Nekromanti Balanserade eller icke balanserade rollspel?

Blasphemy

Blasphemy

Swashbuckler
Joined
4 Jul 2000
Messages
2,369
Location
Göteborg
Jag diskuterade Eon med en person på folkhögskolan som jag går och han började berätta om hur hemskt det var med obalanserade spel. Han påpekade att rasegenskaperna var obalanserade, att det fanns de som hade betydligt mer postivta modifikationer än negativa. Han påpekade att det var svårt att spela ett sådant spel utan att bli en Kobold. Likaså tyckte han att regelsystemet var för obalanserat att vissa yrken var för bra och liknande. Oki jag tyckte att han behövde uppsöka psyket omgående... Men han verkade så vettig och inte alls som en koboldgalning.

Själv så anser jag att det är bra med den typen av obalans. Man får en känsla av att spelvärlden inte är så tråkig och statisk. Exempelvis så kan man ju jämföra med Tolkiens värld där alvern helt enkelt är bättre än människorna. Och D&Ds värld där grundegenskaperna och förmågorna är beräknade i exakthet. Det ger en känsla av realism som jag gillar..

Men vad är eran åsikt?
 
Re: Icke balanserade

Min åsikt: Förespråkar man totalt orealistiska rollspel där alla absolut måste vara jämnbördiga är man bakom flötet.

Påtaglighet och trovärdighet är viktigt i rollspel. Måste alla rollpersoner tvunget vara fullständigt jämnbördiga och/eller om så kallad 'balans' råder går trovärdigheten oftast käpprätt åt skogen. Mao: Nej tack.

- Ymir, som tycker att folk skall få sätta ut vilka värden de vill, inom rimliga gränser då, när de konstruerar rp:er, tex.
 
Helt klart

"Jag diskuterade Eon med en person på folkhögskolan som jag går och han började berätta om hur hemskt det var med obalanserade spel."

Tja, jag har hört hans argument förr och det finns dem som lever efter dem. Personligen håller jag inte med en centimeter. Den enda spelbalans som IMHO räknas är att alla spelare ska ha kul. Om det innebär att en spelare har en superbra rollperson och en annan har en skitdålig så må det vara hänt.

Däremot förstår jag hans argument, och välbalanserade spel är en bra grund att börja på. Men förr eller senare kan man släppa den begränsningen.
 
Jag röstar för balansering, faktiskt.

...fast jag hör hur tråkig jag låter. Men jo, jag brukar som spelledare införa ett mått av balans i alla rollspel jag kör. Inte genom att ändra grundegenskaper och specialförmågor och så, utan genom att göra själva världen enklare att leva i för de mindre lyckligt lottade. Väljer du att spela med en drakonit i mitt Chronopia till exempel (istället för dvärg som vi tycker är bättre på papperet) så inger du en helt annan respekt hos befolkningen än om du är dvärg (som är lite för burdus och bufflig för att platsa i finare sammanhang när jag är spelledare). Och är du goblin så är du alltid välkommen med öppna armar hos varje rasfrände du möter, medans du bör vakta din rygg om du spelar som stadsalv, osv osv...

På samma sätt försöker jag skriva äventyren så att "konstiga" färdigheter kan komma till användning och att alla sorters rollpersoner skall ha något att tillföra.

Så ja, för mig är orättvisor fullkomligt ointressanta i ett rollspel. Jag ondgör mig fortfarande på Mutant där yrket "officer" är så överdjävulskt bra, medans många andra yrken är rakt igenom ointressanta och oinspirerande.

Man kan mena att det är verkligt med orättvisor, men jag tycker det är bogus. Visst kan det finnas både psykiskt och fysiskt underlägsna raser, men då har nog naturen sett till att de föder fler barn än de större, grymmare raserna, vilket medför att de har ett högre utvecklat flockbeteende (eller om vi pratar om civiliserade varelser; social kompetens). En överdjävulsvarelse är dryg, tafatt, mästrande och självisk, medans en liten obetydlig fnuppling kan uppvisa ett under av lagarbete, empati, medkänsla och förståelse. De måste ju kunna det för att överleva!

