Nekromanti [AW:Fallen Empires] Klostret vid bergets fot

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,083
Location
Göteborg
Spel: Apocalypse World: Fallen Empires




Vi har spelat AW: Fallen Empires igen! Det är Vincent Bakers eget sword&sorcery-reskin av AW. Min förra omgång har en krönika här. En av spelarna (spelade Dusk/Lilja den gången) är med här också, resten är nya.



Platsen är ett kloster som ligger vid foten av en bergskedja, nära vägen som går från staden Untenburg i väster, upp i bergen och genom Kondor-passet till de östra rikena. Det finns ett par andra gårdar inom en dagsmarsch, men landet plågas av stråtrövare både i skogen mellan här och Untenburg och uppe i bergspasset.

Här bor Sorg (spelarblad Hocus), en gudinna inkarnerad i mänsklig form. Hon är 12 år, och har blivit uppfödd av de tre översteprästerna Synd, Straff och Sanning (det är alltså personer som heter så) till att en dag leda de rättrogna. Än så länge leder hon gudstjänsterna, och när hon säger fel för att hon inte minns bönerna (eller för att hon vill jävlas) tvingas översteprästerna uppdatera de heliga skrifterna för att förklara hennes ofelbarhet. Sorg har aldrig haft någon meningsfull interaktion med sina följeslagare förutom de tre prästerna, eftersom alla andra vördnadsfullt faller tysta och aktar sig hur hennes väg.

Prästen Synd (spelarblad Mesmerast) går klädd i en björnfäll, såpass komplett att hen kan dölja sitt ansikte bakom björnens helt när hen så önskar. Hen talar ofta och länge om synd och rättrådighet, och har som uppgift att hålla ordning bland de 20 följeslagare till Sorg som bor här.

Till klostret kommer Cailo (spelarblad Bonepicker), en Quasimodo-lik tragisk figur med en täckt vagn som tjänar som rullande sjukstuga. Han har blivit bortkörd från ännu en by; den här gången började det med ett sjukt barn han inte kunde rädda men som alltid spanns historien snabbt till att han är ett monster.

Med sig i vagnen har han Kvicksilver (spelarblad Nightshade), en enkel trubadur med oförglömligt ansikte och den bästa sångrösten i riket; hen sitter i vagnen och vakar över en svårt sårad patient. Cailo hittade mannen i bergen, troligtvis angripen av rövare, och Kvicksilver blev hans barmhärtiga samarit – den enda som stannade och hjälpte till.

Under History-fasen etablerade vi att Cailo blivit förälskad i Kvicksilver, i princip vid första ögonkastet. Kvicksilver i sin tur har varit i klostret ett par år tidigare, och då både hunnit smyga ut med Sorg om natten och berätta om världen utanför (och behandla henne som en vanlig människa) och ta Synd som sin älskare för en natt. Synd har inte kunnat släppa detta, och har sedan dess gjort sitt bästa för att hålla koll på vart Kvicksilver reser, genom att betala genomresande för alla rykten om den skönsjungande Kvicksilver. Sorg, slutligen, har sett Cailos själ vid något tillfälle (i en dröm?).

(Ang. pronomen: Cailo är "han", Sorg är "hon", och både Synd och Kvicksilver är "hen". Den förra valde "concealed", och jag uppfattade det som att hens spelare bestämt sig för ett kön men inte tänker avslöja det; och den senares spelare valde "ambiguous" och sade att det går inte att avgöra och ingen frågar någonsin. Jag är inte säker på exakt vad hon menade, men från NPC-håll tänker jag helt enkelt betrakta det som en narrativ sanning: ingen kommer luska i Kvicksilvers kön, utan hen är "hen".)




Det är tidig kväll, sjukvagnen rullar fram till klostrets grind, och Cailo ringer i klockan. Det börjar blåsa upp och småregna, framåt kvällen, och de har tur att Synd och den unge akolyten William är ute och hämtar in mat och vin från visthuset, att offra vid morgonbönen. Synd avslutar sin (ständigt pågående) predikan för William och går och möter vagnen.

Cailo förklarar att de söker mat, husrum och en säker plats att vårda en sårad man. De blir insläppta, men William ryggar tillbaka när han ser bjässen Cailos vanställda ansikte. Synd låter sig inte störas. Cailo och Synd utbyter inte många ord, men de läser av varandra. Cailo bestämmer sig snabbt för att Synd är både påfrestande och opålitlig, medan Synd snappar upp att Cailo talar om "sin kompanjon" (dvs Kvicksilver) i väldigt varma ordalag.

Sorg sitter med sin hund (som heter Snäll) i ett fönster på andra våningen i klosterhuset, och ser vagnen närma sig. Prästinnan Sanning, som passar henne, sitter och skriver på den heliga skriften som är hennes ansvar. Sorg blir uppspelt vid tanken på nya människor, och springer mot trappen. Sanning skyndar sig att packa ihop och följa efter, och försöker att inte släppa sin frälsare ur synhåll.

