Det finns spel som i sin första version helt enkelt inte var speciellt bra. Ogenomtänkta, fulla av strunt. Som More than Human; superhjältespelet ingen människa minns eller spelar. Ett förhållandevis dugligt men pilligt regelsystem, av någon anledning separerat från den medföljande spelvärlden. Som inte egentligen passar ihop jättebra med regelsystemet. Och som har skitmycket spelvärldsinfo som inte går att använda i spel. Varje gång jag ser de osålda böckerna i hyllan härhemma tänker jag att om jag bara hade tiden så skulle jag allt bra gärna vilja göra en rejäl v2.0.
Det finns spel som behöver en ny version av juridiska eller moraliska skäl. Som Null State, där det skulle behövas nya illustrationer. Nej, jag tänker inte gå in närmare på det.
Det finns spel som behöver en ny version för att Publit vill ha orimligt mycket pengar, eller påstår sig inte kunna göra, för något de tidigare kunde göra snabbt och enkelt – föra över en bok från ett konto till ett annat. Som Rotsystem, som fortfarande ligger på Fria Ligans Publitkonto (vad jag vet), men där det enda sättet att få över det till mitt konto verkar vara att jag gör en ny version av spelet med nytt ISBN (och då passar jag gärna på att revidera det också).
Sen finns det spel där en ny version faktiskt tillför något helt nytt, nästan så att det är ett helt nytt spel, eller rentav en spinoff. Som Mutant Chronicles: Luna City Blues, som ju faktiskt inte alls är Mutant Chronicles 4th edition, även om det av en del ses som det (eller önskas vara det). Där är det synd att de som egentligen bara vill ha 3e i evighet inte kan få det, men nu är det så.
Men ja, sen finns såklart spel där nya versioner egentligen inte tillför så mycket, där nya upplagor mest ger en chans att fixa stavfel och annat sånt småfix. Som Kutulu till exempel, som väl mer eller mindre kan få vara som det är, och där kompletterande material hellre kan levereras i form av extraböcker.