Jag tycker därför att man ska balansera allt i spelet, just FÖR att det blir verkligare på det viset. Ett obalanserat spel är ett spel vars utvecklare inte tänkt till ordentligt.

/Rising
 
Håller inte alls med......

...ett spel där allt är balanserat är ett fullkomligt orealistiskt spel. Du kan inte påstå att folk är lika bra på saker i den här världen, inte ens om man skulle summera alla saker de kunde för varje person. Det finns ingen jämvikt helt enkelt. Sen tycker jag det är roligare med spel som inte är fullkomligt balanserade också måste jag säga, och framför allt tycker jag att det är roligast med spel där man kan göra många val för att utforma sin rollperon och få drastiskt olika rollpersoner.
 
Re: Håller inte alls med......

Hmmm... Jag måste säga att jag tycker du talar emot dig själv! Att figurerna är drastiskt olika är IMHO i sig ett ganska effektivt sätt att jämna ut saker och ting. Att vara olika innebär att man måste samarbeta för att lösa saker och komma vidare. Vid samarbete uppstår harmoni, och vad är harmoni, om inte balans?

"Still confused, but on a higher level!"
 
Obalans

Raser, yrken, färdigheter ska reflektera världen och de förhållanden som råder. En balanserad värld får mig att tänka på dataspel, där alla alternativ ska vara lika (men aldrig lyckas ändå).
 
Inget problem om inte spelarna vet att den finns

Olikheter skapar dynamik och är trevliga. Däremot är det alltid tråkigt om spelarna kan reglerna FÖR bra. Då blir det lätt mer spel än roll, så att säga. Det tror jag är värre än eventuella skillnader mellan raser.

Får för övrigt lite otäcka jantelagsrysningar av hela frågeställningen. Alla måste vara lika dåliga, annars är det inget bra samhälle, typ.

Men det kanske bara är jag.
 
Jo, det här är som sagt en het potatis.

"Du kan inte påstå att folk är lika bra på saker i den här världen, inte ens om man skulle summera alla saker de kunde för varje person."

Jag är faktiskt lite nyandlig så jag menar att vad du än gör påverkas du positivt av det i någon riktning. Spenderar du en timme med att plugga en intressant faktabok så lär du dig en del grejer, tittar du på teve lär du dig en del andra grejer. (säkert inte lika viktiga ur rollspelssynpunkt, förvisso, om det inte finns en färdighet som heter "simpsonskunskap" dvs) Sitter du bara och funderar en timme blir du en lugnare och mer harmonisk typ. Du gagnar självinsikt.

Jo, jag tycker faktiskt att alla människor är precis lika bra. En del saker kan man förstås anta inte är viktiga nog att komma med i ett rollspel (som just "simpsonskunskap" och annat oviktigt vi drar på oss genom att inte plugga och styrketräna hela dagarna i ända) men då tycker jag man ska väga upp det på annat plan. Ett antal färdigheter som heter "social kompetens:" för olika folkgrupper kanske? Den som endast sitter hemma och lär sig fäkta, prata tjugo olika språk flytande, kasta besvärjelser ur alla magiskolor, bemästra alla taktiska och strategiska knep samt träna upp sina förmågor i klättra, hoppa, smyga och karate, osv osv -hur rolig blir han att prata med egentligen??? Liksom:

"Vad soligt det vart idag, tror du det kommer vara fint imorgon också, Hercules?"

"För det första heter det inte "vart" utan "blev". För det andra är "fint" ett relativt begrepp utan egentlig betydelse. Att du drar förhastade likhetstecken mellan "soligt" och "fint" utan att först försäkra dig om vilket sorts väder jag tycker om, det finner jag både kränkande och oförskämt. För det tredje luktar din andedräkt inte särskilt angenämt och för det fjärde så kommer jag kasta "storm" imorgon bitti, så nej, jag kan med största sannolikhet säga att det INTE kommer bli "fint" väder imorgon. Adjö, fru Dödskunkimunnen!"

