Nekromanti Att spela en roll

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
God afton.

Eftersom vi alla råkar befinna oss på ett rollspelsforum tänkte jag ta upp det här med att spela roller. Som ni säkert märkt finns det olika åsikter om hur man egentligen bör spela en roll och om det som vi spelar är ROLLspel, rollSPEL, ROLLSPEL eller kanske rentav roLLSPel (en ganska ovanlig variant där man ser till att få sin vilja fram genom att kasta tärningar på sina medspelare).

Det finns säkert olika sätt att uppmuntra rollgestaltning, om det är vad man är ute efter, men här hade jag tänkt att vi skulle diskutera frågan ur ett annat perspektiv. Vad innebär det egentligen att spela en roll, och hur viktigt är det egentligen när man spelar rollspel?

Man kan nu och då se åsikter som "om man inte spelar så-och-så spelar man inte en alv utan bara sig själv med spetsiga öron" eller "om man inte sätter sig in i hur folk tänkte på medeltiden spelar man bara en nutidsmänniska i rostig rustning och gröna snabelskor" framföras här på forumet. Det stämmer kanske, men om man ser lite mer pragmatiskt på saken kan man fråga sig om det faktiskt spelar någon roll (pun unintended...).

Man kanske inte spelar en alv utan bara sig själv med spetsiga öron – än sen då? Man kanske inte bryr sig om att ta reda på vad som utmärker alver i just det spel som man spelar, eller så kanske man rentav vill spela sig själv med spetsiga öron. Är det nödvändigtvis fråga om "dåligt rollspel"?

Det finns utan tvivel många som tycker att det är roligt att spela roller och reagera som deras rollperson skulle ha gjort, men är det ett krav när man spelar rollspel? Om man tycker att det är roligt att utforska annorlunda världar och uppleva äventyr, men inte bryr sig om just rollgestaltningen, är man olämplig som rollspelare då? Jag har inte några bevis för det här, men jag skulle tro att de allra flesta (alltså inte bara rollspelare) någon gång ägnat sig åt att låtsas vara någon annan i betydelsen 'sig själv i någon annans situation'. Däremot tror jag att det är ganska ovanligt att någon utanför rollspelarnas ganska exklusiva krets ägnar sig åt att låtsas vara någon annan i någon annans situation.

För att förenkla lite – många människor fantiserar säkert om hur det skulle vara att vara miljonär, men hur många fantiserar om hur det skulle vara att vara en miljonär, med helt annan personlighet, andra värderingar och andra målsättningar? Om man av en händelse skulle lyckas få en sån här "vanlig människa" att bli intresserad av rollspel, borde man då uppmana honom eller henne att spela en roll som vi gör eller skulle det gå bra att spela sig själv med spetsiga öron?

Rollspel handlar kanske om inlevelse, men måste det vara inlevelse i en rollperson? Kan det kanske lika gärna vara inlevelse i en spelvärld, eller i en berättelse?

Seså, kom fram med era åsikter nu, annars ser det här inlägget så ensamt ut.

JPS
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,683
Location
Värnhem, Malmö
Mitt svar blir...

...ett diplomatiskt "kanske". Hur man än spelar sin roll måste man se till så att det sker på ett vis som går ihop med resten av spelgruppens sätt att spela sina roller. Om man befinner sig i en spelgrupp med folk som ser rollgestaltandet som något sekundärt och själva äventyrandet som primärt får man anpassa sig till den nivån (eller, som jag, smyga in det där jag får chansen), om man spelar med karaktärsestaltaren Börje och hans likasinnade vänner är det nog trevligast för alla om man försöker upprätthålla en viss standard på sin karaktärsgestaltning.

Själv ser jag helst så mycket karaktärsgestaltning som det bara går (nästan), men eftersom jag nu befinner mig bland oliktänkande får jag nöja mig med att koncentrera min karaktärsgestaltning till "döda tidpunkter", typ då de andra vilar upp sig från sina sår (bågskytte är finfint). Om jag bara gick runt och karaktärsgestaltade hela tidfen skulle de andra inte få något kul, speciellt eftersom man redan påbjudit att jag måste sitta på en stol bredvid Stora Spelsoffan så att jag inte "tar upp så mycket utrymme". :gremwink:

Angående "spela sig själv med spetsiga öron" ser jag oftast att de krav på "alvisk" karaktärsgestaltning (eller motsvarande) som hålls allt för hårda snarast leder till motsatsen till god karaktärsgestaltning - man tar fasta på den alviska personlighet som står i boken och blir till en vandrande kliché.

