Nekromanti Att spela igenom rollpersonens bakgrund

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
För en tid sedan diskuterade jag med en polare om det här med bakgrund till rollpersoner. Jag menade att en bakgrund som man skriver ihop innan man börjar spela sällan blir riktigt levande. Det är genom att spela som man skaffar fiender och vänner som känns äkta. Det är svårt att få den där riktiga känslan för t.ex. släktingar och vänner om man aldrig träffat på dem i spelet. Likaså är det svårt att som spelare känna hur förbannad ens rollperson är på Svarta Skurken som brände upp hela ens by när rollpersonen var barn.
För att åtgärda dessa problem skulle man spela hela bakgrunden, från födsel fram tills den färdiga karaktären. En timme eller kanske en spelkväll per RP innan kampanjen startar för att skapa en ”verkligt” upplevd bakgrund.

Det blev att vi skissade på olika möjligheter för hur ett system för detta skulle se ut. Skulle man ha en färdig RP som man gjort först och på så sätt veta slutresultatet? Eller ska man ta det hela vägen, d.v.s. starta vid födseln och var det slutar? Det sistnämnda är ju förstås mer spännande, men problemen är flera; SL:s makt blir väldigt stor och det finns risk att det som händer rollpersonen gör att den inte alls blir så som spelaren vill att den ska vara. Vi funderade på om man kanske skulle kunna lösa detta åtminstone delvis genom att ha någon sorts ödespoäng som spelaren kan slänga in vid några enstaka tillfällen för att få saker att utvecklas i rätt riktning.
Färdighetspoäng, skulle de placeras ut av SL eller efter ett bestämt system beroende på vad RP gjort i olika ålderskategorier. Grundegenskaper, hur gör man med dem? Ska de slås direkt vid födseln och när ska eventuella möjligheter att ändra dem i önskvärd riktning inträffa? Ska spelaren själv kunna bestämma sådant som avgörs direkt vid födseln, som arttillhörighet eller vilket socialt stånd ens föräldar är?

Vad tror ni om den här idén? Någon som testat något liknande? Hur bör det utformas? Att SL får för stort inflytande är helt klart en risk, vilka fler fallgropar finns?
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,309
Location
Enköping
Jag har testat det så till vida att jag läst ett rollspel där man i steg, från grunden från sitt liv via erfarenheter och så gör sin rp, men själva detaljerna kring vad som format en var inte med där.

I spel som Star Trek TNG har man olika faser: unga år, akademin, och en eller flera yrkesturer där det finns olika backgrundshändelser som man utvecklar sin karaktär ifrån.

I AD&D 1st ed kom Greyhawk adventures med regler för att köra 0:e gradens rp och där man kunde bestämma och spela fram vad ens rp kommer att bli.

Det finns spel (Vampire har jag för mig) där man kan spela tidigare avgörande ögonblick och på sätt bygga upp något och TORG har också fått nägot liknande föreslaget.

Ett alternativ är att strunta helt i bakgrund men spela den med alla rp. Om säg alla gör sina nybörjare och skriver upp saker som släktband och så men inte vad som hänt tidigare så kan man sen starta upp kampanjen med att drabba dem med onde skurken, då har det blivit ett speltillfälle och inte några rader i bakgrundshistorien, och sen kan det börja på allvar.

Eftersom spelaren ändå är den som ska dras med rollpersonen tycker jag att han ska ha all kontroll över hur karaktären blir och spelledaren får baka in det i händelserna. Man behöver inte ta upp vad som gett varje liten färdighet men ta några avgörande ögonblick som förlust av familj, adlande och sånt som är SLs domän.

Art yrke och sånt tycker jag tillhör spelaren, socialt stånd, spelarens om inte SL bestämt en viss typ av kampanj, men då ska han ju ha sagt till spelarna innan, typ "Jag tänker köra en riddarkampanj" så vet spelarna att det inte kommer bli, säg en bunt tjuvar.

Daniel "Warduke" Schenström
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag gillar system där man slår fram sina rollpersoners liv, och tror att man kan utveckla dessa att bli mer av långa historier som är intressantare än de livsöden man slår fram i Doomtrooper, texempel. Kanske generera rollpersonerna på en webbsida, med en jättedatabas som klarar långt mer komplicerade förhållanden och livsöden än pappersregelböcker?

