlek, samt järn, trä, skinn och annat råmaterial. Längst in i förrådet fanns en kropp täckt av ett lakan på ett bord. På bordet brann också ett ljus, och på lakanet låg blommor – några vissna, några färska. Kroppen tillhörde Råha. Han var död, och hade stora filiburiumkristaller insatta i pannan och bröstkorgen.
Från den stora verkstaden ledde en gång vidare till ett likadant rum. Här luktade det blod, härsket kött, och hav. Mitt i rummet stod en stor arbetsbänk med slät stenskiva. Bredvid fanns prydliga ställ med redskap för kirurgi eller tortyr. Det fanns en kraftig järnbur bredvid en dörr med kraftig bom och en kropp under ett lakan bredvid en annan dörr. Kroppen under lakanet tillhörde en livlös orch med långa, djupa skärsår längs med armar och ben. Armarna och benen kändes som att skelettet fått ett flertal frakturer där. I ett av såren såg de filiburiumkristaller. Dörren bredvid orchen ledde till en gång som luktade hav. Här fanns tunnor med olika kroppsdelar. Tero och Medicus följde gången en bit och upptäckte havsvatten som gången gick ner i.
De gick tillbaka till operationssalen och försökte försiktigt öppna dörren med bom på. Det gick inte så försiktigt, och ljudet av bommen mot golvet ekade genom salarna. Bakom dörren fanns en korridor som slutade i en likadan dörr med bom. De var mycket ovilliga att öppna den och gick tillbaka vägen de kommit i stället. Problemet var bara att dörren från verkstaden nu var låst.
De kände nu till två vägar ut som inte fungerade, och en som var okänd för dem. Motvilligt gick de till den förbommade dörren och öppnade den.
Rummet på andra sidan var åttakantigt och hade en gallerdörr på varje vägg. Det fanns ett galleriplan en våning upp. Bakom gallerdörrarna fanns olika varelser – en björn, en varg, en svartalf, en dvärg, en orch. En dörr var gjord av kycklingnät i stället för galler, och det gick inte att se någon varelse där inne. En annan hade märkliga, vita skynken precis innanför gallret. De visade sig vara klibbiga när Tero tog på dem. Det gick inte att öppna dörrarna. Låset verkade styras med en mekanism från galleriet ovanför.
Medan de tittade in genom gallret till orchens cell upptäckte de att orchens ögon var slipade filiburiumkristaller. Sedan slängde sig orchen mot gallret och lyckades slita ljuset ifrån dem och blixtsnabbt släcka det mot golvet. Det blev så mörkt att det inte gjorde någon skillnad mellan att titta och att blunda.
Ett ”klack” hördes från orchens gallerdörr, därefter gnisslet av gångjärn. I panik famlade sig Tero och Medicus mot utgången. Tero slängde igen dörren och klämde Medicus och något drog in Medicus i rummet igen. Han skrek efter hjälp, något knuffade upp dörren och sprang förbi Tero, och sedan hördes bara steg som försvann bort i korridoren.

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 3, del 2 – marskalken som försvann

Under tiden hade Ragnar och Ezdo pratat med domare Pagraf. De kunde konstatera att han inte heller var särskilt sugen på att få prinsessan Heidi som öhövding, men att det stod i drottningens makt att avsätta en öhövding som inte levde upp till sina plikter.
Efter samtalet väntade de en stund på de andra. Vid palatset blev ambassadören färdig med sitt besök, och gav sig iväg med sin delegation. Medicus och Tero syntes dock inte till.
Tack vare att de varit inne i palatset så många gånger förut lyckades de övertyga vakterna om att de hade ett viktigt ärende, och blev insläppta utan vidare.
I palatset upptäckte de att Namta var på väg ner i källaren, och följde efter henne utan att bli upptäckta.