Angående "inlevelse i en berättelse" förstår jag det som att man främst med sitt spelande vill föra berättelsen framåt, utan hänsyn till, ja, karaktärsgestaltning. Själv tycker jag att det är hur tråkigt som helst, men jag klandrar inte den som vill spela på det viset (och till skillnad från andra som skriver "jag klandrar inte..." menar jag det inte som en pik).

Slutligen fick jag en liten fundering av formuleringarna om att spela någon annan i någon annans situation alternativt sig själv i någon annans situation. Är det någon som har gjort det andra alternativet - spelat någon annan i sin egen situation (spela sig själv i sin egen situation gör man ju liksom rätt ota ändå)?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Ett fint inlägg.

Jag tycker det är helt okej med "yttre inlevelse", alltså att man lever sig in i känslan att vara sig själv i en ny, fantasifull situation. Faktum är att det präglade mina inledande steg i rollspelshobbyn, vi pratade mycket om vad vi skulle göra om vi levde i Magnamund eller besökte Tjuvarnas Stad (solospelsplatser som vi använt som förlaga till rollspelsäventyr).

Sedan förändrades ens rollspelande långsamt på så vis att man alltmer började hänge sig åt "inre inlevelse" -alltså att låtsas vara någon annan i en situation som inte är så himla olik ens egen. (Även om jag är förtjust i symbolism som får denna omvärld att utåt sett verka väldigt annorlunda)

Åtminstone utvecklades jag på det sättet. Andra har valt att leva sig in i mognare och mer komplexa omvärldar istället. Historiska rollspel, exempelvis. Den sortens rollspelande begriper inte jag mig på alls, men många andra verkar gillar det.

---

Om jag skulle spela ett äventyr som går ut på att en massa utmaningar skall överkommas med list och problemlösning, då föredrar jag nog att vi alla runt bordet är rätt lika oss själva. På så vis kan vi fresta oss själva med tankeleken "hur skulle vi gå till väga om vi ställdes inför det här problemet?" Det skulle kunna blir riktigt spännande.

Som de flesta av er vet så är jag dock inte särskilt förtjust i den typen av rollspel. Jag föredrar att bara få berätta en berättelse på mina och mina medspelares egna villkor (utan dominerande problemlösning) där vi istället leker med tanken "vad skulle hända om vi var några andra än de vi är?" Skulle vi fortfarande vara vänner? Vilka dolda sidor besitter vi? Hur långt kan vi gå i en sådan rollgestaltning? Kan vi förlora oss själva, rent utav?

---

Frågan är vad som händer om spelare i de två olika grupperna möts. Jag vill nog mena (av personlig erfarenhet) att det sällan går särskilt bra. Problemlösningsrollspel bygger ganska starkt på samarbete, medan rollgestaltningsrollspel snarast blir intressant när splittringar uppstår i gruppen. Blandningar går inget vidare.

Sedan finns det förstås en bred gråskala med rollspelare som gestaltar karaktärer som resonerar på fullkomligt annorlunda sätt än de själva, men bara agerar såsom de själva skulle göra om de blott hade haft rollpersonens förmågor och kroppsliga attribut. De utgör väl merparten av alla rollspelare. En sorts "nästan nirvana"-rollgestaltning som är helt okej. Next best thing. Den sortens spelare fungerar ofta bra ihop med alla grupper och passar i nästan alla äventyr (utom kanske de mest utmaningslösa friformsäventyren).

Jag tycker alla former är bra, men extremerna behöver spelas på väldigt olika sätt.

/Rising
som sällan orkar med den extrema typen av utmaningslöst rollspel och nöjer sig med lattjolajbanrollspel istället.
 

Oldtimer

Slava Ukraini!
Joined
5 Feb 2002
Messages
4,300
Location
Göteborg, Lindome
Det här blir väl mest svamligt och oförståeligt, för det brukar det bli när jag skall vara så här djup och begrundande.

Men i alla fall, så tycker jag rollspel handlar om ett spel där man får lov att vara en huvudperson i en berättelse som skapas. Eftersom berättelsen tillhör både spelare och spelledare känns det viktigt att båda kategorierna får ta en aktiv del i den, d.v.s. den är inte färdigskriven av spelledaren (inget "rälsande"), men får inte heller överges till förmån för överdrivet rollgestaltande (till exempel, hela spelsessionen går åt till att lyssna på när en rollfigur köper ett nytt rep av handelsmannen).

