Nekromanti Arn-filmen [länk]

Re: Böckerna suger...

Huvudpersonen känns helt enkelt som författarens idealiserade alter ego
Click to expand...

Just precis! Och jag tycker att Arn har samma problem som Hamilton - de är för bra. Lite den manliga motsvarigheten till Ayla i Grottbjörnens Folk-serien. Våran Arn kan gå på vattnet! Lite kärlekstrubbel har de visserligen och Arn är ju inte bäst på att skjuta med båge, bara tvåa...

/Magoo, gillar antihjältar.
 
Re: Jordnärhet [Fullt OT]

"Hollywood kan också bita ihop och hålla sig jordnära när det gäller den typen av berättelser. Korpen flyger påminner på många sätt, både vad gäller miljön (små spridda gårdar) och temat (hämnd) om en western-film. Och bland dem finns det många exempel på jordnära och relativt realistiska berättelser."
Tja, du har ju rätt. Och ibland har de även gett orginalförfattaren credit.

/Han som kan säga att orginalförfattaren har gjort följande film (så Nighty hade rätt i viss mån)
 
Re: Böckerna suger...

Inte nog med att Arn är oerhört skicklig, han är dessutom alltför naiv för att inse det. :gremmad:

Sedan uppfyller han en klassisk snuskgubbefantasi: han lägrar två systrar. (Vilket han i och för sig får sota för efteråt, men ändå...) [En överkorsad zeppelinare]
 
Re: Böckerna suger...

Sedan uppfyller han en klassisk snuskgubbefantasi: han lägrar två systrar. (Vilket han i och för sig får sota för efteråt, men ändå...)
Click to expand...

Nu brukar ju varje klassiskt mästerverk innehålla dylika oanständigheter, så det kan ju inte i sig motivera en dissning av boken eller Janne. (med klassiska mästerverk tänker jag på saker som Oidipus, Decamerone och liknande).

Men jag håller med i kritiken om att han är för bra - dåliga karaktärer är Jannes främsta signum, men storyn, miljöerna och detaljerna är i övrigt bra, tycker jag. Kort sagt, Arn-böckerna var för mig underhållande läsning, men inget jag skulle ta upp och läsa igen.
 
Gutta cavat lapidem; the sum of all folly

Det är summan av strunt, dumhet, historiska felaktigheter och klichéer som gör mig så missnöjd med Arn-boken, inte varje enskild tramsighet. JG borde, efter en så lång karriär som författare, faktiskt ha gjort bättre ifrån sig.
 
En långa karriär ja, men hur många böcker...

...har han egentligen skrivit? Utan att vara allt för bevandrad i Hamilton så kan jag mycket väl tänka mig att alla Janne G:s böcker egentligen är ganska lika varandra. De handlar om svenska versioner av James Bond där bakgrunden är välresearchad men karaktärerna är fullständigt genomskinliga. Jag vet inte hur Ian Fleming skrev om Bond, men det skulle inte förvåna mig om hans böcker lider av samma problem. Janne borde ha hållit sig till journalistyrket.
 
Re: Gutta cavat lapidem; the sum of all folly

Det är summan av strunt, dumhet, historiska felaktigheter och klichéer som gör mig så missnöjd med Arn-boken, inte varje enskild tramsighet. JG borde, efter en så lång karriär som författare, faktiskt ha gjort bättre ifrån sig.
Click to expand...

Det har nog att göra med att han arbetat åt kvällspressen. Att rapportera verkliga fakta är inte en merit där. Kvällspressen har blivit något slags Orwellskt goodfacts/badfacts-värld.
 
Re: En långa karriär ja, men hur många böcker...

Jag vet inte hur Ian Fleming skrev om Bond, men det skulle inte förvåna mig om hans böcker lider av samma problem.
Click to expand...

Det gör de.

