Nekromanti Akolyter

[Nässe]

Akolyter är en kampanj som kickades igång strax före jul med lite snack och så, nu har vi kört och 4 pass, och jag tänkte lägga upp lite spelrapporter och annat här.

Akolyter använder Solar System som regelsystem.

Den grundläggande inspirationen är rollspelet Dark Heresy och Dan Abnetts Eisenhorn- men världen är mer lik Aliens, Kult och Bladerunner.

Spelare är Simon, Bearnie, Calle och Roman. Jag är spelledare...

 

[Nässe]

Inledning

40.000 år in i framtiden har mänskligheten spridit sig som en cancersvulst genom universum och befolkat planet efter planet. Likt romerska riket bygger imperiet på evig expansion, ett evigt krig. Nya planeter erövras och befolkas. I rymdens eviga mörker döljer sig märkliga xenos (aliens) av olika slag, varelser som lever i andra tids-rymddimensioner, uråldriga raser och hungriga bestar. Det mänskliga imperiet färdas genom The Warp för att ta sig mellan olika solsystem, och det är genom denna andra dimension som man väckt eller stött på urkraften Kaos- en demonisk annan värld byggd på sönderfall, förruttnelse och fanatism. Krafter från denna värld söker ständigt efter vägar in i den mänskliga dimensionen för att söndra och härska. En stor del av Kaos egna krafter är mänskliga arméer och mänskliga världar som infekterats av galenskap och bytt sida i kampen.

Kaos bygger på fyra krafter- fyra gudar. Slaanesh är överflödets, dansen, och galenskapens Gud, njutningen och extasen, den sjuka lustens herre. Khorne är förstörelsens gud. Tzeentch är Gud över förändring, mutation och magi- intrigernas herre. Nurgle är sjukdomen, parasiterna och entropin, det ruttnade köttet och stanken av svullna lik.

Stora delar av det mänskliga imperiet lever dock inte i direktkontakt med fronterna och slagfälten, även om Kejsarens fartyg med jämna mellanrum dyker upp för att rekrytera dugliga soldater. På planeter i olika solsystem lever människor i väldiga städer av olik sort, mycket beroende på planetens eget ekosystem och resurser. Överallt dyrkas Kejsaren- Imperiets fader och Kejsarkulterna kan se ut på många olika sätt, men de är alltid närvarande.

De krafter som hotar mänskligheten och Kejsarens perfekta Ordning och Rättvisa håller sig dock inte bara på avstånd vid krigsfronterna. Handlare plockar med sig förbjuden Xenosteknik och även aliens in i djupet av mänskliga världar, Kaos skapar heretics, som med galna kulter dyrkar de falska gudarna och försöker överskölja imperiet inifrån, demoner åkallas, hemliga uråldriga Xenosstäder grävs upp ur djupen av planeter och intrigerande adelsmän tvingar till sig makten på avlägsna planeter.

Kejsarens prästerskap har inrättat den heliga Inkvisitionen för att utplåna fiender inom gränserna. Burna av de heliga orden reser Inkvisitorerna runt, ofta i hemlighet, mellan olika planeter och bränner kättare och utplånar demoner. Till sin hjälp av de den inkvisitoriella rosetten som ger all makt som krävs, var som helst, egna magiska förmågor och ofta ett helt gäng medhjälpare, Akolyter, som plockats upp på olika ställen i planeten och sedan tränats för att bli det perfekta kugghjulen i det brinnande hjulet som rullar över Imperiets svarta rymd.

Många Inkvisitorer har själva psykiska förmågor. Psykers, som de kallas är något som tillåts om man har tränats av Imperiets präster medan ”vilda” och ”fria” psykers är ett av Inkvisitorernas huvudmål. Dessa Psykers måste hämtas av de Svarta skeppen och sedan hjärntvättas till den Rena och Sanna läran.

Inkvisitorer arbetar ofta självständigt och utan någon särskilt övervakning. De är dock uppdelade i tre olika Orders. Ordo Hereticus slåss mot kulter, Ordo Malleus har specialiserat sig på att leta reda på demoner och utplåna dem och Ordo Xenos jagar utomjordingar.

Vissa Inkvisitorer har följer strikt den rena läran och kallas Puritaner. Ett fåtal Inkvisitorer använder sig av demoniska ting för att jaga demoner, eller tar hjälp av Xenos och så vidare, dessa kallas Radikaler och jagas till döds då de slutligen lockas av Kaos att ta det sista steget över gränsen till galenskap.

Ni spelar alltså Akolyter, en viss inkvisitors medhjälpare, och ni är ett gäng lett av en Primus, en ledare bland er som har ansvaret. Troligtvis har ni olika funktioner och olika bakgrund, någon är kunskapare, någon soldat, kanske finns det en psyker, och en tjuv- allt det som krävs för att ta sig osedda till en planet, leta upp kättarna och utplåna dem.

Inkvisitorer tar sig mellan planeter och solsystem genom att ”lifta” med handelsmän. Rymdfärder tar ofta lång tid, är krångliga och farliga. De flesta människor lämnar aldrig den planet där de växer upp, om de inte tar värvning i Kejsarens armé…

Teknologi är smutsigt, konstigt, högljutt och oljigt. Framtiden är inte internetbaserad, utan bygger på slaveri och väldiga monstermaskiner, enorma gruvkomplex och tung industri. De flesta vet inte hur mekanik och teknologi fungerar utan tvingas vända sig till de förvridna tekno-prästerna som själva växt samman med teknologin för att skapa underverk och hålla Kejsarens arméer fungerande.

 

[Nässe]

Stämning

Stämningen i världen är så klart svart och dyster med inslag av fascism och kafka-byråkrati. Vi vill dock undvika att kopiera den stämning som finns i 40K-spelet och i rollspelet dark Heresy- även om vi snor delar av världen. Allting är inte svart eller vitt. Det finns saker som inte är extrema, överballa eller tokkonstiga.

Vi vill ha en värld att spela i som påminner om Bladerunner, Hellraiser och Aliens. Det är framtid. Det är svart och dystopiskt. Det är jävligt. Men det finns kärlek och hopp också, det finns vanliga människor och fungerande bostadskvarter. Det finns bröllop, och kärlek och barnafödsel, det finns dagis och liv och hopp. Demoner och kaos är krafter som infekterar men som sällan syns eller pratas om….

Akolyter och inkvisitorer är människor som tvekar och hoppas och benådar ibland. Ingen är en maskin… förutom de som faktiskt är maskiner…

Vi ahr inte uberballa tekniska saker, folk går inte omkring i power-armour, utan snarare i jeans och shorta. Folk som ser en person med draget vapen springer åt andra hållet. Man kan inte gå genom en stad med stora mekaniska slangar genom huvudet utan att bli konfronterad av polisen.
Ord som är bra: Mörkler, detektivarbete, hopp, tvivel, regn, förtvivlan, korruption, hemligheter, förräderi, självmord, vilda önskningar, galenskap, ångest, familj, vänskap som hotas

 

[Nässe]

Rollpersonerna

Ni är Akloyter. Ni är mänsklighetens förkämpar, hårda som sten på ytan, utan tvivel, sanningens eld, rättvisan och det straffande svärdet. På insidan är sanningen en annan. Längst inne i era hjärtan svider tvivlet och längtan efter enklare vägar, kompromisser och sanningar som tål kompromisser. Inget av detta kan ni visa utåt, kanske för varandra, kanske absolut inte för just varandra?

Ni arbetar för den skoningslösa och hjärtlösa inkvisitorn Lukos Givrillion. Han hämtade er för tio år sedan på er hemplanet Eratora, då han var där för att utrota någon form av kult. Troligtvis hjälpte ni honom alla på något sätt, och blev kallade till kampen. Av någon anledning valde ni att följa honom. Ingen av er kände någon av de andra då. Ni har nu kämpat under Givrillion i tio år och blivit kompetenta Akolyter. Tio år senare har ni sett in i mörkrets och kaosets innersta helveten, ärrade, bittra och förvridna kämpar ni ett tröstlöst krig mot imperiets ondska. På nätterna drömmer ni om paradiset på Eratora och de vänner och älskade som ni lämnade där.

Nyligen skickades ni på ett självmordsuppdrag till den träskfyllda planeten Soh-Tent där ni ställdes öga mot öga mot en äkta demon. Ni misslyckades fullständigt (så klart) och er inkvisitor tvingades rädda er. Han har nu satt er inför ett ultimatum, lös nästa uppdrag eller lämna inkvisitionen för alltid. Medan Lukos Givrillion åker till andra uppdrag i andra änden av galaxen ska ni återvända till er hemplanet Eratora för att fängsla eller döda den beryktade häxan Judah Ezar, som spårats till ett av adelshusen på planeten.



Ni tar er tillbaka till den planet där ni växte upp och ser ett paradis som fallit sönder. Ett teknologiskt virus är aktivt sedan tio år i datorer och teknologi och bryter ständigt ner all infrastruktur som byggs upp. Detta har resulterat i att de välfungerande städerna fallit samman i flera inbördeskrig. Den gruvindustri som tidigare gjorde planeten till systemets rikaste har nu fallit i glömska eftersom planeten ligger i karantän. Ingen vill att viruset ska spridas från planeten. Mängder av dödsfall sker på gatorna och gäng har vuxit upp som slåss om gatnätet. De handelshus som tidigare styrt har nu konkurrerats ut av de dekadenta adelshus som tidigare styrde planeten. Här och var har grupper av anarkistiska ”hippie-kollektiv” vuxit upp som håller hoppet levande. Polisstyrkan ”Gardet” håller ordningen genom ständiga undantagstillstånd, och det sker ständiga genomsökningar och tillslag i de delar av städerna som polisen håller.



Det Inkvisitorkontor som tidigare fanns i staden är nu tomt och täckt av damm, som om inkvisitorer och byråkrater blivit spöken och försvunnit. Inkvisitorn som höll detta kontor, Narcissa Meia var en beryktad och mäktig inkvisitor och hennes försvinnande är djupt oroande.

Ni ska göra två bilder av er rollperson. En som han eller hon var då han lämnade planeten och en som ni är nu, en förändrad. Ni är någon annan, som återvänder till ett paradis som smittats av ondska.

Vad har åren av krig gjort med er? Varför tog inkvisitorn med er från första början? Vad är ditt tvivel, ditt hopp, dina svagheter? Vad håller du heligt? Vad är din förmåga, som gör dig användbar?

Fram till nyligen var den forna adelsmannen Joshua Aristide (Simon) er ledare. Detta ändrades dock efter uppdraget till planeten Soh-tent, en fuktig djungelplanet fylld av vanställda djur och tvivelaktiga mänskliga samfund. På denna planet stod ni för första gången öga mot öga mot en demon som tagit sig ur warpen och hemsökt planeten med fasansfulla smittor och sjukdomar. Få av er minns faktiskt vad som hände, även om minnesbilder, dofter och smaker letar sig in i era mardrömmar. Ni förlorade flera kamrater på Soh-Tent, framför allt blev ni av med er mycket begåvade psyker (av kejsardömet tillåtna psyker- människor med psykiska krafter- telepati, telekenisi etc). Josias har nu, trots sin opålitliga kontroll av sina egna psykerkrafter fått ta hennes plats, och fylla skorna som den som skyddar gruppen från sinnenas attacker och hemsökelser som riktar sig in i själen.



Ni räddades i sista stund, på Soh-tent av er mästare Inkvisitor Lukos och fick sedan en rejäl utskällning på skeppet som tog er därifrån. Lukos berättade att han var rejält missnöjd med er och hade varit så från första stund. Han degraderade sedan Joshua och gjorde Manu Raker (Håkan) till ledare.



Lukos har ordnat så att ni under täckmantel ska få bo hos en av adelsfamiljerna, som råkar vara den familj där Joshua (Simons rp) är son till adelsfamiljens överhuvud...
Ni ska skapa två slp som ni lämnade bakom er på planeten. SLP som är av central betydelse för er karaktär, någon ni hatar, älskar, som hatar er, någon som är er mamma, bror, etc. Dessa personer kommer att bygga stommen av kampanjen och ni får gärna bygga en eller flera nycklar kring dem..

Sammanhållningen i gruppen är viktig.. Det kommer bli mer traditionellt gruppspelande än vanligt Solar System.. Därför är det bra om vi pratar om era rollpersoners inbördes "hack-ordning" och man kan även väva nycklar kring detta.

 

[Nässe]

Mardröm på Soh-tent

Ni gled in over den dimtäckta och träskplaneten Soh-tent en natt för två månader sedan. Den by som ni skulle undersöka på spår efter kättarkulter visade sig vara utplånad, och de överlevande som ni fann i svavelstanken var vansinniga och halvt ihjälsvultna, täckta av bölder och svarta i huden av insekter som levde innanför skinnet och åt deras kött. Ljussken i mörkret lockade er ut i små båtar till öar där det tidigare funnits jakttorn för de lyxturister som tagit sig till planeten för att med en rejäl jaktbössa stå öga mot öga mot vattnets bestar. Nu fanns det ingenting kvar. Överallt syntes lik av varelser, stora fiskar, halvätna kroppar av märkliga djur och ormar som ruttnade och bubblade.

Ut ur dimman kom hon, för hennes form var kvinnlig. Det såg ni dock inte först, ni hörde hennes namn i era sinnen, som en flickas läspande fniss, Morgothia, Morgothia, och sedan uppenbarade hon sig framför er, ett moln av gyllene och svarta skalbaggar och en dimma som välde in över och ner i era strupar med mörk tjärstank som fick er att hosta och kräkas blod. Skrattande som en galen clown gled hon fram ur mörkret, en flicka sittande i skräddarställning i luften, en smal liten tioåring med ett sjukt leende och väldiga ögon där maskar krälade in och ut. Morgotiha, hördes åter i era huvuden, med era mammors, och systrars och flickvänners röst och mörkret sänkte sig över er. Mer minns ni inte förrän ni rusade genom träsket med vatten upp till midjan och sköt bakom mot den enorma storm av inskekter som vällde mot er, och hon i dess mitt. Demonen. Morgothia. Till slut omsvärmades på alla håll, och insekter kröp in i era kroppar. Trots era anrop till Givrillius dök ingen förstärkning upp. Er psyker dog och flera andra som slukades av insektsmolnet, till flickans glada skratt. Till slut tornade hon upp sig framför er och sänkte sig ner framför er. En kall liten blek flickhand sänktes ner mot Josias Revu och lades på hans panna. I samma ögonblick frös vattnet omkring honom och insekter stelnade i luften av frost, Josias föll avsvimmad ner, och i det ögonblicket strömmade undsättning fram genom djungelträsket. Inkvisitor Lukos Givrillion och ett tiotal Grey Knights, space marines, väldiga halvmänskliga krigare i enorma rustningar omringade ni demonen, och medan ni flydde mot skeppet hörde ni er inkvisitor bekämpa den nedkämpa er motståndare.

