Nekromanti Bästa monster?

[Rising]

Är varulvarna på hugget ikväll? -You bett.

Jag tänkte mig egentligen att folk skulle posta sina egna monster här, men visst, jag anser precis som du att varulvar är några av de mest undervärderade monstrena i skräckkabinettet. De förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

Jag gillar att de är djur och agerar efter ren instinkt, men ändå (när det är som bäst) kan överlista mänsklig, rationell intelligens. Det är samma sak med aliens, det är som bäst när människorna har en intelligent plan, och den inte fungerar för att djuren ändå på något oförklarligt sätt alltid ligger ett steg före hela tiden. Man börjar fundera över hur det egentligen står till med utvecklingsläran...

Du tar förresten upp mycket bra fördelar med varulvarna, och vi får verkligen hoppas på en comeback ifrån dem. Det har de sannerligen förtjänat.

Men jag är mer nyfiken på vad Vindhand har hittat på för egna monster. Jag tror han sitter på fantastiska vidunder... Nå? :^)

/Rising

 

[Totenklage]

Det hela är en ganska lurig fråga. Jag har läst Risings gamla tråd om övernaturligheter och skrämseleffekter men det känns ändå som att denna tråd och den gamla går lite hand i hand.
Jag har aldrig, vare sig som SL eller som spelare, varit med om att ett "monster" i ett rollspel varit otäckt, läskigt eller skrämmande i sig självt. Tentakler a la CoC eller vampyrer a la WoD blir aldrig särskilt läskiga utan atmosfären runt om. Monster i vanlig bemärkelse tenderar till att oftast bara bli kanonmat. Dock kan jag säga att ett av de "monster" jag använt med hyffsat resultat är superalien-kvinnan Hope från äventyret The New Age i första Delta Green-boken. För er som inte vet så är hon (för att göra en beskrivning kort) nån form av utomjording som ser ut som en vanlig människa men som kan "arrangera" sig i olika former; typ göra sina armar långa eller smälta ihop med folk (ungefär som Mr. Fantastic i Fantastiska Fyran). Denna förmåga kan ju lätt bli enbart komisk eller löjeväckande men med rätt känsla och med rätt atmosfär kan man uppnå riktigt läskiga scener.
Grejen med monster i rollspel (oavsett om det är ett utpräglat skräckrollspel eller ett "vanligt" fantasyrollspel) är att de ganska lätt blir patetiska och löjliga. De filmer jag känner till som skrämmer mig är ju inte de filmer som innehar sk monster. Monster skrämmer vare sig mig eller mina spelare på samma sätt som filmer med blod, slem och muterade superspindlar inte skrämmer mig. Det är ALLTID det sublima som är det skrämmande, det otänkbara, det oväntade, den krypande känslan av att något händer/har hänt som står utanför ens egen begreppsvärld.
Hitills är det bara ett scenario som jag varit spelledare i där jag verkligen lyckades få en av mina spelare illa till mods. Det handlar egentligen om ett ganska enkelt äventyr till Delta Green. Äventyret finns med i Delta Greeen Countdown; Night Floors. Äventyret går ut på att leta rätt på en kvinna som försvunnit. Överlag så är det mesta ganska surrealistiskt (det är ju ändå the King in Yellow vi har att göra med) men i en passage i spelet så beslutar sig en spelare för att lite spontant att kika in igenom ett nyckelhål in till ett rum som alla spelare vet är helt tomt på folk. Det som spelaren ser i andra änden på nyckelhålet är ett öga som kallt tittar tillbaka på honom. Spelaren, (en nära vän till mig som i övrigt kan ses som ganska svårskrämd) som blir genuint rädd och tycker att det hela är väldigt obehagligt, hoppar rätt upp ur soffan och blir snabbt blek i ansiktet. Grejen i sig är gammal och man har ju sett det förut i en mängd skräckfilmer, men det funkade ändå; skräcken blev ett resultat av timing och uppbyggd atmosfär.
Med detta vill jag mena att monster kan i princip se ut och funka hur som helst, så länge det det passar in i spelets/äventyrets atmosfär (och givetvis så handlar det ju också om timing precis som i alla klassiska skräckfilmer).
Så monster och övernaturligheter i all ära men utan känsla så blir allt bara tandlöst och patetiskt.

