Ja du... sådana kampanjer kräver viss mental omställning från såväl spelare som spelledare, men kan faktiskt bli riktigt intressanta om upplägget är det rätta. De erfarenheter jag själv har av den typen av kampanjer är att enbart en flåbuse till rollperson - en orch eller rese utan några andra företräden än god stridsduglighet - lätt resulterar i tråkiga äventyr på stråtrövarnivå. En mänsklig skurk eller samling ondsinta personer med ambitioner är å andra sidan intressanta. De varianter på det temat jag själv har någon som helst erfarenhet är tjuvar som försöker upprätta ett framgångsrikt och mäktigt tjuvgille eller brottsorganisation, rovriddare med politiska ambitioner, eller magiker med långtgående maktperspektiv. Särskilt den sistnämnda kategorin, vanligtvis då den mäktige nekromantikern och hans följeslagare som försöker överta ett kungadöme eller reser omkring för att finna föremål eller vinna allianser som kan göra honom mäktigare kan resultera i riktigt roliga kampanjer. De som minns den kära gamla konflux-kampanjen som Erik Granström gjorde då det begav sig åminner sig kanske att en person hade möjlighet att spela skurken Shagul, men då var upplägget lite annorlunda, och det förväntades inte att han skulle vinna. Och det är här vi kommer in på det jag tidigare nämnde angående mental omställning: De flesta spelare och spelledare är trots allt vana vid att det "goda" skall segra på slutet, så även om några av de roligaste kampanjer jag själv spelat med makthungriga nekromantiker i huvudrollen var lyckade som sådana, så finns det en klar tendens att man misslyckas med att uppnå de personliga målen i kampanjen. Men, som sagt, det öppnar ändå för mycket intressant rollspel från ett annorlunda perspektiv, även om jag själv inte tror så mycket på det lyckade i att spela just orcher och resar.