Ni har alla mardrömmar. Om Soh-tent. Om varandra. Om andra fasor ni stött på, bekämpat eller tvingas fly från.

Då ni ska beskriva era karaktärer för varandra vill jag ha en yttre beskrivning, men även en mardröm. Er mardröm.

 

[Nässe]

Inkvisitor Lukos Givrillion

Den man som ni en gång såg som Kejsarens like, rättvisans och sanningens herre har genom åren visat sig vara lika skoningslös mot er som mot kättare och demoner. Lukos visar inga svagheter eller lojaliteter och är, för en inkvisitor anmärkningsvärt hemlighetsfull mot sina egna. Han litar inte på er. I hans ögon blänker era svagheter så fort ni möter hans blick. Han ser er. Han ser vilka ni egentligen är. Svaga, fulla av tvivel, kärl att fyllas av korruption och mörker. Ändå låter han er delta i kampen, han ger er detta som en ynnest, en gåva från överheten, den mäktiga, den allvetande.

Lukos Givrillion har kanske också förändrats? Har han alltid varit såhär? Kanske inte… Ni vågar inte diskutera detta, inte om han kan höra det, ni vet inte hur han skulle rreager. En gång i tiden, då han plockade er från planeten Eratora var han annorlunda, så är det nog, ja så måste det vara. Han var mer mänsklig. Han var öppen, han lyssnade på er. Inte som nu. Kanske är det på grund av den hudsjukdom som äter honom sedan flera år tillbaka som tvingat honom att byta delar av kroppen mot plastinplantat, på ytan lik mänsklig vävnad, men ändå i avsaknad av allt som är mänskligt. Och visst var hans ögon blå av ära och sanning när ni första gången tittade upp på hans väldiga gestalt (över två meter med väldiga axlar och överarmar!). Inte svart ögon som nu, svarta helt och hållet, och omgärdade av tunna små spruckna blodkärl likt spindelnät. Nä, så var han inte. Ändå liknar han sig själv. Samma bleka hud och långa klädnader i svart och grått, färglös, ja, så är han, gråsvart, vit och onyanserad. Skoningslös. På den tiden svingade han oftast sin väldiga klinga. Nu använder han gevär, eller pistol, eller håller sig i bakgrunden, låter sina lojala kämpar två akolyter som inte är med i er grupp föra våldets talan. Själv kliver han bara in då allt annat hopp är ute. Och då Lukos Givrillion kliver in lämnar ingen annan ringen levande, kastade handdukar eller ej. Han är metodisk i sitt mördande liksom i sitt undersökande, men håller sig alltid gömd och samarbetar aldrig med någon annan, förutom undantagen, som på Soh-Tent då han arbetade med Grå Riddarna, space marines.

Lukos Givrillion har ett väldigt kontaktnät som han håller er borta från, ni är inte värdiga än. Själv har han en mindre grupp av akolyter som står honom närmare. Bland annat en Orörbar, en människa med den hiskeliga förmågan att stötta bort alla andra, att utstråla obehag- men också att stänga av alla psykiska krafter i omgivningen- kanske hade ni vetat mer om Lukos annar, om inte hon varit där- hans älskarinna, den Orörbara Amelia.

Lukos är en del av Ordo Hereticus men har sedan länge klivit bort från alla officiella Inkvisitorsregler och normer. Han gör som han själv vill. Han går dit sanningen kallar.

Lukos har i många år kartlagt kulter som sysslat med både demoner och Xenos, han tror inte på den uppdelning som råder. Allt kätterskt ska brännas.

Lukos själv har länge jagat den krets av kultisthäxor som kallas Laksemierna- ett brödra och systerskap av häxor som alla svurit att rämna imperiet med marken. De färdas över hela kejsardömet och hjälper kulter som växer upp i kaos tecken men tar även kontakt med Xenos. Bland inkvistorer är det allmänt känt att Laksemierna inte har en egen agenda, de ställer sitt kunnande till förfogande, till synes slumpvis, till olika kulter. Lukos delar inte denna tro. Han är djupt övertygad om att Laksemierna har ett eget mycket tydligt mål, och att alla deras handlingar är del av en väldig konspiration som har ett enda syfte- att krossa Imperiet. Lukos har länge jagat efter ett ting eller ett namn (varken ni eller han vet inte vad det är) genom hela galaxen, som kallas Aschtad-pentagrammet.



Häxan Judah Ezar har länge varit Lukos dödsfiende och de har cirklat runt varandra över hela världar, det är därför något förvånande att ni får uppdraget att bekämpa honom. Lukos har svurit att själv bränna denna häxa, ända sedan Judah slaktade Lukos egen läromästare för femtiotre år sedan (ett inristat streck på Lukos sabelhandtag för varje år…).

 

[Nässe]

Häxan Judah Ezar

Judah är känd inom Inkvisitorkretsar som en nyckelperson i nätverket Laksemierna, en grupp häxor och psykers som med specialträning och xenosteknik hjälper kättare över hela galaxen. Troligtvis arbetar de enligt en hemlig plan för att krossa imperiet… Laksemierna talar med varandra med ett förbjudet Xenosspråk Demiurgia som sägs få öronen att blöda på icke-kättare som hör deras stavelser, och få tungor att blöda på de som försöker uttala det utan att bemästra språket.

Judah Ezar är en hundratjugotreårig man som ser ut att vara i trettioårsåldern, och som med sin kalla blick döljer en mäktig psykerhjärna, ett strategiskt geni, en ondskans kämpe.

Judah föddes på planeten Hudar där han i sin ungdom ledde ett hemligt kättersk uppror som i hemlighet bytte ut planetens adminstration mot sina egna och skapade vad han själv kallade för ett paradis för planetens invånare och sin familj. Planeten Hudars invånare skulle levt i detta paradis för evigt om inte Inkvisitor Lukos tillsammans med sin metor anlände till planeten och brände den. Sedan dess har Lukos och Judah varit dödsfiender.

På något sätt knöts Judah till Laksemierna och blev snabbt en frontfigur. Han slog till hårt mot Lukos och mentorn genom att låtsas bli tillfångatagen. Vid fångatagandet knäckte Lukos Judahs struphuvud vilket resulterat i en hes och harklande stämma.

Under förhöret med Judah öppnades en inplanterad fälla i Judahs sinne som med en psykisk smärtvåg dödade alla på skeppet där de befanns sig, inklusive Lukos mentor. Den enda som klarade sig var Lukos själv, tack vare sin närhet till den Orörbara Amelia. Sedan dess har Lukos jagat Judah.

Judah är en kylig man som dock kan se humor i det mesta och skrattar sitt hesa skratt åt sina onda planer. Han pratar om det paradis som ska återuppstå då Kejsarens onda imperium krossats och mänskligheten frigörs.

Judah har en tatuering i svanken som visat sig vara Demiurgiska runor som föreställer siffran sex. Judah använder sig av de vapen som han har till hands, men har ofta en stor grupp hjärntvättade hantlangare med sig, och han har en förmåga att knyta till sig lokala kulter och göra sig till ledare för dem. Allt i jakten på Aschtad-pentagrammet. Det är känt att Judah har en hel del gömda vapen av Xenossort inopererade på sin kropp och i sitt sinne. Han sägs vara beroende av ett flertal droger, både fysiska och psykiska och har en förkärlek för illussioner och att skapa hopp i människor och sedan knäcka detta. Rykten har funnits om att Judah själv varit i kontakt med demoner, men inget av detta är känt.

 

[Nässe]

Eratora

Inte förrän ni lämnade er hemplanet Eratora insåg ni vilken bjässe till planet det var, större än någon som ni någonsin träffat på. Trots detta är själva levnadsutrymme på planeten mindre än på de flesta andra. Största delen av ytan är täckt av vatten och undervattensstormar (troligtvis skapade av gravitation från Eratoras sju månar) hindrar byggande på havsbotten. Istället lever allt mänskligt liv på den enda kontinenten som finns. Norra delarna av kontinenten sträcker sig strax över ekvatorn och de södra delarna är ständigt frusna.

Norra delarna av planeten kallas Öknen, och är i sanning en öken. Trots hundratals år av försök att få liv att växa och leva här har man inte lyckats och många tror att detta beror på att Kejsarens goda andar vistas i öknen. Bevisen på detta är de till synes bottenlösa hål som då och då dyker upp i Öknen, där den som vågar kika ner kan se ett brinnande ljus långt ner i mörkret. Många är de präster och visa män och kvinnor som vandrat nakna upp i Öknen och kommit åter med kejsarens heliga glans i blicken, tuggandes fradga och skrikandes heliga ord.

Planetens primära inkomst har i hundratals år varit dess guldgruvor som ligger som svampar överallt där bergskedjorna breder ut sig.

Flera stora städer finns på planeten. New Panther är huvudstaden och den plats där vårt spel primärt kommer att utspela sig. Tänk er staden som New York hundra år in i framtiden. Husen är höga och gatnätet vältrafikerat men det är ändå en stad, en västerländsk gigantisk stad. Det finns bostadsområden, affärsområden, industrier etc. New Panther är annars känd som parkernas stad, och var hela solsystemet ädelsten på den tiden då Eratora härskade över alla sina grannar som den stora ekonomiska jätten. Det var innan Raaban-viruset infekterade datanät och teknologi och kastade Eratora ner i fördärvet och hindrade all export och import.

Före viruset var New Panther känd som parkernas stad. Det anses som lyx att omge sig med grönska och New Panthers invånare, arbetare som adel var verkligen nedlusade med lyx. Överallt syntes enorma grönområden. De största var kanske Arbetarnas park- Vilan samt Slottsparken. Slottsparken var den park som omgav Vita slottet- ett av få enorma byggnader i staden. Slottet var herresäte för adelssläkten Pyrrhus- den mäktigaste av adelssläkter. I Slottsparken umgicks det fina folket i staden.

De andra två adelshusen är Polydekus och Yvain. Adeln på Eratora levde ett stillsamt döende liv innan Raaban-viruset och hade fått se sin makt tas över av köpmännen. Då Raaban-viruset slog till flydde köpmännen hals över huvud och adelshusen har nu åter stigit till makten. Inom adeln härskar ideal som bygger på sexuell avhållsamhet (Förbjudet med samlag innan äktenskap!!), korrekthet, tillbakadragenhet, minimalism och stillsam heder. Tjänare behandlas väl men ska hålla sig tysta och i bakgrunden och klä sig i grått. Adel klär sig i vitt. Skratt sker enbart som en social markering om pinsamhet. Renhet och äkthet är viktiga förord. Dueller sker om hederssaker och berusning är ett socialt självmord i adelskretsar.

Dueller har för övrigt spridit sig till andra klassgrupper och även bland arbetare kan konflikter lösas genom svärd eller påk. Folkmassan har också en förkärlek för skådespel i form av gladiatorspel, och adelshuset Polydekus äger en enorm arena mitt inne i staden, dit väldiga bestar från hela Eratora hämtas, för att slaktas i arenan. För det kanske ska sägas att djurlivet på Eratora ofta är bestialiskt och förhistoriskt. Något i luften gör djurlivet ofta fientligt och gigantiskt. Före viruset hämtades många bestar från Eratora till gladiatorspel på andra planeter….

De tre adelshusen lever sedan hundratals år i total konkurrens och fiendeskap, under vänskapliga förtecken, dvs man skjuter inte huvudet av varandra men jävla i affärer…

Arbetarklassen är gigantisk, mängder av människor har behövts i gruvindustrin och stora delar av städerna består av arbetarklassens bostadsområden. Före Raaban-viruset var arbetarrörelser och liknande i stort sett okänt men idag finns det stora aggressiva grupperingar inom arbetarklassen.

Tidigare rådde stora friheter i New Panther men för omkring fem år sedan ledde virusets nedbrytningar till enorma gängkrig. Till slut lyckades polisen, Gardet, få kontroll över de flesta stadsdelar och man har sedan dess totalt vapenförbud på offentliga platser. Vissa stadsdelar är dock fortfarande i händerna på gängen.

Eratora var tidigare en välfungerande ekonomi, nu kan mycket få skepp ta sig till och från planeten och det har lett till en enorm svarthandel, med marknader och byteshandel mitt inne i städerna. Det som inte kan produceras på planeten är oerhört svårt att få tag på. Droger har blivit enormt vanligt, folk gör att för att glömma den misär de lever i. Byggnader har inte kunnat repareras sedan inbördes- och gängkrigen och många människor lever i missär på gatorna, och vissa säljs som slavar- något som var förbjudet och fullständigt okänt då ni lämnade planeten.

Viktiga platser är det fortliknande gigantiska polishuset samt prästernas väldiga katedral som sträcker sig långt upp bland molnen.

Raaban-viruset har slagit ut alla datasystem och få saker finns lagrade om människor och annat, vilket leder till att all administration nu sker med papperskopier, vilket gjort hela New Panther till en enorm administrationskoloss som rör sig saktare än sten, och som sällan kan svara på de frågor som ställs.

Vissa delar av New Panther trafikeras fortfarande av tunnelbanesystemet, men annars får man köra svävarbilar längst med de snirklande gränderna och vägarna.

Stadens belysning fungerar sällan bra, nätterna är långa och havsstormarna piskar ständigt upp nya svart moln som kastar sitt spikliknande regn ner över uteliggarna på New Panthers gator. Illegala klubbar är vanliga, och dess neonljus blinkar överallt. Gardets brunklädda konstaplar kan lätt köpas för pengar, och för den som inte har nog för att muta kan alltid fly till de gangsterstyrda stadsdelarna eller ner i det enorma kloaknätet där flera fraktioner byggt ett nytt hem, baserat på smuts och slaveri och stölder från ovansidan.

Välkomna till Eratora!

 

[Nässe]

Rollpersonerna

Gruppen av akolyter består än så länge av tre män som alla kämpat och slagits Lukos Givrillion i kampen mot kättare, xenos och demoniska krafter.