Nu kanske jag bara har spytt ur mig en massa självklarheter men det kändes ändå som att jag behövde yttra mig.

 

[Rising]

Monsternas bet(t)eenden det viktiga

Jag håller med fullt ut i det du säger. Ett monster som bara kastas fram rakt upp och ner skrämmer nog inte ens de harigaste spelarna, hur läskigt det än ser ut att vara. Det som verkligen skrämmer en sker ju i mötet mellan rollpersonerna och monstret, alltså vad som rollpersonerna upplever och (framförallt) vad som utelämnas åt spelarnas fantasi.

Men jag vill mena att olika monster passar för olika skrämselsituationer. Mitt dväljeting jobbar mycket med sitt inflytande och hur det påverkar verkligheten runt rollpersonerna. En varulv däremot är mer konkret och behöver användas på helt andra sätt för att bli läskig.

Jag vill därför att alla som beskriver sina monster lägger tyngd åt just hur deras monster skräms, och det tycker jag alla har lyckats bra med än så länge. Både när monstret varit ett mumiebarn och när det gällt självaste nazityskland.

Jag gillar alla sorters monster. Resonliga vampyrer, oresonliga varulvar, mänskliga psykopater, fyrdimensionella aspektis, hemsökta hus, rabiessmittade hundar, svärmar med mördarbin, sakrala nefariter, onda dockor och hot från yttre rymden. Alla är toppen, men man får använda var och en av dem på väldigt olika sätt för att de skall bli läskiga. Ingen av dem är otäck i sig.

Generellt sett föredrar jag de som har en småfilosofisk tanke bakom sig. En jätteamöba i Mutant eller ett kungstroll i DoD kan visserligen vara superläbbigt, men deras skräck är en ganska tom, sensationell skräck för stunden. Mina favvosar är nefariter och liktorer, när man börjar få en blick över vad det är för sorts arkonter/dödsänglar som styr dem och hur hela Kultmytologin hålls samman så ryser jag till ordentligt. Det är skräck med ett underliggande budskap. Det är mycket väl dolt och man är för upptagen med att vara rädd under själva spelsessionen för att distraheras av det, men i efterhand kryper detta budskap upp längs ens ryggrad. Då kan man börja förstå vad skräckupplevelsen egentligen hade att säga en. Hur allt hängde ihop.

Något liknande eftersträvar jag med Eskapix. Latratorer, Dväljeting och allt det andra är tydliga symboler för rädslor som tänkande människor har. Rädslan att förlora sin individuella särart. Rädslan för att förlora sin ungdomliga ansvarslöshet eller att inte kunna släppa taget om den, osv. Samtidigt försöker jag se till att de går att skriva skräckscenarior kring och att de kan varieras.

Det jag gillar med tråden är annars att alla verkar ha sitt eget favoritattribut hos deras älsklingsmonster. Dnalor vill ha personlighet och Zaphod gillar masspsykoser, exempelvis. Det ska bli mycket intressant att se vad andra har för åsikter om saken.

/Riz

 

[Vindhand]

fantasy-skräck

Men jag är mer nyfiken på vad Vindhand har hittat på för egna monster. Jag tror han sitter på fantastiska vidunder... Nå? :^)

Du har en övertro på min fantasi där...

Nåväl, kan plocka något ur min nuvarande fantasykampanj:
Karaktärerna undersökte en tempelruin (kom ihåg: fantasy och fann ett rum fyllt av ett mystiskt dunkel. Solen låg i en sådan vinkel att den borde lyst upp hela rummet men trots det var det natt därinne. Om man ställde sig vid tröskeln och tittade in skymtade man till slut någon form av staty därinne i mörkret... man får en känsla av obehag när man gör sådant.

Visa som de är struntar de i att gå in där. En av karaktärerna smiter dock dit senare (sjukligt nyfiken) med en magisk ljuskälla. Hon tar ett steg in, lyfter ljuskällan och känner sin själ skakas i grunden.
(jag beskriver statyn som en vacker ung kvinnokropp, inget hår men helt perfekt till minsta detalj. Det är ett mästerverk. Inget i dess utseende kan förklara varför hon blir så rädd för den. Hon känner yrsel och får svårt att andas... hon blir helt kall och det känns som hon håller på att dö på fläcken. Spelaren får slå ett slag för Psyke. Hon lyckas förvånansvärt nog perfekt och lyckas skrikande fly från rummet.)

