Rickard
Urverk speldesign
Jag tolkade inte hans anekdoter som bevis, utan som exempel på vad han menade.Ram said:
/Han som tänkte ställa en fråga till trådstarten men ångrade sig
Nekromanti Att förlora kontrollen över sin rollperson
- Thread starter Genesis
- Start date
/Han som tänkte ställa en fråga till trådstarten men ångrade sig
Han said:
Jag tänker inte gå i trätomål om detta med dig utan ser mig tillbörligt knäppt på näsan för ett olämpligt ordval.
Han said:
Ram - Som som vanligt undrar varför Han tycker att det är viktigt att skriva så mycket om saker han inte gör.
Fan, jag dödade tråden... Förlåt, jag hade en rövdag i går och borde inte ha skrivit det där skiten...
För att återknyta till det som Genesis säger, det finns mängder med fall där det förlusten av kontroll är asballt. Som ett exempel, ett av de bättre äventyren som publicerats i Sinkadus är Ett eko från det förflutna.
Spoiler på äventyret:
Att förlora kontrollen över sin rollperson har så många olika nivåer. Att förlora kontrollen över sin bakgrund är en sak, att förlora kontrollen över vad man är en annan, att förlora kontrollen över sina känslor i nuet ytterligare en.
Att spela konfliktresolution innebär oftare att man överlämnar kontrollen av rollpersonen till systemet om än under kontrollerade former (man skall enas om vad som står på spel/konflikten) och det som sådana spel generellt gör mycket bättre är att hantera fall på ett öppnare sätt. Det som Genesis beskriver i sitt andra exempel kommer inte naturligt ur ett vanligt stridssystem, där måste det komma ur spelare och spelledare. Det betyder inte att det inte händer, det beror fortfarande på fokus och agenda hos spelgruppen, det finns bara inte samma regelstöd för det.
För att återknyta till det som Genesis säger, det finns mängder med fall där det förlusten av kontroll är asballt. Som ett exempel, ett av de bättre äventyren som publicerats i Sinkadus är Ett eko från det förflutna.
Spoiler på äventyret:
Man spelar fyra vanliga personer som under scenariots gång utvecklas till apokalypsens ryttare, Jim Morison är antikrist, påven är ett äckel. Man utvecklas, får krafter och förmågor etc.
Att förlora kontrollen över sin rollperson har så många olika nivåer. Att förlora kontrollen över sin bakgrund är en sak, att förlora kontrollen över vad man är en annan, att förlora kontrollen över sina känslor i nuet ytterligare en.
Att spela konfliktresolution innebär oftare att man överlämnar kontrollen av rollpersonen till systemet om än under kontrollerade former (man skall enas om vad som står på spel/konflikten) och det som sådana spel generellt gör mycket bättre är att hantera fall på ett öppnare sätt. Det som Genesis beskriver i sitt andra exempel kommer inte naturligt ur ett vanligt stridssystem, där måste det komma ur spelare och spelledare. Det betyder inte att det inte händer, det beror fortfarande på fokus och agenda hos spelgruppen, det finns bara inte samma regelstöd för det.
Doomhamster
Swordsman
Ram said:
Det kanske är det som är nyckeln? Att förlora kontrollen över sin bakgrund är nog det vanligaste och mest accepterade av de här alternativen, det händer i nån mån i de flesta rollspel som överhuvudtaget behandlar karaktärernas bakgrund som nåt mer än kuliss. I och med att RPns familj, gamla vänner etc. ligger i händerna på SL så har man ju aldrig full kontroll över dem, och tja, scenariot där gamle bäste vännen visar sig ha blivit förrädare sen sist är en klassiker av en anledning!
Därefter beror det nog väldigt mycket på personligheter, och som du sa, socialt kontrakt. Jag har haft vissa spelledare som jag glatt skulle ha låtit kontrollera vad min RP är ("du börjar inse att du bara är en klon av den verklige NN, vad hände med originalet?"), eller vad den gör ("du står nu under den onde härskarens kontroll, dina tankar är hans tankar").
I det senare fallet skulle jag dock helst se att jag fick agera efter riktlinjer, "din härskare styr dig åt det här hållet", snarare än att bara få "titta på" vad min karaktär gjorde. Även om nån har väckt allt hat och all avund som göms i min annars så snälla RPs hjärta, typ, så är det jag som är auktoriteten på hur min RP skulle VISA hat och avund.