Tero och Medicus lyckades hitta det tappade ljuset och tända det igen. Det verkade inte finnas några utgångar som de inte upptäckt nu. Den enda dörren som stack ut, av dem de kände till, var den med kycklingnät. Tero skar upp nätet, och Medicus kröp in. Fortfarande såg de ingen varelse i rummet, men däremot spillning på golvet. Medicus försökte backa, men var inte snabb nog. En orm flög ner från taket och högg honom i halsen och följde med ut. Ormen hade en rad av filiburiumkristaller insatta i ryggen. Tero gjorde processen kort med ormen. Dess gift hade redan börjat skada Medicus, men han neutraliserade det med en besvärjelse.
Någon kom nu gående i korridoren utanför fängelserummet. Tero och Medicus antog att ormens rum nu var tomt, och kröp in där för att gömma sig. Den som kom genom korridoren hade med sig en egen ljuskälla, och steg in i rummet. Det var tyst en liten stund, sedan hördes en knackning på ett av gallren, och Namtas röst.
”Har det kommit in någon här nyss?”
”Ja, de kröp in till ormen.” hördes en dvärg svara.
”Jag vet att ni är där inne, ni kan komma ut.” sa Namta. Hon lät inte hotfull, snarare trött.
Tero och Medicus kom fram.
”Det är alltså såna här saker som alla skatterna går till.” sa Tero.
”Bland annat” sa Namta. ”Hur mycket har ni sett?”
”Det mesta” svarade Medicus. ”Vi har inte hittat någon mer utgång i alla fall.”
”Vad vill ni ha för att hålla den här kunskapen för er själva?” frågade Namta sakligt.
”En miljon silvermynt.”
”Tillsammans eller vardera?”
”Var.”
Namta såg eftertänksam ut. ”Jag tror inte det går. Nej, det går inte. Jag kan inte.” Hennes röst sprack. ”Jag klarar inte det här längre.” Hon sparkade i ett av gallren. ”Jag har gjort allt jag kan. Jag orkar inte mer.” Namta stormade iväg genom korridoren. ”Gör vad ni vill, jag bryr mig inte längre.”

Namtas steg ekade bort genom rummen. Sedan blev det tyst. Ragnar och Ezdo visade sig. De hade tydligen stått i närheten och hört alltihop.
”Vad gör vi nu?”
”Vet inte. Går ut igen kanske?”
Försiktigt rörde de sig genom rummen. När de passerade bostaden närmast utgången var det någon som knackade på en dörr inifrån ett av rummen. Dörren var låst, men Ragnar sparkade hjälpsamt upp dörren.
I rummet fanns en dvärg med svart hår, polisonger och ring i ena ögonbrynet. Hon presenterade sig som stenhuggaren Ignimbria klan Tonali.
”Aha, du är en av spiongillets försvunna agenter” sa Tero.
Ignimbria såg snopen ut. ”Vi känner Siva Acosta” förklarade Tero. ”Hon har bett oss leta efter dig. Hur hamnade du här?”
”Jag blev anlitad som stenhuggare, men när de upptäckte att jag hörde till spiongillet låste de in mig. Jag fick fortsätta jobba, men inte lämna källaren.”
"Hur visste de att du hörde till spiongillet?"
"Det har jag också funderat på. Någon måste ha angivit mig."
Rollfigurerna fortsatte uppåt och Ignimbria följde med. När de gått genom den vanliga källaren – utan att möta någon – kom de upp till palatshallen. Där satt Leonira och väntade lugnt på dem på en bänk. Alla stelnade till.
”Så... ni har sett källaren.” sa Leonira när hon upptäckte att Ignimbria var med dem.
”Ja.” Tero försökte låta saklig utan att darra på rösten.
”Kom med upp. Jag tror vi måste prata igenom ett och annat över lite mat.”
Rollfigurerna och Ignimbria trodde sig inte ha något val, så de följde med upp till bankettsalen.

