Sitter och läser kampanjen Beyond the Mountains of Madness och under läsningens gång funderar jag (som vanligt) på vad som skulle kunna göras bättre. En sak som inte nödvändigtvis skulle göra spelet bättre, men för mig mer intressant är om spelarna skulle ta rollerna som expeditionskedarna Stadkweather och Moore, men kanske också (något senare anslutande) Lexington samt ledarna för den tyska exped. Har bara hunnit läsa fram till att tyska ansluter vid Lakes läge, men det känns ganska tydligt att alla ledare har lite egna agendor Och att det skulle kunna leda till en del intressant antagonist-spel. Tänker också att de inledande delarna i kampanjen i NYC med proviantering och andra småmysterier kunde vara intressant på makronivå som ledare för expeditionen att besluta kring och de flesta småäventyren där skulle enkelt kunna delas med Lexington och hennes expedition.
Beyond the Mountains of Madness - idéer
- Thread starter Henke
- Start date
entomophobiac
Low Prep High Play
Jag tycker dock det finns en viktig aspekt av den delen av kampanjen: den gör allt väldigt jordnära. Att åka och hämta saker i New Jersey med lastbil, räkna konservburkar, och göra annat "busywork" är ett väldigt bra sätt att förankra kampanjen i verkligheten. Precis som Lovecrafts språk förankrar saker, innan det skruvar på det. Det gör också att alla pinaler blir mer personliga när de måste packas upp och användas framme på isen.
Det jag tycker är viktigt med kampanjen, och där den också skiljer sig lite mot annat äventyrsmaterial jag läst till CoC, är att rollpersonerna själva får göra det som är coolt och inte bara följa med i andras fotspår. De följer med i andras fotspår den största delen av tiden ändå, men de får utforska och utröna på egen hand utan en "facit". För mig är det en viktig del av vad som gör kampanjen intressant.
Skarpskytten
D&D-smurf
Jag har iofs tänkt tvärt om: att man (om man vill korta ned kampanjen) kan skippa den långa uppstarten och börja spela när expeditionen når isen.
När det gäller tyskarna, så är en variant att låta en spelare spela dem, alltså en som inte är med i gruppen, utan som spelar som ett slags brädspel. Det tror jag hade kunnat funka bra om gruppen spelar ledarna för expeditionen.
När det gäller tyskarna, så är en variant att låta en spelare spela dem, alltså en som inte är med i gruppen, utan som spelar som ett slags brädspel. Det tror jag hade kunnat funka bra om gruppen spelar ledarna för expeditionen.
entomophobiac
Low Prep High Play
Skulle säga att det gör det till en helt annan kampanj. Förankringen i det vardagliga och lite tråkiga fyller en viktig roll i helhetsintrycket av kampanjen. Om den behöver kortas ned finns det andra kampanjer att spela.
Skarpskytten
D&D-smurf
Absolut. Det gör dessutom att Den stora hemska händelsen på slutet (tm) får mindre känslomässig tyngd. Samtidigt tycker jag mig ha sett en del kritik om att den första delen är tråkig och byråkratisk. Och den andra delen är ju på många sätt väldigt bra, så för den som har ont om tid ...
entomophobiac
Low Prep High Play
Tycker ju personligen precis tvärtom, givetvis, i egenskap av contrarian.
Jag är ju en rätt usel spelledare av skrivna kampanjer, eftersom jag låter rollpersonernas aktiviteter styra riktningen väldigt mycket. Så ingen av de faktiskt två gånger jag spellett BtMoM har de sett Den stora hemska händelsen på slutet(tm). Däremot har den första delen, just för att den är "tråkig och byråkratisk" gjort att de mer extrema bitarna som kommer sen fått ett mycket högre värde. Vill folk spela action finns det andra spel som gör det bättre.
Till saken hör dock att båda gånger jag spellett har varit med folk som inte var alls bekanta med Cthulhu Mythos. Annars hade jag nog inte spellett den alls, tror jag. Risken att slutet blir mer "Elder Thing-spotting" är nog ganska stor med en grupp som läst At the Mountains of Madness, exempelvis.
När vi spelade var det nog snarare den första delen som var mest engagerande. Sedan tog vi omtag på ganska mycket när vi väl hade fått kontakt, och lyckades etablera någon form av kommunikation med Elder Things. Det var skitkul och slutade ytterligt dramatiskt.