En vanlig dag på jobbet. (långt?)
Jag kan tänka mig en hel massa saker som sker under processen i labbet, som dessutom omöjliggör (eller i alla fall försvårar) en process utanför ett labb. Exempelvis skulle en reanimation av en zombie kunna se ut som följande, och jag har med några exempel på diverse komplikationer som kan uppstå vid de olika momenten. Jag räknar bara med att en process tar runt 30 timmar, men att olika komplikationer som undantagslöst sker drar upp tiden till cirka 36 timmar, vilket är processens tid. Observera att jag bara improviserar fritt från och med…nu!
Första timmen:
Assistenten kommer in i labbet med liket som han hämtat vid kyrkogården redan i natt – en hästtjuv som hängdes för ett par dagar sen. Vid ankomsten synar nekromantikern kroppen efter sår eller större skador, samt väger kroppen i en speciell våg. Därefter bärs den iväg, eller rullas på en bår, till arbetsbänken. Vägningen sker för att nekromantikern exakt vet hur mycket energi som ska föras in i kroppen för att denne ska bli så stark som möjligt utan att slitas sönder.
Komplikationer som kan uppstå
- Vågen är felkalibrerad och måste ställas om från början, alternativt att kroppen är för stor och måste vägas på annat sätt.
- Kroppen är för stor för att tas in i labbet.
- Man står handfallen utan ett lik – någon har hunnit före till kyrkogården.
Andra timmen:
Eventuella sår sys ihop och om kroppen har några brutna ben är det bäst att rätta till dessa också – zombies som reanimeras med brutna eller splittrade benpipor har en tendens att halta eller kräla fram och det är bara opraktiskt i det långa loppet, och bättre att det fixas direkt. Det visar sig att tjuven hade en bruten fotled, så den spjälkas med lite träbitar, tygstycken och spik. Han klagar inte. Därefter låses armar och ben fast i bänken – man kan inte vara nog försiktig när man arbetar med reanimation.
Komplikationer som kan uppstå
- Liket är otroligt sargat och kräver gediget arbete med spik, tjocka tyg- och läderbitar och nål och tråd för att över huvud taget likna en människokropp.
- Personen lever fortfarande
- Nyckeln till bojorna är spårlöst försvunnen. Det visar sig att en homunculus råkat stoppa nyckeln innanför sin ögonglob.
Tredje till femte timmen:
Nekromantikern öppnar huvudskålen för att förbereda för de nekromantiska energierna som ska ta plats där. Det är ingrepp, och går i huvudsak ut på att tömma delar av skallen på hjärnvätska som annars har en tendens att rinna ut genom ögon, öron, näsa och mun när zombien väl börjar röra på sig, vilket i sin tur inte är särskilt trivsamt att torka upp efteråt. En del av hjärnan gröps också ur (en teknik som vissa nekromantiker praktiserar är att helt sonika dra ut hjärnan, eller bitar av denna, ur näsan på offret – men detta kräver lite mer finess) för att energierna ska få plats. När skallen öppnats och förberetts görs liknande ingrepp i nackens ryggkotor och hjärtkammaren – de tre punkter i kroppen där de nekrotropiska energierna flödar från.
Sjätte till åttonde timmen:
De nekrotropiska filamenten alstras/kongelaten hämtas från kongelatskåpet, och sätts ett i taget in i de olika nyckelpunkterna i kroppen. Därefter kontrollerar man att det inte läcker alltför mycket energi, och sedan sys kroppsöppningarna igen. Ett knep som visat sig fungera ganska väl för att hindra energin från att smita är att täcka kroppen i ruttet kött eller vissna växter, vilka då fungerar som en gemensam pol med de nekrotropiska energierna inne i kroppen och dessa ”studsar tillbaka” – ungefär som magnetism! Att bära ett par hundra kilo kött och placera ut över ett kropp är lagom underhållande, och sköts oftast av assistenterna medan nekromantikern noggrant övervakar processen.
Komplikationer som kan uppstå
- Nekromantikern misslyckas/fumlar med alstringen av nekrotropi
- Alla kongelat är slut.
- Huvudet saknas på kroppen. Antingen hittar man ett nytt och syr fast, eller så syr man bara ihop halsen och hoppas på det bästa.
Nionde till tjugonde timmen.
Kroppen vilar, för att de nekrotropiska energierna ska kunna bosätta sig i sin nya värdkropp och införliva allting till en enda massa. Om nekromantikerna använt sig av ett köttäcke brukar detta tas av efter ungefär tre timmar, då det inte behöver ligga på längre, och luktar något oherhört. Under denna del av processen kan nekromantikern bara vänta och hoppas på det bästa, samt se till att åtgärda eventuell komplikationer som uppstår så snabbt som möjligt. Kroppen kan få spasmer, ögonlocken fladdrar och det rycker i armar och ben när musklerna stimuleras av sin nya energi. Bojor och kedjor, är som nämnt, en bra idé.
Komplikationer som kan uppstå
- Nekromantikern misslyckas/fumlar med alstringen av nekrotropi
- Alla kongelat är slut.
