Lite respons [Ja, det är OT]
Mmm, fråga dig först om det är ett utvecklat skriftspråk som lägger sin vikt på läsbarhet, eller om det är ett nyutvecklat skriftspråk som har ett rikt arv från religösa symboler osv.
Välutvecklade skriftspråk är alltid mycket signifikanta. Man ritar enkla tecken om och om igen och tar bort alla krusiduller som gör tecknet svårt eller tidsödande att rita. Man undviker tecken som är lika varandra och ser till att det inte kan bli några enkla förväxlingar. Dessutom vänder man sina tecken så de pekar i läsriktningen, detta för att öka läsbarheten. Bara genom att titta på vårat "E" ser man tex. att det "tittar" åt höger, vilket mycket riktigt är hållet vi läser åt. Samma sak skall man tänka på om man utformar konstiga, högutvecklade Star Trek-tecken.
Nyutvecklade skriftspråk ser inte alls ut så. Ta Hieroglyferna texempel: Stavelsen "ra" skrivs med en ring och en prick i mitten (en urgammal solsymbol. "Ra" är namnet på egypternas solgud) och tar ett ögonblick att skriva, medans bokstaven "n" är en naturtrogen fågel som säkert tar väldigt lång tid att få färdigskriven. Hur mycket religiös symbolism finns i dina tecken? Eftersom du ska ha ett tecken för varje sorts ord (well, du hittar förstås bara på de vanligaste) så får man anta att folket behöver ganska avancerade tecken ibland om de skall kunna skriva med ett någorlunda brett ordförråd. Om tecknet dessutom ska berätta en del om vem som gjorde det, ser jag följande alternativ:
#1: Kombinerade tecken
Symbolen för "stor" kanske är en... svamp. Symbolen för "konungen" är måhända en guldkrona. Genom att sätta kronan under svampen (eller över) kan man ge språket en sorts grammatik. Fast det tjänar ju inget till. Att sätta guldkronan innan och ha ett tecken för "är" är ju mycket smartare. Då behöver man bara rita tre tecken, tänk om du ska skriva: "konungen är smart, omtänksam, barmhärtig, stark, hänsynslös och allsmäktig" -Det blir en djäkla massa guldkronor under varje adjektiv...
#2: Enkla tecken
Det är ju möjligt att man visserligen skriver "konungen" med en guldkrona, men nöjer sig med att rita något som ser ut såhär: "~" under varje adjektiv för att markera att det är hans höghet som är adjektivet. Med ett par olika genus, såsom "konungen", "folket", "våra fiender", "du som läser det här", "gud" och "övrigt" kan man hålla skrivtekniken snabb och lättläst.
#3: Yttre markering
Man kan ju skriva alla tecken i olika färger för att berätta vem det är som är vad eller liknande. Det har den utökade effekten att överskådligheten ökar. Ser man en bergsvägg med inskriptioner kan man enkelt se vilka textstycken som handlar om översteprästen, gud eller de ofrälste, osv.
Man kan också ringa in tecken som hör till en speciell person, eller innefatta dem i andra symboler. Egypterna gjorde ringar runt faraonernas namn så de skulle stå ut från övriga texter, kanske kör ditt skriftspråk med inringningar för hela beskrivningar som hör till viktiga personer?
---
Du kan ju alltid låta varje tecken bestå av olika areor, utrymmen reserverade för den här typen av information du är ute efter. Jag skulle låta predikatet utgöra stommen för satserna istället för adjektiven, eftersom ingen sats är fullkomlig utan ett verb, medans det går utmärkt att skriva satser utan adjektiv. Jag föreslår att du baserar språket på följande struktur:
Man läser ovanifrån och ned, på papyrusrullar, stenkakor eller bergsväggar, vad du nu har tänkt på. Det är bara en sats på varje rad, och i mitten av raden kommer det stora och fina tecknet som beskriver predikatet i satsen.
Till vänster om detta beskriver man subjektet med alla tillhörande adjektiv och bisatser, som läses från mitten och utåt. Åt höger från predikatbilden kommer en beskrivning av objektet med beskrivningar och bisatser. Detta läses från mitten och åt höger. Finns det ett adverbial (ett svar på hur? var? varför? när?) till predikatet sätts det på nästa rad i mindre tecken och inom något som liknar parenteser. Dessa består av två tecken: ett för frågan, och ett för svaret.
Så vill man skriva "Den Store Konungen kom för att dö, men hittade en vacker kvinna och hon födde honom en son istället" så blir det:
Första raden, mitten: Tecknet för "komma, anlända" (exempel: två skor och en pil som pekar nedåt)
Vänster om skorna: Tecknet för "stor" och "konung". "Stor" ska vara närmast mitten.
Höger om skorna: Tomt.
Andra raden. Inom parentes. Till vänster: Tecknet för frågan "varför?" (Varför kom den store konungen hit?)
Andra raden Till höger: Tecknet för "död."
Tredje raden, mitten: Tecknet för "hitta, finna"
Vänster om "hitta": "Stor" och "konung" igen. (Eller kanske ett pronomen-tecken?)
Höger om "hitta": Tecknen för "vacker" och "kvinna" (i den ordningen.)
Fjärde raden, mitten: Tecknet för "föda, giva födsel åt, skapa, gro, inleda"
Vänster om det tecknet: Tecknena för "vacker" och "kvinna" igen, nu i spegelvänd ordning sen sist.
Höger om det tecknet: Tecknet för "son, pojke, barn"
Det blir ett ganska ordkargt språk, men utan att dra till med så mycket tecken kan man ändå skriva sammansatta meningar utan problem. Dessutom blir det nog mycket vackra stentavlor om man skriver långa historier. man kanske behöver lite småtecken för bindeord som "men", "inte" och "och".
Hoppas det gav inspiration.
/Rising