Det finns ett japanskt rollspel som jag inte vet namnet på men läste om på Story Games för länge sedan. Det jag minns som så tydligt var att varje gång man träffade en ny viktig SLP så rullade man på en tabell för att se vad rollpersonen tycker om personen ifråga. Det tycker jag låter som en skitrolig idé, fast litet för osofistikerat. Jag tror att man kan bygga ett bättre och gärna tematiskt system för det, men just att reglerna talar om för en vad man tycker om en viss person verkar spännande.
Nu tänker ett gäng personer som läser det här "Det där låter ju helt åt helvete! Här går jag, en stark och manlig barbarkrigare och plötsligt blir jag kär i orchen jag skall slakta, helt utan anledning!" Om du tänker sådär så betyder det att du har spelat för många spel med dåliga regler och för få spel med bra regler. En slumptabell rakt av som man rullar på för alla varelser man möter vore det sämsta sättet att implementera den här idén. Men en väldesignad regel som ibland gör att du tvingas spela din rollperson på ett annat sätt än du annars skulle gjort är en helt annan sak.
Nu tänker ett gäng personer som läser det här "Det där låter ju helt åt helvete! Här går jag, en stark och manlig barbarkrigare och plötsligt blir jag kär i orchen jag skall slakta, helt utan anledning!" Om du tänker sådär så betyder det att du har spelat för många spel med dåliga regler och för få spel med bra regler. En slumptabell rakt av som man rullar på för alla varelser man möter vore det sämsta sättet att implementera den här idén. Men en väldesignad regel som ibland gör att du tvingas spela din rollperson på ett annat sätt än du annars skulle gjort är en helt annan sak.
Genesis said:
Förutom att bero på vad man gillar så beror det nog på hur man gör det och hur man sätter gränserna och miljön. Det kan mycket enkelt bli löjligt om man gör det på fel sätt. Barbarer och orcher är inte på något sätt en yttre gräns för saker och ting... Gasmoln och Oozes kanske?
Simon
Swashbuckler
En kort kommentar om trådens ämne:
Jag tror till stor del det här handlar om vad jag i anglofil anda tänker på som edge. Spelet (i betydelsen spelandet) behöver vara edgy för att vara kul. Är det inte edgy alls så är spelandet förutsägbart och tråkigt och kanske känns poänglöst. Är det helt wicked random så är det svårt att connecta och bry sig. Det behöver finnas en edge av okontroll och osäkerhet, men inte så mycket att man främjar sig helt känslomässigt från vad som händer.
Ett klassiskt, tradspeligt, sätt att åstadkomma en edgighet är naturligtvis att ha ett regelsystem som man kan råka dö av i vilken liten strid som helst, om man har otur eller spelar dåligt. Ett annat är det som Genesis exemplifierar med i trådstarten, att man accepterar att någon annan i spelgruppen kan påstå saker om ens egen rollperson som blir sanning.
För att edgighet ska vara rolig krävs förtroende, annars blir det drygt och tråkigt. Det första kräver förtroende för regelsystemet, det andra kräver förtroende i spelgruppen.
Det är en Bra Sak att identifiera i spelgruppen vilken sorts edgighet som gör spelet Mer Roligt för en själv, gemensamt och individuellt.
Jag tror till stor del det här handlar om vad jag i anglofil anda tänker på som edge. Spelet (i betydelsen spelandet) behöver vara edgy för att vara kul. Är det inte edgy alls så är spelandet förutsägbart och tråkigt och kanske känns poänglöst. Är det helt wicked random så är det svårt att connecta och bry sig. Det behöver finnas en edge av okontroll och osäkerhet, men inte så mycket att man främjar sig helt känslomässigt från vad som händer.
Ett klassiskt, tradspeligt, sätt att åstadkomma en edgighet är naturligtvis att ha ett regelsystem som man kan råka dö av i vilken liten strid som helst, om man har otur eller spelar dåligt. Ett annat är det som Genesis exemplifierar med i trådstarten, att man accepterar att någon annan i spelgruppen kan påstå saker om ens egen rollperson som blir sanning.
För att edgighet ska vara rolig krävs förtroende, annars blir det drygt och tråkigt. Det första kräver förtroende för regelsystemet, det andra kräver förtroende i spelgruppen.
Det är en Bra Sak att identifiera i spelgruppen vilken sorts edgighet som gör spelet Mer Roligt för en själv, gemensamt och individuellt.