Jag menar inte att alla raser ska ha grundegenskaper som tillsammans ger lika höga summor eller liknande, men om det finns en ras som inte kan profilera sig gentemot en annan, då blir den inte rolig att spela. Genom att dela ut olika rasförmågor och liknande så kan man få varje ras att bli intressant att spela. Jag kan inte raserna i Eon, men jämför med yrkena "officer" och "soldat" i Mutant. Det är bara sååå dåligt i mina ögon. Jag tycker varken officeren eller soldaten blir rolig att spela pga detta. Hade yrket hetat "militär" och så hade man, beroende på valet av färdigheter, kunnat skapa sig vilken sorts gradbeteckning som helst, då hade det varit mycket roligare i mina ögon. En ung soldat kan ju tex. antas kunna en massa utanför det militära som inte en gammal officersräv riktigt är grym på.

Ditt argument "framför allt tycker jag att det är roligast med spel där man kan göra många val för att utforma sin rollperon och få drastiskt olika rollpersoner." är lite fult, för det har ju inte med den här diskussionen att göra. Har man fler valmöjligheter bara för att det finns små idiotiska raser som inte kan profilera sig gentemot deras kusiner på något vis? Nä, jag tycker snarare tvärtom; om alla raser är "bra", ur rent krass spelmässig synvinkel, då finns det också fler möjligheter till roliga och distinkta karaktärer att rollspela.

Om en alv är bättre än en människa, ge dem en liten nackdel som arrogans, dryghet eller bristande empati, till exempel. Plötsligt är inte alven bara en "bättre" människa, utan en ras som hamnar i helt andra spelsituationer än tex. en goblin. Vad är roligare än variation?

/Rising
 
Re: Jo, det här är som sagt en het potatis.

Jo, jag tycker faktiskt att alla människor är precis lika bra.

Så trevligt. Vilken skala mäter du det på?

Själv tycker jag alla människor är precis lika kvadratiska som de är blåa. /images/icons/wink.gif

Vidare begriper jag ärligt talat inte ditt inlägg. Å ena sidan vill du att alla raser ska vara likadana, å andra sidan vill du att de ska ha skillnader...?

Själv tycker jag man ska lyfta ögonen från bara plus och minus på pappret. Det får gärna finnas en über-ras med massor av plus, stora muskler och pepsodent-leende i mitt spel, om de passar in i spelvärlden. Förmodligen skulle karaktärer av den rasen t.ex. antingen vara utstötta ur samhället p.g.a. av avundsjuka från andra raser, eller tillhöra någon slags överklass med enorma hybrisambitioner. Båda avarterna straffar sig förmodligen i längden. (Kom helt osökt att tänka på filmen Gattaca som handlar om ett framtida samhälle i genforskningen tidevarv, där en elit av genmanipulerade människor får alla toppjobb etc. Klart sevärd film.)

Fast vad diskussionen i grund och botten handlar om är kanske snarare hur stor påverkan reglerna ska få ha på själva spelet. Hade man lyckats lägga från sig alla regelböcker när man skapar sin karaktär och fokuserat helt och hållet på att bygga en person som känns rolig att spela, så hade ett plus eller minus hit eller dit inte spelat någon roll. Men det är inte helt enkelt, kanske.

Det handlar också om vilken typ av spel spelledaren driver. Är det väldigt actionbetonat så kommer givetvis de där plusen att betyda mer jämfört med ett mer karaktärsdrivet spelande.

Slutsatsen blir alltså den gamla vanliga: anpassa spelet till det som passar dig bäst. :o)
Detta är ju precis vad som gör rollspelandet så kul! Eller hur?
/images/icons/laugh.gif
 
Re: Jo, det här är som sagt en het potatis.

"Vad är roligare än variation?"

Frihet.

<blockquote>"Equality? What I'm fighting for is the right to prove I'm a better man than many of them! Where have you seen this 'divine spark' in operation, Colonel? Where have you noted this magnificient equality? No two things on earth are equal or have an equal chance. Not a leaf, not a tree. There's many a man worse than me, and some better, but I don't think race or country matters a damn. What matters, Colonel, is justice."
- Buster Kilrain, ur filmen Gettysburg</blockquote>Jag hade tänkt att skriva hur mycket som helst mot din tes, men jag kan bara konstatera att Ron Maxwell redan skrivit det bättre i manuset till sin film.