Okej, det du pratar om är ju att verkligen "spela" fram rollpersonerna, och inte bara slå fram dem. förmodligen får man skriva ett jätteäventyr där vissa delar lämnas åt slumpen, vissa delar avgörs av spelarens initiativ, och som till vissa mått bestäms av SL. Tyvärr tror jag att man får balansera på en mycket smal linje här:

Antingen gör SL ett uppväxtspel som blir roligt att spela. Då lägger han in egna detaljer som ingen regelbok rimligtvis kan omfatta (komplicerade kärleksförhållanden, hatkärleksrelationer med sin dödsfiende, unika uppväxtupplevelser), och då blir det genast SL som bestämmer hur rollpersonen kommer att bli. Eller så blir det mest tabeller och att "slå" fram sin rollperson, =tråkigt att rollspela, men med massor av valmöjligheter+slump för kreationsprocessen. hmm, svårt...

Jag föreslår att Spelaren först väljer vilken ras han skall spela (tex). SL slår sedan ett antal "Kismet-slag" och tittar i en tabell. (Kismet=oundvikligt öde) Där kan han kanske se att rollpersonen kommer få en farlig dödsfiende från kyrkan, växa upp under svåra förhållanden, bli blind vid tjugo års ålder osv. Dessa uppgifter skall vara medvetet lösa och mångtydliga. Med spelarens val och kismetresultaten i huvudet skapar han ett övergripande storyboard som känns troligt, intressant och som han känner kan appliceras på rollpersonen, oavsett vilka val han kommer att göra i sitt liv.

Därefter spelar man som vanligt, bara att spelaren vid ett par olika tillfällen själv får göra val som han vet påverkar sin rollperson i endera riktningen. På så vis får man väl det bästa av båda världarna... Fast det är tråkigt att rollspela på två personer, jag föreslår att man hittar på ett riktigt "levande" sätt att slå fram sina rollpersoner istället.

/Rising

"Jösses, bor du här på forumet?"

"Näe, men det skulle i så fall förklara den där extra hyran jag måste betala en gång i kvartalet..."
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
"Likaså är det svårt att som spelare känna hur förbannad ens rollperson är på Svarta Skurken som brände upp hela ens by när rollpersonen var barn."

Det beror på. Om spelaren får en skurk av spelledaren att hata så känns det ofta jefligt krystat. Om spelaren själv får skapa sin skurk så är han en del av rollpersonen. Då är det bra mycket lättare att ta det som personligt.

Personligen tycker jag inte om att förspela rollpersonen. Det kan vara kul emellanåt, men jag föredrar faktiskt att börja med själva spelet. Precis som du säger så finns risken att spelledaren får för stort inflytande över skapandet av min rollperson (ja, jag är egoistisk - ingen jävel ska in i min rollperson och pilla!).

Förspel ska man ha med sin respektive, inte med spelledare. /images/icons/wink.gif

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
 
Joined
26 Apr 2001
Messages
1,512
Location
Stockholm
Instämmer där. Om man tvunget ska ha förspel(hi hi....) så ska det vara så att det inte påverkar rollpersonens värden......

Caen/ Även Sunelf Wizard vid namn Tevanu i D&D.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Är det inte viss risk att få idetorka när man ska sammanfatta en RP:s bakgrund på en kväll? Kanske kan avhjälpas dock..

Själv så planerar jag en kampanj där rollpersonerna är ultramäktiga magiker. Den föregås av två episoder i rollpersonernas ungdom, när dom upptäcker sina krafter och när dom börjar på magikerakademi. Här kommer spelarna att få chans att rikta in sina rollpersoners öden..



/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,309
Location
Enköping
Så när min flickvän börjar dra ner axelbandet till sin behå och frågar om hon inte kan få lite bättre SMI då ska jag säga nej?! Skulle inte tro det.

Daniel "Warduke" Schenström
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Intressanta synpunkter angående bakgrundsspel, man tackar!