Stämningen var lite tryckt till en början. Rätt snart kunde dock Leonira inte hålla sig längre, utan började entusiastiskt berätta om allt de sett nere i källaren.
”Filiburium är ett så fantastiskt material. Det är helt magiskt! Inte bara magiskt-magiskt, utan helt magiskt, underbart, fenomenalt. Man verkar kunna göra vad som helst med det. Vi har bara börjat skrapa på ytan av alla möjligheter.”
Rollfigurerna började försiktigt ifrågasätta, men Leonira verkade tycka att det var värt några orcher och svartalfer och andra försöksdjur för att kunna göra magiska framsteg. Och de dödsdömda fångarna skulle ju ändå dö – de kunde lika gärna få göra lite nytta först.
”Men Råha då?” frågade Tero till sist, som inte kunde hålla sig. Leonira blev genast tyst.
”Råha är skolans stora tragedi. Men han visste vad han gjorde. Han anmälde sig frivilligt som försöksperson, fast han visste att det var riskabelt. Men nog sörjer vi honom alltid.”

Samtalet dog ut en stund, innan Medicus bröt tystnaden.
”Du förstår väl att du måste göra något åt skatterna? Alla torparna håller på att bli filiburiumberoende. Hela ön håller på att gå under.”
”Tror du det är enkelt – eller gratis – att driva världens bästa magiskola och samtidigt vara öhövding? Och så kommer ni med era anklagelser och antydningar. Ni borde visa mer respekt.” Leonira lät mer och mer arg.
Rollfigurerna stod på sig, och berättade om alla saker de upptäckt de senaste dagarna. Leonira blev mer och mer arg och frustrerad, men till sist var det som om kraften gick ur henne. Hon sjönk ihop i sin stol.
”Nåväl. Ni har väl rätt. Jag verkligen en jättedålig öhövding. Det bästa vore nog om jag bara dog." En tår rann nedför hennes kind. "Ni behöver inte vara kvar om ni inte vill.”
Rollfigurerna och Ignimbria reste sig tyst. ”Tack för maten.” sa de och gick ut. Leonira satt kvar med tårarna sakta rinnande. Hon lade lite filiburiumpulver i tumvecket och drog upp i näsan samtidigt som hon snörvlade.

”Vad gör vi nu?” frågade Tero.
”Vet inte riktigt. Firar att vi kom ur det där levande, kanske?” föreslog Ragnar.
Ignimbria hade försvunnit, förmodligen för att avrapportera till spiongillet. Det var kväll, och rollfigurerna gick till Vita rosen. Det blev en helkväll med öl, mjöd, dans, armbrytning, knivkastning, mer öl och mjöd.
Framåt småtimmarna vinglade de hem till Medicus och lade sig för att sova.

De vaknade alldeles för tidigt av att någon knackade på dörren. Det var en stund före gryningen – det låg dis över vattnen och luften var fuktig och stilla. Medicus öppnade och en figur i enkelt, brun mantel med uppfälld huva stod utanför.
”Hej, väckte jag dig?” frågade Leonira.
”Öh, ja, men det är lugnt, tror jag.”
”Hm, ligg kvar en stund så gör jag frukost.” föreslog öhövdingen. Hon rumsterade om i köket medan rollfigurerna vaknade. När de samlats och börjat äta fortsatte hon.
”Jag har tänkt en del. En hel del av det jag gjort är fel. Om det prövades i domstolen skulle jag nog dömas till döden. Och utanför skolan är det bara ni som känner till vad som pågått. Men om jag får chansen så vill jag försöka ställa till rätta det som gått fel. Så, en rak fråga: kommer ni anmäla mig till domaren?”
Rollfigurerna tittade på varandra. ”Inte nödvändigtvis.” Ingen av dem, utom möjligen Ezdo, var riktigt nöjd med hur rättsskipningen på Blomsterön gick till.
”Det är gott att höra. En del saker är bara svårt att veta hur jag ska komma till rätta med.”
”Vi måste bli av med filiburium från Blomsterön.” sa Tero.
”Vi spränger gruvan.” föreslog Ezdo.
”Skulle ni göra det?” frågade Leonira.
”Ja” sa Ezdo.
”Nej” sa de andra.
Resten av samtalet handlade om skattepolitik och dvärgarnas förmåner. Skatt på filiburium skulle nog hjälpa. De listade också ut att dvärgarnas handelskaravan som Ezdo sett i skogen förmodligen smugglade filiburium till någon hemlig hamn i fjordarna på norra kusten. Officiellt exporterades ju inget filiburium. Tero lovade att bedriva lite sjöspaning i de trakterna.
Ett par timmar senare tog Leonira på sig sin bruna mantel och gick igen. Hon vände sig i dörröppningen och såg på de andra.
”Men att spränga gruvan skulle vara rätt häftigt, eller hur?”