Vad jag "slåss" för är rätten att ha lika kul som alla andra. Om det innebär att en del rollpersoner har "mer poäng" än andra så köper jag det, och måtte hin håle ta allt vad "spelbalans" heter och trycka upp det på tvären.
 
Shake that hot potatoe!

"Å ena sidan vill du att alla raser ska vara likadana, å andra sidan vill du att de ska ha skillnader...?"

Vänta nu, frågan gäller BALANSERADE raser, inte OSKILJAKTIGA.

En alv som är tunn men vig och en dvärg som är kompakt men trög, det är (ett hårddraget exempel, men ändå:) två balanserade raser. De är olika. Men de är lika bra.

En superduper som är stark, vig och smart i jämförelse med en urkoblä som är dålig, dum och ful, det är två obalanserade raser. Fortfarande olika (precis som alven och dvärgen) men denna gång inte lika bra.

Det är det här tråden gäller. (eller har jag hamnat i fel tråd, nu igen?) :^)

Vad jag menar i tråden är ju att fördelar och nackdelar inte bara behöver handla om grundegenskaper, utan att det kan balanseras på oerhört eleganta och varierande sätt. Exempelvis med färdighetsbonusar, specialegenskaper och nedsatt social kompetens, osv.

Och titta! Det är precis vad du också menar:

"Själv tycker jag man ska lyfta ögonen från bara plus och minus på pappret. Det får gärna finnas en über-ras med massor av plus, stora muskler och pepsodent-leende i mitt spel, om de passar in i spelvärlden. Förmodligen skulle karaktärer av den rasen t.ex. antingen vara utstötta ur samhället p.g.a. av avundsjuka från andra raser, eller tillhöra någon slags överklass med enorma hybrisambitioner."

...ungefär som i mitt Herculesexempel, med andra ord...

Mina inlägg brukar dock vara rätt röriga, så jag kan inte direkt anklaga dig för att ha missat det. Det skulle nämligen betyda att jag blev tvungen att anklaga mig själv för en del radikala missförstånd. :^)

Filmen Gattaca var ett bra exempel. Huvudpersonen ÄR biologiskt sämre än sin bror på alla sätt och vis. När de tävlar i simning (de har en tävling där de ser vem som vågar simma längst ut från en strand. Den som först vänder tillbaka förlorar) vinner han dock. Varför?

Jo, han VILL mer. Förstås. Han har ju inte lika mycket att förlora. Eller som han själv säger det: (fritt citat) "Vet du varför jag vann? Jag tänkte aldrig på att jag behövde simma tillbaka också..."

Se där hur en biologiskt sämre varelse ändå per automatik gagnar en fördel gentemot den överlägsna.

Jag vill ha in det i spelsystemet om jag nu ska spela enligt reglerna. Dåliga obalanserade regler tröttnar jag på.

/Rising
 
Men... har man inte alltid det?

"Vad jag "slåss" för är rätten att ha lika kul som alla andra. Om det innebär att en del rollpersoner har "mer poäng" än andra så köper jag det, och måtte hin håle ta allt vad "spelbalans" heter och trycka upp det på tvären. "

Jag ser det som rollspelens gyllene regel att spelledaren alltid har friheten att ändra allt han önskar för att spelarna ska ha roligt.

Jag tar det för givet. Därför skriver jag det inte i varenda inlägg jag postar här. Fast jag kanske borde börja köra med det i min signatur?

Full frihet har dock spelarna aldrig. En spelare som sitter och bestämmer att han ska vara Johnny Mnemonic i Gondica skulle iaf inte jag vilja spela med. Det är alltid Spelledarens sak att bestämma vad som är giltigt. Dock: att han ska sitta och hela tiden kontrollera vad spelarna får spela med och vad de inte får vara, det tycker inte jag är en bra lösning. Jag föredrar ett opartiskt regelverk som man kan ha som standard. Sedan kan vi bryta oss ur det om någon spelare önskar sig något utöver det vanliga som jag tycker passar in. Jamenar; självklart. Det är rollspelens gyllene regel. Snälla, inte behöver jag väl nämna det för dig?