Fast det är tråkigt att rollspela på två personer

Som en liten omväxling ibland tycker jag det kan vara kanon. Det blir väldigt koncentrerat och man får just det här med personliga erfarenheter som jag är ute efter. Ofta kan det bli lite ovanliga lösningar och lite mer skojigt trixande än normalt. Men solo-spel ska nog vara mer undantag än regel.
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Det beror på. Om spelaren får en skurk av spelledaren att hata så känns det ofta jefligt krystat. Om spelaren själv får skapa sin skurk så är han en del av rollpersonen. Då är det bra mycket lättare att ta det som personligt.

Men att bli riktigt förbannad på någon eller verkligen gilla någon som man enbart skapat i sitt eget huvud och aldrig mött på i rollspelsverkligheten är svårt, för att inte säga omöjligt. Det krävs att man mött på någon i spelet för att känslorna verkligen ska komma med. Jag vill kunna få med fördomar, olika erfarenheter och synvinklar och sånt på det här sättet.

Personligen tycker jag inte om att förspela rollpersonen. Det kan vara kul emellanåt, men jag föredrar faktiskt att börja med själva spelet. Precis som du säger så finns risken att spelledaren får för stort inflytande över skapandet av min rollperson (ja, jag är egoistisk - ingen jävel ska in i min rollperson och pilla!).

Men vad tror du om att spelaren får sätta ut plus- pch minuspoäng på olika faktorer som socialt stånd, vänner, fiender m.m. och också kan få langa in vissa mer specifika önskemål? Utifrån detta kör SL ett bakgrundsmöte med honom.

Förspel ska man ha med sin respektive, inte med spelledare.

Men om man nu inte har någon respektive att dela kvällarna med, men en bra spelledare? /images/icons/wink.gif För övrigt har mitt rollspelande givit mig fler trevliga stunder än mitt umgänge med folk av motsatta könet, men det är kanske inte läge att diskutera eventuella anledningar till det här... /images/icons/smile.gif
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
"Men att bli riktigt förbannad på någon eller verkligen gilla någon som man enbart skapat i sitt eget huvud och aldrig mött på i rollspelsverkligheten är svårt, för att inte säga omöjligt. Det krävs att man mött på någon i spelet för att känslorna verkligen ska komma med."

Tvärtom, skulle jag vilja säga. Att möta någon i spelet är i princip att möta någon i spelet - en person i kulissen som antingen är ett väghinder eller en piska. Antingen kör man över honom eller får fart av den. Allt för ofta känns det som att man kan byta ut personen ifråga mot en skyltdocka med ett kuvert med hemliga ledtrådar i.

Att skapa en person själv gör personen till ens egen skapelse (duh!), och den spelare som inte har känslor för sin egen skapelse är så avtrubbad att Piff&Puff har rätt. Om dessutom spelledaren hittar på en massa elakheter med min skapelse... då är det fanimej personligt! Spö ska han ha, den jäveln!

"Men vad tror du om att spelaren får sätta ut plus- pch minuspoäng på olika faktorer som socialt stånd, vänner, fiender m.m. och också kan få langa in vissa mer specifika önskemål? Utifrån detta kör SL ett bakgrundsmöte med honom."

Så länge som allt det där (inklusive spelledaren) är frivilligt så kan jag väl gå med på att det skrivs in i ett hörn av regelboken. Undantagsvis kan idén med förspel vara kul, men det ska fanimej inte vara nödvändigt! Speciellt inte om spelaren redan har en kul idé till en bakgrundshistoria.

Som exempel kan vi väl ta den jaktpilot jag spelade i Babylon Project - skapad enligt reglerna, med reglerna och utan spelledarens insyltning annat än godkännande. Det slutade med en karriärsofficer som försökte nå så högt som möjligt inom Earth Force för att hämnas på att mamma hela tiden lade sig i hennes liv.

Resultatet blev en tämligen annorlunda naturlig fiende, nämligen mamma. Och när mamma lade sig i igen och såg till att rollpersonen fick flygtillståndet indraget, då var det personligt! Då var det krig! Då drogs varenda resurs in, inklusive övriga rollpersoner, säkerhetschefen ombord, flyglärarna på akademin, samt pappa generalen, chefen för Earth Forces jaktflyg och ett snäpp under Joint Chiefs. Tro mig, jag har aldrig hatat en spelledarperson så intensivt som då!