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 4 – flickan i eldstormen
Rollfigurerna tillbringade ett par dagar med att söka av kuststräckan på Blomsteröns norra sida på jakt efter tecken på smuggling. Det var besvärligt i och med att kusten bestod av djupa fjorder med branta kanter. På nätterna bodde de hemma hos riddar Ragnar som hade ett hus i skogen.
Siva höll kontakten med spiongillet via post. Hon fick veta att marskalken Namta flyttat till sin syster i staden Delta på andra sidan Blomsterön. Det var den enda familj Namta hade att vända sig till när hon lämnat sitt jobb i palatset.
En av skogvaktarna i Ragnars skogskompani dök aldrig upp på kvällen, vilket var konstigt. Dagen därpå letade de både efter en smuggelhamn och en försvunnen skogvaktare, och lyckligtvis gav sökandet utdelning. Skogvaktaren hittades halvt nedgrävd i ett rävgryt. Han hade blivit skjuten med armborstpilar och bränd, troligen med magi. Hans kollegor blev chockade men bar med sig kroppen till Ragnars hus.
På en udde hittade Siva och Ezdo en plats där åsnor bundits upp mot några träd, och en utgrävd gång ned i marken, stor nog att gå i. Gången slutade i ett uthugget rum i berget, som hade en öppning genom bergväggen ned till havsnivån. När det var ebb gick det att ro en eka genom öppningen; när det var flod syntes den nog inte alls från utsidan. En perfekt smuggelhamn.
De begravde skogvaktaren och höll gravöl för honom. Dagen därpå täppte de igen gången till smuggelhamnen, samt använde Teros skepp till att stjäla ekan som fanns inne i bergrummet.

Den kvällen kom Twar på besök till Ragnars hus. Han undrade vart de tagit vägen efter att de skulle undersöka Leoniras källare. Rollfigurerna svarade undvikande att det var konstiga saker som talades om men att drottningen inte verkade se något problem.
Twar undrade om inte Siva fått veta något via spiongillet, men spiongillets agenter i palatset hade faktiskt inte rapporterat något intressant alls under det senaste året. Nästan utstuderat ointressanta rapporter, nu när Siva tänkte på saken. Kan Leonira eller Namta haft hållhakar på dem? Men hur visste de vilka spionerna var? Vem har berättat det för dem?
Ragnar tipsade om att Twar kunde söka upp Namta och prata med henne om hur Leonira betedde sig. Siva visste förstås hennes nya adress hos sin syster i Delta.
Kvällen blev sen och försågs med mjöd och vin. Twar avslöjade delar av sina tankar.
”Alltså, man kan inte göra något på Blomsterön om man inte har spiongillet med sig. Det var det min far gjorde fel. Han försökte ta makten utan att ha med sig spiongillet. Så du har en nyckelroll vet du Siva. Jag har alltid gillat dig ska du veta.”
Nästa morgon red Twar vidare mot Delta.
Rollfigurerna diskuterade om de verkligen ville att Twar skulle ta makten.

Lite intelligenta slutsatser baserade på de spår de sett gav vid handen att smugglarnas åsnekaravan nog hade återvänt från smuggelhamnen mot dvärgfästet. Vännerna gav sig dit. När de kommit upp i bergen började stigarna dela på sig i ett myller av småstigar som bildade en oöverblickbar labyrint längs bergssidorna. Siva kände igen detta från hur de trampade upp stigar kring spiongillets högkvarter för att hålla ingångarna hemliga.
Plötsligt hörde de ett åsneskri från andra sidan dalgången. Försiktigt rörde de sig genom den buskiga terrängen mot ljudet. På andra sidan fann de en inhägnad av sten med tio åsnor i. Bredvid fanns ett stenskjul med hö och havre.
Trots den steniga marken lyckades Tero urskilja ett spår av stövelklädda fötter. Det ledde från området med inhägnaden ner i en ravin och i riktning där ravinen smalnade av. Till sist såg det ut som om spåren slutade under ett klippblock. Detta var märkligt, och omgivningarna undersöktes noggrannare. Ovanför ravinens kant fanns ett kaninhål, runt vilket det verkade vara upptrampat. Siva ropade ner i hålet, och det ekade mer än vad det borde göra i en kaninhåla. Däremot fanns inga mekanismer i hålet eller vid klippblocket.
Det hade nu blivit sent på dagen och det var långt tillbaka till Ragnars hus. Rollfigurerna spred ut höet i skjulet och lade sig att sova på det.

