Jag har förståelse för att vilja spela på ett sätt som innebär att listar man ut var spelledaren/äventyret gömt brödsmulorna och hur man kommer åt dem på ett säkert sätt, så är man home free. Men jag hade saknat det okända och hantering av det. Fast kanske att osäkerhetsfaktorn inte behövt vara kopplad till rollpersonen utan till situationen?
Jag har förstått utifrån diskussioner på forumet och IRL att många människor uppskattar att liksom överraskas av det okända. Att sättas lite på pottkanten och tvingas improvisera, att behöva ändra planen mitt i utförandet. De gillar det tydligen på den nivån att de föredrar att SL efterhandskonstruerar nya komplikationer ifall de själva varit för smarta och för förutseende, för "annars blir det tråkigt".
Om det är vad man menar med "det okända och hantering av det", så är det nog helt enkelt inget jag saknar. Jag accepterar att risken för det behöver finnas lite på samma sätt som en spelare som gillar strid accepterar att TPK finns. Men målet med spelet för spelarens sida är ju att
undvika TPK.
När jag tänker "det okända" i ett rollspelsäventyr så tänker jag ju framför allt på den information om hur saker ligger till som min rollperson saknar från början. I mysterieäventyr är ju hela poängen att utforska och hantera det okända. Den osäkerhetsfaktor som framför allt finns är ju
har vi pusslat ihop ledtrådarna rätt?. Har vi varit tillräckligt diskreta, eller har skurken hunnit komma undan? Har skurken rentav lyckats lura oss och satt dit en helt annan person? Har vi litat på rätt personer, har vi lämnat över de hemliga dokumenten till rätt fraktion? Det vill säga, osäkerheten beror mest på bristande information och de val man gjort, snarare än "oj oj, lyckas det här tärningsslaget"…
När vi nu gör vårt inbrott, missade vi något under våra förberedelser? Det är ju en osäkerhet, en "spänning" om man så vill, om man nu vill att det ska vara spännande.