Senare kan hon inte beskriva hur den såg ut bara att den var hemsk. Hon plågas av syner resten av dagen (några av dem profetiska).

Den där statyn (motivet snarare) dyker sedan upp senare i kampanjen i flera olika ruiner. Ibland som en liten staty med en slöja för ansiktet. Ibland iförd en kåpa som skuggar ansiktet. Ibland i ett liknande mörkt rum. Den nyfikna flickan känner alltid igen henne.

Det blir värre senare, när den nyfikna flickan försöker tillbe en liten beslöjad variant av statyn i hopp om att få hjälp med ett problem (hon får hjälp, men får inte veta priset).

De får även reda på en del om vad statyn är en staty av (en gudinna med litet mörka tendenser)

Riktigt jobbigt blir det när gruppen vill undersöka ett nytt sådant där mörkt rum (det finns viktiga skäl men de är jobbig att gå in på nu . Med ett rep runt midjan vandrar hon in. Hon börjar nynna på en sång och säger åt sina vänner att rycka ut henne om hon tystnar. Nu saknar hon lampa men har en besvärjelse som ger henne perfekt mörkersyn...

...när hon inser det misstaget blir hon riktigt rädd. Perfekt mörkersyn är bra mycket effektivare än en ljuskälla som kämpar mot ett magiskt dunkel. Hon ser statyn mycket tydligt. Hon försöker fly men kan inte röra sig. (*)
Nu blir hon dock inte skrämd av statyn. Den känns imponerande och respektingivande men inte obehaglig. Tvärtom snarare. Flickan tar ofrivilligt några steg mot statyn... som fattar henne vid ena handen och ler mot henne. Flickan blir helt kall i kroppen och kan inte slita blicken från statyns vackra ögon.
Utanför rummet hör hennes vänner hur hon tystnar och drar allt de orkar i repet.
Som i en annan värld känner flickan hur hon rycks upp i luften men hur statyn håller henne kvar (**). Den sträcker ut andra handen och stryker henne kärleksfullt över ansiktet. "Min tjänare" hör hon i sitt huvud varefter allt blir svart.
Utanför rummet chockas folk av det oväntade motståndet. De rycker igen och lyckas denna gång släpa ut en kall och livlös kropp (***).

(* här slår hon ett slag för hur illa det går för hennes psykiska stabilitet och slår en dubbeletta ("extra perfekt" . Jag blir mäkta förvånad och låter henne slå ett nytt slag för att ta reda på vad Gudinnan tycker om henne. Perfekt igen. Något bra (ur gudinnans egen något vridna synvinkel) bör ske)

(** de får en chans att rädda henne här även om det är svårt. De misslyckas dock totalt)

(*** hon överlever dock... om än förändrad, numera är hon gudinnans nya prästinna. Med tanke på att de träffat på två som tillbett denna gudinna under kampanjen och den ena var ett odött monster som torterade ihjäl en av karaktärernas flickvän och den andra var en magiker som offrade barn för att få mer makt och försökte leda dem vilse i en hemsökt skog kan det vara litet jobbigt i framtiden )

Jag kände att jag måste ta med de ovanliga tärningsresultaten eftersom det är de som är ansvariga för storyns ovanliga vändning. Det gör detta inlägg litet till ett argument för värdet av tärningar också

 

[Ridijeck]

Egna monster! Kul initiativ!

Bara för det skulle jag vilja presentera en sorts monster jag skapade för ett rollspelsprojekt på den tiden jag trodde att jag faktiskt skulle slutföra någonting. Tanken var att skapa en varelse som var kapabel att (i antal) rasera en hel civilisation, och resultatet blev ätarna.

Man vet knappt något om ätarna. Inte varifrån de kommer. Inte varför de beter sig som de gör. Man vet inte om de besitter egen intelligens, om de bara drivs av instinkter eller om de ens kan räknas som levande varelser i egentlig mening. De verkar lyckligtvis inte ha någon förmåga att samarbeta.