Men jag tycker faktiskt lite att det snarare är ett tecken på fantasilöshet än frihetsönskan om man inte klarar att skapa en intressant rollperson inom ramarna för vad ett rollspels regelverk tillåter. Iaf de bättre spelen. Fast det är ju lätt för mig att säga, som oftast är spelledare. Jag köper ju inte direkt mina slp's egenskaper för bp, direkt. :^P

/Rising
 
Re: Shake that hot potatoe!

Vänta nu, frågan gäller BALANSERADE raser, inte OSKILJAKTIGA.

Du förutsätter alltså att det finns en objektiv måttstock. Det är möjligt att regelsystemet i sig är en sådan, men rollspelet är ju mer än bara reglerna.

En alv som är tunn men vig och en dvärg som är kompakt men trög, det är (ett hårddraget exempel, men ändå:) två balanserade raser. De är olika. Men de är lika bra.

Är de? På vilket sätt? Jag skulle vilja säga att de är annorlunda. Kanske är det ordet "bra" jag hänger upp mig på. "Bra" är subjektivt och situationsberoende. Spela ett äventyr i Morias grottor och se hur "bra" din alv är där. Spela ett äventyr i ett feodalsamhälle med människokulturer och se hur "bra" din dvärg och din alv minglar med societetsklassen. De blir nog utkastade innan de ens hinner smaka på vaniljpuddingen.

Jag tror faktiskt att ska regelverket följa ditt resonemang till fullo så får man ett likhetstecken mellan BALANSERAD och OSKILJAKTIG när det gäller skillnader mellan raser.

Å hur kul är det?
 
Näförfan!

"Men jag tycker faktiskt lite att det snarare är ett tecken på fantasilöshet än frihetsönskan om man inte klarar att skapa en intressant rollperson inom ramarna för vad ett rollspels regelverk tillåter."

Heh. Jag vet inte hur det är med dig, men om "god fantasi" är lika med att likt en revisor sitta och vända ut och in på varenda regelhål för att kunna få ihop sin rollperson, då ska jag med all glädje i världen avsäga mig allt vad god fantasi heter! Får jag en bra idé inom vad spelvärlden tillåter, men regelverket dräper den idén lika effektivt som Radko Mladic jagar bosnierserber, då kan jag knappast skylla på att jag har dålig fantasi.

Jag är alltså villig att, som jag gjort i Västmark, kasta ut allt vad spelbalans heter! Vill en spelare spela en sir Tristram, en sir Launcelot, en Ivanhoe, en Roland, som kurtiserar med lutan i månskenet under en balkong lika bra som han dräper drakar och räddar jungfrur, då får spelaren göra det, även om spelaren bredvid vill spela en fattig piga som enbart kan spela näverlur och valla kor. Båda är fullt vanliga rollpersoner i miljön, och båda är trovärdiga, men i majoriteten av regelsystem så skulle det inte vara möjligt att spela dessa i samma kampanj utan att fuska ett par kilometer. Det blir inte kul för någondera spelaren om jag försöker tvinga in dem i de regelverk som till exempel DoD har att bidra med. Där är regelverket ett hinder för miljön och för spelarnas fantasi, just på grund av spelbalansen.

Så bort med den! Bort med den där vidriga spelbalansen som stänger in spelare i artificiella burar!
 
Vänta nu, vi går i cirklar...

"Du förutsätter alltså att det finns en objektiv måttstock. Det är möjligt att regelsystemet i sig är en sådan, men rollspelet är ju mer än bara reglerna."

