Rickard
Superhero
Play before play var en grej som kom upp i Forge-eran, där man inte ska planera för mycket i scenen, för då blir det inte lika roligt att spela ut scenen då man redan vet vad som kommer att hända. Lite som beskrivningar av attacker efter skadeslag. Vi vet redan att den gör 18 i skada, så varför behöver vi då också beskriva det?
I alla fall, jag tycker egentligen inte play before play behöver vara någonting dåligt i varenda persons ögon men jag har funderat lite på när spelare satt och skrev bakgrundshistorier. När jag var ung som spelledare så använde jag de aldrig medan jag nu idag baserar mina äventyr på bakgrundshistorierna. Jag vill dock få fram spel på ett effektivt sätt; frågan är då om det inte är lika roligt att faktiskt spela fram bakgrundshistorierna. Jag har en liten förkärlek för att spela en scen per ny rollperson som introducerar vem dem är som person (eller roll i gruppen). Jag brukar ge spelare någonting att göra under spelmötet, ibland baserat på deras bakgrund.
Frågan är då vad bakgrunden egentligen behöver. För min del? En tanke; en fråga; ett äventyrsfrö. Någonting som sätter igång mina tankar, precis som bra skrivna rollspelsvärldar kan göra. Saker som gör att jag kan ställa fler frågor till spelaren om. En bonus om detta hakar in andra rollpersoner, så att andra deltagare kan bli ännu mer engagerade. För det är ju det jag gör som spelledare; jag involverar de andra deltagarna. En skön grej i Spirit of the Century är bakgrundestexten på "boken" om sin hjälte och hur man ska skriva en tredjedel och sedan lämna över den till nästa spelare, som skriver in sin rollperson i bakgrunden.
Fast då kommer vi tillbaka till play before play. Jag ser gärna att gruppen utvecklar världen och karaktärerna medan vi spelar. Vi fördjupar oss i varandras karaktärer i takt med att ny information blir etablerad. Detta sker inte av bakgrunderna, om inte spelledaren drar in dem eller ... som i Spirit of the Century ... där spelarna drar in dem i formen av att de aspects som de får ut av baksidestexten.
Jag tycker det är synd när bakgrundshistorierna nästan blir de bästa bitarna, eftersom de är vad som mest definierar rollpersonen. Visst, mina egna bakgrundshistorier är förvisso mer förklaringar till varför jag valt de värden jag valt, men det hade varit intressantare om jag istället skrev dem utifrån vad jag vill att min karaktär ska vara med om - när baksidestexterna blir mer foreshadowing till vad som ska komma skall.
När play genererar play.
I alla fall, jag tycker egentligen inte play before play behöver vara någonting dåligt i varenda persons ögon men jag har funderat lite på när spelare satt och skrev bakgrundshistorier. När jag var ung som spelledare så använde jag de aldrig medan jag nu idag baserar mina äventyr på bakgrundshistorierna. Jag vill dock få fram spel på ett effektivt sätt; frågan är då om det inte är lika roligt att faktiskt spela fram bakgrundshistorierna. Jag har en liten förkärlek för att spela en scen per ny rollperson som introducerar vem dem är som person (eller roll i gruppen). Jag brukar ge spelare någonting att göra under spelmötet, ibland baserat på deras bakgrund.
Frågan är då vad bakgrunden egentligen behöver. För min del? En tanke; en fråga; ett äventyrsfrö. Någonting som sätter igång mina tankar, precis som bra skrivna rollspelsvärldar kan göra. Saker som gör att jag kan ställa fler frågor till spelaren om. En bonus om detta hakar in andra rollpersoner, så att andra deltagare kan bli ännu mer engagerade. För det är ju det jag gör som spelledare; jag involverar de andra deltagarna. En skön grej i Spirit of the Century är bakgrundestexten på "boken" om sin hjälte och hur man ska skriva en tredjedel och sedan lämna över den till nästa spelare, som skriver in sin rollperson i bakgrunden.
Fast då kommer vi tillbaka till play before play. Jag ser gärna att gruppen utvecklar världen och karaktärerna medan vi spelar. Vi fördjupar oss i varandras karaktärer i takt med att ny information blir etablerad. Detta sker inte av bakgrunderna, om inte spelledaren drar in dem eller ... som i Spirit of the Century ... där spelarna drar in dem i formen av att de aspects som de får ut av baksidestexten.
Jag tycker det är synd när bakgrundshistorierna nästan blir de bästa bitarna, eftersom de är vad som mest definierar rollpersonen. Visst, mina egna bakgrundshistorier är förvisso mer förklaringar till varför jag valt de värden jag valt, men det hade varit intressantare om jag istället skrev dem utifrån vad jag vill att min karaktär ska vara med om - när baksidestexterna blir mer foreshadowing till vad som ska komma skall.
När play genererar play.