Dallas Winston
Dallas är uppvuxen bland New Panthers fattigare kvarter. På grund av sin storebror Darrel blev han inblandad i en inbrottsliga (Mid-district Misfits), och därefter tagen av polisen. Ur deras vård hämtades han av Lukos Givrillion för att tjäna inkvisitionen runt om i galaxen under 10 år. Dessa år har förändrat honom, men upplevelserna på Soh-Tent är ett trauma som fortfarande blöder. Kvar på Eratora lämnade han sin bror, men också sin flickvän tillika första stora kärlek Pauline - de har även ett barn tillsammans som Dallas aldrig har mött. Dallas är en sökare, fortfarande på jakt efter trygghet i livet; men hittar han denna i inkvisitionens kalla famn, eller hos en förlorad kärlek?


Dallas har hittills främst använt sina färdigheter som inbrottstjuv för att tjäna Givrillion- men det är ändå oklart för övriga gruppen av Akolyter vilka kvaliteter Inkvisitorn egentligen såg eller tyckte sig se då han värvade Dallas. Dallas själv spottar på sin egen svaghet och brinner av en övertygelse att Aldrig tvivla igen.

Joshua Pyrrhus Aristide
Joshua är andra sonen till den mäktiga Lady Valeria Pyrrhus. Han lämnade familjen tidigt för att utbilda sig till kejserlig kommissar och värvades därifrån av Inkvisitor Lukos Givrillion för att föra befäl över en grupp av akolyter. Befälsskapen togs dock ifrån honom efter det fatala misslyckandet på Soh-tent. Joshua är nu en trasig själ som försöker mot alla odds att komma tillbaka till en karriär i Inkvisitionen och göra rätt för sig gentemot sin familj. Han är dock fylld av rädsla och tenderar att göra bort sig mer ju mer han anstränger sig för att visa fram sig som en kompetent och lovande akolyt.


Joshua Aristide är lång och bredaxlad, med den platinablonda manen dragen bak från huvudet. Han är ung men hans upplevelser har åldrat honom i förtid och ögonen är rödsprängda och handen darrig. Han går klädd i svart lång skinnrock och officersstövlar, med sin trygga bolt pistol säkert hölstrad under vänster armhåla. På Eratora är kostymen adelsmässigt vit under officersrocken.

Förutom sin mor lämnade Joshua sin bror Euhippos på Eratora, framtida arvtagare till den mäktiga adelsfamiljen.

Josias Revu
Josias växte upp på Eratora med enbart sin mor som förälder. Som nördig lättstyrd och mobbad ung pojke rekryterades Josias till gänget Vera, av dess ledare Mikael. Josias fick sin gängsymbol, ett V tatuerat på handen och fick snabbt rollen som gängets hackkyckling. Ännu roligare blev det då Josias förälskade sig i Mikaels flickvän Pauline. Mikael tog varje chans för att utnyttja Joasias känslor för att förödmjuka och utnyttja honom. Det hela kulminerade i att Josias skickades att mörda en medlem av ett rivaliserande gäng. Ställd inför den enorma gangster som Josias misslyckats med att smyga sig på exploderade Josaias inre och han ”vaknade” i sitt inre med krafter att styra människor och ting med sin blotta tanke. Det första han gjorde var att uttala ordet ”Brinn”, för att sedan fly i panik över vad hans okontrollerade krafter åstadkommit. Joasias plockades senare upp av Givrillion och blev en av gruppens psykers- den enda nu levande efter katastrofen som inträffade på planeten Soh-tent.

Mötet med demonen Morgothia på Soh-tent förändrade kanske Josias mer än någon annan eftersom demonen lämnade något inuti honom- en växande tumör av kraft och förrutnelse- och ett sug efter att se vad som döljer sig bortom vardagens grå hinna.

 

[Nässe]

Inledande spel

Våra hjältar lämnade sin läromästare Inkvisitor Lukos Givrillion med en entydig och till synes vansinnig order: åk tillbaka till Eratora och fängsla den fruktade fienden Judah Ezar- häxa inom det Laksemiska nätverket och mördare av tusentals och förvridare av hundratusentals.

Sällskapet akolyter färdades i flera veckor med ett skepp styrt av en drogberoende skeppare vid namn Maximillian som var synbart överlycklig över sin chans att leverera gods till Eratora, planeten som legat i karantän i snart tio år på grund av det elektroniska Raaban-viruset. Då fartyget närmade sig planeten och dockade på tullstationen vid en av månarna blev det tydligt att Givrillion tvingats spänna alla sina muskler för att få skeppet att passera. Enbart ett fåtal skepp tillåts varje år att lämna eller ankomma till Eratora och varje detalj på skeppet granskades noga och journalfördes.

Till slut seglade gruppen av akolyter ner genom atmosfären i ett arméskepp och lämnade Maximillian i väntan runt planeten. Akolyterna satt tysta mitt emot varandra, fortfarande osäkra inför vad som väntade dem, och sårade av de upplevelser som den senaste tiden tvingat dem genom.

Akolyterna anlände till en militärbas utanför staden New Panther och lämnade sin ledare där för att klargöra formalia. De tre andra akolyterna åkte med svävare in till Staden som välkomnade dem hem men en röd morgonsol som vräkte sig upp ur oceanen på andra sidan staden. Vid infärden mot centrum syntes tydligt hur åren som gått brutit ner de kvarter, familjer och människoliv som tidigare levt i rikedom i en fungerande stat med mat och husrum för alla. Ruinhus med tiggare, söndriga hål i gatunätet och mörka svarta byggnader som saknat ström sedan länge men som fortfarande kryllade av människoliv.

Svävaren tog sällskapet förbi den mäktiga Haza-El katedralen- Ministoriets största skapelse på många solsytems håll, Nikoleta-arenan, Slottet (som tidigare tillhört Pyrrhus men nu tydligen gått över i Polydekus ägo), fabrikskvarteren som nu låg öde, stadens väldiga parker och Soonada den enorma marknaden. Skeppet anlände till slut till en av de två skyskraporna, Twin towers, där Pyrrhus nu ägde övre delen av den ena. Akolyterna for upp till byggnadens topp, hissdörrarna öppnade sig och de klev in i adelshuset Pyrrhus mottagningshall.

Akolytsällskapet kom under täckmantel- som utredare för militärens topphemliga forskningscenter med syftet att äntligen bryta Raaban-virusets förbannelse.

Pyrrhus innersta sken av den vita rena adelsfärgen, vita liljor i vaser och vita draperier och statyer. Längst med väggarna stod tjänare i grått och i rummets mitt omgärdades Lady valeria Pyrrhus av ett tiotal ädlingar i vitt. Valeria välkomnade sin son Joshua hem. Han såg också att en märklig neonblå tatuering tycktes röra sig över huden på Valeria.

Valeria bjöd in de tre och erbjöd dem logi och tillgång till adelshusets laboratorium. Hon försökte även få dem att dela sina framtida reslutat med adelshusets forskare men det motsatte sig Josias, officiellt sällskapets Xenos-expert. Valeria berättade bland annat att inkvisitors-kontoret sedan flera år legat öde efter att en av akolyterna, en kvinna vid namn Lavinia Bosmat förrått gruppen och troligtvis dödat dem. Hon är sedan många år en av de mest eftersökta brottslingarna i staden- men ännu har hon inte infångats.

En av tjänarna fångade Dallas uppmärksamhet. Det visade sig vara Sivion, också känd som Two-face och en av Darrens närmaste män för Misfits. Dallas lyckades få en pratstund med Sivion och bjöds då in till en fest med gamla gänget samma kväll. Dallas frågade även efter Pauline och fick efter flera undvikande svar beskedet att Darrel kanske vet något.

Sällskapet avbröts av ännu en gäst- representanter för adelshuset Polydekus. In genom hissdörrarna klev självaste Sanibar, ledare för Polydekus och nu en krympling med käpp. Bredvid sig hade han sin rådgivare Nicodemus Asa- en man med vitt hår och en rispig hes röst. Akolyterna kände genast igen honom som Judah Ezar. Sällskapet från Polydekus bar- mot all adelsetikett färger av alla slag i sin klädsel och två tjänare dristade sig till att hångal mot en vägg. Nicodemus/ Judah vandrade in i salen som han ägde den och slog sig ner i en av de vita sofforna, jämte akolyterna själva. Med sig hade han även en väldig man klädd i pälsar med någon slags ögonmask- Simeon Longius, troligtvis en gammal storviltsjägare på planeten.

 

[Nässe]

Inför spelpass 1.

Teveskärmen flimrar oroväckande och blir svart. Det knastrar i högtalarna och en våg av sprakande ljussken far över bilden. Så tänds bildröret igen och en man med en väldig mikrofon och kragen uppfälld på sin beiga trenchcoat stirrar in i kameran. I bakgrunden syns fallfärdiga höghus, bilar som lämnats på gatan, plundrats och sedan täckts av graffiti. Vid ett hopsnickrat plåtskjul hänger det tvätt i ett snöre och en hukande kvinna står med ett plåtkärl i händerna och stirrar på mannen framför kameran.

Mannens läppar är spända och smal och ögonen kniper ihop för en sekund innan han andas in, kramar mikrofonen och öppnar munnen.

”Mitt namn är Voltaire Benton och jag är på plats för Panther Sky på en gata strax bakom Soonada-marknaden i New Panthers mest bortglömda stadsdel Baladaikos- hemvist åt stadens mest kriminella och farliga element. Någon gång under natten till idag skedde ytterligare ett i raden av den senaste tidens bestialiska mord - här alldeles bakom mig.”

Mannen vänder sig till hälften om och visar med handen. Kameran följer hans blick och zoomar in på ett tjugotal brunklädda gardister som står innanför en avspärrning på trottoaren. Utanför avspärrningen står ett femtiotal män och kvinnor i trasiga kläder. Ingen av dem tycks våga närma sig avspärrningen eller ens titta åt det hållet. På husfasaden bakom poliserna syns blodstänk minst fem meter upp på väggen.

”Allting tyder på att nattens händelser är kopplade till de så kallade Acacia-morden och Gardet står återigen svarslösa. Inatt slaktades tre män brutalt, styckades och berövades sina inre organ. Det finns ännu inga spår efter mördaren. Det enda som finns är skotthål då männen avlossat sina pistoler och en rutten stank av död och inälvor som för tillfället döljer lukten av sopor, smuts och mänsklig degenerering. Mitt namn är Voltaire Benton och Panther Sky tar, som alltid, er tittare till händelsernas centrum.”

Mannen vänder sig om och kameran följer honom då han korsar gatan, passerar en polisbil med snurrande röda ljus på taket och fram till de plastbanden som inringar mordplatsen. Kameran letar sig förbi mannen och trycker sig in över trottoaren och filmar mellan ryggarna på två brunklädda gardister. Trottoaren täcks av blod och rester efter mänskliga organ. Blodspåren går längst med trottoaren, som om någon av kropparna släpats flera meter. En av gardisterna vänder sig om och stirrar in i kameran med trötta blodspränga ögon.

”Stick.”

Kameran snurrar runt och zoomar återigen in på mannen som nu står bredvid en mörkhårig kortväxt kvinna klädd i korrekta svarta kläder. I nederkanten av kamerabilden syns att mannen håller lätt om hennes armbåge som om han ska försäkra sig om att hon inte smiter iväg. Mannen stirrar åter in i kameran.

”Vi står här med Dorotea Nyx, Senatorsrepresentant för Kollektivet som har sitt högkvarter några hundra meter bort på gatan.

Mannen vänder sig mot kvinnan.

”Dorotea, uppgifter från Gardet tyder alltså på att de tre männen som omkom här inatt var medarbetare till dig och högt uppsatta medlemmar av Kollektivets organisation. Hur ställer du dig till det faktum att Acaciamördaren jagar och slaktar medlemmar av arbetarnas organisation?”

Mannen riktar mikrofonen mot kvinnans ansikte, något för nära hennes mun. Hon ryggar tillbaka och börjar sedan prata med ett ansiktsuttryck fyllt av förakt.

”Det som hände inatt är djupt tragiskt och har drabbat oss alla med stor sorg och vemod. Det finns dock ingenting som tyder på att de så kallade Acaciamorden skulle vara riktade mot någon särskild, och absolut inte mot Kollektivets representanter. Vad jag vet så finns det inte heller något som säger att morden som skett de senaste månaderna är sammankopplade eller har utförts av samma mördare. Det vi ser här på den här gatan, och på övriga gator runt omkring Soonada-marknaden är inget annat än ett utslag av den fattigdom och det förtryck som folket lever under. De uppgörelser som sker mellan kriminella gäng, och gängens växande styrka kan enbart förklaras med en enda sak- förtryck. Det finns tillräckligt med resurser i New Panther, trots karantänen, att alla medborgare skulle kunna leva gott. Istället skor sig adelshusen på fattigdom och tvingar goda medborgare in i kriminalitet och desperata handlingar.”

Mannen talar igen.

”Det är väl trots allt så att flera av mördarens offer varit viktiga medlemmar för Kollektivets arbete?”

Kvinnan tittar bort, som om hon för ett ögonblick tänker gå iväg, och lutar sig sedan framåt mot mannen så att hennes läppar slår i mikrofonen och hennes röst ackompanjeras av ett svagt elektroniskt brus.

”De så kallade Acacia-morden är djupt tragiska och drabbar stadens fattiga. Kollektivets medlemmar rör sig dag och natt på de gator som Senaten och stadens adel och gardet valt att glömma bort. Det vi ser är priset som vissa måste betala för andras girighet.”

Mannen ger ifrån sig ett ljud, som en fnissning eller en utandning.

”Du kan väl ändå inte säga att Acaciamorden kan likställas vid det förfall som människor här ägnar sig åt? Trots allt är det ju så att flera människor sett samma sak, skuggor som rört sig i närheten av brottsplatsen strax innan morden, fågellika höga skrik och lukten som alla beskriver på samma sätt, en frän doft som från acaciablomman. Flera medborgare har dessutom känt doften inuti sina egna hem, sett sönderbrutna dörrar och fönster och märkliga tecken som ristats in i själva stenväggarna av någon slags vasst metalliskt verktyg. Inget av offren har heller rånats och flera av offrens anhöriga har berättat att offren i dagar innan morden skett hört viskande ljud, som vässande ljusa skrän och känt sig förfölja utan att kunna få syn på sina förföljare trots kameror och alarm.”

Kvinnan stönar.

”Precis sån skit som er skitkanal använder för att förleda och skrämma folket. Vi behöver inte fler myter här nere i den riktiga staden. Åk tillbaka till tevesoffan så hör vi som bor här nere av oss när det blir dags att vända det här samhället upp och ner.”

Kvinnan vänder sig hastigt om, så att hennes hår far upp i luften och landar över hennes axlar. Hon går med bestämda steg bort längst trottoaren, och hälsar med en nickning på kvinnan med plåtkärlet. Mannen vänder sig mot kameran.