Nästa förmiddag vaknade de av att Siva somnat på sitt vaktpass och solen gått upp för länge sedan. Däremot märkte de fortfarande inga tecken på några andra levande varelser än åsnorna.
De antog att någon måste komma ut och titta till åsnorna någon gång. Uppenbarligen hade det inte hänt än idag. Några fattade posto vid kaninhålet och lyssnade. Efter ett bra tag kunde de höra steg och någon sorts mekanism som sattes i rörelse. Klippblocket i ravinen åkte ut, upplyft av en kraftig järnbalk.
En dvärg var på väg ut. Ragnar kastade sig ner i ravinen för att brotta omkull denne. Dvärgen var en vithårig dvärgtant som fick den enorma riddaren och hans rustning över sig. Ragnars underarm lade sig över hennes strupe, så hon inte kunde skrika på hjälp.
Medicus förtrollade tanten så hon blev förlamad en stund. Sedan bar de upp henne till skjulet och försökte förhöra henne, bland annat genom att hota åsnorna till livet. De fick veta att hon tillhörde klan Fili, att hon tyckte om åsnorna, men inte så mycket att hon var beredd att förråda sin klan för några okända inkräktare för deras skull. Så vitt hon visste gick det däremot inte att tända eld på filiburium. Detta visade sig vara sant när Ezdo skulle motbevisa tanten med sitt tändstål och lite pulver. Däremot brann det friskt när Medicus använde en besvärjelse på kristallen.

Rollfigurerna tyckte inte att de hade något annat val än att binda tanten och lämna henne i skjulet medan de själva undersökte den hemliga ingången.
Gången var lång och sluttade ner i berget. Den var bred nog att köra en liten kärra i. Ömsom var den uthuggen ur berget, ömsom var den naturliga sprickbildningar. Efter en lång bit planade den ut, och ljud kunde höras längre fram. Ljud som av gruvarbetare som hackade i berget. Sidogångar började dyka upp, och den breda gången började dela sig i fler gångar. Ljuden från gruvan lät tydligare, och någonstans gick det också att höra ljudet av forsande vatten.
Sidogångarna blev fler och fler. Mycket tydde på att de närmade sig anläggningarnas centrum. Den breda gången mynnade ut i ett rum med flera dörrar. En av dörrarna var öppna, och där inne satt några dvärgar i vad som verkade vara ett kontor. När de fick syn på rollfigurerna blev de minst sagt häpna.
”Vilka är ni och vad gör ni här?”

”Vi är vänner till Kentjes, men vi verkar ha tappat bort honom och kommit vilse.” sa Tero.
Kentjes hade tidigare varit Sivas mentor och ledare för spiongillet. Efter hans intriger mot öhövding Leonira hade han ”befordrats” till ambassadör på en ö långt bort. Nu gick det rykten om att han befann sig på Blomsterön och planerade hämnd mot Leonira och Siva som tagit över hans jobb. Han hade också haft möjlighet att berätta för Namta vilka spiongillets agenter i palatset var. Vid den guidade turen i dvärgafästet hade två av klan Filis vakter pratat om ”våran alv”. Rollfigurerna chansade på att alven i fråga var Kentjes. Ingen annanstans hade han kunnat gömma sig för spiongillets ögon.
”Kentjes? Han är väl i sitt rum på våning två.” sa dvärgen.
”Jaha, en våning ner alltså?” frågade Tero.
”Nej, en våning upp, detta är våning tre.”
Tero så oförstående ut. Dvärgen suckade.
”Hör du, jag ska visa var det är. Kom med här.”
Dvärgen ledde dem vidare. Bland annat passerade de ett stort kartrum med en bild över hela gruvan på en av väggarna. De gick uppför en lång trappa och genom långa breda korridorer på nästa våning. Till sist kom de fram till en bastant trädörr. Dvärgen bankade på dörren.
”Kentjes bor här inne. Jag behöver gå tillbaka till mitt nu.”
”Tack så mycket för hjälpen.”

