Nekromanti Början på ett äventyr

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Var tvungen att skriva av mig lite. Vet inte hur Drachmore beskrivs närmare än det som finns på webben så jag har satt ihop lite intriger.

Drachmore

Makten i Baroniet Drachmore är fördelad någorlunda jämnt mellan fyra adliga familjer. Den mäktigaste ätten är ätten Edary som också håller baroniet som sitt i egenskap av Baron Farrad av Dunbar. Edary ätten håller Dunbar, borgen Cair Drachan och en ansenlig mängd gårdar kring Dunbar. Sedan länge har ätten Edary haft starka band med ätten Cathan som håller Gleyum som sitt samt ett stort antal gårdar spridda över mestadels södra Drachmore. Norr om floden Conron har ätten Glanton sin maktbas och ättens ägor breder ut sig mellan Buckford och Celevanskogen. Glanton är ätten Edarys främsta konkurrent om makten i Drachmore och familjerna har genom historien utkämpat många strider om makten i baroniet. Den minsta ätten i baroniet är ätten Berwich vars ägor följer Hightonskogen norrut från Dunbar. Förutom dessa familjer äger kyrkan en ansenlig mängd gårdar i baroniet.
Förutom dessa fyra adels familjer äger kyrkan land motsvarande vad ätterna Cathan eller Glanton. Kyrkans mark är konfiskerad, testamenterad eller förskänkt kunglig mark. Sin starkaste ekonomiska och militära bas har kyrkan i nord väst mot Drachmore bergen där man bedriver bergsbruk och mission.

Bakgrund

För sju år sedan övertog ätten Cathan styret av staden Gleyum från Edary. Maktskiftet var tänkt att förbättra de redan goda relationerna mellan Edary och Cathan. De flesta med insikt i maktspelet i baroniet är ense om att Gleyum bytte ägare därför att Baron Farrad efter sin hustrus död inte gifte om sig med en ungnmö från ätten Cathan och skiftet därmed syftar till att släta ut detta. Genom ingifte, hyra och skifte av land mellan Cathan, kyrkan och Edary har Cathan tillskansat sig makten över många gårdar kring Gleyum. Cathans skifte av makt från söder till norr har lett till att ätten kommit på kollisionskurs med ätten Berwich. Tidigare så upprätthölls goda relationer mellan Edary och Berwich kring Gleyum med årliga gästabud där de båda ätterna gjorde upp skiljefrågor och medlade stridigheter mellan landägare. Relationerna mellan Cathan och Berwich däremot var dömt att misslyckas redan från början. De sydinfluerade och aristokratiska Cathan ättlingarna uppträdde överlägset mot de härdade stolta Berwich riddarna och bägaren rann över när Cathan för fyra år sedan överträdde de tullregler som Edary och Berwich traditionellt kommit överrens om. Berwich svarade med vägra betala tull och eskorterade sina timmervagnar på väg söderut med riddare och hirdmän. Under sensommaren blev en sådan karavan överfallen och varorna konfiskerade av riddare och hustrupper från Cathan ätten. Berwich svarade med att bränna flera av ätten Cathans gårdar och det var endast den analkande hösten som hindrade utbrottet av ett krig mellan äterna. Kyrkan och ätten Edary höll under vintern ting med företrädarna för ätterna utanför Dunbar där det beslutades att tullarna skulle fördelas som man gjort traditionellt och Berwich skulle betala ett skadestånd till Cathan för de gårdar man bränt. Med skattekistorna utblottade från de minskade tullinkomsterna kunde inte Berwich under följande år betala tillbaka skadeståndet som genom kyrkans försorg satts oskäligt högt. Då betalningen uteblev gick Cathans riddare i fält mot Berwich och brände och plundrade gårdar. Plundringen slutade med en drabbning där Cathan hären blev besegrad av en betydligt mindre styrka med Berwich riddare och bågskyttar. Efter nederlaget drog Cathan tillbaka sina riddare och det leder oss fram till idag när första snön faller över tysta utbrända gårdar och uthus samtidigt som smedjor och frostiga övningshedar sjuder av aktivitet hos både Berwich och Cathan.

Intrig

Under vintern kallas företrädare för de stridande ätterna återigen för till förhandlingar med Edary ätten och kyrkan som medlare. Man beslutar att hålla förhandlingarna i byn Yalding som ligger mellan Dunbar och Gleyum vid floden Conron vid tiden för midvintermässan.