”Kommer vi någonsin få svar på vem eller vilka som utsett sig själva till syndernas bestraffare? Följ Panther Sky för senaste nytt! Nu tillbaka till Georg i tevesoffan som ska visa oss en splitterny nödgenerator helt utan elektroniska komponenter. Mitt namn är Voltaire Benton och du tittar på Panther Sky.”

Mannen blinkar med ena ögat, höjer handen som en pistol med pekfingret utfällt och med en knyck på axeln avlossar han ett skott in i kameran.

Teveskärmen blir svart. Från högtalarna hörs ett raspigt skrik och ett väsande. Skärmen uppfylls plötsligt av ett grönt pulserande som övergår i röda cirklar som tycks vibrera. Skärmen blir svart igen och ljudet dör ut.

 

[Nässe]

Akolyternas ledare

Don Antimedes Galla

Don Galla släkt i rakt nedstigande led från den store syldaviska frihetskämpen Horatius Galla. Antimedes slogs i frihetskriget mot Turkmenerna och gjorde sig ett namn som en iskall taktiker, en grym krigare och framförallt en överste som njöt av att bada i sina fienders blod. Flera av de massgravar och läger som senare upptäckts i området runt Brnitza bär spår av Gallas piska. I strid syntes Antimedes med sin älskade schäfer Vanja i koppel och i sällskap med sin vapenbroder Orion Nodes. I de allra mest blodiga striderna kunde Don Gallas synas mitt på slagfältet spelandes sin fiol- musik som kunde få den mest garvade soldat att gråta eller slåss till döden för den Syldaviska nationalismen.

Efter kriget pensionerade sig Don Gallas, men tvingades lämna Syldavien efter att hans kärleksaffär med Orion blivit känd- en typ av sexuell förbindelse förbjuden och bespottad av såväl Syldavien, Kejsarkulten och Inkvisitionen.

Gallas slog sig ner i en villa i New Panther tillsammans med sin fru Nodja och de två sönerna Anklides och Entropus. Här rekryterades Galla av inkvisitor Lukos Givrillion som tog honom med sig då han lämnade Eratora. Kvar i villan lämnade Galla sina två söner inlåsta i källaren, för någon av de otaliga regelbrott fadern ständigt upptäckte eller uppfann. Strax innan avfärd från planeten rymde schäfern Vanja och lämnades åt sitt öde.


Gallas gjordes till ledare för det andra av de två akolyt-grupper Lukos omgav sig med, förutom sina närmaste medhjälpare. På planeten Soh-Tent förintades hela Gallas grupp på grund av Joshua Pyrrhus enfaldiga ledarskap och Lukos Givrillion utnämnde Don Gallas till ledare för de resterande akolyterna.
Nu har tio år gått, och Gallas kantiga skärpa har slipats till runda, dekadenta former. Han är kraftigt överviktig, uniformen sitter illa och av det snaggade håret återstår bara oljiga testar. De isblå ögonen är vattniga, och känns mer som förlorade öar i ett dallrande hav av blekt och degenererat kött. Hans hjässa är prydd av ett fuktigt och varigt ärr efter en skottskada som sånär berövade honom livet. Han går från självspäkelse och fasta, till fet mat, droger och misstukt, och hans tidigare lustar och svagheter har blivit en återkommande gäst. Råheten och den själsliga kylan finns där dock, en oförutsägbarhet som kan upplevas mycket obehaglig. Men skönheten och kraftfullheten i hans forna uppenbarelse är ersatt av något sjukligt och slappt. Hans flin är vekt och lismande, hans ilska fruktansvärd. Med jämna mellanrum återfaller han i alkohol- och droganvändning, för att sedan ångra, slå sig med kätting och fasta.

 

[Nässe]

Spelpass 1. Del 1.

Hjältarna har offrat tio år av sina liv för Inkvisitionen. Nu har de tvingats tillbaka hem till det liv som de en gång övergav- vänner, älskade, trygghet och en existens bortom hat, död och misstänksamhet. Kommer hjältarna att vakna upp och inse vad de försakat och se meningslösheten i den eviga jakten mellan planeterna, eller kommer de att stirra stint in i sina forna vänner ögon, trycka pistolen mot deras kätterska pannor och med en lätt fingerrörelse kleta upp deras förpestade hjärnor över väggen?

Det är en tidig vårmorgon i New Panther. Staden förbereder sig på den veckolånga högtiden Förmörkelsen som avslutas med ett dygn då de sju månarna fullständigt täcker solen. Sprit destilleras i de fallfärdiga husen, gömmor av färgglada tabletter plockas fram, från fönstren hängs flaggor och tygstycken, överallt målas tegelväggarna med bilder av fest och dansande människor. I varje hem, såväl hos adel och fattiga byggs masker och dräkter till de otaliga maskeraderna och paraderna som under sju dagar kommer att täcka New Panthers gator. Än är vi dock inte där- staden ligger fortfarande i väntan, som en spänd muskel redo att kasta sig ut i den fullständiga extasen.

De tre av akolyterna, Joshua, Josias och Dallas som först tog sig in tillstaden befinner sig i adelshuset Pyrrhus välkomsthall då en delegation från huset Polydekus stormar in. Polydekusfolket är klädda i färggranna kläder (ett stort hån mot huset pyrrhus!) och dristar sig dessutom till att kyssas offentligt. De leds av Nicodemus Asa, Judah Ezar, som greppar Joshuas mor Valeria Pyrrhus runt midjan och kysser henne. Han drar sedan med sig henne in i ett angränsade rum för att prata affärer. Under tiden bråkar Dallas och Josias med Judahs livvakt- den väldiga turkmenen Simeon Longius. Det stundande slagsmålet stoppas i sista stund av Joshua. Det tycks dock som om den pälsklädda storviltsjägaren Simeon inte alls köpt akolyternas täckmantel.

Dörren som Judah stängt bakom sig täcks av iskristaller, och akolyterna vet att inne i rummet använder Judah sina sjuka psykiska krafter. De ingriper dock inte. Strax kommer Judah och Valeria ut. Huset Pyrrhus och akolyterna bjuds på fest på Slottet nästa dag- om affärsöverenskommelsen följs. Polydekus lämnar byggnaden.

Joshua lyckas klämma ur sin mor att hon utsatts för häxans krafter. Hon berättar att Joshuas bror Euhippos blivit en profet- en Eldsburen, efter att ha vandrat norrut ut i öknen och tittat ner i ett eldshål. Han hade då fru och barn, men blev vansinnig och har nu förlorat båda två. Judah vill åt Euhippos- han måste följa med på festen och gå över till Polydekus. Judah påstår att Euhippos kan hjälpa dem häva Raaban-viruset. Euhippos har gömt sig och påstår sig vara jagad. Han vägrar gå med på Valerias förslag att gå in i Polydekus för att hjälpa dem häva Raaban-viruset.

Valeria berättar att adelshuset Pyrrhus snart går in konkurs, och därför har de också tvingats lämna över Slottet till Polydekus. På något sätt tjänar Polydekus stora pengar, trots planetens karantän- det ryktas att Polydekus har återupptagit gruvdriften igen. Pyrrhus måste förenas med Polydekus för att överleva finansiellt.

Valeria försöker få Joshua att ta över Euhippos roll som arvtagare till huset. Joshua vill att systern ska göra detta, vilket Valeria motsätter sig. Konflikten blir inte löst men Joshua lovar att försöka få med sig Euhippos till festen, och ska dessutom hjälpa Pyrrhus att bli av med Kollektivet- en arbetarorganisation som utmanar adeln. Dess ledare Dorotea Nyx försöker i Senaten förbjuda drogen Nalengus- Pyrrhus största inkomstkälla- och dessutom ett sätt att pacificera den väldiga massan av arbetslösa.

Don Galla söker genast upp den bar i New Panther där han skulle möta sin hemliga kontakt från inkvisitor Lukos Givrillion. Baren visar sig vara ett sjaskigt ställe med horor, en scen med en snuskig och en solglasögonprydd man som stöter på Galla. Galla häver i sig sprit och bestämmer träff med mannen i en gränd tio minuter senare.

Kontakten från Givrillion kommer in- en gängsnubbe med stora tatueringar och ett halsband med örnen- den kejserliga symbolen. Kontakten presenterar sig som Bysan och berättar att han kan kontakta Givrillion via en astropat. Han informerar Gallas om att inte lita på de andra akolyterna och att ett väl utfört uppdrag i framtiden kan innebära att stiga i graderna till Inkvisitor.

Gallas ska slå till mot adelshusen Pyrrhus och Polydekus och krossa deras ledare. Han ska söka upp och döda akolyten Lavinia Bosmat som gömmer sig på planeten efter att ha förrått och avrättat samtliga akolyter på planeten, inkluderat Inkvisitor Narcissa. Bysan säger även att Judah Ezar har kopplingar till Nikoleta-arenan. Bysan kommer att använda en av korgossarna i Haza-Elkatedralen som ”brevlåda” för Galla- en pojke som kallas Fridens Liljor.

Don Galla går ut i gränden för en kärleksstund med mannen med solglasögon som visar sig vara angivare- fem stycken gardister med dragna batonger dyker upp och slår Gallas sönder och samman.

Akolyterna har inkvarterat sig i en svit hos Pyrrhus då deras ledare Don Galla dyker upp med blåslaget ansikte. Han domderar och styr och ställer och pratar om vikten av rent leverne. Det beslutas att Dallas och Josias ska ta sig till Darrel och Misfits för att söka spår, och Joshua och Gallas ska ta sig till polisen för att leta efter spår som kan leda dem vidare. Joshua föreslår att de ska söka upp hans gamla kompis inom polisen- den beryktade kapten Hansel.

Dallas och Josias leds av Sivion mot Misfits nya högkvarter- i en gammal silo i det enorma övergivna fabriksområdet. Vägen dit går ner i delar av det övergivna tunnelbanesystemet. Med enbart en ficklampa som ljuskälla tar de tre sig ner i tunnlarna och vandrar in i mörkret. Sivion ber om Dallas hjälp. Det visar sig att Darrel vill döda Sivion eftersom Sivion festat med Misfits ärkefiender Vera-gänget och vaknat upp med en tatuering av den kejserliga örnen på ena skinkan. Darrel avskyr allt som står för kejsarkulten. I tunnlarna tycker sig sällskapet höra springande steg och skrän som från fåglar.

Sivion för dem fram till en väldig silo där ett fett rave-party pågår dygnet runt med pumpande musik. De tre stoppas utanför dörrarna av två biffiga misfits-killar. De har liksom vanställt sina kroppar med ärr och piercing- något som Misfits tydligen börjat med efter att Dallas lämnade gänget. De två biffarna vill släpa med sig Sivion, utan att släppa in Josias och Dallas och en av dem slår Dallas med ett knogjärn i ansiktet. Dallas slår tillbaka och de två står beredda att kasta sig över varandra, då Dallas presenterar sig som Darrels bror. Gängkillen kastar sig över honom och kramar honom och lyfter honom upp i luften- den förlorade brodern har återvänt hem. Gängkillen leder de tre in i lokalen. På ett väldigt dansgolv dansar hundratals S&M-klädda män och kvinnor i vild extas. En vithårig galen dj leder det hela från ett bås som hänger ut över golvet.

De leds upp på en stålbalkong i den gamla fabriken till ett kontor där Darrel väntar bakom ett enormt ekskrivbord. Han blir överlycklig över att se sin bror och bjuder på kokain och sprit. Då han får syn på Sivion beordrar han två män att hämta en vinkelsslip för att ta bort tatueringen. Josias försöker protestera men Dallas menar att Sivion ju vill tillbaka in i gänget igen.

Darrel vill att Dallas ska med i Misfits igen. Dallas försöker trycka honom på info om var Pauline finns. Darrel berättar att Pauline gifte sig med en adelsman och födde barnet. Mannen blev dock galen, misshandlade Pauline och gjorde så att barnet försvann. Den polisutredning som gjordes för att sätta dit adelsmannen lades ner efter mutor. Sedan dess har Pauline varit galen av hämnd. Hon kom till Darrel för hjälp med hämnd. Darrel och hans män sköt sönder knäskålarna på den polis som lett undersökningen men vägrade döda honom eller adelsmannen som var gift med Pauline. Pauline sökte sig då på annat håll för hjälp.

Darrel begär att Dallas ska visa sin lojalitet genom att hjälpa dem med ett inbrott hos Dorotea Nyx- Misfitsgänget har i uppdrag att tysta henne- hon ska nu få sin sista varning. Dallas lovar att göra det och tar emot hotbrevet.

På väg ut ser Josias i ljuset av ett stroboskop något som rör sig på dansgolvet- något som inte är mänskligt. Han rusar ner men hittar inte varelsen.

De två gängmedlemmarna ska precis slipa av tatueringen på Sivion då Dallas drar ut kontakten. De går efter Darrel men stoppas av Josias som med en psykerblick och ett ord, ”fall”, får en av gängmedlemmarna att ramla nerför balkongen och krossas mot dansgolvet. Josias, Dallas och Sivion springer därifrån.

 

[Nässe]

Re: Spelpass 1. Del 2.

Gallas och Joshua anländer till Gardets högkvarter där de får kontakt med en kriminalare (Tommy) som visar dem till Kapten Hansels rum. Rummet är täckt av enorma pappershögar, muggar med mögligt kaffe och på väggarna sitter otaliga kartor med streck, prickar och nålar. Kriminalaren berättar att Hansel ledde undersökningen kring Raaban-visruset tills den dag han plötsligt la av. Undersökningen har gått vidare sedan med hjälp av secret service men ingen har lyckats få spår på vad Hansel egentligen upptäckte. Dessutom verkar Secret service lagt ner det hela…

Hansels plötsliga avbrott kanske är kopplat till det faktum att två gangers sköt av honom knäskålarna i en gränd. Kriminalaren vet dock inte om detta hade med varandra att göra.

Joshua och Gallas går in i en konflikt för att få kriminalaren att ge dem papper- de slänger fram sina papper som utsända för armén, Joshua visar sitt kommisariebrev. De får reda på att papperna gärna lämnas ut men självklart måste Administrationen först gå igenom det hela, vilket kan ta ett par veckor och troligtvis kommer hela ansökan att försvinna i administrationens enorma arkivskåp. Till slut lyckas de, bland annat genom en muta, övertyga kriminalaren om att få papperna, och slänger ned enorma högar med maskinskriven text i papperspåsar och lämnar byggnaden. De får även adressen till Hansel.

