Eliel
I Oram levde de levande av det de döda hade lämnat efter sig.
Staden låg vid foten av Asriel, det svarta berget, och dess murar voro slitna av sand, vind och år som ingen längre räknade. Husen stodo tätt intill varandra såsom om de sökte skydd i varandras skuggor, och över dem höjde sig Huset utan eld, kallt och öppet mot himlen. En gång hade lågan där aldrig slocknat. En gång hade män i vita kläder hållit vaka natt och dag och låtit sina böner stiga såsom rök över staden. Men den tiden var förgången. Altarenas skålar voro fyllda av damm, och de få som ännu böjde knä gjorde det mer av vana än av tro.
Under Asriel vilade de döda.
De fattigas fäder lågo i grunda nischer nära bergssidan, inlindade i tyg som sedan länge ruttnat bort. De rikas ben vilade djupare, bakom sten och sigill, med ringar på fingrar som icke längre kände deras tyngd. Och längre ned än någon rättfärdig människa borde gå, under gångar och kammare som de flesta endast kände till genom viskningar, funnos de förseglade salarna, där de heliga döda sades vaka ännu när deras namn sedan länge hade förlorats.
Eliel hade levt av dem alla.
Hans händer hade lärt sig sprickorna i gammal sten, hans ögon hade lärt sig mörker, hans andedräkt hade länge burit dammets bittra smak. Han hade gått ned bland de döda fler gånger än han själv kunde minnas, och det som en gång hade väckt fruktan i honom väckte nu endast trötthet. Han var trött på jord under naglarna, trött på nattens långa arbete, trött på att bära upp silver ur gravar och byta det mot bröd, vin och ännu en veckas ovärdigt liv. Mest av allt var han trött på sig själv.
Därför sade han den kvällen, då vinden gick torr genom Orams gränder och himlen låg färglös över taken, att detta skulle bli hans sista natt under Asriel.
Bara en kort del av mitt bidrag. Är inte klar ännu.