Kentjes öppnade dörren och under bråkdelen av en sekund såg han förskräckt ut. Sedan syntes inget av det, utan han såg glad ut.
”Siva, vilken överraskning! Stig på! Får jag bjuda på något?”
Kentjes visade in dem i dvärgabostaden han tydligen bodde i, och dukade fram glas och serverade vin. Rollfigurerna var tveksamma, men Kentjes drack tydligen själv, verkade det som.
Samtalet var avvaktande från båda håll. Kentjes undrade hur Siva kunde ha vägarna förbi, och Siva undrade varför Kentjes bodde hos dvärgarna. Kentjes menade att man måste prova olika saker här i livet och att han kunde hjälpa dvärgarna med lite utländska kontakter. Samt berätta hur man byggde bekväma bostäder för alver, tillade han och lade ett vedträ på elden i öppna spisen.
Rollfigurerna avslöjade att de var här för att undersöka filiburiumsmugglingen som verkade komma från klan Fili.
”Jag förstår” sa Kentjes. ”Men då har jag något som jag tror ni kan ha nytta av. Vänta här.” Han reste sig och gick ut vägen som de kommit.

Rollfigurerna överlade om de skulle leta igenom bostaden medan han var borta eller vänta till senare. Medan de pratade började det ryka in från öppna spisen. Ytterdörren var låst. Siva försökte dyrka upp den, men blev stucken av en förgiftad nål. Även dörren till sovrummet var låst, och även denna gång blev hon stucken. Röken började göra skada på de fångade vännerna, men till sist fick Siva upp låset.
Från sovrummet ledde en låst dörr vidare. Nu förväntade Siva sig en fälla, och lyckades därmed undgå den.
De kom ut i korridoren. Kentjes syntes inte till.

Vännerna återvände till sin mer övergripande plan: att spränga filiburiumgruvan. Tillräckligt långsamt för att inte väcka uppmärksamhet återvände de till gruvplanet samma väg som de kommit.
Därifrån letade de sig närmare delen där de utvann filiburium. Plötsligt stormade pansarklädda vakter nedför en trappa och anföll riddar Ragnar och Tero, som gick först. Ragnar mottog ett par förödande hugg och lyckades inte skydda sig med skölden. Med ena knät slaget ur led segnade han ner på marken. Tero lyckades fälla vakten som anföll honom, men alltför ivrig råkade han slå sitt svärd i stenväggen när han anföll henne.
Tack vare att de sett kartan över gruvan kunde Siva göra en kringgående rörelse och falla vakterna i ryggen. Medicus gjorde ett snabbt försök att läka Ragnar med sin magi innan även han var tvungen att springa samma väg.
Tero, Ezdo och Siva kämpade mot vakterna som tryckte sig nedför trappan åtföljda av en magiker. Medicus rusade genom gångarna mot ett rum som på kartan hade sett ut som ett centralt förrådsrum. När han kom fram fick han se den största hög filiburium han någonsin sett. Högen gick upp till taket i rummet som var flera meter högt. Inte i Leoniras hela palats fanns så mycket kristaller.