Rollpersonernas roll

Till Yalding kommer också Harlav Store från Selinor. Harlavs mor var av ätten Berwich och men han har inte besökt sina fränder på mycket länge. Harlavs kusin Simon som är präst i Buckford skickar efter sin kusin som inser stundens allvar och väljer att möta upp Simon i Buckford och återvända hem för att i egenskap av förmögen köpman försöka bistå sin ätt med skillnadspenningen. Halvard är en förmögen köpman på resa och hans kusin är präst så tillsammans har de sällskap av personer med de mest skilda bakgrunder så som skrivare, munkar, soldater, kuskar, drängar och pigor. Rollpersonerna föreslås vara någon i Harlavs följe och på så sätt beredas tillträde till mötet i Yalding. En eller flera av rollpersonerna bör gärna vara släckt med Harlay eller Simon på lite lagom håll.

Resan till Yalding

Syftet med resan till Yalding är att rollpersonerna ska bekanta sig med varandra och Harlav samt att få någon klurig hint om den bakomliggande ”trolldoms intrigen” som jag ska hitta på så småningom.

Framme i Yalding

Här ska endast Cathan och Edary ha anlänt rollpersonerna blir kyligt mottagna och skall känna sig utsatta och kränkas lite lätt.

Fränder

När rollpersonerna minst anar det och mest behöver det, lagom till någon börjat dra sitt svärd, skall Berwich ätten anlända med pompa och ståt och ta rollpersonerna under sina vingar.

Förhandlingar

Kanske ska rollpersonerna ges som gisslan till Cathanerna som garant för att avtalet hålls (var ju brukligt att utbyta gisslan.)

Stockholmssyndromet?

Varför inte pumpa rollpersonerna fulla med sympatier för de hederliga och civiliserade Cathanerna under deras fångenskap? Så får de välja sida själva och det blir lite spännande för SL att försöka svart och vitmåla båda sidor lika mycket..

.. fortsättning följer.. eller så gör du en .. eller kommer med förslag?
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Ska bli kul att följa det här!

har själv skrivit en del om Drachmore, som finns i ett äventyr jag kanske ger ut nångång... (Det är mest en massa lösa anteckningar från eget spelande)...

..i den "officiella" versionen av Drachmore är Baron Ferrand rätt så stark, och har även ett samarbete med Baron Wictred, riktat mot Selinor och även kungen. Men samtidigt är Drachmore vilt och har stora delar som ligger utanför "centralmaktens" kontroll i Dunbar.

Sen gillar jag när folk tar spelet och gör det till sitt eget. Sånt ska uppmuntras. Det som står i boken och annat material är ju egentligen ett "år noll", vad spelarna sedan gör kommer inte förstöra något eller krocka med framtida material...
 

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Bäst att inte avvika för långt från den officiella versionen i onödan. Vill du dela med dig av något du skrivit som inspiration vore det kul.

Håller på och knåpar på en mytisk intrig som skall vävas in i den politiska. Mystiken innehåller allt som hör till med älvor, förtrollade flickebarn, biskopar som allierat sig med mörkrets krafter och dvärgar djupt nere i bergakungens salar.

Men nu ska jag ut i solen!
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
..inget av det krocksr.. kör på!

Mitt äventyr är en bögenhafen-warhammer-ripoff :gremgrin: som utspelar sig mest i och runt Dunbar...

Tänk bara på att drachmore är rätt glesbefolkat, det dräller inte av människor där. det kanske finns EN biskop där, om någon (men det kan ju komma folk från annat håll, iofs)...
 

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Arfert said:
Tänk bara på att drachmore är rätt glesbefolkat, det dräller inte av människor där.
Laddade hem fullversionen från lulu och undersökte exakt hur glesbefolkat Drachmore var. Ynka 7400 själar på en yta minst lika stor som Småland..

Lika gott det, konflikten blir mindre och en adelssläkt får inte riktigt plats men huvudintrigen blir alldeles utmärkt i detta öde landskap.

Med lite medeltida demografi så gissar jag fram ~32 små förläningar (motsvarande herrgårdar) förutom de två utmärkta byarna och Dunbar. Om Baronen skall ha en chans att ha 16 beridna riddare i sin tjänst samt 50 beväpnade soldater behöver han hålla minst 16 av dessa förläningar som sina eller låta dem förvaltas av någon av frälset mot betalning. Håller sedan kyrkan tre förläningar samt Gleyum lämnar det mig Buckford och 13 små förläningar att fördela på två stridande adelsfamiljer.

