Nekromanti Behöver vi verkligen spelvärldar?

[Mr.Walker]

Idag fick jag lite nostalgikänslor och satt mig ner för att kolla i Dod6, första utgåvan. Då slog mig plötsligt tanken, varför har jag mycket lättare att komma på äventyr till den än ex. senare version som DodT. Vad beror det på?

Så vad skiljer dod6 från DodT? Jo det finns ingen konkret spelvärld att såhär ser det ut!
En sådan spelvärld skapar bara en massa begränsningar och hindrar mig från att skriva äventyr. Istället för att bara skriva de äventyr jag känner för och blanda
ingridienserna som jag vill så måste jag istället hitta äventyr som passar in i just någon annans spelvärld.
Jag kan inte ha ett ryttarfolk och deras stad där, för den finns ju redan på en annan plats. Jag kan inte ha
två religioner som är osams och påväg mot krig, för det
är ju flera hundratals mil emellan.

Jag föredrar faktiskt när det utspelar sig i en fantasivärld, eller sagovärld, är det inte finns
någon tydlig spelvärld eller världsbild. Där allt
är lite huller om buller, där det inte finns några
regler för vad som ligger vart kan begränsa ens äventyr.
Visserligen en plats som kan kallas Trudvang, men där allt inte behöver vara så detaljerat eller utmärkt huvudtaget.

Lite av poängen med rollspel är väll att sina äventyr formar spelvärlden? En färdig spelvärld alá Midgård, vars fans alla är experter och vet mest, tillhör Tv-spel och kanske böcker?

Lämnar detaljerad spelvärldar något utrymme för
fantasin? För äventyr och kampanjer? Eller blir dom
bara ett jobbigt hinder istället för ett hjälpmedel?

 

[Arfert]

Förstår ditt problem, får ganska ofta den känslan mer när jag spelr spel, man kan känna sig låst.

..men jag vill gärna ha en kombo, en spelvärld, som inte är alltför detaljerad, och ger utrymme för mig att själv lägga in saker.

Av erferenhet vet jag att jag kan bli inspirerad av überdetaljerade kampanjer som Harn, eller orignella världar som Tekumel, men de är svåra som fan att SPELA i.

Gillar världar som är lite lagom generiska, så man själv kan tweeka till det man vill efter eget huvud. Och att man inte hela tiden måste förklara "the basics" för spelarna. Därför är det lätt att spela i CoC:s 20-tal, Kults nutid, i Star Wars eller Sagas Arcaria. Alla greppar snabbt hur det är.

Medan det genast kanske blir lite knepigare att hitta på äventyr i Trudvang (som ändå är rätt lätt att greppa), som du säger. Det krävs mer arbete för att göra världen till "sin". Den är lite för detaljerat beskriven.

 

[Storuggla]

Schysst fråga. Eh, ja och nej. Jag känner igen dina reflektioner om DoD6 och DoDT, där kändes det så. Jag tror det för min del var att jag kunde stoppa in vad jag ville i sexan, men i trudvang var det helt plötsligt styrt och det fanns mer detaljer man kunde reta sig på. Ju mer detaljer, desto mer saker man kan finna irriterande och jobbiga och bara fel.
Dock är min favoritspelvärld utan tvivel Tekumel, och den är allt annat odetaljerad. Så det kanske är en fråga om kvalitén på spelvärlden - ur ett rent subjektivt synvinkel alltså.
En bra spelvärld ger massor av uppslag och idéer, en dålig spelvärld är lika rolig som att läsa statistisk årsbok insmord i knäckebröd.


Storuggla, cammar för pengar

 

[tull]

Jag tror att problemet du beskriver är ett spelledarproblem.

När jag får agera spelare så är vår spelledare mer eller mindre en despot, där han ogärna ger ut information om spelvärlden vi agerar i; Därför att den informationen vi kan få ifrån olika Böcker som Osthem, Mittland, Cirefalier osv kan gå emot hans bild som han målar upp för stunden. Som spelledare vill man kunna utnytja sin kreativitet, där vissa siktar 110% på det fetaste äventyret med balla scener och andra vill genom beskrivningar av miljö och dylikt måla upp en bild som får deltagarna att känna en "verklighetsflykt".
Som spelare är jag tacksam för all "lore" jag kan få, eftersom det hjälper mig skapa en rollperson som jag känner lever i världen. Det tror jag andra också är.

