Nekromanti Antagonist(er) - hur gör ni?

Oldenhaller

Veteran
Joined
10 Feb 2005
Messages
38
Location
Linköping/Lund
Nästan varje berättelse kräver en eller flera antagonister. Den vanligaste antagonisten är någon slags skurk eller organisation. Mina huvudantagonister (om man kan beskriva dem så) är nästan uteslutande en person, en rollpersonernas nemesis. För mig är skapandet och rollspelandet av denna karaktär ett av de intressantaste fenomenen med rollspel.

Många äventyr jag har läst har ofta ganska dåliga beskrivningar av antagonister. De brukar vanligtvis endast beskriva vad antagonisten vill och hur han eller hon kommer att agera. Jag vill veta varför antagonisten vill någonting och det är väldigt klurigt.

Att avskriva en antagonist som "ond" är verkligen jättetråkigt - varför och hur är antagonisten ond? Det är även min högst personliga åsikt (för jag tror att många av er inte håller med mig) att beskriva en antagonist som psykopat. Alltså att han eller hon drivs av någon slags skruvad tanke.

Så... jag tror att mina fråga är: vilka motiv har era antagonister (och då tänker jag främst på personer) och varför har de dessa motiv? Har ni några favoritantagonister som ni har skapat? Vilka egenskaper har en bra antagonist?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,065
Location
Ereb Altor
Det viktigaste med en antagonist är att den står i konflikt med protagonisten. Det är nyckeln, sedan spelar det inte så stor roll vem det är eller varför konflikten uppstod. Jag tycker därför att du ska kika på RP först. Vilken typ av antagonist skulle se bra ut i deras väg? Rätt skurk till rätt hjälte mao.
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,926
Location
Sandukar
Jag gillar när antagonisten är enkel och konkret. Förståelig. Däremot gillar jag inte när antagonisten får ta en massa plats då jag anser att rollspel bör fokusera på vilka rollpersonerna är och deras öden. Det är rollpersonernas historia som är den intressanta och som berättelserna bör byggas kring.

För många ggr har jag varit med om att SL har gjort en antagonist som egentligen borde vara en rollperson i en egen berättelse. Det blir sällan bra eller intressant. En vanligt följdeffekt blir dessutom att SL riskerar att vilja "rädda sin favvo" från rollpersonernas agerande - något jag verkligen hatar.

Så de antagonister jag gör brukar jag skapa utifrån vilka rollpersonerna är, vilka flaggor de signalerar och vilka bomber som kan skapas. Då blir de intressanta för berättelsen, för rollpersonerna och för både spelare och spelledare.

Vanligen är jag helt ointresserad av detaljerade bakgrunder för antagonister och vad han/hon har upplevt, eller varför han/hon är som han/hon är. Antagonisten är ändå i slutändan en kuliss för rollpersonerna - huvudpersonerna i dramat.
 

Oldenhaller

Veteran
Joined
10 Feb 2005
Messages
38
Location
Linköping/Lund
Jag håller inte riktigt med dig.

Det är viktigt att antagonist står i konflikt med protagonisten, men för att en konflikt ska vara intressant måste antagonisten vara intressant. Endimensionella antagonister är förmodligen det tråkigaste som finns. Om inte spelledaren eller rollpersonerna någonsin kommer att förstå varför konflikten existerar riskerar den att vara väldigt platt och enkel. Och det är någonting som jag verkligen inte strävar efter.

Har jag förstått dig rätt nu, eller har jag råkat sätta på mig nattmössan?
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Att bygga antagonisten utifrån protagonisten är inte på något sätt att göra en ensidig antagonist. Det är att matcha antagonisten till den historia, till det äventyr, spelet kommer att handla om.

Och det är aldrig en dålig grej.

Jag föredrar antagonister med en tydlig agenda, även om det förstås alltid är häftigt om de är mångfacetterade - men det handlar om hur lång kampanjen är. En kort kampanj, säg, på tre spelmöten, får gärna ha en enkel antagonist. Enkel och tydlig.
En på tio har ju rum för lite mer inblandande av antagonisten.

Dock gör sig dessa mångfacetterade antagonister bäst i böcker, där tid kan slösas på dem utan att den tas bort nämnvärt från huvudpersonerna, eftersom det då inte sitter människor runt bordet och vill spela sina gubbar.
 

Oldenhaller

Veteran
Joined
10 Feb 2005
Messages
38
Location
Linköping/Lund
Vanligen är jag helt ointresserad av detaljerade bakgrunder för antagonister och vad han/hon har upplevt, eller varför han/hon är som han/hon är. Antagonisten är ändå i slutändan en kuliss för rollpersonerna - huvudpersonerna i dramat.
Det är intressant att vi verkligen tycker helt olika. För mig är antagonisten bakgrund och hans varför det viktigaste i äventyrsskrivande. Visserligen kan det ibland vara lite tidsödslande om rollpersonerna aldrig kommer att få reda på det jag som spelledare vet om antaognisten. Å andra sidan ger det mig som skapare en bättre helhetsbild av berättelsen som leder till att jag kan spinna vidare och improvisera lättare. Dessutom känner jag att världen blir mer levande och jag har lättare att skapa andra målande karaktärer i berättelsen.