Blir inte mycket till fejd utan mer low-fantasy äventyr där huvudrollerna är så få att det blir lätthanterligt att skriva. Dessutom ger det öde landskapet utrymme för en massa oknytt och stämningen blir därmed mer... Saga.
 

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Tyvärr blev min dator stulen i Augusti med allt jag börjat skriva på hårddisken. Nåväl synd att ge upp en bra historia.. så här kommer version 2.0 ett halvår senare. Har omarbetat den mystiska intrigen till mitt ofrivilligt omarbetade äventyr :)

Mystiska intrigen


När Garanthiax dräptes vid slaget i Camlonnpasset 1106 blev en av Spiriti Illuminatis heliga bägare översköljd med drakblod. Denna bägare användes av präster för att rena döende krigare så att de blir fria från återfödelsens förbannelse. En av norogs fruktade svartfurstar Belphegor hittar bägaren då han kastas till marken av drakens dödsryckningar. Han inser att slaget är förlorat och då han är omgiven av fiender kastar han en svart förbannelse över bägaren och renar sig genom att dricka drakblodet ur bägaren. Då draken drar sitt sista andetag förvandlas Belpehgor till en albisk präst och efter slaget tas han om hand av albierna.

Besudlad av reningen inför Rama är Belphegor oförmögen att förenas med sina fränder i norr. Då han återhämtat sig från sina sår flyr Belphegor därför söderut och döper fler präster i den förbannade bägaren. Dessa präster blir delvis renade inför Rama men också förbannade av mörkmagi. De mörka prästerna kan inte återförenas med Shaitan utan är dömda att parasitera på både ljus och mörker i gränslandet mellan Ramas ljus och Shaitans mörker.

Belphegors mörka präster har väckt de eviga väsen som finns i trakter dit Ramas ord ännu inte fått fäste. Dessa väsen accepterar kretsloppet och är balansens väktare. Att Panons följeslagare har minskat de evigas makt i denna världen markerar gryningen för människornas tid och är en del av det eviga kretsloppet. Men Belphegors präster hotar balansen och kretsloppet efterssom de är skymmningsväsen på gränsen mellan ljus och mörker. Eftersom människornas ålder är i antågande är de uråldriga är försvagade i denna världen och de tror att det är Spriti Illuminatis präster som bryter balansen vilket kan få människornas tid att vara för evigt.

Älvdrottningen Dabriel, furstinna över Conrons nord östliga arm som rinner från Hightonskogen, försöker därför försvåra för Panons bud att passera över Conron till det nordliga Drachmore där magin fortfarande är stark. Belphegor själv tvingas utmana Dabriel och han lurar in henne i myrmarken norr om Castitas där hon blir dödligt sårad av Belphegors svarta magi. Belphegor som tror Dabriel är död blir distraherad av det visa träsktrollet Storstighur som är kung över myrmarken. Som hämnd för trollets list så förslavar Belphegor honom och hans folk. Men innan dess förs Dabriel av tretton träskvättar, de enda som undkommer Belphegors förbannelse, till Conron där hennes folk skickar hennes ande nedför Conron till nästa värld där hon kommer vänta på sina fränder.

Samtidigt som Dabriels ande flyter nerför floden tar en ung piga och en bredaxlad skogsdräng ett bad tillsammans i Conrons vatten. Deras förening ger Dabriel chansen att återfödas som dödlig och hon väljer att skiljas från sitt folk för evigt för att kunna stoppa Belphegor. Den lugne Kung Gamaliel som härskar i nedre Conrons vida vatten väntar i sju dagar och sju nätter på att få fira sin älskades tidiga färd till nästa värld. När inte Dabriel kommer gråter älvorna av sorg då de förstår att deras drottning måste ha återfötts som dödlig och aldrig mer kan dansa med dem i forsarnas skum. Belphegor hör älvornas klagan och förstår att Dabriel inte har gett sig av och nu bär på hans hemlighet, även om hon i människohamn inte vet om det själv.

Detta var tolv år sedan och Belphegors präster har försökt hitta barn kring floden födda kring 1136 EP men utan att finna det barn som bär på Dabriels ande.
 

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Den världsliga intrigen som vi börjar med behöver inte vara så spektakulär. Två bröders kamp om en förläning duger gott...