<font size="3">Jan Guillous verk:</font size>

Romaner om Hamilton
Coq Rouge - berättelsen om en svensk spion (1986)
Den demokratiske terroristen (1987)
I nationens intresse (1988)
Fiendens fiende (1989 1994)
Den hedervärde mördaren (1990)
Vendetta (1991)
Ingen mans land (1992)
Den enda segern (1993)
I hennes majestäts tjänst (1994)
En medborgare höjd över varje misstanke (1995)
(Hamlon - en skiss till en möjlig fortsättning (1995))
Madame Terror (2006)

Romaner om Arn Magnusson
Vägen till Jerusalem (1998)
Tempelriddaren (1999)
Riket vid vägens slut (2000)
Arvet efter Arn (2001)

Andra böcker
Om kriget kommer (1971)
Det stora avslöjandet (1974)
Handbok för rättslösa (1975)
Journalistik (1976)
Irak - det nya Arabien (medförfattare Marina Stagh) (1977)
Artister. Intervjuer och porträtt (1979)
Reporter (1979)
Ondskan (1981)
Berättelser från det Nya Riket (medförfattare Göran Skytte) (1982)
Justitiemord. Fallet Keith Cederholm (1983)
Nya berättelser. Från Geijer till Rainer (1984)
Åsikter (1990)
Stora machoboken (medförfattare Pär Lorentzon och Leif G.W. Persson) (1990)
Gudarnas Berg (1990)
Berättelser (1991)
Grabbarnas stora presentbok (medförfattare Pär Lorentzon och Leif G.W. Persson) (1991)
Grabbarnas kokbok (medförfattare Leif G.W. Persson)
Häxornas försvarare (2002)
Tjuvarnas marknad (2004)
Kolumnisten (2005)
 
Re: En långa karriär ja, men hur många böcker...

"Stora machoboken (medförfattare Pär Lorentzon och Leif G.W. Persson) (1990)
Grabbarnas stora presentbok (medförfattare Pär Lorentzon och Leif G.W. Persson) (1991)
Grabbarnas kokbok (medförfattare Leif G.W. Persson) "

Urk! Jag förstår verkligen inte varför Jan Guillous och Leif G.W. Persson har blivit symboler för macho och grabbighet. Är det manligt att sitta med uppkavlade armar och flanellskjorta i tv och gnälla med en lätt uttråkad min? Jag har sällan skådat någon mindre inspirerande och fotogen person än Leif G.W. Persson och Janne G slår alla rekord i självbelåtenhet.
 
Re: Böckerna suger...(ot)

Sedan uppfyller han en klassisk snuskgubbefantasi: han lägrar två systrar.
Click to expand...
Som snuskgubbefantasi så tycker jag att just det låter ganska tamt. Såtillvida det inte sker samtidigt vill säga. :gremtongue:

/Anders
 
Re: Böckerna suger...

Dessutom har jag ännu inte läst en bok av Janne G som inte har lidit av grava Mary-Sue (eller kanske Marvin-Sue) problem.
Click to expand...

Klockren analys!

Fast är inte det rätt roligt? Jag menar, på andra håll kritiserar vi svenska deckare för att de alltid ska vara så socialrealistiska och politiskt korrekta. Janne G tar istället och drar till med en överdriven James Bond-karaktär och använder böckerna som täckmantlar a la Strindberg för att dissa Säpo och andra som han personligen tycker illa om.

Jag tycker den principen faktiskt är rätt rolig. Och när det gäller machoböckerna så är de skrivna med mycket självdistans och med tungan i mungipan. Den sortens självironi är en annan egenskap jag värderar rätt högt.

Tja... kort sagt, är det inte lite väl mycket von oben-perspektiv i den här tråden?
 
Re: Böckerna suger...

"Fast är inte det rätt roligt? Jag menar, på andra håll kritiserar vi svenska deckare för att de alltid ska vara så socialrealistiska och politiskt korrekta. "

Jag läser sällan deckare, alltför ofta är de medioker dussinlitteratur (von Oben here I Come!).

"Och när det gäller machoböckerna så är de skrivna med mycket självdistans och med tungan i mungipan. Den sortens självironi är en annan egenskap jag värderar rätt högt."

Självdistans är väl inte en vara som Jan har mycket av? Att hans böcker om Hamilton är inlindad kritik mot svensk underrättelsetjänst och samhället kan jag väl i viss mån köpa, men hans karaktärer tror jag inte är några medvetna parodier.

"Tja... kort sagt, är det inte lite väl mycket von oben-perspektiv i den här tråden?"

