Så vi speltestade den andra versionen av mitt efter katastrofen-spel som jag döpt till "Att resa sig upp". Det gick riktigt bra!
Jag var något osäker i början, för jag hade inte riktigt full koll på hur allting skulle funka. Jag fick improvisera litet grand. Vi började med att bygga upp samhället. Detta görs genom att rita upp en väldigt enkel karta (som fylls i med platser allteftersom spelet pågår) och lägga till aspekter. Dessa aspekter kan vara attityder, regler eller föremål. Vi fick saker i stil med "Apartheid" och "Utegångsförbud" och en bild av en segregerad by formades. Byn var uppdelad i två områden: ett för människor och ett för mutanter.
Rollpersonerna i spelet är personer som har en viss ställning i samhället, som har något att säga till om. Rollpersonerna var en präst, en lagman (som skriver lagarna, inte upprätthåller) och portvakten. Jag glömde helt bort bitarna om flashbackscener till tiden innan katastrofen, så även om vi definierade deras tidigare liv så kom de inte att spela någon roll.
Berättelsen började dagen innan skördefestivalen, när skörden firas och mutanter och människor umgås mindre segregerat, nästan som jämlikar. När det är dags att gå inomhus kommer lagmannen hem och inser att hans dotter är försvunnen. Han blir jätteorolig och söker överallt, men hon står inte att finna. Han måste också hålla sig inomhus, så han kan inte fortsätta att leta. Dagen därpå kommer hon tillbaka. Hon har lekt med sin mutantvän Herman och sovit över där.
Detta gör portvakten förgrymmad. Mutanter och människor bör inte umgås så mycket. Han letar upp Hermans far Fritz och börjar misshandla honom tillsammans med sina kamrater. När mutanten försvarar sig bestämmer de att han skall lynchas. Här bryter prästen in och de får inte lyncha honom, men de arresterar mutanten för misshandel. Den här konflikten är början på portvaktens nedåtgående spiral. Systemet fungerar så att konflikterna påverkar rollpersonen, och den här killen är på väg utför ruskigt snabbt, vilket syns i varje konflikt han ger sig in i.
Under rättegången blir mutantens försvarare utbuad och får inte ens komma till tals. Han döms till att hänga i en bur i tre dagar till allmän bespottning. Prästen lyckas övertala lagmannen att inte hänga ut honom på skördefesten, så han skall slås i järn tills efteråt, och hållas under uppsikt.
Varje episod av spelet cirkulerar kring ett politiskt problem och här var det tydligt vilket det var som gällde (jag hade planerat det sedan jag såg vilket samhälle som skapats). Mutanterna drog sig tillbaka till andra sidan floden och vägrade lämna ifrån sig det de skördat. Portvakten och milisen går dit och mutanterna kräver att Fritz skall släppas fri. Portvakten släpper honom och knuffar helt kallt i honom i den radioaktiva floden, där han drunknar.
Mutanterna blir alldeles vilda och försöker slita till sig portvakten för att ta honom som gisslan, men milismännen springer iväg till porten och hämtar kulsprutan som står där. En massaker blir resultatet och mutanterna flyr till skogs.
Här får lagmannen, som sprungit till platsen, se sin dotter sitta vid Hermans döda kropp och gråta. Hon ser upp mot honom med tårar i ögonen och skriker "Jag hatar dig!" och springer sedan efter mutanterna.
Portvaktaren har blivit ett monster. Prästen samlar ihop folk för att ge sig av och bilda ett nytt samhälle, men en agitator övertygar honom om att det inte är de som bör försvinna, det är portvakten och hans män, som under tiden barrikaderat sig på andra sidan floden.
Prästen samlar ihop folket och beger sig till mutanterna, där han lyckas övertala dem om att följa med tillbaka och driva ut portvakten, på villkoret att prästen river ned muren mellan mutant- och människobyn. De stormar befästningarna, men kulsprutan är för mäktig. Det slutar med att portvakten håller sin sida av floden, men bron bränns och det är nu två samhällen. Sista scenen är en hjärtslitande scen där lagmannen försöker få sin dotter att förlåta honom. Det ser illa ut ett tag, men till slut snyftar hon och springer fram och kramar honom.
Det var ett lyckat speltillfälle. Det finns en hel del strukturerande att göra, men det grundläggande konceptet var sunt. Nästa gång tror jag att jag vill dra in flashbackscenerna till tiden före katastrofen för att se om de förhöjer spelet. Utan dem går en dimension av spelet förlorad, men det kan vara så att spelet är bättre utan. Utan dem har man dessutom fördelen att man kan spela spelet som ett generationsspel där man får se samhället utvecklas under längre tid. Det kan ju vara coolt, på sitt sätt.