Världsliga intrigen


Meris och Adertino söner till Osvarund av Buckford var så olika som två bröder kan vara. Meris som var äldst ärvde sin numera avlidne mors blonda hårsvall, smala ansikte och försiktiga sätt. Till skillad mot sin två år yngre bror var Meris en sjuklig och försiktig pojke som växte upp till en finlemmad man med tunn skäggväxt. Adertino däremot växte upp till sin fars like med långt mörkt hår, grova armar och ett bullrande skratt. Bröderna hatade också varandra så som endast bröder kan göra. Meris hatade och avundades Adertinos styrka och karisma och Adertino föraktade sin brors grymhet, feghet och list.

Då Osvarund låg för döden förra hösten förkunnade han med sina sista andetag att Adertino borde ha vart hans förstfödde son istället för Meris som nu fick ärva förläningen Buckford och sju gårdar. Men sådan var seden och Adertino fick endast ärva moderns fyra gårdar. Båda bröderna lämnade faderns dödsbädd i vredesmod. Meris självförakt drev honom till att tillbringa vindern i dryckenskap och i famnen hos andra kvinnor. Detta vredgade hans fru Gaefnil, kusin till baron Malgrin.Gaefnil är en stark och dådkraftig kvinna som trots allt älskar och förstår sin plågade man. Följande vår tvingar hon Meris att resa till Cumbran för att söka botgöring i St. Uriens katedralen i Cumbran och få lite distans till såren från barndomen.

Då brodern är borta tänker Adertino ta tillfället i akt och styrkt av sin faders sista ord ta det som rättmätligen borde tillfalligt honom. Han samlar därför sina män till rådslag. Den åldrige riddar Rusenas, som också var hans fars vapenbroder, råder Adertino att söka stöd av baron Ferrand. Rusenas menar att baronens makt över Drachmore är obestridd där han sitter i sin borg Cair Drachan omgiven av många armstarka husknektar. Adertino förstår det visa i förslaget och sänder riddar Rusenas med följe för att söka baron Ferrands stöd inför uppgörelsen med broden.

Då Gaefnil är den alla förväntar sig egentligen styra Buckford då hennes man anses vara en vekling förväntas baronen stödja Adertino. Det är nämligen känt att Ferrand inte ger mycket för baron Malgrin och gärna ser att Malgrins ätt får minskat inflytande i Drachmore i framtiden. Dessutom är ju Adertino än så länge ogift och en formidabel kämpe att ha på sin sida.

Ja nu är det ju bara att skicka rollpersonerna med riddar Rusenas till Cair Drachan. Är inte svårt att gissa ifall prästen herr Meris kommer att bli vän med i Cumbran verkligen är så from som han verkar, eller har den prästen druckit blod ur en av mörkret förbannad bägare? Och vem är den finlemmade tolvårige "pojken" som sjunger så ljust och vackert, inget målbrott i sikte där i alla fall...
 

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Första äventyret

Bifogar utkastet till första äventyret. Blev ett ganska enkelt rädda-flickan-äventyr som när det är färdigt bör: ge figurerna ett hem och identitet, introducera hotet, Introducera historien om bröderna, introducera delar av Sagas värld (magi, mystik, lite geografi och historia), något mer..?

Nuvarande format alldeles för styrt. Spelarna borde ha mer frihet att ramla runt på Utgård. Några idéer på hur storyn eller formatet skulle kunna omformas för att ge ett mer fritt äventyr? Jag vill ha ett berättande äventyr där personerna på gården berättar saker så att spelarna blir mer hemma i världen.. utan att det för den skull blir tråkigt.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur skurken med huvan skall hanteras. Vore fint att introducera en fiende till spelarna men jag tänkte att personen skulle delta på gästabudet. Kanske kan det vara Meris druckna och förtroendeingivande bard. I vilket fall som helst så vet ju skurken nu vem spelarna är och inte tvärt om, kanske kan det ge en fin effekt under gästabudet? Kanske kan prästen komma undan istället och gäcka spelarna, men jag tänkte det kan vara fint att få dräpa nån av de onda i slutet.. eller förhöra honom..

På det hela taget tycker jag det svåra med detta äventyret är att ge spelarna en lagom hotbild kopplat till mystiska intrigen. Tar gärna emot idéer angående hur hotet från Belphegor kan läggas fram. Ska den gamla gumman på gården köra någon historia på slutet? Tolka texten kanske?

Nästa äventyr blir gästabudet vid Osvarunds gravöl.

Feedback är alltid välkommet! Även kritisk sådan :)
 

Attachments

Top