I sin "naturliga" form ser en ätare ut som ett svävande, ständigt virvlande moln av rödbrun, oljig vätska. Storleksmässigt varierar de kraftigt, men ungefär en till två kubikmeter är det vanligaste. Ätaren har viss förmåga att tillfälligt ta fast form, och de använder den till exempel för att manifestera tänder att bitas med, tentakler att greppa med eller, ibland, sitt tilltänkta offers ansikte inne i molnet. Det går dock rykten om ätare som är kapabla att gillra fällor: de tar form av t.ex en sten, ett litet djur eller en växt och väntar på att ett offer kommer i närheten.

En ätare kan dock inte överleva i sin naturliga form särskilt länge. Ätarna är i grund och botten parasiter som lever på människors själar. När en ätare anfaller ett offer ser den först till att offret inte kan fly, och sedan söker den upp offrets kroppsöppningar som den "rinner in" i. Att se en människa besättas av en ätare är en traumatisk upplevelse som ofta ger hemska mardrömmar.

Offret, dock, märker ingenting. När offret vaknar till liv igen efter attacken har alla minnen av den angripande ätaren utplånats. Den första månaden efter attacken kommer ingen att märka någonting, men gradvis kommer offret att förändras. Effekten varierar från offer till offer: allt från demens till ökad aggressivitet till hallucinationer till fullt utvecklade psykoser är möjliga. Många påverkas även fysiskt. Offret kan åldras i förtid, få öppna sår som vägrar läka, bli utmärglad oavsett hur mycket han/hon äter och kroppsdelar kan ruttna och faller av. Efter ett antal månader är återstår bara ett vrak kvar av offret, och då måste ätaren lämna kroppen och söka upp en ny värd.

På grund av sin vätskeliknande natur är ätare immuna mot de flesta vapen. Att döda en värd leder bara till att ätaren måste lämna kroppen och söka en ny (ofta värdens baneman). De kan dock skadas av eld, så en brinnande fackla kan vara ett sätt att hålla en på avstånd - så länge man orkar hålla sig vaken i alla fall. Man har bara funnit ett idiotsäkert sätt att döda en ätare utan att ge den möjlighet att fly: bränna ätaren värd levande.

Ätarna var skapade med tanke på en fantasyvärld, men det borde nog finnas viss skräckpotential hos dem.

*** Ett litet tillägg: ätarna var ursprungligen enbart menade som storyelement. De är på väg att rasera en högutvecklad civilisation, och själva spelet utspelar sig bland flyktingarna som rest till en annan värld för att komma undan ätarna. De var alltså inget man skulle möta direkt, utan något som bara skulle omnämnas i skräckslagna viskningar av SLPs. Men äventyrsupplsag som "en ätare har följt efter oss hit" och "vi måste utföra ett uppdrag i gamla världen" var ju så uppenbara att ätarna måste beskrivas bättre. ***

Ridijeck
som tycker det är lite synd att alla hans rollspelsprojekt rinner ut i sanden

 

[wilper]

Mitt bästa monster har väl mer eller mindre utsetts av spelarna, det är det enda jag har hört talas om flera år efter spelmötet.

Monstret, eller monstren snarare, för de var några hundra, såg i stort ut som små vita harar. Men de hade två svansar och tyckte om att äta människor.

Det låter rätt oskrämmande, men när det kommer till kritan, gör inte alla monster det när de är döda och man granskar dem med lupp?

Hur som så dök monstren upp i ett Twilight 2000 äventyr med ett crashat rymdskepp, och RP fick slåss för sitt liv i en liten landsbyggdshåla.

 

[Ghoulz]

Modernismen lever

de Cartes rationalistiska uppdelning i kropp och tanke är tydligen fortfarande levande. Det är ju det som är så trist! Drömmen ÄR fysisk, anden finns inte! Den utmaning det utgör är verkligen grunden för mycket skön skräck. Det är det som är så skönt med Kults flyktighet och nihilism. Visst finns Kult redan, men det går att avriera. Slipa bort allt det dåliga - t.ex. alla tusentals monster och märkliga kulter - och satsa på det bra - drömvärldarna, flyktig hotfull andlighet osv. - så har du något nytt och friskt.