På väg till Hansel plockar de upp den insekt som Gallas lämnade utanför barne då han blev nedslagen av gardisterna- en brun och guldig skalbagge som informatören Bysan satte på Gallas hud så att den skulle äta sig in i hans kropp. Gallas hann dock se den och krossa den och lägga den i ett glas.

Det fina bostadskvarter där Hansel bor har förvandlats till en slum sedan elektriciteten slagits ut- kvinnor tvättar i kar på gatan, barn leker i övergivna utbrända bilar och folk lagar sin mat på brinnande oljefat. Överallt höjs blickar då Joshua vandrar förbi i sina vita adelskläder.

Hansel bor på fjärde våningen i ett hus hemsökt av alkoholister och uteliggare. Efter några knackningar hörs hasande steg och Hansel öppnar med en käpp i sin hand. Han är förtvinad och sliten och det stinker Nalengusrök (som opium) i lägenheten. Han vinkar in dem och ber dem att vara tysta. Lägenheten täcks av smuts och enorma mängder läderinklädda böcker. På väggarna hänger sextanter, fiskskelett och flaskor med båtar. Hansel ber sällskapet sätta sig i den söndersuttna soffgruppen och sjunker själv ner framför sin vattenpipa och drar några bloss nalengus. Han bjuder på sprit men de stenhårda akolyterna tackar nej. Han säger att hans älskling sover och de får inte väcka henne.

Hansel påstår att han frivilligt lagt av med sitt arbete som Gardist och dragit sig tillbaka för att njuta av livet. Joshua och Gallas försöker trycka honom på information men han berättar inget- då får Gallas spel och drämmer glaset i bordet. Genast hörs en röt från sovrummet och en översminkad kvinna i nattlinne kommer ut. Hon presenterar sig som Urhia och stryker Hansel över ryggen medan hon mycket kärvänligt vill veta vad han pratar om. Hon säger att de båda dragit sig tillbaka och att Hansel inte är intresserad av att prata om sin tid som gardist. Med en manipulerande mjukhet avvärjer hon alla försök från Galla och Joshua att få prata med Hansel på egen hand. Hansel själv sitter tuktad i sin stol och stirrar ner i marken. Till slut reser sig Joshua upp och slänger korten på borden- vi är här för en officiell utredning och jag ska prata med min gamle vän i enrum i detta nu!

Kvinnan Urhia visar sig dock tränad av Secret service att stå emot sådan påtryckningar och glider mjukt undan medan hon håller en hand på Hansels nacke. Galla får då spel och hotar att skjuta skallen av henne, vilket tar skruv och till slut får de med sig Hansel ner i bilen.

Hansel berättar att han lever i fångeskap hos den kvinna som han trodde sig älska. Det visar sig att hon tvingade honom att lägga ner sina undersökningar om Raaban-viruset med hot om att avslöja saker om honom som skulle få Hansels barn utslängda från sina skolor. Hon har redan satt hans bror i fängelse för att visa vad hon kan göra. Urhia känner till att Hansel mutades för att lägga ner en undersökning mot Joshuas bror Euhippos- då Euhippos misshandlat sin fru och förlorat hennes barn. Hansel vet inte varifrån Uriha får sin information men han inser att hon har feta kontakter. Dessutom har han försökt mörda henne en gång och visar upp ett stort ärr på halsen efter den händelsen.

Hansel vägrar berätta något om Raaban-undersökningen men han säger att han var delaktig i tillslaget för att fånga akolyten Lavinia Bosmat efter att hon dödat inkvisitor-gruppen i staden. Han berättar att inkvisitor Narcissas högkvarter låg/ ligger gömt i ett adelsbadhus som numera är övergivet. Hansel tyckte att utredningen mot Lavinia var skum och han säger att det fanns övervakningsband från händelsen då morden ägde rum men att dessa band försvann i Administrationen och hos Secret service- som han varnar för.

Hansel säger att han kan samarbeta om viruset om han vet att Urhia är ur vägen. Sällskapet lämnar honom i lägenheten och far tillbaka till sviten hos Pyrrhus.

Under tiden har Josias, Dallas och Sivion lämnat Misfits högkvarter bakom sig, sprungit genom det enorma fabriksområdet och ner till de övergivna tunnelbanetunnlarna som ska ta dem tillbaka till centrum av staden. Hundratal meter under ytan vandrar de i mörkret i gångar som aldrig tycks ta slut. Dallas och Josias bråkar om vad som hänt då de ser ett ljussken från en ficklampa som rör sig mot dem. Skenet rör sig som om någon springer. De tre gömmer sig snabbt i tunneln. Då hör de att ljusskenet kommer från en kvinna som skriker på hjälp och som andas tungt och snyftar av desperation. Dallas ropar åt henne att hjälp är på väg och börjar springa längs med rälsen. Då hörs skrän som från fåglar och fler steg, som från fyrfota djur, som metall mot metall. Kvinnan tystnar plötsligt och ficklampan far i golvet och lyser enbart upp ena väggen. Något rör sig för ett ögonblick förbi skenet.

Då Josias och Dallas kommer fram hittar de kvinnan med uppsliten buk och borttagna inre organ. Blodstänk överallt och blodspår som går upp på väggen, upp i taket och ner på rälsen igen. En stank som liknar acaciablommans lukt blandar sig med dofterna av kött och blod.

Hemma i sviten igen övertalar Josias och Dallas Joshua att ta in Sivion som deras egna tjänare. Gallas kräver avrapportering och säger att de ska ta sig till festen nästa kväll för att blåsa skallen av Judah. De andra försöker argumentera att sällskapet troligtvis kommer att bli utplånade på fläcken men Gallas vill inte lyssna på det. Istället delar han ut Hansels material om Raaban-undersökningen och kräver att sällskapet ska läsa detta.

Med hjälp av sina psykiska krafter får Josias Dallas att tycka att det är en bra idé att Josias tar brevet till Dorotea istället för Dallas.

Vid kvällen middag med adelshuset visar Gallas upp sina mest frånstötande sidor när han slafsar i sig maten. Den ampullen med amfetamin som han drog in i näsan strax före maten gör dessutom att det rinner blod från hans näsborrar ner på hans kläder och i tallriken. De anorektiska vitklädda Pyrrhus-adelsmännen sitter som förstenade och får inte i sig en bit mat. En efter en lämnar de bordet tills bara Joshua, Gallas och Valeria sitter kvar. Joshua vet att det vore en fullständig skam för en värdinna att lämna bordet före sina gäster. Till slut tvingas hon ge upp, kastar en blick mot Gallas och springer med en hand för munnen mot närmaste toalett. Gallas passar på att ta för sig av den mat som lämnats kvar (refreshment-scen).

På en balkong med utsikt över hela staden står tjänarinnan Felicia och väntar på Joshua. Han lovade henne allt innan han åkte och hon har sparat sig för honom och väntat. De blickar tillsammans ut över det land som Joshua i sitt adelsskap känner är en del av själva hans väsen, han äger detta land. Vinden far i deras hår och de dricker champagne och kysser varandra. Till slut älskar de med varandra och Felicia vet att nu kommer Joshua inom kort att fria till henne (annat vore en skam nog att dö för). Joshua vänder bort sitt ansikte och lämnar henne på balkongen (refreshment-scen).

Josias tar med sig skalbaggen som Gallas fick på kroppen av Bysan in i laboratoriumet. Varelsen har elva ben och tycks ha återhämtat sig sedan Galla smällde till den. In i rummet kommer en adelsman som är extremt lång, har långa böjda naglar som han slår ihop, vit ögonskugga och djupt klargula ögon. Han presenterar sig som Crius Kumara- adelshuset Pyrrhus främsta forskare. De båda lutar sig över skalbaggen och Josias undersöker den med sin psykiska kraft. Då han sträcker sig in i den lilla kroppen kastar sig en sjuk energi upp genom hans arm på jakt efter att greppa hans hjärna med stenhårda klor. Josias lyckas dock avvärja denna attack från warpen- det är ingen tvekan om att skalbaggen kommer från en annan verklighet- the warp- kaos, detta är ingen naturlig varelse.

Crius Kumara försöker trycka Josias på info, och lägger till slut sin hand på honom. Med luriga psykerförmågor tränger sig Crius in i Josias undermedvetena utan att Josias märker det. Ett oavgjort resultat gör att Crius får upp en av Josias minnesbilder där Josias instrueras av inkvisitor Lukos Givriliion- klädd i full inkvisitorsmundering. Josias å andra sidan märker att Crius scannar honom, och ser vilken information Crius kommit åt. Det blir uppenbart att Crius är en olaglig psyker och helt klart ett av inkvisitionens primära mål för utplåning.

Josias drar upp sin revolver och trycker Crius upp mot väggen för att med en spänning inne i sitt huvud släcka ner Crius hjärtverksamhet. Han stoppar sig dock i sista stund då Crius tittar ner på honom och säger att han kan erbjuda Josias saker och kunskap som kommer att förändra Josias liv för evigt. De båda enas om att hålla detta som hänt hemligt och Josias ska få tillgång till Crius hemligheter mot att Josias levererar det som gruppen tar reda på till Crius.

Joshua går för att informera tjänaren Sivion om sin omplacering då han gör förbi Dallas rum. Han stannar utanför dörren och lyssnar på de desperata snyftningarna som hörs därinifrån. Någon gråter med en hopplöshet bortom denna värld. Joshua tar tag i dörrhandtaget, ångrar sig och går vidare. Han hittar till slut fram till Sivions rum, kliver in utan att knacka och Sivion far upp från sin säng. Joshua ger honom ordern, och ser då att högra sidan av Sivions byxor täcks av blod, från skinkan och nedåt. Darrande säger Sivion att han snarat ska infinna sig i Joshuas svit och Joshua lämnar honom.

 

[Nässe]

Personer i Akolyter

RP
Joshua Pyrrhus- Simon
Josias Revu Calle
Don Antimedes Galla- Roman
Dallas Winston- Bearnie


SLP
Valeria Pyrrhus- Joshuas mamma och ledare för adelshuset Pyrrhus
Simeon Longius – livvakt åt Judah Ezar/ Nicodemus Asa. Turkmen och storviltsjägare
Judah Ezar/ Nicodemus Asa laksemisk häxa. Kättare och demondyrkare- fiende till inkvisitionen
Sanibar- ledare för adelshuset Polydekus, nu förslavad av Judah Ezar
Dorotea Nyx- Joasias gamla kärlek och numera ledare för arbetarrörelsen Kollektivet
Lavinia Bosmat före detta akolyt på planeten åt inkvisitor Narcissa. Numera eftersökt mördare
Euhippos Pyrrhus äldre bror till Joshua. Eldsburen (profet)
Darrel Winston- äldre bror till Dallas och ledare för gänget Misfits
Mikael Troligtvis ledare för Vera- gammal vän (?) och förtryckare av Josias
Crius Kumara adelshuset Pyrrhus chefsforkare- och kättersk psyker
Nodja - Antimedes fru
Pauline Dallas gamla kärlek och mor till deras gemensamma (?) barn
Sivion Two-face medlem (?) av Misfits och tjänare hos Pyrrhus
Kapten Hansel gammal vän till Joshua. Kriminalare i Gardet
Urhia Ottasa Hansels kärlek och förtryckare (Secret service?)
Lukos Givrillion Inkvisitor
Amelia en av Givrillions nära akolyter. Orörbar (släcker ut psykers…)
Felicia tjänare hos Pyrrhus, kär i Joshua
Bysan- Don Gallas kontakt som har info från Lukos Givrillion
Tommy- Kapten Hansels kompis i Gardets kriminalardel

 

[Nässe]

Spelpass 2. Del 1.

Förmörkelsen närmar sig och akolyterna sover tungt i sina sängar efter första dagens upptäcktsresa i sitt gamla liv- New Panther. Under natten drömmer de alla samma rum. Var och en av akolyterna sitter på sin säng i barndomsrummet och är nu en tio år gammal pojke som i nattens mörker dinglar med fötterna strax ovanför marken. Allting är sig likt, skrivbordet står där det ska stå, golvet är samma färg som förut, leksakerna i hörnet finns kvar- och den där fläcken i taket ovanför kudden som förvandlades till ett ansikte strax innan ögonen gled igen. Något är dock annorlunda- rummet omges av tunga mörkröda draperier och luften är tjock av frän stickande doft av Acaciablomman. Något rör sig bakom draperiet, och plötsligt kliver en kvinna fram och stirrar på den lilla pojken på sängen. Hennes blick är desperat och mycket bestämd. Hon rör sig mot honom med sin långa smala kropp. Öronen är spetsiga och sticker fram ur det blonda hårsvallet och runt hennes hals hänger en pulserande röd ädelsten. Kvinnan pratar på ett okänt språk, och ändå hör barnet hennes röst i huvudet. ”Hon kommer snart”. ”Hon kommer snart!”. Kvinnans ansikte förvrids av hopplöshet. ”Hon som törstar! Demiargen.”

Kvinnan tycks höra något ljud, vänder sig och slinker in bakom draperiet och utbuktning i tyget där hon står försvinner. In genom dörren kliver pojkens mamma och pappa in. Det är dock något som inte stämmer. De båda föräldrarna bär tunga kängor och är ovanligt storväxta. Pojken på sängen tittar upp på deras flinande ansikten, och i samma stund som föräldrarna kärleksfullt greppar varandras händer blir det uppenbart att det är häxan Judah Ezar och Inkvisitor Lukos Givrillion som, iklädda mamma- och pappamasker, klivit in i rummet. De båda går skrattande fram till draperierna och drar undan dem. Rummet visar sig vara omgivet av stora fönster. Där utanför syns Eratoras planetyta som härjas av eld. På natthimlen störtar brinnande meteoriter som fallna änglar. Den väldiga oceanen bortom kontinenten kokar och upp ur havsytan reser sig torn och byggnader och en väldig stad, som först tycks vara täckt av miljarder myror. Det är inte myror. Det är liv. Inte mänskligt liv.

Akolyterna vaknar upp i sina sängar. Josias Revu tittar ner i sin säng och upptäcker att den är fylld av små svart skalbaggar. Han ska precis kasta sig ur sängen då han ser att en liten flicka sitter i fåtöljen på andra sidan rummet. Hon skrattar och ler och försöker sträcka en hand mot honom. ”Jag kan inte komma till dig”, säger hon, och när hon rör sina armar skramlar de kedjor som hänger från hennes kropp och binder henne fast i stolen. ”Du måste komma till mig!” Josias vaknar på riktigt. Flickan är borta men insekterna finns kvar och kravlar över hela hans kropp. Josias rusar upp ur sängen och ut i matrummet där han i panik försöker borsta bort insekterna.