Det skulle knappast komma något annat tillfälle att sätta stopp för filiburiumutvinningen. Medicus slängde sig på högen, körde händerna djupt i den och uttalade besvärjelsen för magisk eld.
Vid trappan såg de stridande ett starkt ljussken långt bort i en gång. Direkt efter kom en brinnande tryckvåg mot dem och slängde dem mot golvet eller i väggar.
Siva blev liggande på golvet och kände hur eldslågorna rev över ryggen, men förblev vid medvetande. Nedför trappan ramlade plötsligt Kentjes med brinnande hår och kläder. Han segnade ner på marken intill Siva. Hans blick avslöjade, mitt i smärtan och skräcken, ett uns av tvivel på om det var värt alla intriger att försöka uppnå makt över allting.
Den stora explosionen övergick i brand i det filiburiumspill som låg överallt i gruvan. Efter en stund lade sig elden när kristallerna brunnit ut, men efterföljdes av en skalv som blev kraftigare och kraftigare. Stenar började rasa från taket.
”Elden har spridit sig till filiburiumådern inne i berget” tänkte Siva. ”Vi lyckades.”
Sedan blev allt svart.

Epilog
Hela Blomsterön var i chock efter den stora explosionen i dvärgafästet. De flesta var överens om att filiburium förmodligen självantände om det lades samman till en kritisk massa. Ett fåtal påstod att det var ett attentat men dessa hävdade också att klan Fili hade en hemlig smugglargång som attentatsmännen kommit in genom.
Rollfigurerna hördes aldrig av igen. Leonira och Björn Björk hörde till dem som kunde räkna ut vad som hänt med dem, i och med att deras försvinnande skedde samtidigt som olyckan i dvärgafästet. Under de kommande åren tände de alltid fem ljus på årsdagen för explosionen.
Twar försökte få Namta med sig på en statskupp mot Leonira, men i trohet mot freden på Blomsterön genomskådade Namta Twar och sa inte ett ord.
Ett par veckor senare sökte Leonira upp Namta och bad om förlåtelse för hur hon utnyttjat hennes trofasthet. Namta godtog detta och återvände till sitt jobb i palatset. Hon hade en hel del att reda upp efter Leonira, men Leonira lyssnade på de råd hon gav.
Twar avslöjades som kuppmakare och fick inte behålla jobbet som befälhavare.
Siva hade tränat upp en medhjälpare och efterträdare åt sig och hållit henne utanför de allvarligaste intrigerna för att hon skulle kunna ta över som ledare om Siva försvann. Hon tog nu över ledningen för spiongillet och fortsatte på Sivas linje att stärka organisationen. Flera spioner som varit i tjänst länge pensionerades då det var för stor risk att någon obehörig kände till deras identitet.
De många som varit beroende av filiburium hade jobbiga dagar framför sig, men det fanns också en aktiv nykterhetsrörelse som hjälpte folk att ta sig genom abstinenstiden tills den blev lindrigare.
När Leonira inte längre påverkades av filiburium och dess fantastiska egenskaper blev hon faktiskt rätt bra på att styra Blomsterön och undervisa sina studenter.

Över himlen seglade flygargillet på sina flygande riddjur i ensamt majestät.

 

[Mannen i skogen]

Spelmöte 4 bakom kulisserna
Detta är första gången jag är riktigt nöjd med en TPK. Och spelarna verkade vara det också. Delvis för att detta var kampanjens sista möte och jag flaggat att eventuella kommande kampanjer kommer använda nya rollfigurer. Nya rollfigurer behövs för att jag varit för generös med XP:n, samt även ändrat en del i mitt hemmagjorda regelsystem vilket gör rollfigurerna svåra att uppdatera.

Jag kan avslöja reglerna bakom filiburium nu.
Det första som hände var att användaren får tillbaka utmattning och får lättare att lägga besvärjelser.
Om man äter fler doser samma dag lär man sig en slumpmässigt vald besvärjelse.
Utöver ovanstående effekt blir brukaren även (2T12, två effekter; lika utfall lägger till ”och får dåligt omdöme”)

1. glad
2. självsäker
3. kaxig
4. företagsam
5. pratsam
6. sexsugen
7. avslappnad
8. social
9. utagerande
10. lysande (blodet börjar lysa svagt, syns mest i ögon och mun)
11. lång (1T+4 cm extra)
12. stark (+1 på alla slag där styrka hjälper)

Sedan fick man slå för uthållighet om man blev beroende eller inte. Fummel på det slaget kunde leda till skador.