Cailo och Kvicksilver bär in sin patient i huset. De möts i hallen av den unga Sorg i sin perfekta vita skrud – som genast inser att det här är mannen vars själ hon sett. Hon ser rakt förbi hans fula ansikte, vilket nästan avväpnar honom.

Kvicksilver tar av sin huva, och Sorg ger sig nästan hän i ett kärt återseende innan hon lugnar sig; Sanning får inte veta att hon och Kvicksilver är nära vänner.

Synd kommer tillbaka efter att ha kontrollerat att det finns ett rum med en sjuksäng, och de bär patienten ditåt. Men halvvägs stannar Synd upp. Hen har vidgat sitt sinne och fått en vision om den sårade mannen: han dryper utav synd! Hans öde är helt hans eget fel. Synd proklamerar detta ljudligt för alla i matsalen (som de skulle passera). De kan inte ta in den här syndaren i sitt hus!

Kvicksilver säger genast emot. Hen slår för att förföra/manipulera Synd, och lyckas. Hen gör sin position känd – du vet ingenting om den här mannen, vem är du att döma honom? – och det blir tydligt för Synd att Kvicksilver inte kommer vilja ha henom tillbaka om hen utnyttjar sin auktoritet för att kasta ut den sårade. Synd äter upp sina ord, och medger att mannen bör få en chans att tala för sin sak.

De lägger in honom på sjuksängen, och medan Cailo ser över skadorna igen försöker Synd fiska efter om Kvicksilver vill återuppleva deras tidigare kärleksnätter. Hen slår för seduce, med +weird istället för +hot, och bullshittar om att det inte finns så många lediga sängar, men att Kvicksilver är välkommen i Synds. Cailo hör men gör ingenting.

Sorg frågar Cailo om han kan berätta om läkekonsten, och förklara vad han gjort med den sårade. Det börjar han göra, men Sanning stoppar dem: sårade, döende och liknande orena personer är ingenting gudinnan ska befatta sig med. Sorg är van vid att upptäcka att det ena eller det andra inte är för henne, och backar lydigt undan.

Sanning frågar Cailo hur länge han behöver med patienten, och gör tydligt att gästerna väntas delta i kvällsbönen. Cailo håller sig från att sucka; han är inte road av hjärntvättade kulter.



Men men, de infinner sig. Alla i klostret sitter i matsalen vid de enkla borden, och tystnar när prästinnan Straff, en barsk kvinna, tar det lilla podiet. Hon helgar gudinnans namn, och ber församlingen ställa sig upp medan Sorg skrider in i salen. Straff lämnar podiet åt Sorg, och knäböjer vid sidan. Sorg läser en aftonbön, som hon roat sig med att ändra något ord i lite då och då för att se om prästerna vågar rätta henne. Än så länge har de istället försökt tolka hennes ord, och aftonbönen har blivit en esoterisk rappakalja som de invigda förklarar med "ja, när hon talar om morötter så menar hon egentligen..." (Lite "himmelriket är som ett senapskorn", fast om Jesu ord skulle sluta där och resten av liknelsen var något prästen fått hitta på.)

Efter bönen blir det en enkel kvällsvard, och Cailo äter hungrigt. Han blir sittande ensam på sin bordskant; ingen annan vågar prata med honom... innan Synd sätter sig intill och börjar ställa frågor. Var kommer han ifrån, var hittade han mannen närmare bestämt? Cailo är ganska fåordig, och efter ett tag lutar sig Synd plötsligt fram för en kram. Synds två björnramar (som alltså är en del av hans dräkt) utgör tillsammans hans violation glove, och Synd får nu slå för att utforska Cailos psyke på mystisk väg.

Cailo minns efteråt att han måste nickat till vid bordet, för han vaknar ur en hemsk mardröm. I drömmen hade han tagit hand om ett sjukt barn, men hans vanskapta händer var för klumpiga och darriga och barnet för skört, och han hade dödat det i sin oförsiktighet. Byn hade drivit ut honom, och vägen därifrån hade kantats av alla andra som drivit iväg honom – var han än stannar, förr eller senare blir han anklagad för det ena eller det andra och ivägjagad som ett monster.

Från draget fick Synd alltså reda på att Cailo söker förlåtelse från barnet han dödade (han har helt tagit på sig skulden, även om vi som spelare etablerat att han inget kunde göra) och att han plågas av att ingen någonsin accepterar honom. Vi spelar det som att Synd också upplever den här drömmen, och reser sig skärrad och går därifrån. Synd börjar predika högljutt och osammanhängande om att alla har vi syndat, men även för syndaren kan frälsning vara möjlig. Alla i salen lyssnar, men Kvicksilver noterar att de verkar tycka att det är vanligt – Synd gör nog sånt ofta.