Då Dallas vaknar står någon i rummet. Sivion Two-Face rotar i Dallas grejer. Dallas pressar honom att berätta att Sivion försökt komma tillbaka till Misfits genom att karva av sin tatuering med rakblad. Sivion blev dock inte insläppt hos Misfits utan ber om Dallas hjälp.

Joshua beordrar tjänarna att rensa ut insekterna i Josias rum och sällskapet slår sig ner för att äta frukost och planera sina insatser. De kommer överens om att eftersom de är i fiendeland ska ingen av dem ge sig av ensam.

Dygnets studier av Kapten Hansels förvirrande och ofta motsägande klotter har gett resultat. Bland anteckningar om olika kroppsliga krämpor, strödda svordomar och klotter i marginalen framkommer att Kapten Hansel till stor del fokuserat sina efterforskningar på en del av Secret Service- Saniteten. Saniteten är en avdelning som på planetnivå arbetar för att rensa ut stadsfientlig information från databaser och arkiv.

För tiotal år sedan tog Saniteten över en utgrävning i ett träsk några dagsresor med bil söder om New Panther. Godset från grävningen försvann och flera av de inblandade arkeologerna avled senare under mystiska omständigheter.

Kapten Hansel har även antecknat saker om alla de sjukdomar och epidemier som bröt ut strax efter att dataviruset slog till- dessa sjukdomar drabbade framför allt de fattigare delarna av staden. Dessutom visar det sig att viruset slog till med full styrka vid ett exakt klockslag och redan nästa dag fanns hela organisationen på plats för att försätta planeten i karantän.

Mycket mer information ser ut att kunna dras fram ur undersökningen, men för detta krävs Kapten Hansels samarbete- eller månader av studier och biblioteksarbete...

Joshua får av Valeria Pyrrhus reda på var brodern Euhippos gömmer sig och hela gruppen akolyter åker till Ficaias Vårdhem- ett mentalsjukhus för stadens absolut rikaste invånare. Omgärdad av ett svart metallstängsel ligger vårdhemmet- ett gulputsat slott- på en kulle i utkanten av staden. Akolyterna mötts av Direktör Goria, en storväxt uniformerad man som visar dem till huset. Gräsmattan täcks av grupper av intagna adelsmänniskor som spelar kort, läser och konverserar. Här och var finns även blåklädda skötare. Precis vid ingången far plötsligt en patient upp och börjar skrika om insekterna som kryper överallt på honom. Direktör Goria kastar sig över honom och neutraliserar patienten med ett kraftigt armlås.

Brodern Euhippos visar sig ha ett eget torn med ett speciellt rum där han kan spännas fast och få elstötar. Hela avdelningen täcks av hans mural-målningar som föreställer planeten, bisarra geometriska mönster som smärtar i ögonen- och på ett ställe: en bild av akolyterna som tittar på bilden av sig själva.

Euhippos sitter på en säng i sitt rum och ritar en bild av en kvinna, som visar sig vara Pauline. Det runda rummet omgavs av tunga mörkröda draperier. Joshuas bror är nu svart i huden efter att ha vandrat ut i öknen och funnit ett Eldshål som han stirrat ner i- och förvandlats till en Eldsburen, en profet. Detta gjorde honom vansinnig under flera år och han ”förlorade” då sin fru och hennes barn.

Euhippos berättar att han stängt in sig på mentalsjukhuset eftersom han är jagad av mäktiga psykers och andra. De hålls dock borta av honom här. Euhippos berättar även att adelshuset Pyrrhus är korrumperat, och han uppmanar sin lillebror Joshua att ta över det från Valeria. Euhippos klargör att han inte tänker befatta sig med Polydekus och Nicodemus Asa (Juda Ezar).

Under samtalets gång tittar Dallas ut genom fönstret och får se att patienterna nere på gräsmattan tycks ha blivit vansinniga. Ett blodigt slagsmål har brutit ut där patienter och vårdare ursinnigt slåss med varandra. Små svarta insekter slår sig ner lite överallt i rummet, likadana som fanns i Josias säng efter drömmen.

Euhippos ber om hjälp att kontrollera sina vilda krafter och Josias sätter sig ner med honom på sängen och vandrar in i hans medvetande. En isande kyla lägger sig över rummet, de bådas pupiller far bakåt och försvinner och Josias befinner sig plötsligt djupt inne i Euhippos medvetande. Det han ser chockar honom. I hans eget medvetande består ”kraften” av ett ”rum”, en grotta och så även för andra psykers Josias varit i kontakt med. I Euhippos inre är denna grotta väldig, enorm bortom allt förnuft och fullständigt tom. Med andra ord en potentiell kraft bortom allt förstånd. Mötet med detta blir för mycket för Josias och han kastas ut ur den Vilda Psykerns hjärna, far bakåt från sängen och svimmar för ett ögonblick av smärtan.

I samma stund hör sällskapet högljudda dunk på dörren och Galla gör för att undersöka. Genom dörrens titthål ser han direktör Goria som slår sin blodiga panna mot dörren. Galla sliter upp dörren och möts av Gorias vansinniga blick. Direktören för mentalsjukhuset kastar sig mot Don Gall för att slita av hans strupe med tänderna. Han hinner dock inte mer än lämna marken innan Gallas revolver blåser bort halva ansiktet. Innan Don Galla slår igen dörren hinner han se ytterligare två blåklädda vårdare som med galen blick rusar rakt mot dörren. Don Galla reglar och låser, och hör de båda vårdarna slå sina ansikten mot träet på andra sidan dörren.

En flickas röst (samma som talade till Josias på morgonen) får Dallas Winston att öppna dörren och de två vårdarna kastar sig in, för att få med sig Euhippos därifrån. Dallas låter en av dem falla över sig, rullar bakåt och håller upp kätterskt förvridna mannens huvud så att Kommissarie Joshua Pyrrhus kan spränga huvudet med ett välriktat skott från en enorm Bolt Pistol. Don Galla drar till sig den andre med sin piska och avrättar honom på nära håll.

Joshua kastar upp sin bror på axeln. Josias vaknar upp och sällskapet tar sig ut i hallen där de möts av hord av vansinniga adelsmän i vitt och blåklädda vårdare. Med en mental ansträngning som får taket att täckas av is söver Josias de flesta av dem. De andra skjuts ihjäl eller slåss ner av Dallas armbågar på väg ut. Akolyterna slänger in Euhippos i bilen och lämnar Ficaias vårdhem bakom sig.

Don Galla beordrar Joshua att köra ut ur staden, istället för att åka tillbaka till Pyrrhus skyskrapa. Akolyterna kör längre och längre bort från civilisationen, på små grusstiga far man genom skogar, förbi kulliga landskap, övergivna fabriksområden och jordbruk.

 

[Nässe]

Re: Spelpass 2. Del 2.

Galla leder sällskapet till en enorm villa som ligger omgiven av en bokskog. En vacker allé leder fram till det svulstiga huset- till den villa där Don Galla bodde med sin fru Nodja och sönerna Anklides och Entropus innan han lämnade planeten. På gårdsplanen framför huset står ett tjugotal kvinnor, barn och män, iklädda turkmenska folkdräkter. Överallt vajar den turkmenska flaggan.

Akolyternas bil kör in på gårdsplanen, vänder då de ser flaggorna och är precis på väg att lämna villan då Don Galla ser två män och en hund som närmar sig villan från skogen. Hunden är Gallas kära schäfer Vanja och den man som håller kopplet är en hårig turkmensk man med röda ögon och ett mänskligt kranium i sitt bälte. Han visar sig senare heta Hachan. Den andra mannen är Simeon Longius, Judah Ezars livvakt. Bägge män bär jaktgevär. En kvinna är på väg från villan för att möta dem, Nodja Galla, iklädd syldaviska kläder.

Akolyternas bil är på väg därifrån i hög hastighet då Galla beordrar Joshua att vända bilen. De kör tillbaka till gårdsplanen och Galla och Dallas hoppar ur. En liten turkmensk man ifrågasätter deras närvaro medan han håller handen på en pistolkolv innanför byxlinningen.

Galla går fram till de turkmenska männen och säger att villan och hunden är hans. De ber honom lämna stället. Don Galla spänner blicken i sin forna väns ögon och kommenderar hunden Vanja, ”Attack!”. Under någon sekund stirrar Vanja på sin forna härskare Galla och sin nuvarande Hachan och kastar sig sedan mot Hachan och biter honom.

Den lille mannen som gått fram till Dallas drar sin pistol. Dallas greppar hans hand och tvingar honom att skjuta sig själv i benet, drar sedan till sig mannens pistol och börjar avfyra skott mot de båda turkmenerna. Även Galla gör så, samtidigt som han kallar på sin hund. Simeon avfyrar sitt jaktgevär och Hachan drar en turkmensk sabel med böjd klinga. I stridens hetta sårar han hunden Vanja som ylande springer rakt in i skogen. Galla och Dallas kastar sig in bilen som far iväg samtidigt som de turkmenska kvinnorna i panik rusar från platsen bärande på sina barn. Kvar på gården lämnas korgar med frukt, tyger och hemgjorda snickerier. Överallt hörs förtvivlade skrik och gråt.

Galla tvingar Joshua att stanna bilen efter nästa krök. Han försvinner ut i skogen och ropar desperat efter Vanja, utan att hitta henne. Bilen kör vidare och stannar några hundra meter längre fram. Även Dallas ger sig ut i skogen- för att leta reda på Galla.

Josias säger till Joshua att Galla gått över alla gränser, de kan nu inte längre verka under täckmantel. Joshua beordrar honom att sitta ner och hålla käft och Josias slår sig ner i baksätet med Euhippos.

Euhippos ber åter om Josias hjälp och de upprättar en mental länk som gör att de kan kommunicera med varandra och stundtals ta över den andres sinnen. Josias överväldigas nästan av den råa kraft som finns i Euhippos och för ett ögonblick kan han inte skilja sina egna sinnesintryck och minnen från Euhippos.

Galla har gett upp sökandet efter Vanja och sitter på en stubbe då Nodja vandrar in i gläntan. Hon ber honom älska henne igen. Galla beordrar henne att ta av sig sina turkmenska guldringar som sitter hårt runt hennes knubbiga fingrar. Hon har gått upp flera kilo sedan Galla lämnade henne tärd både kroppsligt och mentalt. Nodjas blåa öga vittnar dock om att hon även nu lever under hårda förhållanden.

Nodja berättar att hon inte kunde få ut de båda sönerna ur källaren då Galla lämnade dem inlåsta när han reste från planeten. Det hela resulterade i att Entropus fick en allvarlig lungsjukdom och skulle dött om inte Nodja offrat alla besparingar för att rädda honom. Den andra sonen, Anklides hatar fortfarande sin far för detta. Sönerna har nu lämnat hemmet, Entropus har gått in i ministoriet (kyrkan) och Anklides har blivit kriminell.

Nodja berättar att turkmenerna återigen förslavat det syldaviska riket- efter vilda strider där tukmenerna fick hjälp av adelsägda soldater från New Panther. Den skalle som Hachan bär i sitt bälte är Kung Golans skalle. Syldaviens fall innebar total ekonomisk kollaps för Nodjas hushåll och hon tvingades gifta sig med turkmenen Hachan som gjorde om villan till ett tillhåll för turkmenska typer, och dessutom fick Vanja att bli tillgiven. Förutom att Syldavien fallit för turkmenska händer så ryktas det om att turkmenerna öppnat upp gruvor högt upp i de syldaviska bergen, och att syldaviska barnslavar och även barn från New-Panther området skeppas dit för att slava i gruvgångarna.

Nodja ber på sina knän att Galla ska komma tillbaka, tillsammans kan de få tillbaka villan och bekämpa turkmenerna. Galla omfamnar henne och känner hur den lilla kvinnokroppen darrar av kärlek och rädsla. Han tittar in i hennes ögon, omfamnar hennes ansikte, för att därefter knäcka hennes nacke och trycka ansiktet ner i mossan tills hon slutar andas.

Dallas Winston kliver in i skogsdungen mellan bokträden och ser sin chef döda en kvinna. Han vill veta vad som händer- och säger att en sådan man som Galla inte kan vara del av inkvisitionen- och absolut inte sällskapets chef. Galla reser sig och drar sin revolver. Galla kräver tillit och fullständig underlydnad från Dallas. Dallas vill inte ge detta, och då Galla tar ner sin revolver och vänder sig om för att leta efter Vanja drar Dallas sin pistol och försöker skjuta Galla i ryggen. En vild eldstrid utbryter. Till slut gömmer sig Galla bakom ett träd. Han beordrar Dallas att ge med sig och påminner om att Galla fått sin position från självaste Lukos Givrillion. Galla snurrar runt trädet och har i sin hand den glasburk med kaos-insekten som han stulit från Josias- beredd att kasta varelsen på Dallas. Dallas har precis smugit fram för att slå ner Galla. Deras blickar möts några centimeter från varandra och Dallas sjunker ner på knä, pistolen glider ur hans hand och han ger med sig för sin chefs kommenderande stämma och glödande blick.

Joshua konstaterar att de inte kan återvända till det infekterade adelshuset Pyrrhus. Istället kör han sin bror och Josias till hamnen, där han får tag på en gammal kontakt- en lågadelskvinna vid namn Kleopatra som i unga år jagade tillsammans med Joshua. Kleopatra har tagit avstånd från adeln och äger flera fiskebåtar. Hon tar emot Joshua och låter honom upprätta kontor i en av sina stycksalar, där sjömännen med yxor och handdrivna sågar klyver enorma ål-liknande fiskar och valar, röker dessa eller kyler ner i stora isrum. Kleopatra hjälper till med säkerheten (refreshment-scene) och presenterar Joshua för några av sina män, som för många år sedan var medhjälpare på Joshuas och Kleopatras storviltsjakter.

Refreshment-scene. Josias och Euhippos kontaktar varandra mentalt, sittandes vid det slitna träbordet i det nya högkvarteret ovanför slaktsalen. Euhippos visar Josias minnen från tidig barndom då Euhippos tittade med kärlek på sin lillebror Joshua, den unge jägaren. Euhippos visar även hur han vandrade ut i öknen, fanns Eldshålet och blev vansinnig. Han återvände och var galen, slog sin fru och vanskötte henne. Barnet, som ej är Euhippos lämnades bort till en turkmensk barnflicka. Då Euhippos återfann sitt sinne gick han för att hämta barnet men möttes av en väldig turkmen vid namn Hachan som bad honom dra.

Kontakten mellan Josias och Euhippos får dem båda att känna varandras inre och de kallar därefter varandra för bror, och känner ett band starkare än blodsband.

