Allt som har regler blir "speligt"

[Lemur]

Används regler ”enbart” till att ge struktur, vemfårgöra, vadfårgöra, hurochnärfårgöra? …och detta ”attgöra”, vad är det? Konflikter, reglera konflikter, eller finns det inte andra aspekter av spelighet? Spelarskicklighet, uthållighet, gestaltning, tur och tillfälle!?

Jag har själv funderat på detta lite under trådens gång och kommit fram till att vissa regler är mer "speliga" än andra. För mig blir det speligt när jag gör beslut utifrån reglerna snarare än från fiktionen (jag gör handling X enkom för att sänka meta-värde Y). Sen finns det andra regler som man liksom inte alls funderar på när man spelar, som exempelvis komplicerade regler för skador - som liksom inte träder i kraft förrens efter man redan gjort ett (dåligt) beslut i fiktionen. Det upplever jag inte alls speligt, trots att det ju faktiskt är regler.

 

[Quadrante]

För mig blir det speligt när jag gör beslut utifrån reglerna snarare än från fiktionen (jag gör handling X enkom för att sänka meta-värde Y).

Lite samma fenomen som samla guldstjärnor, eller likes, alltså för spelaren men inte relaterat till rollen.

 

[w176]

Här är ett par påståenden man kan höra titt som tätt:

• "D&D har mycket regler för strid men knappt några alls för annat."
• "Strider i D&D är som ett brädspel; rullspel istället för rollspel."

Jag tycker att båda dessa påståenden är korrekta. Det finns massor av regler för strid, och därför blir striderna väldigt "speliga". Däremot finns det få (eller inga) regler för sociala situationer, vilket gör att de får ett mer friformigt uttryck; rollspel istället för rullspel.

Ytterligare ett påstående man hör ibland:

• "I Critical Role spelar de D&D, men de använder aldrig själva regelsystemet."

Det tycker jag är ett missförstånd. De använder faktiskt D&D:s regler för rollspelande hela tiden – nämligen de delar av regelsystemet som är spelledarstyrd friform.
Jag har tänkt en del på det här sedan jag började spela Blades in the Dark. I det spelet finns det inte särskilt många regler för strid. Däremot finns det mängder av regler för annat: olika metapoäng för stress, efterlysning, relationer och så vidare. Det finns också specifika handlingar man kan ta till för att hantera dessa resurser. Gör social handling X för att sänka metapoäng Y.
Effekten blir att strid i Blades känns mindre "spelig" än i D&D, medan allt annat blir mer speligt. Det speliga förflyttas från striden till resten av spelet. Narrativ och sociala situationer blir därmed mer rullspel och mindre rollspel, jämfört med D&D.

Jag lägger ingen värdering i detta (eller jo, det gör jag kanske i smyg). Men jag tycker det är intressant att fundera över vad man egentligen menar när man säger att ett spel har narrativa regler; i praktiken betyder det ofta att man har gjort mer rullspel av narrativet.

Det beror på vad man menar med regler.

Det finns en hel del regler som inte känns speliga.

1. "Inga ankor", "Inget sexuellt våld", "alla spelar pirater".

Regler som definerar vad man får, inte får och bör spela ger inte spelighet.

2. "När man reser sig upp håller man monolog", "När alla ljus slocknat är spelet slut", "ställer man en fråga två gånger så blottar sig rollen enotionellt andra gången"

Det finns en hel del regler för spelmekanik och speltekniker som inte känns speliga i samma mening som brädspel gör det.