Så kort och gott, tänk på det som spelledare, ifall du kastar världen kan du kasta iväg mycket av spelarnas kreativa inslag. (Återberättandet av ett minne då man sist besökte den och den staden t.e.x)
Men å andra sidan kanske din spelgrupp inte alls är en sådan jag föredrar och beskriver utan de kanske är mer intresserad av ett häftigt äventyr, en ball scen i så fall kanske du inte förlorar på att "kasta bort världen".

 

[Genesis]

Tja, smaken är som baken. Jag spelar helst inte spel som har spelvärldar (annat än extremt lätt beskrivna sådana). Ungefär av de anledningar du påpekar. Andra älskar spelvärldar och inspireras av dem.

 

[Genesis]

Så kort och gott, tänk på det som spelledare, ifall du kastar världen kan du kasta iväg mycket av spelarnas kreativa inslag. (Återberättandet av ett minne då man sist besökte den och den staden t.e.x)

Jag hajar inte. Sådant är väl svårare att få till som spelare? Om det finns en massa historia om staden måste jag känna till den och passa in i den för att återberätta mitt minne. Om staden är nyligen påhittad kan jag hitta på vilket minne som helst utan att bekymra mig för att det inte stämmer.

 

[Snow]

Jag brukar köra att vem som helst får påstå vad som helst om världens beskaffenhet. Sen slår man ett slag för lämplig färdighet för att se om det stämmer, ibland dolt.

Men jag förstår om vissa inte gillar den spelstilen: "Då kan man ju hitta på vad som helst!" eller "det känns inte äkta om inte Ne... spelföretaget skrivit det i en av sina böcker."

 

[Storuggla]

"Jag brukar köra att vem som helst får påstå vad som helst om världens beskaffenhet. Sen slår man ett slag för lämplig färdighet för att se om det stämmer, ibland dolt."

Det där är så det är Houses of the Blooded. Om någon frågar om något om spelvärlden - eller om en slp! - så får personen slå lämpligt antal tärningar och ju bättre han/hon/den/det slår så får personen hitta på mer om saken i fråga. Ganska tufft.


Storuggla, motordriven korv

 

[krank]

Först mitt svar: JA, vi behöver spelvärldar. Eller vi och vi förresten, jag kan ju inte snacka för någon annan, men JAG vill ha en spelvärld.

Däremot finns det all anledning att diskutera vad det är som gör att en spelvärld fungerar eller inte gör det. Väldigt många rollspel verkar vara författade utan egentliga ambitioner att skapa spelbara världar - man ritar en karta, fyller ut den med byar och folk och grejer, men ingen funderar över vilken roll den givna informationen ska ha i spel.

När jag köper ett rollspel, så köper jag det underförstått för att använda det som inspiration till mina egna spelvärldar - som kanske påminner, i högre eller lägre grad, om de köpte. Det finns ingen anledning att känna sig begränsad av en spelvärld, även om jag absolut förstår känslan. Men; utan spelvärld köper jag inte spelet. regelsystem skiter jag i, och jag behöver ingen bok som talar om för mig att jag kan spela trist generisk fantasy. Det vet jag redan att jag kan. Ville jag spela trist generisk fantasy så skulle jag plocka upp något regelsystem jag redan kan och köra därifrån.

En bra spelvärld, alltså vad jag kallar en spelbar värld, har massor av information - men all information är i formen av krokar, eller vad jag kallar "fästytor" - istället för att vara instängande så är informationen inspirerande, i och med att varje element som beskrivs försetts med ett antal attribut som, i kombination med andra elements attribut, liksom av sig själva bildar färdiga äventyr. Världen hindrar inte, den hjälper.

Jag föredrar faktiskt när det utspelar sig i en fantasivärld, eller sagovärld, är det inte finns
någon tydlig spelvärld eller världsbild. Där allt
är lite huller om buller, där det inte finns några
regler för vad som ligger vart kan begränsa ens äventyr.