Joshua, Kleopatra, Euhippos och Josias slår sig ner och äter tillsammans och pratar om gamla jaktminnen. Det blir tydligt att Josias tagit över vissa av Euhippos minnen som sina egna.

Dallas och Galla sitter i skogen vid grusvägen och väntar på att hämtas av de andra akolyterna. Galla tittar på myrorna som går över väga och säger- du har ett val, du kan vara en av myrorna- eller stöveln som krossar dem, var med mig eller krossas. Galla försöker förklara sig kring mordet och få Dallas att svära trohet. Galla vägrar och går därifrån. Galla följer efter, tillsammans med schäfern Vanja som på Gallas order visar sina tänder och morrar. Dallas säger att Galla inte kan vara deras ledare, han är inte en av kejsarens utvalda utan en skurk och en mördare. De båda bråkar och skriker tills Dallas faller ner gråtande av tvivel. Galla omfamnar honom, medan Dallas gråter blod. Galla passar på att vara lite för intim med den unge akolyten, något som Dallas inte lägger märke till i sin desperation.

Joshua och Josias kör för att hämta de andra två akolyterna. Josias säger att deras ledare är näst intill kättersk och att Galla kommer att få dem alla krossade. Han försöker få Joshua att ta över ledarskapet. Josias säger att misslyckandet på Soh-tent inte var Joshuas fel och att utnämningen av Galla som ledare var fel. Joshua ställer sig på bromsarna och är rasande. Han säger att ifrågasättandet av inkvisitor Lukos Givrillion är lika med kätteri- de ska följa sin ledare oavsett hur vansinniga hans beslut tycks vara- som akolyter ser de inte alltid hela bilden.

När bilen med de andra akolyterna svänger in på grusvägen sitter Dallas omfamnad av Galla. På väg tillbaka till staden råder tystnad i bilen. I staden ser man förberedelserna inför Förmörkelsen. Bilen passerar även en stor grupp gulklädda kultister som dansar genom gatorna i vild extas och slår på trummor och håller sina barn upp mot himlen.

Sällskapet sitter på kvällen i högkvarteret i hamnen med tända stearinljus på bordet och äter folklig fisk-mat. Galla ställer de andra mot väggen- med mig eller ej, ni måste besluta er. Dallas berättar hur hemskt Galla uppträdde i skogen, han mördade en oskyldig kvinna. Galla försvarar sig och säger att Dallas drog vapen och sköt mot sin underordnade. Det hela slutar med att först Joshua, och sedan Dallas reser sig och gör honnör inför sin ledare Don Gallas. Josias kastar iväg sin tallrik och stormar därifrån.

Gallas följer efter Joshua in i ett rum där Joshua ska använda sina first-aidkunskaper. De hinner inte in i rummet innan Gallas drar sin revolver och trycker den mot Joshuas nacke. Joshua får återigen svära sin trohet. Galla berättar att adelshusen måste falla och det kommer att bli så att Joshua får se sin familj och sina gamla vänner brinna. Joshua säger att det självklart måste göras- i inkvisitionens namn, men vill samtidigt höra att även Galla ser Euhippos som ren och fläckfri, vilket Galla gör. Galla helas av Joshua.

Dallas går in i rummet där Euhippos sover och väcker honom. Dallas vill veta var Pauline finns och vad Euhippos har gjort med honom. Euhippos skickar ett mentalt budskap till Josias, ”hjälp!” och säger att han inte vill prata om detta. Dallas försöker trycka honom på information då Josias störtar in och vill veta vad Dallas gör med Josias broder. Det hela slutar med att Euhippos med en mental befallning får Dallas att lämna rummet.

Dallas går ut i samlevnadsrummet och välter det stora ekbordet så att de fem stearinljusen far i golvet. Joshua kommer ut och de reser varsin stol och sätter sig och pratar. Dallas berättar att brodern inte är så ren och fin som Joshua tror. Dallas berättar om Pauline, och att Euhippos var gift med henne, slog henne, gjorde så barnet försvann, och sedan då Pauline fick Gardet att utreda detta mutade Euhippos gardisterna och kom på det sättet undan. Joshua skakar på huvudet och säger att detta var ett självklart beteende för en adelsman- han kan inte se något konstigt i Euhippos uppträdande. Joshua ifrågasätter om Dallas, som kommer från de fattiga delarna av New Panther börjat jobba för arbetarna och Kollektivet, istället för Inkvisitionen. Dallas tittar honom in i ögonen och säger att han är akolyt för att i förlängning göra människors liv bättre, han avkräver Joshua ett svar till vad som driver Joshua. Joshua sitter svarslös, han vill inte, eller kan inte svara.

Josias går in till Galla och svär honom trohet mot att Galla lovar att Euhippos ska skyddas till varje pris. Detta går Galla med på.

Mörkret sänker sig över hamnkvarteren och utanför lagerlokalen exploderar staden i förlustelse, vanvett och extas- Förmörkelsen är här!

 

[Nässe]

Inför spelpass 3.

Brev levererat till Joshua Pyrrhus Aristide via Kleopatra Zanders adelskontakter

Högt ärade mästare och käraste älskling!

Jag söker dig nu med brådskande bud och ber att Kejsarens hand ska föra mina ord till dig. Jag väntade länge på din och din ärade broders återkomst till vårt hov, så gjorde även resten av huset, vitklädda och förtröstansfulla inför festligheterna som skulle äga rum på Slottet- Polydekus slott som en gång var Pyrrhus stolthet, jag återkommer till de tragedier som skedde där under natten, men låt mig ta en sak i taget kära älskling. Så mycket är förryckt jag vet inte i vilken ände jag ska börja, bara att ha dig här och hålla om mig, och säga att allt är bra, det är den enda jag vill. Nåväl, måste hålla mig samman, visst älskling, för dig och mig och vår framtid.

Vi väntade i salen på er ankomst, hela adelshuset, tjänarna och framför allt din moder, min mästarinna Valeria Pyrrhus, samt din syster Alexa underskön i en väldig vit klänning med en krona av keryntisk topas och armband och halsband och syldaviska jedin-stenar. Du dök inte upp och klockan närmade sig den tid då vår ankomst enbart kunde tolkas som en fräckhet- och jag tappade huvudet, min kära, jag måste tillstå det. Det var nämligen så att det bland tjänarna började tisslas och tasslas om att du fått reda på den ekonomiska ruin som huset befinner sig i (som om du inte visste! Som om det skulle betyda något för dig!) och valt att ta avstånd från din kära moder.

Det var då jag klev fram och avslöjade allt om oss. Bröllopet som snart ska ske och det faktum att du kommit tillbaka till Eratora för att kliva in strax bredvid din kära moder och snart ta hennes roll- med mig vid din sida. Det var oförlåtligt gjort, och korkat, som en liten flicka som tillåter sig att dras iväg av sina egna drömmar. Jag var dig inte värdig i den stunden. Jag kan inte skylla på något annat än att din återkomst föryngrat mig de tio år av längtan och pina som jag levt- bortblåsta! Jag är den flicka fylld av drömmar som du lämnade.

Din moder blev vansinnig och slog mig, med all rätt. Hon trängde upp mig i ett hörn och beordrade en sanning som jag inte kunde neka henne. Åh,. Älskade inför alla tvingades jag berätta om det underbara som skedde på balkongen. Din moder trodde mig inte men lovade att kasta ut mig på gatan om det visade sig stämma.

De andra tjänarna skrattade och i hissen ner rev de mig och klöste och lovade att varje dag i resten av mitt liv få mig att gråta och be om nåd på mina ben tills jag självmant valde att lämna adelshuset. Jag grät och bad dem, systrar dela min dröm istället, de sparkade och slog mig. Jag kände inte smärtan då jag enbart kunde se den bild av dig och mig som hållit mig levande i så många år.

Festen på slottet var trots allt underbar. Hela slottsträdgården var fylld av vackra människor och djur som tränats till konster och väldiga fat med frukter och godsaker.

Vi släpptes in i balsalen och jag stod trängd mot en vägg och undvek mina systrars onda blickar och tänkte på dig. Din moder dansade som jag inte sett henne dansa på många år, och en väldig orkester iklädd enbart bladguld spelade Chenekavovs symfonier så att tårarna rann på både män och kvinnor. Så långt var allt underbart. Det var då portarna slogs upp till husets innersta kammare och tjänare hämtade din mor, din syster och några fler från huset. Även jag och ett par av mina systrar följde med.

Vi leddes av en brysk man genom vindlande gångar täckta av mörklila draperier tills vi kom till en väldig sal med en uppdukad buffé. Vid bordet satt flera av Polydekus adelsman och även rådgivaren Nicodemus Asa som tycks ha tagit över adelshuset. Sanibar själv satt på en stol in mot väggen som ett barn i skamvrån och tycktes ”underhålla” sig själv hela kvällen.

Bordet stod dukat med stekar och karaffer med vin och sprit. En eld brann. Överallt i rummet satt män och kvinnor halvnakna klädda i läder och märkliga utstyrslar, färgade hårmaner och galna ögon. De utförde de mest horribla akter på varandra, ledda av en fet kvinna med långt rosa hår vid namn Batseba Andromeda som styrde dem och talade som en Eklesiark- hon nämnde dock inte kejsaren en enda gång utan pratade endast om en kvinnlig Gud. Eller kanske är jag förvirrade, hon blandade mansnamn och kvinnonamn och talade ändå om samma person. Det låg en tung doft av rökelse i rummet som fick mig att kräkas och samtidigt känna ett starkt brännande begär som nästan fick mig att tappa kontrollen. Istället tänkte jag på dig och gömde mig bakom en pelare.

För mina systrar gick det inte lika bra. De kastade av sig sina kläder och slängde sig på knä framför den feta kvinnan. Männen och kvinnorna drog in dem i sin sjuka orgie av kött och blod, och jag hörde mina systrar skrika av smärta och rädsla, och skrän som lät som något annat, jag vill helst inte tänka på det, och såg det inte heller då jag tryckte mitt ansikte mot pelarens kalla sten.

Jag tittade igen då din moder kallades fram till bordet. Hon gick med stolta steg till Nicodemus Asa. Han sa något om ett avtal som hon brutit. Hon stirrade honom stint i ögonen tills han började skratta, ett hest utdraget skratt som fick hela salen att tystna och titta på honom, och även jag kände en rädsla som brann inuti mig. I samma stund som han tystnade föll din moder i marken gråtandes. Hon slickade hans stövlar och bad för sitt liv. Salen fylldes av skratt, ingen vågade något annat, även jag fick hålla för min mun för att inte le och bubbla över av en lust som jag inte kunde stoppa, inte naturlig förstås. Det var han, den där mannen som gjorde det med mig, Nicodemus Asa.

Istället för en son, en dotter, sa han och slet till sig din syster Alexa. Nicodemus vinkade med handen och en tjänare öppnade en av portarna. Genast strömmade det in de mest bestialiska män jag någonsin skådat. Djur och bestar i människoform, turkmenska rödögda monster som kastade sig över din syster. Jag vill inte berätta vad som följde.

Flera timmar senare låg jag fortfarande kvar bakom pelaren. Din moder satt som förstenad vid bordet och din syster låg lämnad i en blodpöl på golvet, ännu levande. Mina medsystrar hade slitits med av den feta kvinnan och hennes anhängare, och blodiga och skrikandes på hjälp lämnat rummet. Kvar fanns några blåögda syldaviska slavar som spänts upp på väggen med stora blödande sår. En av de turkmenska männen, han bar ett människohuvud i en läderrem i bältet, gick från slav till slav, spottade på dem och avrättade dem med ett skott i pannan. Vid bordet satt Nicodemus och en annan turkmensk man och skrattade åt det hela, som vore det ett skådespel.

Efteråt pratade de om viruset, jag tror de menade Raaban, och de sa att detta inte längre var ett problem. Något skulle ske under Förmörkelsen, de pratade om stenarna, de fem Aschtad-stenarna som åter skulle ta sina platser på planeten, jag vet inte vad som menades med det, min älskade men jag tror de planerade vår undergång. Något ska ske i de syldaviska bergen, något som de hindrats från att utföra, men snart är pentagrammet fullbordat, sa de. De pratade även om din bror, de ville åt honom i något syfte.

De talade även om hjälp, och nämnde ett ord jag inte tidigare hört. Truan-truc, tror jag de sa och jag ryste av blotta namnet. De skulle få hjälp av dessa Truan-Truc, om de kunde betala priset. Förmörkelsen skulle vara starten på allt- något ska ske på den stora festen på Nikoleta-arenan om tre dagar- något ska då fullbordas, så sa de, med dessa Truan-Truc och Aschtad stenarna är då deras. Vad detta betyder vet jag intet om.

Jag fick senare kännedom om dessa Truan-Truc, mer än jag ville veta. Då din syster släpade sig längst med golvet mot portarna som ledde ut från slottet. Nicodemus klav fram och ställde sig över henne. Han lyfte henne upp från marken och bar henne till port som hållits stängd hela kvällen. Han öppnade den och klev bakåt. Där inne i ett onaturligt mörker reste sig två skepnader, som skuggor utan ansikten, deras närvaro fick mig att gråta av rädsla och de gav från sig ett ljud som inte hördes genom mina ögon, som kändes i min kropp, musklerna spändes och jag kröp ihop och skakade. Skuggorna där inne i mörkret, de saknade ansikten, de var inte människor, de spred is och kyla ut i rummet och även Nicodemus ryggade tillbaka inför deras uppenbarelse. Han klev fram till din syster som nu rest sig upp. Nicodemus sparkade henne in i rummet och stängde porten. Hennes skrik varade bara några sekunder. Det är en tröst.

På något sätt lyckades jag ta mig tillbaka till vårt adelshus. Din mor dök inte upp igen. Jag tror att hon är kvar där inne. I slottet. En adelsman av ringa börd, chefen för forskningsavdelningen, Crius Kumara har på något sätt tagit över ledning och styr och ställer. Ingen säger ett ord om vad som hände den där natten i slottet, ingen vill veta.

Jag är inte heller längre kvar i huset. Systrarna kastade ut mig för vad jag sa om dig och mig. Jag bor nu hos min bror i en lägenhet i Baladaikos. Han har vissa problem med Nalengus, och flera av hans vänner är inte oproblematiska. Jag hyser rädsla för min säkerhet och oroas över att det som enbart du, min framtida make, har rätt att ta del av hos mig- kommer att med tvång besmutsas om jag stannar här. Vi har inte heller mat och rent vatten och jag längtar efter dig, om jag så ska vänta tio år till!