Jag ser inte vår hobby som ett psykodrama där man tränger in i sig själv (eller ut ur). Det är kanske vad begreppet rollspel betydde innan man uppfann Role-Playing Games. För mig handlar vår hobby om upplevelser i form av spännande berättelser, som är starkare än en film eller en bok därför att man själv spelat en del i handlingen. Men precis som i en film eller en bok kan inte rollfigurerna rädda en ointressant berättelse, lika lite som en aldrig så bra berättelse kan klara sig med platta rollfigurer.

Så en bra rollspelsupplevelse för mig är en berättelse som innehåller nervkittlande kamper (kan vara strider, men även kamp mot klockan eller liknande), hemligheter att uppdaga och tillfälle till interaktion med intressanta rollfigurer. Rollgestaltande för dess egen skull tycker jag dock är urtrist, hur inlevelsefull den än är. Sån't är lika spännande som att titta på Keve Hjelms Godnatt Jord igen.

Jag inser att det finns de som föredrar ren rollgestaltning, och till och med tycker att det är en mer utvecklad form av rollspel (fast den egentligen fanns långt innan hobbyn ens var påtänkt), men jag hör inte till dem. Jag väljer upplevelse framför inlevelse om jag måste välja.

/Mikael
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
För bövelen! [Halvt OT]

Frågan är vad som händer om spelare i de två olika grupperna möts. Jag vill nog mena (av personlig erfarenhet) att det sällan går särskilt bra. Problemlösningsrollspel bygger ganska starkt på samarbete, medan rollgestaltningsrollspel snarast blir intressant när splittringar uppstår i gruppen. Blandningar går inget vidare.
Vad? Det gör det ju visst, ju! Min grupp lever på just den blandningen! Även de till synes enklaste problem blir ju barockt krångliga om man bara petar in ett mått av opinion i lösningsmetoden! Jättekul! *fradgar* :gremgrin:

Faktiskt, det är sant. Jag menar allvar. Det finns inga problem med att kombinera stilarna. Däremot uppstår massiva problem, som du säger, om man försöker blanda spelartyperna. I min erfarenhet fungerar rabiata gestaltare värst, men det kanske bara är jag som aldrig träffat rabiata brädrollspelare...
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Rollen & känslan !!

Jag för min del gillar/tycker att man ska ha en roll där man just har "the feeling". Det är nog bland de viktigare sakerna. Gillar att man har storytelling-känslan i spel. Att allt byggs på rollen.
Inlevelsen tycker jag ska finnas som en röd tråd genom hela spelet.
 

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
Att spela flera roller

Vi fortsätter på samma ämne.

Om man tänker sig att det finns två ytterlighetssituationer, en där man helt och hållet "spelar sig själv" och en där man helt och hållet "spelar någon annan", så märker man ju en intressant likhet mellan de två situationerna. Det spelar egentligen ingen roll vem som spelar vilken roll.

Om alla spelar sig själva med fantasyattribut (eller sf-attribut, medeltidsattribut o.s.v.) skulle man i princip lunna cirkulera rollerna och egentligen få samma grupp. I stället för en glad älva, en ironisk dvärg och en dum riddare skulle man få en glad dvärg, en ironisk riddare och en dum älva, men gruppen skulle egentligen vara likadan, eftersom det egentligen är den enskilde spelaren som är glad, ironisk eller dum.

Om alla faktiskt skulle spela en roll helt och hållet utgående från rollens villkor skulle man egentligen få samma resultat. Det skulle – precis som i det tidigare fallet – alltid finnas en glad, en ironisk och en dum person i gruppen, med den enda skillnaden att nu skulle det vara rollpersonerna som alltid har samma egenskap oberoende av vem som spelar dem.

Nåja, de här ytterligheterna finns ju inte i verkligheten, men man kan ju tänka sig att tillämpa samma metod i alla fall. Om en spelgrupp som inte ens finns i verkligheten (och där en spelare dessutom är dum) klarar av att byta roller med varandra borde väl vi klara det...

Finns det någon som försökt att cirkulera roller på det här sättet? Finns det spel som är anpassade för det? Som rekommenderar det?

Och medan vi ändå håller på – kan man låta en spelare spela två roller? Kan man låta två spelare spela samma roll?

Jag har för mig att jag läst här på forumet om någon (Krille?) som spelade en spelledarfigur en gång. Är det här något som skulle fungera i vanliga spelsituationer, eller bör man reservera det för specialfall? Kan man tänka sig ett spel som inte fokuserar på att gestalta en roll utan ger möjlighet att pröva på flera?

Finns det praktiska hinder, eller är det bara en fråga om inställningar?

JPS
 
Top