Ramius
Veteran
Hej! Kom precis hem ifrån ett spelmöte där vi spelade den avslutande delen av den episka kampanjen ödets nyckel. Tidigare har jag skrivit om en händelse där angående havsdjupets moder som var pretty sweet. Och jag känner nu att jag måste delge er slutet.
Väldigt kort dock.
Min karaktär Mafalz och hans följeslagare Hesael hittade det gyllene trädet som låg på en liten ö omgiven av oljigt svart vatten i underjorden som dom skulle. trädet bar inte frukt utan stora juveler och dess bark påminde om brons. Mafalz skar en skåra i trädet och vit tjock sav rann ut. Dom två äventyrarna drack utav det och Mafalz som aldrig känt hunger eller törst då han fick "kraft ifrån väven" blev efter en brännande känsla väldigt hungrig, sedan kom havsdjupets moders typ minions och sakta gick emot dom två med väsande röster som sa att Mafalz skulle följa med dom. Så blev det, Mafalz blev neddragen i djupet tills han hamnade i ett stort vitt tomrum och fick se havsdjupets moder le innan allt blev svart framför hans ögon.
Hesael blev ensam kvar vid trädet och tja där tog ödets nyckel slut. Prologen lr vad man ska säga var typ att Mafalz blev mer eller mindre general för havsdjupets moders armeér. Om äventyrarna hade använt trädets sav till att skvätta det i vattnet runtomkring ön eller på moderns minions hade typ vattnet fryst till någon slags isliknande tillstånd och äventyrarna kunde glatt gå över vattnet tillbaka till Mundana och typ "leva lyckliga". Just ja Jargiens kejsare dog också, det ingick typ i profetian som egentligen skulle leda till ett avstyrande av mörkret men då Mafalz och hans kompis inte använde trädets sav till rätt ändamål (eftersom dom inte hade någon aning och blev alldeles för rädda då minioinsen kom upp) så tog mundanas öde en tvär vändning.
Ganska ganska kort beskrivet men jag kände att jag bara var tvungen att återberätta just slutet. Mafalz är en karaktär jag verkligen har känt starkt för och är absolut den bästa jag någonsin gjort och spelat! för övrigt är ödets nyckel lätt det bästa äventyr och kampanj jag lirat!
/Ramius
Väldigt kort dock.
Min karaktär Mafalz och hans följeslagare Hesael hittade det gyllene trädet som låg på en liten ö omgiven av oljigt svart vatten i underjorden som dom skulle. trädet bar inte frukt utan stora juveler och dess bark påminde om brons. Mafalz skar en skåra i trädet och vit tjock sav rann ut. Dom två äventyrarna drack utav det och Mafalz som aldrig känt hunger eller törst då han fick "kraft ifrån väven" blev efter en brännande känsla väldigt hungrig, sedan kom havsdjupets moders typ minions och sakta gick emot dom två med väsande röster som sa att Mafalz skulle följa med dom. Så blev det, Mafalz blev neddragen i djupet tills han hamnade i ett stort vitt tomrum och fick se havsdjupets moder le innan allt blev svart framför hans ögon.
Hesael blev ensam kvar vid trädet och tja där tog ödets nyckel slut. Prologen lr vad man ska säga var typ att Mafalz blev mer eller mindre general för havsdjupets moders armeér. Om äventyrarna hade använt trädets sav till att skvätta det i vattnet runtomkring ön eller på moderns minions hade typ vattnet fryst till någon slags isliknande tillstånd och äventyrarna kunde glatt gå över vattnet tillbaka till Mundana och typ "leva lyckliga". Just ja Jargiens kejsare dog också, det ingick typ i profetian som egentligen skulle leda till ett avstyrande av mörkret men då Mafalz och hans kompis inte använde trädets sav till rätt ändamål (eftersom dom inte hade någon aning och blev alldeles för rädda då minioinsen kom upp) så tog mundanas öde en tvär vändning.
Ganska ganska kort beskrivet men jag kände att jag bara var tvungen att återberätta just slutet. Mafalz är en karaktär jag verkligen har känt starkt för och är absolut den bästa jag någonsin gjort och spelat! för övrigt är ödets nyckel lätt det bästa äventyr och kampanj jag lirat!
/Ramius