Jag var något osäker i början, för jag hade inte riktigt full koll på hur allting skulle funka. Jag fick improvisera litet grand. Vi började med att bygga upp samhället. Detta görs genom att rita upp en väldigt enkel karta (som fylls i med platser allteftersom spelet pågår) och lägga till aspekter. Dessa aspekter kan vara attityder, regler eller föremål. Vi fick saker i stil med "Apartheid" och "Utegångsförbud" och en bild av en segregerad by formades. Byn var uppdelad i två områden: ett för människor och ett för mutanter.
Rollpersonerna i spelet är personer som har en viss ställning i samhället, som har något att säga till om. Rollpersonerna var en präst, en lagman (som skriver lagarna, inte upprätthåller) och portvakten. Jag glömde helt bort bitarna om flashbackscener till tiden innan katastrofen, så även om vi definierade deras tidigare liv så kom de inte att spela någon roll.
Berättelsen började dagen innan skördefestivalen, när skörden firas och mutanter och människor umgås mindre segregerat, nästan som jämlikar. När det är dags att gå inomhus kommer lagmannen hem och inser att hans dotter är försvunnen. Han blir jätteorolig och söker överallt, men hon står inte att finna. Han måste också hålla sig inomhus, så han kan inte fortsätta att leta. Dagen därpå kommer hon tillbaka. Hon har lekt med sin mutantvän Herman och sovit över där.
Detta gör portvakten förgrymmad. Mutanter och människor bör inte umgås så mycket. Han letar upp Hermans far Fritz och börjar misshandla honom tillsammans med sina kamrater. När mutanten försvarar sig bestämmer de att han skall lynchas. Här bryter prästen in och de får inte lyncha honom, men de arresterar mutanten för misshandel. Den här konflikten är början på portvaktens nedåtgående spiral. Systemet fungerar så att konflikterna påverkar rollpersonen, och den här killen är på väg utför ruskigt snabbt, vilket syns i varje konflikt han ger sig in i.
Under rättegången blir mutantens försvarare utbuad och får inte ens komma till tals. Han döms till att hänga i en bur i tre dagar till allmän bespottning. Prästen lyckas övertala lagmannen att inte hänga ut honom på skördefesten, så han skall slås i järn tills efteråt, och hållas under uppsikt.
Varje episod av spelet cirkulerar kring ett politiskt problem och här var det tydligt vilket det var som gällde (jag hade planerat det sedan jag såg vilket samhälle som skapats). Mutanterna drog sig tillbaka till andra sidan floden och vägrade lämna ifrån sig det de skördat. Portvakten och milisen går dit och mutanterna kräver att Fritz skall släppas fri. Portvakten släpper honom och knuffar helt kallt i honom i den radioaktiva floden, där han drunknar.
Mutanterna blir alldeles vilda och försöker slita till sig portvakten för att ta honom som gisslan, men milismännen springer iväg till porten och hämtar kulsprutan som står där. En massaker blir resultatet och mutanterna flyr till skogs.
Här får lagmannen, som sprungit till platsen, se sin dotter sitta vid Hermans döda kropp och gråta. Hon ser upp mot honom med tårar i ögonen och skriker "Jag hatar dig!" och springer sedan efter mutanterna.
Portvaktaren har blivit ett monster. Prästen samlar ihop folk för att ge sig av och bilda ett nytt samhälle, men en agitator övertygar honom om att det inte är de som bör försvinna, det är portvakten och hans män, som under tiden barrikaderat sig på andra sidan floden.
Prästen samlar ihop folket och beger sig till mutanterna, där han lyckas övertala dem om att följa med tillbaka och driva ut portvakten, på villkoret att prästen river ned muren mellan mutant- och människobyn. De stormar befästningarna, men kulsprutan är för mäktig. Det slutar med att portvakten håller sin sida av floden, men bron bränns och det är nu två samhällen. Sista scenen är en hjärtslitande scen där lagmannen försöker få sin dotter att förlåta honom. Det ser illa ut ett tag, men till slut snyftar hon och springer fram och kramar honom.
Det var ett lyckat speltillfälle. Det finns en hel del strukturerande att göra, men det grundläggande konceptet var sunt. Nästa gång tror jag att jag vill dra in flashbackscenerna till tiden före katastrofen för att se om de förhöjer spelet. Utan dem går en dimension av spelet förlorad, men det kan vara så att spelet är bättre utan. Utan dem har man dessutom fördelen att man kan spela spelet som ett generationsspel där man får se samhället utvecklas under längre tid. Det kan ju vara coolt, på sitt sätt.