 

[Rising]

Leninismens moder

"de Cartes rationalistiska uppdelning i kropp och tanke är tydligen fortfarande levande. Det är ju det som är så trist! Drömmen ÄR fysisk, anden finns inte!"

Fast vänta nu, Kult bygger väl på gnosticismen som på ett mycket tydligt sätt skiljer anden från materian? Det är väl hela poängen med det? Vi är fångade i materien och måste genom insikt bli andliga, fria varelser? Det är ju hela poängen med att bli uppvaknad. Demiurgen har låst oss i materien och vi har förlorat kontakten med vår andlighet, vår gudomlighet. Uppdelningen i kropp och tanke är ju uppenbar.

Jag har tröttnat lite på att det ska vara något mystiskt med våra nattliga drömmar, så i Eskapix är de bara biologiskt knakidaver. Det är dagdrömmarna som är fina. Jag säger inte att Kult är dåligt. Verkligen inte. Det är mitt favvo-rollspel alla kategorier. Men jag ville leka med tanken på ett nytt skräckrollspel, och därför styrde jag mina steg i en ny, okänd riktning. Ett skräckrollspel där det är synd om monstrena. De är trasiga, hungriga, plågade och skrämda. Rollpersonernas uppgift är inte att bekämpa dem, utan att hjälpa dem. Dväljeting behöver stilla sin hunger. Latratorer behöver sällskap i sitt Peter Pan-komplex. Rollpersonerna är inte stackare med mörka hemligheter som blir monstrenas offer, utan de har begåvats med fantastiska förmågor som gör att de kan bli monstrenas befriare.

Uppdelningen i Eskapix handlar inte så mycket om ande och kropp, utan snarare om att agera efter andras viljor jämfört med sin egen. Din kropp säger att du skall reproducera dig. Ditt samhälle säger att du skall vara lönsam. Din kultur säger att du skall armbåga dig fram och våga ta plats... Enligt Eskapix är det där värdelöst. Det är den som bara sitter och drömmer som har fattat poängen. De som faller ur det naturliga urvalet är inte misslyckade, utan premierade. Det som vi kallar "fördelaktiga anlag" är i själva verket ofullkomliga sådana. De måste malas om på nytt i nya generationer och åter nya generationer innan man kan vaska fram något användbart ur dem. De människor som vi kallar för "framgångsrika" är alltså i själva verket halvmesyrer och söndagsexemplar.

Nå, nog talat om mitt rollspel. Jag ville bara visa att man kunde gå en annan väg än Kultvägen för att skapa sig ett skräckrollspel. Det betyder verkligen inte att jag ska sluta spela Kult.

/Riz

 

[walium]

Istin Likätare *spoiler*

Det bästa monster som jag själv har mött var egentligen tämligen ofarligt (Var det inte sådant som du letade efter? )

Vi spelade "De fördömdas sista hopp", ett Eon-äventyr (Hör och häpna!) och befann oss i slutet. Vi skulle vandra fram genom ett uråldrigt tirakiskt tenpel där en demon var instängd. Vårt mål var att hindra att demonen blev befriad av en okunnig gûrd, som verkligen hade blåst oss flera gånger tidigare. Gruppen bestod av tre dvärgar (=rollpersoner) och en 14-årig tirak (=slp) som hette Zarog (eller något i den stilen). Vi var hela tiden på helspänn och på ständig jakt efter fällor. Stämmningen var på topp. Så småningom kom till en liten tunnel som spärrades av ett halvgenomskinligt skinn fullt med märkliga tatueringar.

Ett lyckat slag mot Djurlära konstaterade att skinnet kom ifrån en människa! Nu blev vi riktigt skraja men den enda vägen vidare låg framför oss. Vi kom in ett litet rum dominerat av en stor sarkofag. Längs väggarna fanns labratorieutrustning och en bokhylla. En märklig kåpa hängde på en provdocka. Vid sarkofagens fotända fanns en metallcylinder. En eld brann i ett fyrfat.

