morkbollen_UBBT
Warrior
Jag har är kanske lite ombytlig, men jag funderar ofta på vad som skapar lyckade speltillfällen och just nu är jag lite inne på hur väl man lyckas leva sig in i sina karaktärer.
Det kanske låter ganska självklart(det är ju trots det som är rollspelande), men rollspel är ju inte bara att spela sin karaktär utan även att känna med den. Därför(från min erfarenhet) blir det svårt att spela totalt främmande varelser eller folk som är mycket skilda från sig själv.
Så nu till min nästa kampanj så skulle jag kunna behöva lite imput då jag ska testa mina idéer fullt ut. Vilka saker får er att leva er in i världen som byggs upp runt er eller den karaktär ni spelar?
*Att spelarna skapar karaktärer som dom kan behärska och som inte är allt för främmande.
*Självklart bra med beskrvningar och att världen hänger ihop. Man kan hitta släkt och liknande saker i olika städer, samt att spelarnas initiativ alltid har konsekvenser på världen.
*Jag tänkte också att jag skulle rollspela alla rollpersonernas uppväxter så alla är varma i sina karaktärer och har bra med bakgrunder.
Tja, det är väl det jag kan klämma ut i mitt feberartiga tillstånd...
Det kanske låter ganska självklart(det är ju trots det som är rollspelande), men rollspel är ju inte bara att spela sin karaktär utan även att känna med den. Därför(från min erfarenhet) blir det svårt att spela totalt främmande varelser eller folk som är mycket skilda från sig själv.
Så nu till min nästa kampanj så skulle jag kunna behöva lite imput då jag ska testa mina idéer fullt ut. Vilka saker får er att leva er in i världen som byggs upp runt er eller den karaktär ni spelar?
*Att spelarna skapar karaktärer som dom kan behärska och som inte är allt för främmande.
*Självklart bra med beskrvningar och att världen hänger ihop. Man kan hitta släkt och liknande saker i olika städer, samt att spelarnas initiativ alltid har konsekvenser på världen.
*Jag tänkte också att jag skulle rollspela alla rollpersonernas uppväxter så alla är varma i sina karaktärer och har bra med bakgrunder.
Tja, det är väl det jag kan klämma ut i mitt feberartiga tillstånd...
En av de rollpersoner jag någonsin blivit mest nöjd med var den väldigt egna druidlärlingen Lairméich, en svårmodig och pubertalfrustrerad ung grabb med långt svart hår, harpa och svart smink under ögonen. Jag föstod mig inte riktigt på honom, även om jag helt klart kunde känna igen mig i honom, och han blev aldrig spelad... Rollformuläret är borta och efter en hårddiskkrasch i julas är hela hans feta bakgrund, med bajslånga bakgrundsdramaturgiska noveller och allt, utsuddat från Tellus. Men den grabben älskade jag. Fast han var svårbegriplig - det gjorde mig bara nyfiken på honom.