Arvid
Warrior
Hur spelar man en ”personlig livsresa” på ett intressant sätt? Det vill jag att den här tråden ska handla om.
En av mina spelare har haft en karaktär i en väldigt lång tid, och nyligen gick det upp för oss att det skulle passa utmärkt för denna karaktär, låt oss kalla honom Leon, att definitivt ta beslut om hans inställning till en rad frågor som dykt upp under spelet. Låt mig först nämna något om dessa frågor, för att sen komma in på mitt problem.
Leon har blivit en av sin tids mest farliga krigare. Han tänker som en soldat, är oerhört realistiskt, och bedömer ständigt utsikterna för olika företag. Kanske är detta orsaken till en av motpolerna i hans karaktär: Vilka ändamål helgar egentligen medlen? Och vilka ändamål är man beredd att kämpa för, även om allt talar emot att man ska lyckas? För Leon kan vara oerhört kallblodig, till den grad att även hans vänner tycker att han kan bli obehaglig, om det krävs för att lösa deras problem. Och vad händer egentligen med en själv när man är beredd att göra vad som helst för att nå målen, oavsett hur godartade dessa mål kan tyckas? (Allt detta ser jag för övrigt som temat i nya Batman-filmen). Samtidigt är han pragmatiker. Om hans vänner står inför oöverkomliga problem så kommer han att lösa dem, även om det kräver att han i hemlighet sluter avtal med deras fiender.
Leon är också andligt splittrad. Han har länge gått i templet, där man predikat alla människors lika värde inför Skapelsen, betonat besinning och behovet av att komplementera varandra. Hans ideal har dock dragit honom åt ett annat håll, och han har blivit lockad av att slå följe med den maktlystne Herr Custani. Denna herreman har samlat en mängd mäktiga män runtomkring sig och utlovar dem alla makt och ära i en ny ordning. Ett nytt rike kommer att födas, som lovar välsignelse och rättvisa, men bara till de som är förtjänta av det, de som kämpar för det. Världen är född i stål och eld. Leon lämnade till och med sina vänner för denna Custani. Han har inte behövt välja mellan dem ännu, men det skulle sannerligen bli ett svårt val.. Och vad vill han egentligen själv, för sin egen del? Han har alltid strävat efter att bli den största av alla krigare. Och då är sannerligen Custani en rättmätig allierad. Men, när allt kommer omkring, hur mycket är det värt?
Så, jag funderar över hur man fångar den här typen av situation i rollspel? Jag har några ideer. Dels, till skillnad från böcker, så måste dessa val gestalas i dialoger och konkreta val snarare än i en inre dialog. Men på vilket sätt? Jag funderar om man skulle sätta honom inför allt svårare och svårare situationer. T.ex. Han ska ordna upp en sak åt Custani, något som kommer ge honom rikliga belöningar. Men han kommer att vara tvungen att begå hemskare och hemskare handlingar för att nå dit. Någonstans måste han sluta, eller så kommer han att ha förändrat sig själv. Eller så kunde man inrikta varje scenario på ett centralt val, typ, väljer du lojalitet till dina vänner eller egen berömmelse? är du beredd att lämna det lokala templet (och därmed förlora respekt från din egen familj)?
Sen undrar jag om det är intressant att använda någon typ av regelmekanism? Jag anser att begränsningar är centrala i all typ av improvisationsteater. Man behöver något som är intressant att reagera på. För mycket frihet är inte intressant för fantasin. Så jag är lite orolig att man ger honom en massa omöjliga val och säger: välj ett av dom här. Och att han känner att det finns för lite begränsnignar och att det därför bara blir godtyckligt vad han väljer. Är det något man kan undvika genom någon typ av mekanism?
Jaja, ni förstår vart jag vill. Förslag om hur man spelar den här typen av situationer.
En av mina spelare har haft en karaktär i en väldigt lång tid, och nyligen gick det upp för oss att det skulle passa utmärkt för denna karaktär, låt oss kalla honom Leon, att definitivt ta beslut om hans inställning till en rad frågor som dykt upp under spelet. Låt mig först nämna något om dessa frågor, för att sen komma in på mitt problem.
Leon har blivit en av sin tids mest farliga krigare. Han tänker som en soldat, är oerhört realistiskt, och bedömer ständigt utsikterna för olika företag. Kanske är detta orsaken till en av motpolerna i hans karaktär: Vilka ändamål helgar egentligen medlen? Och vilka ändamål är man beredd att kämpa för, även om allt talar emot att man ska lyckas? För Leon kan vara oerhört kallblodig, till den grad att även hans vänner tycker att han kan bli obehaglig, om det krävs för att lösa deras problem. Och vad händer egentligen med en själv när man är beredd att göra vad som helst för att nå målen, oavsett hur godartade dessa mål kan tyckas? (Allt detta ser jag för övrigt som temat i nya Batman-filmen). Samtidigt är han pragmatiker. Om hans vänner står inför oöverkomliga problem så kommer han att lösa dem, även om det kräver att han i hemlighet sluter avtal med deras fiender.
Leon är också andligt splittrad. Han har länge gått i templet, där man predikat alla människors lika värde inför Skapelsen, betonat besinning och behovet av att komplementera varandra. Hans ideal har dock dragit honom åt ett annat håll, och han har blivit lockad av att slå följe med den maktlystne Herr Custani. Denna herreman har samlat en mängd mäktiga män runtomkring sig och utlovar dem alla makt och ära i en ny ordning. Ett nytt rike kommer att födas, som lovar välsignelse och rättvisa, men bara till de som är förtjänta av det, de som kämpar för det. Världen är född i stål och eld. Leon lämnade till och med sina vänner för denna Custani. Han har inte behövt välja mellan dem ännu, men det skulle sannerligen bli ett svårt val.. Och vad vill han egentligen själv, för sin egen del? Han har alltid strävat efter att bli den största av alla krigare. Och då är sannerligen Custani en rättmätig allierad. Men, när allt kommer omkring, hur mycket är det värt?
Så, jag funderar över hur man fångar den här typen av situation i rollspel? Jag har några ideer. Dels, till skillnad från böcker, så måste dessa val gestalas i dialoger och konkreta val snarare än i en inre dialog. Men på vilket sätt? Jag funderar om man skulle sätta honom inför allt svårare och svårare situationer. T.ex. Han ska ordna upp en sak åt Custani, något som kommer ge honom rikliga belöningar. Men han kommer att vara tvungen att begå hemskare och hemskare handlingar för att nå dit. Någonstans måste han sluta, eller så kommer han att ha förändrat sig själv. Eller så kunde man inrikta varje scenario på ett centralt val, typ, väljer du lojalitet till dina vänner eller egen berömmelse? är du beredd att lämna det lokala templet (och därmed förlora respekt från din egen familj)?
Sen undrar jag om det är intressant att använda någon typ av regelmekanism? Jag anser att begränsningar är centrala i all typ av improvisationsteater. Man behöver något som är intressant att reagera på. För mycket frihet är inte intressant för fantasin. Så jag är lite orolig att man ger honom en massa omöjliga val och säger: välj ett av dom här. Och att han känner att det finns för lite begränsnignar och att det därför bara blir godtyckligt vad han väljer. Är det något man kan undvika genom någon typ av mekanism?
Jaja, ni förstår vart jag vill. Förslag om hur man spelar den här typen av situationer.