Gasp! Von Oben-perspektiv på wrnu!? Snart påstår du väl att vi är gnälliga också? :gremwink:
 
Re: Böckerna suger...

Självdistans är väl inte en vara som Jan har mycket av? Att hans böcker om Hamilton är inlindad kritik mot svensk underrättelsetjänst och samhället kan jag väl i viss mån köpa, men hans karaktärer tror jag inte är några medvetna parodier.
Click to expand...

Det är nog lättare att räkna upp de av hans böcker som inte är i första hand samhällskritiska!

Om jag inte får se en god portion ironi och självdistans i Hamilton-serien innebär det att jag har drygt tio band pekoral i min bokhylla. Så mycket för mitt kulturella högstående... :gremgrin:

Dewil
 
Re: Böckerna suger...

Självdistans är väl inte en vara som Jan har mycket av?
Click to expand...

Lite si och så, anser jag. Han tycker uppenbarligen inte om när andra skämtar om machomytbilden om honom (då lämnar han som bekant intervjun helt och hållet) men i de där machoböckerna så har han helt klart tungan i mungipan, och iaf Hamilton är en karaktär som han kan tillåta sig att skämta med. Jag tänker bl.a. på scenen där de skall spela sällskapsspelet Risk och Hamilton blir som en bedrövlig liten barnunge.

Gasp! Von Oben-perspektiv på wrnu!? Snart påstår du väl att vi är gnälliga också?
Click to expand...

He he. Tja, jag undrar lite över var gränsen går mellan passionerat hatebombande tillsammans med sansad kritik å ena sidan, och klappa-varandra-på-ryggen-indignation av slå-in-öppen-dörr-karaktär på den andra.

Det känns lite som på nittiotalet när alla turades om att dissa Spice Girls. Sure; deras musik var slätstruken och publikfriande för den stora massan, men att påpeka det om och om igen när andra redan påpekat det tidigare? Efter ett tag gör man väl sig skyldig till just detsamma som man anklagar dem för?

Jag vet inte, upplever ni som kritiserar Janne G det som att ni kommer med åsikter som kan få någon att utbrista "äntligen! Jag trodde jag var ensam om att tycka så!" - eller tvärtom - att någon kan läsa och säga "va?! Tänker han sådär?! Jag trodde att alla tyckte motsatsen!" Eller gör ni anspråk på att skriva underhållande inlägg? Så tänker jag - dissningar är ju roliga att läsa (anser jag), så jag försöker få mina dissningar att bli just stilistiska.

Själv skulle jag bli misstänksam om jag hade skrivit konventionella åsikter som andra redan skrivit före mig, och som inte hade någon udd eller knorr någonstans (eller har de det?). Så jag undrade mest vad er poäng var, och hur ni själva upplevde diskussionen.

Själv kan jag ofta känna att "fan, det jag just skrev är ju bara klyschor och den här indignerade tonen jag håller är ju asbarnslig..." Erkänner ni att någon sådan gräns existerar för er, och hur nära är ni den i så fall nu?
 
Jag har en Spice Girls cd [NT]

"Själv skulle jag bli misstänksam om jag hade skrivit konventionella åsikter som andra redan skrivit före mig, och som inte hade någon udd eller knorr någonstans (eller har de det?). Så jag undrade mest vad er poäng var, och hur ni själva upplevde diskussionen."

Innan jag yttrar en åsikt så brukar jag sällan ta reda på hur mainstream den är, och det skulle ändå inte hindra mig ifrån att uttala mig. Dessutom finns det en trygghet i att samlas kring gemensam åsikter och diskutera detta. Jag ser i inte värdet i att hela tiden söka efter den motsatta åsikten bara för att man är rädd för att inte sticka ut. Det är både bortkastad tid och energi.
 
Brorsan... [OT]

Kom att tänka på ett gammalt gnäll-inlägg.

Är det samma brorsa som den här du pratar om?

För i så fall är han ju till och med forumit.
 
Oki [NT]

Det låter vettigt. Det är ju ingen hemlighet att jag nästan hela tiden har en motsatt åsikt mot alla andra, så jag kan utan att tveka köpa att mitt perspektiv måste kännas väldigt främmande för er andra.

Då lämnar jag deltråden. *poff*
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top