Re: Kommentarer: Tempora
Återigen får jag tacka för kommentarerna, och den här gången svara lite på dem.
Att bara nämna skuggorna är en riktigt skön grej, för då har spelledaren något att spinna loss på..
Ja, både skuggvarelserna och autodidakter är sånt som kan slängas in om man behöver någon lite mer kompetent motståndare. Skuggorna är medvetet jättevagt beskrivna så att SL själv kan bestämma om de kommer från en avlägsen framtid, från någon annan dimension eller vad som. Ursprungligen hade jag regler för att spela autodidakter, men jag skrotade dem och fokuserade på agenterna istället. Någon gång i framtiden kanske jag skriver ihop något åt dem, kanske till nästa dogmautmaning?
Och att placera rollpersonerna på ett företag är riktigt smart, för gör det jättelätt för spelledaren att föra samman rollpersonerna men också föra in dem i nya äventyr..
Jag har aldrig spelat Orpheus, men det en sak jag gillar av vad jag hört är just att man tillhör samma företag. Likadant i Paranoia (XP), som man kan känna igen både grupptänkandet, uppdragsidén och spelgången ifrån. Precis som du säger så slipper man ägna tid åt att komma på anledningar till varför man jobbar tillsammans.
Jag gillar också när du skriver saker som man kan ha med i sitt beskrivande, som när rollpersonerna stöter på andra "formare" innan de åker iväg..
Allra helst skulle jag vilja ha med ett intro-äventyr, men det är svårt att veta vad spelgruppen är intresserad av för typ av äventyr. Istället finns de här små händelserna som SL kan använda för att ge en illusion av att spelet är större och mer beskrivet än vad det faktiskt är. Spelgången kan verka onödigt strikt, men den behöver såklart inte följas om man inte vill det. Jag tyckte bara att det kunde vara snyggt att mellan de olika tidsresorna få se vad som händer i Nutiden, till exempel genom att de som väntar efter en i tur blir mer och mer otåliga.
Vad gäller regelsystemet så känner jag igen principen från något indiependentrollspel från The Forge.. Kommer dock inte ihåg vad spelet heter, men det var något samberättartjofräs.. Du har tagit åt dig av tänkandet och gjort det ditt egna med en enkelhet som jag gillar..
Tänker du på InSpectres av Jared A. Sorensen? I det spelet har man också egenskaper som ger ett antal T6 man rullar för att avgöra om spelaren eller SL ska berätta vad som händer, och det finns också en typ av poäng som man ska samla för att avsluta uppdrag.
Jag började bygga Tempora strax efter förra dogmautmaningen, och hade från början ett liknande, men mer komplicerat, system som innefattade slag på tre olika tabeller för att läsa av ingreppets omfattning, antalet påverkade och eventuella negativa konsekvenser. Jag hade i stort sett de egenskaper som finns nu, men dessutom Historia. Någon gång förra året hittade jag InSpectres och insåg att det gjorde precis det jag ville. I mitt ursprungssystem var alla inblandade i alla beskrivningar, men det är snyggare som det är nu.
Det sköna med att lämna förklaringarna till spelarna och SL är att jag inte behöver förutse alla möjliga konsekvenser och placera dem i tabeller, utan kan låta spelgruppen göra det istället.
För att ha något att klaga på, förutom det i stycket ovan, så kräver antagligen det här spelet sin egen typ av spelledare.. En spelledare som är både insatt i historia och som är duktig på improvisation..
Jepp, jag kan inte annat än att hålla med, med tillägget att det krävs spelare som också är bra på det eftersom de ska förklara en hel del av det som händer också. En sak som gör att man inte behöver ha doktorerat i historia för att kunna spela är att man kan skylla på att folk redan gjort ingrepp som gör att världen skiljer sig från vår. Om man placerar Newton vid Ludvig XIV:s hov kan man rycka på axlarna och säga "nån har flyttat dit honom, det är väl skoj?" och sen inte bry sig mer. När man spelar Tempora vill jag att man ska vara helt respektlös när det gäller hur man behandlar det historiskt korrekta, men givetvis kan olika spelgrupper spela på olika sätt. Vissa spelare kommer förmodligen vara mer angelägna än andra att få till trovärdiga ingrepp, medan andra reser runt och slår Stalin på käften och lär Hitler att måla.
Jag skulle kunna härja mer, men nu ska jag äta lunch.