Nja, jag menar nog egentligen spelarnas subjektiva åsikter. Hela tråden startades ju för att en spelare hade en subjektiv åsikt om Eon. Mina spelare hade subjektiva åsikter om att dvärgarna var märkbart bättre än drakoniterna i Chronopia. Därför ändrade jag det så det blev mer balanserat. Inte med några regelmodifikationer utan genom att bara konstatera att dvärgar hade betydligt sämre anseende i staden än drakoniterna. (I själva verket borde nog drakoniterna betraktas som rätt kufiska typer, men jag ändrade det alltså)

Nå, sedan har vi fallet med officeren och soldaten i Mutant. Här är officeren betydligt bättre än soldaten. Objektivt sett. Det finns ingenting i boken som antyder att en soldat har någon fördel gentemot officeren. Varken regelmässigt eller spelvärldsmässigt. Sån't tycker jag är dåligt. Soldatspelaren kan inte riktigt profilera sig mot officersspelaren. Jag tycker man på något vis kunde balanserat dessa yrken. Jag föreslog ett system där man slog ihop dem i ett enda yrke; "militär" och lät folk på ett flexibelt sätt välja vilken sorts militär de skulle vara, beroende på deras val av färdigheter. Finns säkert andra möjligheter.

Sedan har vi alven och dvärgen. Jag skrev:

"De är olika. Men de är lika bra."

Du svarade:

"Jag skulle vilja säga att de är annorlunda."

Ehhhh, betyder inte "olika" samma sak som "annorlunda"??????

"Kanske är det ordet "bra" jag hänger upp mig på."

Ja, det måste det vara. Vad menar du då?

""Bra" är subjektivt och situationsberoende. Spela ett äventyr i Morias grottor och se hur "bra" din alv är där. Spela ett äventyr i ett feodalsamhälle med människokulturer och se hur "bra" din dvärg och din alv minglar med societetsklassen. De blir nog utkastade innan de ens hinner smaka på vaniljpuddingen."

Men alltså, snälla Antonius, det är ju precis det här jag menar. Alven är bra på vissa saker, dvärgen är bra på annat. De är annorlunda. Men de är lika bra. Det är inte så att alven klarar sig finfint i Moria men på köpet kan mingla med societeten, vilket dvärgen inte förmår. Då hade de varit olika bra. Då hade alven varit bättre än dvärgen. Nu är det inte så, utan alven och dvärgen är lika bra. De är bra på olika saker, jäpp, för de är olika. Men de är lika bra. Båda kan profilera sig, för båda kan något som den andra saknar, och dessa förmågor är (i vår subjektiva mening) väl avvägda. Dvärgen har ungefär lika stor fördel av sina styrkor som alven har av sina. Så är det i ett balanserat spelsystem.

I ett obalanserat spelsystem så skulle det kunna finnas en varelse som hade specialegenskaper som bara är helt och hållet sämre eller tråkigare än någon annans.

Det verkar som om vi pratar om samma sak men ändå inte kommer överrens. Jag vet inte riktigt om jag förstår vari vår meningsskillnad ligger...

/RIsing
 
Re: Vänta nu, vi går i cirklar...

Ehhhh, betyder inte "olika" samma sak som "annorlunda"??????

Hehe, precis. Hur kan de då vara "lika bra"? :o)

Min poäng är att eftersom begreppet "bra" inte går att definiera för generella situationer så är begreppet "balans" meningslöst.

Dvärgen har ungefär lika stor fördel av sina styrkor som alven har av sina. Så är det i ett balanserat spelsystem.

Nja, snarare i en balanserad spelvärld. Personligen skiljer jag på spelvärlden och regelverket.

Jag förstår vad du är ute efter men jag tror inte man kan uppnå det med regelverk och paragrafer utan snarare med spelledarens sunda förnuft och planering av sin värld. Det handlar ju helt och hållet, till 100%, om vilken typ av spel man vill spela. Endast spelledaren och ingen annan kan avgöra vad som är bra eller dåligt eftersom SLaren sätter upp förutsättningarna för spelet.

Kika för övrigt gärna på Talent Law från Ironcrown Enterprises. Det är en bok till Rolemaster, men jag tror den nuddar vid det du vill göra och borde gå att anpassa till andra spel (den heter Character Law i nyaste upplagan). Den har ett poängbaserat system för att köpa för- och nackdelar vilket även går att använda för att konstruera raser som enligt konstruktörerna till boken ska vara "balanserade". Tror GURPS har något liknande.