Direkt när vi kom in började vi höra märkliga röster och ljud. Kåpan rörde på sig. När en av oss öppnade cylinder, sprang tio stycken nagglar ut och stod där svajandes. När jag tittade närmare på labratorieutrustningen fann jag två stycken ögon i en glasbehållare som ständigt följde mig med blicken. Så småningom hittade vi en spricka i väggen, spände fast ett rep och skulle just börja klättra. För att kunna klättra därifrån var vi tvugna att ställa oss ovan på sarkofagen. Då var det någon som drog i repet! Eftersom vi ville därifrån så fort som bara möjligt så klättrade vi ändå. Just som vi var på väg upp hörde vi ett skrapande ljud ifrån sarkofagen som ingen vågat öppna! Det började längs sidorna och fortsatte upp mot locket och lätt som om någon drog med naglarna över en griffeltavla. Sedan började någon banka på locket och det rörde på sig. Vi klättrade som små skållade råttor. Tiraken var sist och när det var hans tur gled en del av locket åt sidan och slets ner. Blod skvätte åt alla håll och kanter. Vi andra skar av repet och sprang därifrån så fort vi kunde.

Efteråt avslöjade Spelledaren att den ande som fanns i gravkammaren bara kunde skada folk som blev riktigt, riktigt rädda, vilket den unge tiraken hade blivit.

Med hjälp av väldigt enkla knep och en bra spelledare blev detta en upplevelse utöver det vanliga. Hela resterande delen av äventyret var vi skitskraja även om inget lika hemskt hände igen.

 

[mördarmackan]

Re: Ang. symboler

Visste väl egentligen att det inte var människor du var ute efter...
Kunde inte låta bli bara..

 

[Ghoulz]

Re: Leninismens moder

Hört talas om Vampire? Grundtanken för Rein-Hagen var väl något ditåt - sedan blev det D&D med solglasögon av alltihop. Det är identifikationen med monstren som är det fina med Vampire. Politiska intriger kan också vara skoj, men den gärsgårdsligepolitik som utmärker det förbannade spelet är rent ut sagt pinsam för det mesta.

Och så ang. kult: jag vill hävda att kult visserligen bygger på gnosticismen MEN - och det här är viktigt - är att nihilismen letat sig in och vänt upp och ner på allt. Mörka hemligheter, nackdelar och brutalitet är inte reserverade för skurkarna utan snarare något som utmärker "hjältarna". Typiskt 90-talsfenomen iofs, men ändå mycket intressant. Den mörka vägen till upplysning finns inte i den gnostiska världsbilden. Förövrigt så är arkonterna och dödsänglarna förutom monstren det sämsta med Kult - det funkar enbart som en bakgrund. Alla som byggt kampanjer kring att återfinna Demiurgen borde brännmärkas.

Det som är riktigt bra med Kults drömvärldar är att de inte enbart är förknippade med nattsömn utan är verkligheter som är helt frikopplade från verkligheten och (till skillnad från HP Lovecrafts Dreamlands) unika skapelser. Det återknyter till spelets grundidé om alla människors inneboende gudomlighet. Där finns det också en skillnad mot gnosticismen som i enlighet med kabbalan hävdar att vi alla i förlängningen bara är emanationer av gud, inte sant? Drömvärldarnas förmåga att sluka människor fysiskt och påverka dem genom deras själar tyder inte på att materian är falsk - bara formbar. Gränsen mellan kropp och själ existerar alltså inte. Jag skulle vilja se mer sånt i ett rollspel och mindre av monster. Jag har uppfattat att Unknown Armies ska fungera lite ditåt, men ändå inte nå riktigt ända fram. Trist.

Jag hoppas att mina funderingar gör något. Jag tycker tyvärr att det är tråkigt att du helt underkänner "våta" drömmar och undertryckta lustar i ditt drömvärldsspel. Om jag vore du skulle jag slopa hela idén om en fast skara monster och istället skapa en lista namn på varelser som kan bli konsekvensen av (naturliga) obalanser i människans tillstånd. Din rollspelarelitistiska världsbild gör mig också lite avtänd - "normisarnas" drömmar kan vara nog så intressanta oavsett de gäller lillördag eller inte. Se det så här: ju mer verklighetsnära drömamr desto större risk för att förväxlingar mellan dröm och verklighet sker...

