I och för sig är mitt bästa skräckminne inte från bordsrollspel sammanhang men dramaturgin borde ändå vara ganska överför bar.
Det var under et low fantasy skärcklajv, skitig mörk bonde realism tillsammans med mörk skräck. Det var under natten i norrländskt oktobermörker. Allt var svart och man kunde utan lykta problem att se stigen under sig, och bar man en lykta eller fackla lyste den bara upp några steg bort. Svart alltså, riktigt, riktigt svart.
Skräckstämningen hade byggts upp under dagen, både för en yttre övernaturlig fiende som fanns i skogarna och för en förrädare och mördare som fanns bland oss.
Människorna, cirka 25 personer hade samlats runt en eld i utkanten av lägret för att hålla ihop. Och på grund av mörkret hade vi satt ut alla ljus, facklor och lyktor som fanns att tillgå en cirkel runt oss, glest utspridda kring en radie av 5-10m varpå bortom dem det var totalt svart.
Det var sent på natten, kallt och ruggigt och folk höll antingen paranoidt vakta eller kurade i dämpad och spänd tynad ihop sig kring elden för att få lite vila, och på sin höjd fördes det viskade rädda samtal.
Först kunde man svagt höra fiolspel, skickligt men tonerna var skärande falska på avstånd, vi trodde att det var på andra sidan sjön. Men sedan kom det närmare. Hördes en stund för tysta en låg stund, för att plötsligt höras p ett annat ställe på en bit bort. Det här fortsatte i kanske en timme plötsliga utbrott av fiolspelandet ibland långt bort ibland obehagligt nära ute i mörkret bortom vår lilla cirkel av flackande ljus.
Sedan blev det tyst för en lång stund, nog länge för att man skulle tro att faran var över, men sedan hördes det igen, närmare en någonsin och efter ett tag kunde man skymta något vitt i mörkret, en vitklädd kvinna med långt svart hår kom långsamt närmare oss skirande och falskt hjärtskärande spelade på fiolen.
Vild panik utbröt kring elden, plötsligt var alla på fötter och drog sig panikslaget tillbaka bort från elden, bort från gasten, under skrikas panik. Gasten fortsatte oberört stillsamvandra krig elden samtidigt som folkmassan i en klump skräckslaget undvek henne. Hon vandrade runt elden, stannade till då och då och plötsligt gick det upp för oss att hon släckte våra facklor och blåste ut våra ljus en efter en.
Panik utbröt åter men denna gång för att rädda de fp kvarvarde ljusen och facklorna, som utgjorde vår enda trygghet och skydd mot mörkret, varpå någon fick tag i en fackla vilken hölls fram i bästa, skrämma vargen med elden maner mot gasten och resten av människorna gömde sig bakom.
Det var kallsvettig panik det. Gasten i sig själv var illa nog men fiolspelandet innan och sedan hur hon släckte ljusen var genialiskt psykologisk terror. Mys, helt enkelt.