Och den stora orsaken var att det var min egenskapade fiende. Tack vare att det inte var en vanlig spelledarskapad spelledarperson, utan en fiende som kom till när jag byggde bakgrund och sprang fram ur min fantasi, så blev det bra mycket mer... tja, "identifikation" är fel ord. Jag visste vem fienden var, jag hade gnagt på fiendeskapen i veckor, och eftersom jag hade haft en hel del frihet i skapandet av rollpersonen så var det bra mycket mer än ett namn, en illustration och fem sammanfattande punkter på ett papper. Inse fakta, liksom - det är var mamma vi talade om. Inte slumpvist vald Ond Skurk<sup>TM</sup>.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Intressant diskussion. Vilken sorts skurk ÄR egentligen värst?

Krilles mamma (hmm, olyckligt ordval, men låt oss tillsvidare kalla fenomenet för just det) är ju en SLP som ständigt varit en nagel i ögat på Krilles rollperson. Hon är ett grundfundament i hela rollpersonens liv. Som sådan har hon (antar jag) färgat hela spelarens val av färdigheter och liknande. -jamenar, inte bara varit en punkt långt ner på listan i skapelseprocessen, typ; "mäktiga vänner/fiender", där man dragit till med "tja, jag kan kanske ha en elak mamma, va, vad säger du?" Jämför med Batman/Jokern. Ingen Spelledare skulle kunnat hitta på Jokern, Batman ÄR ju Batman för att Jokern är Jokern (eller, tja, för att han senare skulle BLI Jokern, ni kan historien)

Men jag gillar den andra sortens slp också. Den som inte har skapats av mig som ROLLPERSONSSKAPARE, utan som SPELARE. -Även de som jag blivit mer eller mindre påtvingade av SL! Traffaut i gamla Mutant, till exempel. Jag hade som SL i Chronopia ett jättekul gäng som hade ett intimt förhållande med spelarna på flera plan. Några hade arbetat ihop som äventyrarkollegor, andra hade fungerat som hälare och kontakter åt varandra i undre världen, några hade till och med legat med varandra, och så titt som tätt blev de varandras fiender. Ett sådant förhållande är ju mycket mer komplicerat än Krille och hans mammaperson eller Batman/Jokern (åtminstone inledningsvis), det var ett förhållande som absolut nödvändigtvis måste spelas fram.

Hade det stått i någons rollformulär: "Ärkefiende: Jerry. En råttman som jag brukade vara kompis med, men som jag nu tycker är dum." så hade det varit urkeffigt. Jag tycker att man ska kombinera förhållanden. En del ska spelaren ha i bagaget när han börjar spela, en del måste få gro på spelledarens kommando.

/Rising

Insult: My handkerchief will wipe up your blood!
Comeback: So you got that job as a janitor, after all.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Varför inte konstruera ett omfattande "bakgrundsmatierla" à la solorollspel (typ "Ensamma vargen"). D.v.s., där man får val som: "Vill du bli vän med barberaren som räddade din moder, gå till s 12, tbl 23-4, vill du istället mörda honom för att han klippte dig så uselt, gå till s 19, tbl 1-31."

Man kan ge spelarna alternativen att slumpa vilket val man väljer, att få använda "ödespoäng" för att få påverka vissa val, eller få välja alla val själv. Är det ett välbyggt system så kan man bygga mycket mångfacetterade karaktärer, som aldrig blir densamma. Man kan dessutom avskaffa allt vad yrken, bakgrundsslag och etc. heter.

/RipperDoc - planerar något dylikt, kanske förenklat, till Leom - rollspelet

<A HREF="http://www.nogo.nu" target="_new">http://www.nogo.nu</A>
 

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
<I>"Man kan ge spelarna alternativen att slumpa vilket val man
väljer, att få använda "ödespoäng" för att få påverka vissa
val, eller få välja alla val själv. Är det ett välbyggt
system så kan man bygga mycket mångfacetterade karaktärer,
som aldrig blir densamma. Man kan dessutom avskaffa allt
vad yrken, bakgrundsslag och etc. heter."</I>

Oboy ! Det låter ju riktigt kreativt det här. Helt enkelt
underbart. Fast det kan kanske bli lite väl komplicera att
skriva det som ett soloäventyr om man VERKLIGEN vill ha in
alla reslitiska prylar och element /images/icons/smile.gif

/Alexander Gyhlesten

"Vigvatten: Smidigt diväteoxid"
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
<I>Fast det kan kanske bli lite väl komplicera att
skriva det som ett soloäventyr om man VERKLIGEN vill ha in
alla reslitiska prylar och element. </I>

Komplikationerna lär endast ligga i speltestningen, eftersom det krävs ruskigt mycket speltestning. Ska ju nämnas att ett soloäventyr ofta är en liten bok; det är alldeles för mycket onödig extrainformation i soloäventyr.
I ett rollspel skulle saker kortas ner betydligt.
Ska se om jag kan producera något snabbt litet exempel inom några dagar.