 

[Rising]

Lodisens medium:

"Förövrigt så är arkonterna och dödsänglarna förutom monstren det sämsta med Kult - det funkar enbart som en bakgrund. Alla som byggt kampanjer kring att återfinna Demiurgen borde brännmärkas."

Hårda ord, minsann... Jag vet inte, jag har personligen struntat i Demiurgen, men kört en lång kampanj om rollpersoner som försökt störta arkonterna och frigöra mänskligheten. Det blev rätt mäktigt, kanske lite för pompöst för min smak idag, men ett bra rollspel ska kunna spelas på många olika sätt och av många olika människor. Jag tycker arkonterna och dödsänglarna är det bästa med Kult. De är inte levande monster utan manifestationer utav idéer, och idéer som löper väldigt starkt i hela gnosticism-delen av rollspelet. Det tycker jag är rätt mäktigt.

"Gränsen mellan kropp och själ existerar alltså inte. Jag skulle vilja se mer sånt i ett rollspel och mindre av monster."

Det låter som en bra utgångspunkt, och gör du ett sådant rollspel lovar jag att ta en titt på det.

"Om jag vore du skulle jag slopa hela idén om en fast skara monster och istället skapa en lista namn på varelser som kan bli konsekvensen av (naturliga) obalanser i människans tillstånd."

Det var iofs lite av min tanke. Dväljetingen är inte någon sorts biologiska monster som man kan artbestämma med vetenskapliga metoder, utan de är manifestationer av ett av de fyra olika sätt som fiktioner glöms bort och slukas av Den Stora Tomheten:

Dels förlorar de sitt ursprungliga syfte (= Kärvetingen sköter det).
Dels förlorar de sin individuella särart (= Dväljetingens uppgift).
Dels förlorar de sin skapares omsorg (= Kväljetingen sköter det).
Å slutligen förlorar de sig själva (= Sväljetingen avslutar jobbet).

De är (om man så vill) fyra steg av processen glömska, vilket också är hela poängen. Det här med att dväljetingen antar skepnaden av skugglika hyenor, det sker i våra huvuden bara för att vi på något vis ska kunna förstå vad det är som pågår. Dväljetingen själva saknar självbild.

Samma sak med latratorerna, de personifierar dagdrömmares inneboende rädsla för ansvar och plikter (vilket tvingas på dem i vuxenvärlden) -det är ju inte några biologiska varelser det är fråga om.

Överhuvudtaget så gillar jag den här typen av varelser med tanke bakom sig. Precis som Gullivers Resor både är en fantasifull skröna och symbolisk satir på en och samma gång, så vill jag att Eskapix skall användas för att både kunna skrämmas med och sprida underliggande budskap.

"Din rollspelarelitistiska världsbild gör mig också lite avtänd - "normisarnas" drömmar kan vara nog så intressanta oavsett de gäller lillördag eller inte. Se det så här: ju mer verklighetsnära drömamr desto större risk för att förväxlingar mellan dröm och verklighet sker..."

Såsom namnet "Eskapix" antyder så är jag främst inriktad på de som drömmer sig bort. De som är annorlunda. De som inte passar in. Det är inte nöjda, bekväma dokusåpatittare jag vänder mig till utan de som hellre ser världen för vad den borde vara än för vad den är.

---

Nå, jag menar inte på något vis att mitt sätt är bättre än ditt. Jag tycker du har en vinkling som även den är kittlande och som skulle kunna ligga som fundament åt ett riktigt häftigt skräckrollspel. Nå, jag hoppas ändå du accepterar att jag kommit ganska långt redan i min riktning och ogärna börjar om på ny kula då det jag redan gjort inte går att lösrycka hur som helst från sitt sammanhang.

/Rising

 

[Guest]

Glöm aldrig!!!!