Däremot håller jag med dig om att antagonisten inte ska ta för mycket plats, men jag misstänker att mina antagonister tar mer plats än vad dina brukar göra när du spelleder. Hursomhelst handlar det om olika metoder - komplicerade karaktärer är helt enkelt min tekopp.
 

Oldenhaller

Veteran
Joined
10 Feb 2005
Messages
38
Location
Linköping/Lund
Jag menar inte att det är dåligt att bygga antagonisten utifrån protagonisten! Det enda jag hävdar är att jag tycker det är trist med endimensionella antagonister - det går att göra (och det görs) intressanta och komplicerade antagonister utifrån protagonister.

Ursäkta om jag var otydlig...
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,065
Location
Ereb Altor
[ QUOTE ]
men för att en konflikt ska vara intressant måste antagonisten vara intressant

[/ QUOTE ]

Det sambandet ser jag inte. En antagonist kan lysa som solen men om ingen RP nappar på det så spelar det ingen roll.

Ex. Har du en RP som älskar guld mer än något annat så bör din antagonist stå emellan RP och guldet. Står han mellan RP och kungens död så bryr sig inte RP.

[ QUOTE ]
Om inte spelledaren eller rollpersonerna någonsin kommer att förstå varför konflikten existerar riskerar den att vara väldigt platt och enkel

[/ QUOTE ]

Ja, men det har jag å andra sidan heller aldrig sagt. :gremsmile: Det är nämligen min själva poäng.

[ QUOTE ]

Har jag förstått dig rätt nu, eller har jag råkat sätta på mig nattmössan?

[/ QUOTE ]

Jag vet inte om det nattmössa eller vad det är, men du kom inte så nära vad jag menade. :gremsmile:
 

Oldenhaller

Veteran
Joined
10 Feb 2005
Messages
38
Location
Linköping/Lund
Det sambandet ser jag inte. En antagonist kan lysa som solen men om ingen RP nappar på det så spelar det ingen roll.

Ex. Har du en RP som älskar guld mer än något annat så bör din antagonist stå emellan RP och guldet. Står han mellan RP och kungens död så bryr sig inte RP.
Jag tror inte riktigt du förstår vad jag menar...

Att antagonisten ska stå mellan rollpersonerna och guldet (för att ta ditt exempel) är ganska självklart.

Om antagonisten vill ha guldet för att "han gillar guld" är han väldigt platt - och det är just det jag tycker leder till tråkiga berättelser. Om man istället skulle göra antagonisten lite mer målande kan äventyret (enligt min åsikt) bli lite intressantare. Man kan börja med att ställa sig frågan varför antagonisten vill hindra rollpersonerna från att få tag i guldet. Då har antagonisten plötsligt fått en andra dimension.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,065
Location
Ereb Altor
Jaja, du menar så. Då får jag använda dina ord och hålla med om att även den biten är "ganska självklar" :gremsmile:
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
Jag försöker ge antagonisterna så pass mycket bakgrund och motiv att jag ska kunna undvika att personen bara är "ond"; personen i fråga är ju (oftast) en människa, och i min mening förtar det spelupplevelsen om man genast ser att antagonisten bara är en pappdocka som RP ska försöka skjuta på, även om det kanske är fallet. Sedan går jag ju knappast in på några psykoanalytiska beskrivningar, eftersom jag inte kan något om psykoanalys, utan ett mål som - åtminstone i teorin - går att identifiera sig med räcker.

Sedan gör jag det ju just nu lätt för mig genom att låta RP jobba för en organisation och få sina antagonister utpekade åt sig; det leder till att jag inte har lika lätt att hamna i "ond"-träsket eftersom antagonisten lika gärna kan vara en hyvens person som bara råkat hamna ivägen för organisationen.
 

Marcus J

Hero
Joined
8 Oct 2003
Messages
950
Location
Göteborg
Jag låter så att säga spelarna välja sin antagonist, antingen direkt eller indirekt (direkt kommunikation vs kommunikation med rollpersonens handlingar som mellan led). Själv föredrar jag helt klart det första eftersom det ger förre utrymmen för misstolkningar.

Jag gör oftast det genom att presentera olika möjliga antagonister för spelarna i spelsituationen. Den de tycker verkar mest intressant är blir sedan huvudskurken. För att göra det så gör jag de olika antagonisterna hyfsat tydliga i början, de ska göra ett starkt intryck. Spelarna kommer sedan att (ganska naturligt) inrikta sig på den konflikt de finner intressant, och den bygger jag sedan vidare på genom att fylla ut antagonisten bortom den stereotyp som oftast får stå för första intrycket.