Hrm. Jag märker att jag säger emot mig själv :o)

Vad jag menar är att man kan inte göra generella regler för balanserade spel. Däremot kan en spelledare själv möjligen definiera saker som kan anses som bra eller dåliga och poängsätta dessa.

Sedan är det en annan fråga vad det ska vara bra för.
 
Jag vill vara cyborg! I DoD? Jo, jag har fantasi!

"Heh. Jag vet inte hur det är med dig, men om "god fantasi" är lika med att likt en revisor sitta och vända ut och in på varenda regelhål för att kunna få ihop sin rollperson, då ska jag med all glädje i världen avsäga mig allt vad god fantasi heter!"

Jag brukar snarare bli inspirerad när jag läser igenom regelboken och få uppslag därifrån, snarare än att bara bestämma att jag vill vara en Gandalf i helrustning och sedan bli sur på rollspelet för att magiker inte får komma i kontakt med järn om de vill kasta besvärjelser. Eller för att jag inte får ha 36 i alla grundegenskaper för att det är mitt lyckonummer, eller något annat lika nipprigt.

"Båda är fullt vanliga rollpersoner i miljön, och båda är trovärdiga, men i majoriteten av regelsystem så skulle det inte vara möjligt att spela dessa i samma kampanj utan att fuska ett par kilometer."

Tja, jag har iaf lärt mig att spelledaren har fullständig makt. Tillåter han någon att spela med två balla karaktärer som passar in i spelvärlden, då är inte det ens att betrakta som ett "fusk". Det är helt enligt den finaste av alla principer, den gyllene regeln. Den gäller alltid.

Fast det är ju lustigt hur lik den här diskussionen är vår friform/tärningsdiskussion. Där menade du att tärningarna fungerade som fantasieggande hjälpmedel då det tvingade spelledaren att anpassa sig och vara flexibel i sitt berättande. Närsomhelst kunde något ske som ändrade hela storyn radikalt.

Jag menade att min fantasi var så väldelig att den omöjligt kunde få plats i det begränsade utrymme som lite plasttärningar kunde erbjuda.

Den här diskussionen är tvärtom. Här är det jag som tycker att ett fast hållet spelssystem duger alldeles utmärkt till ett otroligt varierat spektrum av rollpersoner. De begränsningar som finns i ett BP-system till exempel, det får spelaren att tänka om i sin skapelsefas och konstruera en rollperson som är mycket mer intressant än den han skulle ha kommit på själv utan några regler, eftersom han under skapelsefasen hela tiden har fått ompröva sina idéer och fått vara emottaglig för nya förslag.

Du, å andra sidan, du resonerar som jag brukade göra, och mena att den mänskliga fantasin är så stor att den bara begränsas och vingklipps av stränga regler om BP, nackdelar och fördelar...

Det är ju en lustig iaktagelse, men kan man dra någon slutsats av den? Näeee... :^)

/Rising
som iaf tyckte det var oerhört komiskt. Kan jag vara en negativ version av dig från ett alternativt universum? Om vi träffas, kommer vi explodera då? :^)
 
Pseudo-nazi-balans kontra rättvis obalans?

"Tolkiens värld där alvern helt enkelt är bättre än människorna"

Att vissa raser "helt enkelt är bättre" är givetvis realistiskt. Det har vi alla lärt oss av Adolf Hitler.

"Man får en känsla av att spelvärlden inte är så tråkig och statisk"

Jag tycker tredje riket verkar ganska tråkigt och statiskt, men jag kanske inte är tillräckligt insatt.

Okej, jag kanske tar i en aning. Men att spelvärlden skulle bli roligare av att en spelarras är helt och hållet överlägsen en annan verkar någorlunda mystiskt. Det måste inte vara total, mätbar balans i allting, men min åsikt är att varje ras bör ha någon form av fördelar gentemot de andra.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top