Samtidigt som monster kan komma med 700 ögon, 50 tentakler och 17 svansar och se hur otäckt ut som helst så kan det fortfarande vara minde farligt än djuren vi har i vår natur... Om man tex lägger in en björn i ett äventyr så tror (ofta) rp att eftersom de har slagits mot farliga monster så är björnen ingenting... Men prova med springa ut i skogen och leta upp en björn unge... tag den sedan under armen och leta upp mamman.... då jävlar ska ni se på monster

 

[Ghoulz]

Re: Lodisens medium:

Jag tycker arkonterna och dödsänglarna är det bästa med Kult. De är inte levande monster utan manifestationer utav idéer, och idéer som löper väldigt starkt i hela gnosticism-delen av rollspelet. Det tycker jag är rätt mäktigt.

Det ÄR rätt mäktigt. Men när prylen blir "skaka hand med Herr Netzach" är det skit. Det är för mycket person över arkonter och dödsänglar, särskilt i de skrivna köpscenariona.

Känner du till Qlipoth förresten? en kompis till mig som rådiggar kabbalah skrev ett scenario baserat på den idén. "dödens träd" liksom. Intressant att se hur dödsänglarnas namn och karaktär kommer därifrån. Det ahde jag faktiskt ingen aning om. Scenariot hade inget att göra med Kult. Snarare med D&D faktiskt, fast det lyckades ändå vara riktigt stämningsfullt och skräckigt. Jag spelade en konstnär som var en levande portal till Qlipoth - vilket han använde i sin konst och inte hade en aning om. Faktum är att när jag mailade min karaktär till Martin blev han riktigt skärrad över hur väl mina idéer och min karaktär passade in. Han var till och med tvungen att ändra lite eftersom jag föregrep handlingen en aning. om du är intresserad av Qlipoth (utmärkt inspiration) kan jag kanske fixa fram lite websidor åt dig.

Nå, jag hoppas ändå du accepterar att jag kommit ganska långt redan i min riktning och ogärna börjar om på ny kula då det jag redan gjort inte går att lösrycka hur som helst från sitt sammanhang.

Jag klagar mest. Kanske för att retas lite. Jag skulle nog aldrig få för mig att skriva ett eget rollspel, utan nöjer mig nog med att skriva scenarion för min spelargrupp. Behöver jag specialregler utvecklar jag de som står till buds.

 

[Rising]

Ludenmödisen:

"Men när prylen blir "skaka hand med Herr Netzach" är det skit. Det är för mycket person över arkonter och dödsänglar, särskilt i de skrivna köpscenariona."

Okej, dem har jag väldigt dålig koll på.

"Känner du till Qlipoth förresten?"

Jag hade en kabbala-period förut där jag samlade på mig info om det mesta. Jag gjorde dock enbart en ytlig koll och kan inte påstå mig ha begripit något egentligen. Det där "dödens träd" känner jag dock igen. Jag tröttnade på allvar när jag skulle börja läsa "De gnostiska evangelierna" som jag köpte som pocketbok och aldrig orkade ta mig igenom. Jag är verkligen inget bra på forskning. Nä, jag är en påhittare. Jag har tvingats inse fakta och ge upp min karriär som kabbalaforskare. Men det där äventyret som du nämnde lät ju riktigt häftigt. Typiskt bra sätt att skriva Kultäventyr på.

"Jag klagar mest. Kanske för att retas lite."

He heh, sån't är okej. Jag älskar att göra sån't jag med. :^)

"Jag skulle nog aldrig få för mig att skriva ett eget rollspel, utan nöjer mig nog med att skriva scenarion för min spelargrupp. Behöver jag specialregler utvecklar jag de som står till buds."

Joo, jag är dock så rebellisk av mig att jag vill ändra allt från grunden och revolutionera hela rollspelsmediet. Med vissa spelmekanismer i Eskapix förväntar jag mig faktiskt göra det. Ingen kommer förstås att bry sig om mitt lilla skitspel, men jag gillar att sätta mina mål högt.

/Rising

 

[.nathan]

Re: Lodisens medium:

Vad är det för Qlipoth-länkar du har? Har du något matigt får du gärna skicka till mig också.
Alla författare som håller sig i närheten av ockultism är ju så himla subjektiva, för att få ett någolunda grepp kring ett fenomen räcker det ju aldrig att läsa en text, ett djävla arbete är vad det är.
Det är en djungel av new-ageare, djävulsdyrkare och torra frimurar-farbröder där ute...