Kvicksilver och Cailo får varsin säng i en öde sovsal, delad endast med nykomlingen Lalai. När hon somnat berättar Kvicksilver för Cailo om sin hemliga vänskap med Sorg, och smyger iväg för att besöka henne. Hen hittar samma hemliga tunnel under huset som förra gången hon var här, och tar sig till sakristian i kapellet – där Sorg väntar ivrigt! De får ha sitt kära återseende, och Kvicksilver har många historier från världen utanför att berätta.

Cailos mardröm om det döda barnet håller honom sömnlös, och han går på en nattpromenad. Han går ut utomhus, och ser en ljusglimt från ett fönster i sakristian. Han går dit, och ställer sig utanför och lyssnar på samtalet. Han får höra Kvicksilver berätta om honom för den nyfikne Sorg, och kalla honom en god man. Han ler en smula i duggregnet, och går tillbaka mot stora huset.

Dock stoppas han på vägen av den unge William. William kallar honom monster, och säger att han borde lämna klostret ifred. Cailo försöker övertyga honom om att han är en vanlig människa, en hederlig man; han har ju till och med räddat livet på en sårad vandrare! Han slår för manipulate, men sumpar slaget. William biter ifrån: till och med mäster Synd är rädd för dig! Jag såg er vid middagen, hen såg i dina ögon och ryggade tillbaka i skräck! Försvinn härifrån! William går in och stänger porten efter sig.

Cailo försöker inte knacka på för att få tag i någon av de vuxna. Han går istället och lägger sig i stallet, jämte åsnan som drar hans vagn. Han gråter sig till sömns.



Kvicksilver tar faktiskt Synds erbjudande (1xp från seduce-slaget), och smyger till hens rum. De älskar, och Synd blir på nytt påmind om varför hen var så betagen av Kvicksilver. Vi gör båda deras special moves: Synd får uppleva en liknande dröm som förut med Cailo, och ser Kvicksilver återuppleva sitt lägsta ögonblick: när hen utnyttjade, svek och övergav någon som älskade hen. Vi etablerade inte mer om den kärleken, men jag ska fundera lite och inkorporera i min prep till spelmöte 2. Synd lyckas också känna, via de mystiska länkar som finns mellan alla sammanknutna personer, att Cailo är hemligt förälskad i Kvicksilver, och inte skulle bli glad om den här kärleksnatten blev allmän kännedom. Synd har inte lika mycket att förlora på det (det här klostret lever tydligen inte nödvändigtvis i avhållsamhet), och har därmed ammunition mot Kvicksilver om det skulle behövas.

Kvicksilvers "sex move" i gengäld ger hen 3 streck på draget Hypnotic, vilket gör Synd till en möjlig allierad – praktiskt taget virad runt lillfingret, som det heter.

Efteråt försöker Synd prata om Cailo. Hen har kommit fram till att Cailo borde konvertera, och stanna i klostret för att sona sina synder och nå frälsning. Kvicksilver undviker frågan genom att låtsas somna i hens armar. Så snart Synd somnat smyger Kvicksilver iväg igen.



Kvicksilver hade tänkt gå och lägga sig, men upptäcker att Cailos säng är tom! Hen ger sig ut på jakt, och hittar lille William som sitter och sover på någon sorts vaktposition i entrén. Hen väcker honom och får höra en nyvaken förklaring om att "nån" har sagt åt Cailo att han inte är välkommen här. Kvicksilver säger att hen ska gå ut och kolla så att han inte tagit med sig vagnen och åsnan. Hen hittar Cailo sovandes i stallet, och kryper ner bredvid honom.



Där slutade vi första spelmötet!

Till nästa gång ska jag göra lite prepp – jag gjorde ingenting här, inte ens "the essential threats" som den nya utgåvan av AW menar att alla RPs prylar, platser och folk (t ex kulten) ska ingå i och som ska göras omedelbart.

Vi glömde också fasen i början av spelmötet där Sorg skulle slagit+fortunes för sin kult, och alla skulle betalat keep (motsvarigheten till AWs barter) för sitt uppehälle för spelmötet. Från och med nästa möte ska jag försöka komma ihåg det.


Vi har inte bestämt hur många spelmöten vi siktar på, men vi tänkte väl spela under sommaren så jag hoppas på 5–8 till kanske. Eventuellt har vi uttömt platsen och omgivningen innan dess; det beror nog till stor del på hur omfattande världsbyggande det blir de närmsta två spelmötena samt i min prep. Det som inte nämnts innan dess kommer kännas konstigt att väva in senare, om det inte är saker som ligger långt bort från klostret.
 
Top