/Marcus
 

neowyn

Swordsman
Joined
19 Sep 2003
Messages
637
Location
Stockholm
Jag skriver oftast ganska mycket om Antagonisten men inte nödvändigtvis för att informationen skall användas i spelet. Ibland blir det snarare så att det blir en form av stämningstext för min del så jag får rätt känsla i äventyret.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Antagonist(er) [Spoiler: Mina Spelare]

Jag gillar skurkar som egentligen inte har fel, utan tvärtom en vettig eller tillochmed direkt...god...agenda. Haken ska snarare vara längderna skurkarna är beredda att gå till för att genomföra denna agenda, eller någon annan omständighet som gör att de kommer på kant med rollpersonerna. Låt mig illustrera med några exempel:

Draken Abraxes är den skumme, Sauron-like ärkeskurken i min Eon-kampanj. Han är en flykting från Eon-världen Mundanas fallna tvillingvärld, och har usurperat en tron i det dunkla Skugglandet, från vilken han rycker i världens trådar. Abraxes stora hemliga mål, är att för alltid stoppa det kaos och den smärta som de tiotusenåriga cyklerna av möten mellan Mundana och den fallna tvillingvärlden orsakar. Han ser det som ett gott syfte, som den stora meningen med hans existens. För att kunna uppnå detta, dock, eftersträvar han att skapa ett tillstånd liknande den primordiala drömtid i vilken han själv föddes; han vill upplösa all jordisk materia och alla köttsliga skal, och smälta samman alla varelser i en enda superharmonisk världssjäl. Den stora haken är, att Abraxes är arrogant, och övertygad om, kanske med rätta, att ingen utom han själv förstår storslagenheten i denna vision. Att gudarna i båda världarna skulle stå emot honom är ett som är säkert, men han har inte ens -försökt- få vanliga dödliga att sympatisera med honom, så övertygad är han om att de är alltför fästa vid sina patetiska jordiska liv för att någonsin gå med på att ge upp dem för ett högre syfte. Så kommer det sig, att ett syfte som kanske egentligen inte är så illa i sig blir något för rollpersonerna att kämpa emot, eftersom Abraxes struntar fullständigt i om merparten av jordens invånare inte önskar sig det öde han planerar åt dem - i Abraxes ögon är så låga varelser inte värda att ens lyssna på.

En annan intressant antagonist jag har är prinsessan Kalliope, i min nya D&D-kampanj som utspelar sig i pseudobyzans, typ. Kalliopes grej är att hon är kejsarens äldsta barn, och drömmer om att få styra Imperiet som kejsarinna. Kalliope har väldigt höga tankar om sig själv och sin förmåga, men drömmen är genuin och ärlig - hon tror verkligen att hon hade kunnat leda Imperiet till framgång. Hennes ena bror är död, och hennes andre bror är i exil, kejsaren är gammal, svag och apatisk, och Kalliopes enda syster är ännu ung. Trots att Imperiet inte har kvinnlig tronföljd, började Kalliope i den situationen se en möjlighet att ändå vinna kejsartronen till sist. Men så giftes Kalliope bort men kungen av lydriket Kaherne. Detta gjorde att hon totalt förlorade senatens förtroende, för senaten är stockkonservativ, och så mycket som de ogillar tanken på en regerande kejsarinna, ogillar de tanken på en -utländsk- kejsare ännu mera. Kalliope och hennes nya make började således plotta -mot- senaten, men det är okänt om de tänkt sig att Kalliope ska ta makten i Imperiet, eller hennes make, vars arméer Imperiet behöver.

Det intressanta i det här fallet är att rollpersonerna med all sannoliket kommer ta den stockkonservativa senatens parti i den här spirande konflikten. Detta trots att Kalliopes drömmar egentligen bara hindrades av att hennes samhälle har orättvisa lagar och regler som vore helt oacceptabla i ett modernt samhälle IRL. Visst, Kalliope är inte en överdrivet sympatisk person; hon är dryg, arrogant, bortskämd, hänsynslös och hämndlysten, men det finns också en dimension av att det är -synd- om henne; hon har inte alls gjort sig förtjänt av den misstro hon får och allt hon förvägras bara för att hon är kvinna och gift med en utländsk kung, och hon -är- ett bättre kejsarämne än sin landsförvisade broder. Jag planerar att senare i kampanjen ställa saker över ända genom att låta den lillprinsessa vars parti rollisarna tagit visa sig lika hänsynslös som Kalliope, lika beredd att gå över lik för att vinna tronen för egen del. Det ska bli spännande att se hur rollpersonerna då agerar. (En ball grej, btw, med icke-vapenföra kvinnliga antagonister i sådana settingar är att rollisarna generellt inte slår ihjäl dem outright även om de får chansen; eftersom det är värsta tabut att ha ihjäl värnlösa kvinnor och allt det där. Det har sina fördelar :gremsmirk: )


Egentligen är jag väl av åsikten att de antagonister som inte är konstiga, skumma supervarelser, borde ha kunnat vara rollpersoner om perspektivet var annorlunda. Sålunda grunnar jag så smått på en kampanj där antagonisterna...det är rollpersonerna...

- Ymir, kanske skriver mer senare
 

Lycan

Hero
Joined
17 May 2000
Messages
1,211
Location
Malmö
Jag tycker det är intressant i en protagonist-antagonist-konflikt om meningsskiljaktigheter inte pimärt/eller alls är ideologiska. Om t ex protagonist och antagonist har diametralt motsatta moraluppfattningar öppnar det lätt för förutsägbart och formstöpt spel.

En generalisering, givetvis.

- L
 
Top