För mig är en sådan spelvärld oftast helt ospelbar; det saknas ordentliga fästytor och konsekvenskänsla i världen. Gamla Ereb Altor är strålande exempel på spelvärldar jag helt enkelt inte kan spelleda: Det är för mycket huller om buller, för mycket lapptäcke. Det känns inte som en intressant värld.


För, ärligt, om spelvärldens information säger att det äventyr jag vill köra inte funkar, då kan jag antingen välja ett annat spel eller ändra på spelvärldens information.


Jag hoppas kunna skriva ihop något mer konkret och begripligt om fästytor och hur jag tror att man kan använda dem för att skriva spelvärldar snart; men huvudsaken är denna: Försök inte sälja mig ett rollspel utan spelvärld, och det handlar inte om mängden information utan om hur den är strukturerad.

 

[krank]

Jag brukar köra att vem som helst får påstå vad som helst om världens beskaffenhet. Sen slår man ett slag för lämplig färdighet för att se om det stämmer, ibland dolt.

Men jag förstår om vissa inte gillar den spelstilen: "Då kan man ju hitta på vad som helst!" eller "det känns inte äkta om inte Ne... spelföretaget skrivit det i en av sina böcker."

Det handlar väl kanske om perspektiv: Vissa, som undertecknad, vill inte vara författaren när vi spelar rollspel. Vi vill vara huvudpersonerna. Och huvudpersonerna hittar inte på saker om världen - eller ja, det gör de kanske, men det är inte de (och inte slumpen) som bestämmer huruvida det stämmer eller inte.

Jag vill, som spelare, uppleva en kausalt sammanhållen värld, gärna med känslan av att världen faktiskt finns utanför mitt eget huvud. Med den typen av improviserande metakontroll försvinner hela den biten, och jag tvingas in i en metaroll jag inte alls vill ha.

 

[Snow]

Jag föredrar faktiskt när det utspelar sig i en fantasivärld, eller sagovärld, är det inte finns
någon tydlig spelvärld eller världsbild. Där allt
är lite huller om buller, där det inte finns några
regler för vad som ligger vart kan begränsa ens äventyr.
Visserligen en plats som kan kallas Trudvang, men där allt inte behöver vara så detaljerat eller utmärkt huvudtaget.

Jag försöker tolka vad du menar med huller om buller:

Istället för att alla olika saker (som länder, religioner och personer) hänger ihop på ett fastslaget sätt (det här landet ligger där, bebos av dessa personer och är granne med detta landet) så finns det ett antal bitar information, men de är inte exakt relaterade till varandra. Så man beskriver ett land A ett land B och en mäktig magiker C. Men man skriver inte att de ligger bredvid varandra eller att C bor i A eller B. Det är det spelledaren själv får pussla ihop som han känner för det. Så man inspireras av länderna och magikern, bestämmer att de ligger bredvid varandra respektive bebos av magikern. Och sen snurrar ens kampanj på. Böckerna innehåller en massa mer eller mindre lösrykt information med krokar att fästa i varandra. Kanske land A är känt för sina magiker. Men det står inte om det är magiker X, Y eller Z.

Menar du så?

 

[Snow]

Jag brukar köra att vem som helst får påstå vad som helst om världens beskaffenhet. Sen slår man ett slag för lämplig färdighet för att se om det stämmer, ibland dolt.

Men jag förstår om vissa inte gillar den spelstilen: "Då kan man ju hitta på vad som helst!" eller "det känns inte äkta om inte Ne... spelföretaget skrivit det i en av sina böcker."

Det handlar väl kanske om perspektiv: Vissa, som undertecknad, vill inte vara författaren när vi spelar rollspel. Vi vill vara huvudpersonerna. Och huvudpersonerna hittar inte på saker om världen - eller ja, det gör de kanske, men det är inte de (och inte slumpen) som bestämmer huruvida det stämmer eller inte.

Jag vill, som spelare, uppleva en kausalt sammanhållen värld, gärna med känslan av att världen faktiskt finns utanför mitt eget huvud. Med den typen av improviserande metakontroll försvinner hela den biten, och jag tvingas in i en metaroll jag inte alls vill ha.