- Huvudet saknas på kroppen. Antingen hittar man ett nytt och syr fast, eller så syr man bara ihop halsen och hoppas på det bästa.Komplikationer som kan uppstå
- Kroppen rycker så våldsamt att ben och/eller armar rycks av
- Huvudet bankas i arbetsbänken så pass hårt att energinerna börjar läcka, eller att kongelatet ramlar ut.
- Kroppen ligger oroväckande stilla under flera timmar. De visar sig att ingenting händer av någon outgrundligt anledning, och liket blir otjänligt för vidare reanimationsförsök.
- Energi sugs från det omgivande köttet eller växttäcket och kroppen får för mycket energi. En tömning, genom att till exempel borra ett hål i huvudet, är nödvändigt.
- Kroppen blir stel som en pinne. Måste under ett par timmar läggas i ett bad med varmt saltvatten för att återfå sin slapphet.
- Magen sväller upp oroväckande mycket och måste dräneras på gaser och magsaft.
- För mycket energi i vissa delar av kroppen gör att man måste stabilsera flödet genom att exempelvis hänga kroppen uppochner i taket, annars finns det risk att vissa delar inte nås av energierna medan andra ruttnar bort totalt på några timmar.
- Liket börjar kräkas ohämmat, och det finns risk för att större delen av innandömet spys upp, vilket lämar en mycket tanig zombie, om inte spyorna åtgärdas med exempelvis en olivoljedränkt trasa i halsen, eller en operation i buken.
- Inkvisitionen/grannarna knackar på och undrar vad det som luktar så ohyggligt.
Tjuförsta till tjugofjärde timmen:
Kroppen läggs i ett kar eller på arbetsbänken i väntan på uppvaknandet. Ibland sker detta bara efter några minuter, ibland timmar, och ibland inte alls. Vanligast är dock minst en och max fyra timmar. Under tiden kan nekromantikern småpilla lite på sin skapelse, fixa till eventuella nya sår som uppstått under energiernas flöde, eller bara putsa på utsidan. När väl kroppen vaknar är den otroligt slö och motoriken är fruktansvärd, den krälar fram och tillbaka och försöker skrika (om den har inbyggda stämband så lyckas detta försök bra).
Komplikationer som kan uppstå
- Nekromantikern blir attackerad av zombien som endast låtsats vara medvetslös, när denne justerar några detaljer på kroppen.
- Zombien lyckas välta något viktigt, eller lyckas kräla in i brasan och sakta men säkert grillas.
- Zombien lyckas kräla/stappla sig iväg och försvinner spårlöst i omgivningen, alternativt hittas upp några dagar senare i grannens vedbod.
Tjugofemte till trettionde timmen:
Kroppen drillas i olika basmotoriska rörelser, som tillexempel att hålla upp huvudet, greppa om saker och att gå. Till en början sker detta stapplande, men efter ett par timmar ihärdigt tränande går det bättre. Zombien kan dock ibland segna ihop och falla rakt ner i golvet, eller plötsligt svänga runt med armen och välta omgivande utrustning. Om något ben i kroppen är splittrat eller brutet brukar detta försvåra detta moment avsevärt, då zombien inte själv fattar vad som är fel och gång på gång försöker igen, vilket ibland kan skada vävnaden ännu mer. Zombien tar inga initiativ själv, utan försöker göra exakt som han blir befallen, och blir nästan förvånad när det visar sig att dennes koordination och motorik inte klarar detta, och försöker igen. Vissa nekromantiker låter sina assistenter sköta denna delen av processen, då zombien i stort sett är klar, men de allra flesta vill vara med när deras skapelse tar sina första stapplande steg, ungefär som många fäder med sina avkommor. Nekromantikerna må vara täckt av blod, hjärnvätska, uppspydda inälvor, avföring och yr av ångorna från förruttnelse och död – men lycklig att ha gett liv åt ännu en död, att ha lyckats än en gång med det omöjliga.
Komplikationer som kan uppstå
- Kroppen är störst omöjlig att lära något vettigt, och gör allting baklänges eller inverterat, antagligen på grund av att energierna strömmat snett.
- Kroppen tar egna initiativ och gör lite som den känner för istället för blir befallen. Ger den bättre motorik, men kan också vara oroväckande irrationell i sitt beteende.
- Zombien har kvar spår av sina gamla sysslor i livet och kommer att fortsätta utföra denna gest eller handling som den är van vid att göra. Exempelvis hacka i åkern, gräva diken eller slåss med svärd. Zombien kommer i början att endast utföra detta, vad den än blir befallen, men vadhelst redskap som nu finns i närheten.
Så. Ungefär något i den här stilen hade jag tänkt mig när jag ser en nekrotropisk process ta plats i ett laboratorium i Mundanas värld. Skickligare nekromantiker kan dra ner på tiden genom att sköta många moment samtidigt, samt med effektivare metoder och fler assistenter/högre utvecklat laboratirum klara detta.
Några tankar kanske? Jag hoppas någon orkade läsa det iaf…
/MovinGalt - blev hungrig