/RipperDoc

<A HREF="http://www.nogo.nu" target="_new">http://www.nogo.nu</A>
 

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
<I>"Ska se om jag kan producera något snabbt litet exempel inom
några dagar."</I>

När du har gjort det så kan du mer än gärna peta iväg det
via ICQ så kanske jag kan möblera in några tankar i det ?

/Alexander Gyhlesten

"Vigvatten: Smidigt diväteoxid"
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
"Ska se om jag kan producera något snabbt litet exempel inom några dagar."

Skicka det gärna till mig! /images/icons/smile.gif
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
”Tvärtom, skulle jag vilja säga. Att möta någon i spelet är i princip att möta någon i spelet - en person i kulissen som antingen är ett väghinder eller en piska. Antingen kör man över honom eller får fart av den. Allt för ofta känns det som att man kan byta ut personen ifråga mot en skyltdocka med ett kuvert med hemliga ledtrådar i.”

Det låter ju inget kul. Blir det inte mer liv i SLP när du spelar får man ju verkligen beklaga. Själv har jag råkat ut för SLP som tre spelmöten efter den första gång jag såg dem fått mig att bli så förbannad att Piff & Puff skulle kunna ta det som bevis på hur farliga rollspel är. /images/icons/wink.gif När man ägnar kvällarna åt att ihop med sina medspelare sitta och svära över en SLP och i timme efter timme skriver ihop hur man ska tillväga för att hämnas då är det känsla! Så förbannad har jag svårt att tro att jag kan bli genom att själv fundera ut en störig eller elak SLP. Alltså tänkte jag att man genom att rollspela bakgrunden kan få folk att verkligen ha riktiga känslor för personer och platser när spelet börjar.

”Undantagsvis kan idén med förspel vara kul, men det ska fanimej inte vara nödvändigt!”

Min ursprungliga idé var att man skulle spela bakgrunden till sina rollpersoner i en kortare Kultkampanj där olika upplevelser i bakgrunden skulle ha en central plats. Kanske passar det här med att spela bakgrunden bäst i kortare, scenarioliknande kampanjer, medan det ska undvikas i större kampanjer utan synbart slut där spelaren ska ha sin RP under lång tid?
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,460
Location
Helsingborg
<EM>Varför inte konstruera ett omfattande 'bakgrundsmatierla' à la solorollspel...</EM>"
Kan se det framför mig.
" Ah, nu vill jag ta och spela en krigare. *plockar fram 'Krigarens bakgrundsbok'* "
Då skulle det ta en massa mer tid än de sedvanliga 1T3 timmarna som det tar att göra en karaktär.

/[color:green]Han</font color=green> som annars tyckte det var en rolig idé
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Då skulle det ta en massa mer tid än de sedvanliga 1T3 timmarna som det tar att göra en karaktär.</I>

Njae, jag tror inte det.
Jag vill itne dra för stora paraleller till Ensamma Vargen och andra soloäventyr av denna anledning. Soloäventyren ödslar en massa text på litterär kvalité, onödiga passagera och allmänna krumsprång.

I ett rollspels skulle det snarare få formen av, förvisso, många och stora</I> tabeller, men ändock mycket mindre skrymmande än ett typiskt soloäventyr. Man kan även passa på att få flexibilititet genom att ha flertalet supplementtabeller att hänvisa till, istället för att skriva ner hela tabellen flera gånger om.
Man bör även friskt använda förkortningar/symboler i den layoutade versionen, för att snabba upp skeendet.

Men jag kan givetvis inte sia hur ett färdigt system skulle fungera. Lösningen på det kallas speltestning :)

/RipperDoc

<A HREF="http://www.nogo.nu" target="_new">http://www.nogo.nu</A>
 
Top