Jag lägger till "Det dödar inlevelsen i spelet" som ursäkter, bra poäng...

 

[Mr.Walker]

För mig är en sådan spelvärld oftast helt ospelbar; det saknas ordentliga fästytor och konsekvenskänsla i världen. Gamla Ereb Altor är strålande exempel på spelvärldar jag helt enkelt inte kan spelleda: Det är för mycket huller om buller, för mycket lapptäcke. Det känns inte som en intressant värld.

...men huvudsaken är denna: Försök inte sälja mig ett rollspel utan spelvärld, och det handlar inte om mängden information utan om hur den är strukturerad...

Jag tror du missuppfattat mig. Jag menar inte att det finns en tydlig världskarta där allt är kastat huller om buller. Det kan fortfarande finnas ett tydligt tema, som ex. sagofantasy, så det behöver inte vara själlöst heller. Det jag menar är att det inte behöver finnas en världskarta huvudtaget eftersom det är en sagovärld och inte en "riktig värld". Sedan är det upp till SL hur han vill konstruera sina äventyr och kampanjer och vad dom ska innehålla. Det kan fortfarande finnas detaljerat beskrivit vilka folkslag det finns, religioner osv. men inte exakt vart dom finns eller vart länderna är.
På så sätt lämnar man mer öppet för fantasin. Det är väll det jag menar med huller om buller. Att världen är outforskad helt enkelt. Jag gillar nog outforskade världar...

Du behöver inte låta så irriterad, jag försöker inte sälja dig något rollspel

 

[tull]

Jag kan acceptera om du inte håller med, eftersom detta forum flertalet gånger bevisat för läsarna den mängd olika åsikter som finns här.
Men, nog borde du väll kunna se mitt och säkerligen flertalet andras perspektiv? I min analys kan jag se in i kritikernas argument och laissez faire spelvärldarna de förespråkar men nog måste väll du kunna se och förstå mitt perspektiv eller var jag otydlig?
Som jag ser det är det enklare att orientera sig i en värld med information, detaljer och en baktanke. Precis som när jag rollspelar ett historiskt rollspel (t.ex. Götter) så är det intressant för mig att veta "objektiv" fakta, vem var kung då? Vad hände 1756?
I en fantasyvärld hjälper moduler med information om omvärlden mig att fabrisera fantasier detta eftersom jag kan placera min karaktär i ett objektivt sammanhang. Alltså något att utgå ifrån. Detta i sin tur motverkar inte möjligheterna att hitta på saker själv och placera i sin omgivning men det ger sällskapet en grund att stå på, en karta och kompass om man så vill.

Sedan behöver den värld och den moral som råder i världen inte vara något som står i en köpt bok utan det kan likväl vara en bild man gemensamt före rollpersonsskapandet kommit överens om: Egna konstruerade världar. Men jag vill återigen poängtera, att det är viktigt att man har ramar, moral och en någorlunda objektiv gemensam uppfattning om hur världen ser ut i sådanna fall.

 

[Thoth]

Jag tror jag förstår hur du menar.

Jag är inte en av dem som alltid vill ha väldigt detaljerade spelvärldar, men när jag faktiskt får en spelvärld vill jag veta hur saker fungerar. Är det ett feudalsamhälle, finns det stora städer, är köpmänn den mäktigaste klassen (blev väldigt mycket fantasyexempel nu) och så vidare. Jag behöver förstå hur världen är uppbyggd.


Så för mig när det gäller spelvärldar är nummer ett att de fungerar, annars känns detbara onödigt. Sen vill jag få uppslag för äventyr (som SL) där. För om den bara beskriver och inte ger "krokar" så kommer det inte bli något äventyr.

Jag tycker mutant gör ett ganska bra jobb med att lägga ut sådana krokar. DE beskriver olika konflikter, och inte bara hur världen fungerar, så att man ska kunna sätta in sina spelare i sådana.

Däremot, säger jag inte att alla behöver spelvärldar. Om an ska spela ett one-shot, eller spelarnas karaktärer är ovetande bönder som inte SKA veta något om världen (de kan ju antagligen inte ens läsa!) så behövs ingen värld. Och vissa gillar att utveckla allt eftersm, eller utveckla med sina spelare.

Jag, tycker spelvärldar behövs. Inte för alla, och inte hela tiden, men det kan vara bra att ha. Jag tror helt enkelt olika rollspelare vill ha det på olika sätt.

 

[Leon]

Alltså, det ultimata är (borde vara) att spela i REH:s Hyborien. Det finns en uppsättning hyfsat tydlliga stereotyper som både spelledare och spelare kan ta fasta på, det finns ett tydligt tematiskt ramverk, men REH gick aldrig in i större detalj på exakt hur världen såg ut, och i och med att det är en så skamlös ripp på vår egen värld så behöver man egentligen inte informationen, det är bara att improvisera utifrån eget huvud.

 

[.:Warwolt:.]

Jag tror det här kan vara en av dem saker som jag stör mig i World of Darkness, som jag tyvärr bara har skummat i, men det var att den helt verkas sakna konkret spelvärld och ger egentligen bara en massa stämmningstext. Jag tror att det de flesta egentligen behöver är enkla påståenden, antingen i form utav krokar eller bara som ett frö att sätta igång tankarna, som man sedan kan anpassa utifrån en äventyrsidé man har.

Nu har jag absolut inte läst lika mycket böcker och dyl som vissa andra på forumet har, men jag får en viss kännsla att det mycket väl kan vara så att allt för många författare skriver sina settings utan att egentligen ha i baktanke att det ska användas utav några ivriga rollspelare runt ett bord och inte utav någon som ska skriva en teater eller film eller dyl. Det krävs att man kan improvisera utifrån det man får och anpassa till det som händer vid eller innan spelbordet.

Man ska inte behöva anpassa rollpersonerna eller äventyret emot gruppens villja bara för att det går emot settingen, så att låsa för mycket är nog en fara det med.

 

[krank]

Jag tror det här kan vara en av dem saker som jag stör mig i World of Darkness, som jag tyvärr bara har skummat i, men det var att den helt verkas sakna konkret spelvärld och ger egentligen bara en massa stämmningstext. Jag tror att det de flesta egentligen behöver är enkla påståenden, antingen i form utav krokar eller bara som ett frö att sätta igång tankarna, som man sedan kan anpassa utifrån en äventyrsidé man har.

Alltså... World of Darkness är ju till större delen vår värld. Hur pass mycket mer konkret än vår värld behöver världen vara? Sedan innehåller båda gamla och nya Vampire, till exempel, gott om krokar - organisationer, personer, grupper, agendor, sånt.

Grundboken World of Darkness är just det - en rätt grundläggande bok. "Vår värld, fast dessutom finns det övernaturligheter. Som till exempel..." tycker jag är ganska lagom konkret, får jag väl säga. Vill jag ha det mer konkret än så finns Wikipedia, Google Earth/Maps och annat - som sagt, vår värld - plus.



Med andra ord, i mina ögon gör White Wolf helt rätt; de fokuserar på krokar, äventyrsidéer, plots, organisationer och annat som är bra när man bygger sin kampanj.


Sedan tycker jag att det är en självklarhet att man när man skapar rollpersonerna anpassar dessa till den spelvärld och kampanj man tänkt sig. Om spelvärlden inte har varulvar så kommer jag att vara skeptisk till den spelare som vill spela varulv. Begränsning av fantasi är ofta bra grejer, om det görs på rätt sätt - de flesta blir mer kreativa med lite ramar och gränser uppsatta.

 

[Ram]

Tja, smaken är som baken. Jag spelar helst inte spel som har spelvärldar (annat än extremt lätt beskrivna sådana). Ungefär av de anledningar du påpekar. Andra älskar spelvärldar och inspireras av dem.

Nyfikenhet: Hur mycket behöver du vad gäller värld/kampanjinfo/vadsom?

 

[Leon]

Men grejen är ju också den att en spelvärld är så många olika grejer:

- Ett ramverk för vad man kan spela
- Genre/"litterär" konvention
- Stämningsskapare
- Geografi och politik
- Äventyrsplatser- och krokar
- mfl