(Tänker på den kväll vi färdades med flotte nedför Veniga floden och du kysste mig för fösta gången!)

Med evig kärlek!

Felicia Kallas

Brevet överlämnas av Kleopatra. Själva papperet bär en frän doft av nalengus och är färgat av smuts och intorkade gula fläckar.

 

[Nässe]

Spelpass 3.

Under natten kallas akolyterna upp på taket av fiskslakteriet och får beskåda hur de sista rymdskeppen som cirkulerat runt Eratora störtar som brinnande klot ner mot planetytan.

Över hela New Panther råder Förmörkelse då de sju månarna har täckt solen och låtit väldiga orangea och röda solarmar kasta sig ut över himmelsvalvet. Folk festar och ägnar sig åt våld och hemskheter över hela staden. Den beryktade Mångalenskapen drabbar många och hemska illdåd begås samtidigt som vild eufori uppnås. Alla i staden är maskerade och Galla drar på sig en grismask. Kleopatra lämnar över ett brev till Joshua som Felicia skickat via adelskontakter.

Sällskapet tar sig till det övergivna badhuset där Eratoras inkvisitor-högkvarter lär ha varit gömt innan det krossades av förrädare -akolyten Lavinia Bosmat. På vägen dit stannar sällskapet till vid den väldiga Haza-El-katedralen- en enorm gotisk byggnad med stenstatyer föreställande riddare och gargyler.

Runt hela katedralen finns nu väldiga högar med lik och döende människor. Kyrkan är omringad av flagellanter och människor som lider av smittor av olika slag, ”påhejade” av eklessiarker som mässar och vifta med metallklot med rökelse.

Inne i katedralen täcker smutsen, förruttnelsen, mossan och förfallet den vackra inredningen. Galla söker upp den korgosse som Bysan visade honom mot, Fridens liljor. Fridens liljor visar sig vara Gallas son Entropus som nu har en stor metallisk lunga sedan Galla stängde in honom i källaren. Galla få även se över-eklessiarken Baltazar Miccai- som iklädd guldig kroppsdress vandrar förbi ackompanjerad av en flygande servo-skalle av ett mänskligt kranium. Galla får budskapet av Bysan att genast se till att Euhippos överlämnas till Baltazar och katedralens vård eller döda Euhippos.

Akolyterna tar sig till det övergivna adelsbadhuset- som ett antikt badhus med kakelplattor och väldiga salar med bassänger, nu täckta av sporer och mögel. Då akolyterna träder in hör de rörelser och någon som gömmer sig. Josias befaller varelserna att kliva fram i ljuset. Fram kommer tre småpojkar, en av dem med svans och svart ögon vid sidorna av skallen. De andra två mutantpojkarna var dock mer mänskliga, men hade sammanväxta fingrar och märkliga ansikten. Joshua drar sin pistol och skjuter skallen av den mest deformerade mutanten. Dallas drar pistolen för att knäppa även de andra två men Josias försöker hindra honom- ”de är ändå människor”. Josias hinner dock inte stoppa Dallas innan de även de två andra pojkarna ligger sönderskjutna på bassängkanten.

Dallas hittar en hemlig dörr med ett inkvisitor-tecken och bryter upp den. Sällskapet tar sig upp till ett inkvisitorhögkvarter där de överaskas av akolyten Lavinia Bosmat som siktar på dem med en väldig kulspruta. Hon kallar inkvisitor Lukos Givrillion och rp för kättare.

Lavinia beskyller Lukos för att stå bakom Raaban-viruset tillsammans med inkvisitor Narcissa- som enligt Lavinia inte alls är död utan lever och verkar på planeten. Lavinia berättar att Lukos för tio år sedan kom till planeten för att söka upp Valahai-biblioteket, ett kätterskt urgammalt bibliotek. Han använde sin kontakt Crius Kumara för att hitta det, läste vad han behövde och brände det sedan. Dock lyckades han inte förstöra allt och Lavinia har lyckats spåra upp var biblioteket finns nu.

Lavinia menar att Lukos hittade saker i sin utgrävning söder om staden som han tog till New Panther och använde för att iscensätta Raaban. Då Lavinia kom på sin mästare Narcissa och Lukos dödade de akolyterna och försökte sätta dit Lavinia för detta- de lyckades dock inte få kol på Lavinia. Lavinia berättar även att Lukos vände sig till inkvisitionen för hjälp men blev attackerad och jagad som kättare, i alla fall av vissa inom inkvisitionen.

Lavinia vill bli chef för gruppen och att akolyterna efter det här ska ställas inför rätta som förrädare. Galla tycker annorlunda och drar revolvern för att skjuta skallen av Lavinia. Innan dessa kastar sig Dallas och Joshua över honom och hindrar honom.

Lavinia berättar att det finns övervakningsband som bevis hennes oskuld, dessa har dock beslagtagits av secret service Saniteten. Lavinia berättar att Lukos och Narcissa styr Saniteten och Vera-gänget. De har hållit till i närheten av arbetarparken Hvilan. Lavinia berättar att hon själv har ett alter-ego som gladiator på Polydekus Nikoleta-arenan.

Dallas och Josias skickas med Lavinia för att hitta Valahai-biblioteket. De upptäcker detta inne i den enorma betongklumpen på hundra våningar som är Administrationen. Här tar de tag i en puckelryggig byråkrat och tvingar honom att visa dem till den hemliga våning nio. Dallas nitar de vakter som försöker hindra dem. Då sällskapet kommer upp till den hemliga våningen vandrar de genom en labyrint böcker och lagrad fakta i överflöd. Damm yr och spöken svävar genom luften. Till slut slår de upp två gyllene dubbeldörrar och brakar rakt in i Valahai-biblioteket där några kultister helgar en svart box som svävar i luften.

En psyker försöker tända eld på Josias, som då låter honom strypa sig själva medan Lavinia mejar in med sin kulspruta och Dallas slår vilt och skjuter med sin reolver. Då de tre lämnar Adminsitrationen med böckerna som de var ute efter brinner byggnaden. Sällskapets första kättar-bål!!

Galla och Joshua åker hem till Kommissarie Hansle och Urhia och drar med sig de båda ut i bilen. Urhia försöker göra motstånd och drar efter en kniv men Joshua är snabbare. Sällskapet förs till hamnlokalen där Urhia spärras in i ett rum med en naken glödlampa. Galla vandrar in med sin grismask och torterar henne och våldtar henne (!) tills hon spiller sina böner.

Urhia berättar att hon tar sina order från en kvinna som inte kan vara någon annan än Lukos akolyter Amelia- den Orörbara. Amelia styr över Saniteten sedan tio år tillbaka i tiden. Uriha berättar även att hon brukar få kontakt med Amelia på ett café i närheten av parken Hvilan- café Veritas.

Josias undersöker sina böcker och Dallas berättar om sig själv och sina tillkortakommanden medan han går igenom sina inbrottsverktyg- refreshment…

I de böcker som Josias läser får han reda på att:

På planeten Eratora levde för tiotusentals år sedan en art av xenos som numera kallas Demiargerna. Detta folkslag hyllade euforin, extravagansen och njutningen i smärta. I hundratals år skapade de magiska ritualer för att åkalla en Gud av njutning. De satte upp rituella stenar i ett pentagram i Eratoras bergstoppar- Aschtadpentagrammet och lyckades skapa en Gud- Hon som törstar, Slaanesh. Då Slaanesh vaknade öppnades ett väldigt öga mitt i rymden, vilket är det hål därur Kaos strömmar. Även hela rasen Eldar förbannades och krossades av detta tilltag, och har levt på flykt sedan dess.

Demiargerna hade lyckats frammana sin Gud i denna värld och förgört den om inte en annan kaoskraft, Guden Nurgle lagt sig i och saboterat ritualen så att Slaanesh bara skapades inne i warpen. Demiargenerna gick under, liksom Eratora och de fem Aschtad-stenarna kastades ut i rymden. En av dem lär ha landat på planeten Hudar.

För några hundra år sedan skapades Laksemierna- en församling häxor vars syfte var att återskapa Demiargernas ritual och väcka Slaanesh till vår värld- förkroppsliga världslig njutning och excess och eccstacy. Smutsig njutning och slitande drömmar och smärta. Deras mål är att skapa ett paradis av världen. De måste dock återskapa Aschtad-pentagrammet och dessutom återväcka en mäktig demon som kan avsluta ritualen- för det behövs ett tillräckligt kraftfullt mänskligt kärl att fylla…

I böckerna omnämns även Truan-Truc som ett mercenerie-xenos som lever av själar och som har krafter att förvrida tid och rum.

 

[Nässe]

Spelpass 4. del 1.

Tre dagar återstår till Förmörkelsens högtid Carnivale Negro då solen komemr att vara helt förmörkad och festen i staden total. Det är också då Judah Ezar kommer att genomföra sin mörka ritual på Nikoleta-Arenan.

Under dagen och kvällen som gått har akolyterna jagat runt efter spår från den arkeologiska utgrävning som skedde för tio år sedan. De har hittat en man vid namn Haggai Bantas som tycks vara en smittad sjuk sjuttioåring men som egentligen är trettiofem år gammal. Han var med vid utgrävningen söder om staden då man hittade ett urgammalt tempel som spred sjukdomar så att flertalet av expeditionens medlemmar insjuknade och dog. Saniteten från Secret service dök upp tillsammans med representanter från Inkvisitionen och tog över utgrävningen. Alla medlemmar utom Haggai infångades och dödades troligtvis.

Innan Haggai smet hann han se ett kvarnhjul som bärgades från utgrävningen. Hjulet var av sten med inskriptioner som föreställde monster och hemska varelser, själva tecknen var formade så att den som tittade på kvarnhjulet fick yrsel och illamående. På hjulet fanns även en bildserie då en människa jagar en annan, två människor jagar en tredje, tre människor jagar en fjärde och så vidare. Kvarnhjulet fördes in mot New Panther.

Haggai berättade också att han tvingades lämna sin tolvåriga dotter kvar på platsen, Ester Bantas, och har ej hittat henne sedan dess. Då Haggai visar ett fotografi av dottern ryggar akolyterna tillbaka- hon är otroligt lik den demon, Morgothia, som sällskapet träffade på Soh-tent.

Akolyterna sitter i en tunnelbanevagn på kvällen, på väg tillbaka till hamnkvarteren. Överallt i staden brinner eldar och syns fester och maskerade människor. Dallas sitter en bit bort från de andra i sin läderrock och döljer knogjärn och en stor revolver. Galla sitter med sin grismask över ansiktet. Runt scrotum har han en läderrem som han drar åt med jämna mellanrum- stönande av välbehag och smärta.

Joshua Pyrrhus vandrar runt i vagnen och vänder sig bort med jämna mellanrum och drar i sig från en fickplunta. Josias Revu sitter i sina egna tankar och fingrar på några papperslappar innanför jackan- bitar av förbjudna kätterska texter med berättelser om hur man sluter avtal med saker från andra sidan.

Då akolyterna kommer till hamnen ser de Kleopatras män dra iland väldiga krabb-spindeldjur från skeppen- varelser som ska till arenan för att slåss på Carnivale Negro. Varelserna ligger i burar och kyls med is som gör dem slöa, i sitt naturliga klimat, varma strömmar är varelserna blixtsnabba och livsfarliga.

Joshua har kallats iväg av Kleopatra för att möta någon som vill träffa Joshua. Joshua visas in på en skum pub under marken där de spelar synt-beethoven. I ett hörn sitter en maskerad person, där Joshua slår sig ner och slår upp sprit i sitt glas. Personen drar tillbaka huvan och visar sig vara Joshuas mor Valeria Pyrrhus.

Valeria berättar att hon förstått att hon lett adelshuset fel och att Nicodemus Asa/ Judah Ezar måste stoppas. Hon kan dock inte göra det eftersom hon är övertagen redan, Joshua måste ta emot medaljongen som alla ledare för Pyrrhus bär. Joshua accepterar medaljongen och Valeria säger att han snarast bör skaffa sig en respektive som alla ledare för Pyrrhus haft.

Valeria berättar att många av de förband som finns runt New Panther tagits över av adelshusen de senaste tio åren och de flesta är kopplade till Pyrrhus. Många av dessa förband slåss nu för Polydekus i Syldavien. Fortfarande finns det dock adelsmän som vägrat underställa sig Polydekus. Joshua får en lista på trogna adelsmän och tjänare. Dessa adelsmän finns i staden eftersom Judah Ezar bjudit dem till arenan på Carnivale Negro för att mörda dem. Valeria berättar även att adelshuset kommer att gå under om Kollektivet och Dorotea Nyx får som hon vill- Nalengus-drogen förbjuds.

Joshua uppmanar sin mot att ta livet av sig. I gränden utanför väntar Joshuas syster Alexa som muterats av mötet med Truan-Tryc- den undersköna artonåringen har nu svart blod som färgar hennes läppar, ögon och blodådror på de vita anorextiska armarna. Joshua tar med sig sin syster tillbaka till hamnlokalen.

Galla har fått kontakt med en syldavisk hamnarbetare, Gino som leder Galla till ett möte med den Syldaviska motståndsrörelsen. Väl där visar det sig att rörelsen drivs av Gallas son Entropus som liknar en smal David Bowie och som jagar upp sina trupper från en scen. Entropus berättar att General Orion (Gallas gamla älskare från förr) fångats i syldavien och först till New panther för att offras i arenan på Carnivale Negro. Om Orion dör blir det ett stort symboliskt bakslag för den syldaviska kampen.

Galla avbryter talet, stövlar in på scen och skriker ut att general Galla är tillbaka för att ta över. Sonen Entropus som hatar sin far försöker få sina trupper att ta ut Galla och skjuta honom. Ett vild ordkrig utbryter där Galla pissar på scenen, slår sin son med piska i ansiktet och trollbinder publiken med sin fiol. Det hela slutar med att Entropus faller tillbaka i sin stol och folksamlingen hurrar åt General Gallas återkomst. Galla bestämmer att de ska samlas nästa dag och befria Orion från Villan (Gallas gamla hem) där turkmenen Hachan håller honom fången.

Joshua får Dallas att följa med till Kollektivet för att göra upp med Dorotea Nyx och hindra henne från att motarbeta adelshuset Pyrrhus.

Samtidigt har Josias åkt för att besöka sin gamla kärlek Dorotea Nyx på Kollektivet. Han träffar henne i ett övergivet boningshus där Kollektivet gjort om översta våningen till sitt högkvarter, massa skrivmaskiner, bord, söndriga väggar, hål i taket efter inbördeskrig.

Dorotea blir glad och tycks aningen förälskad i Josias- samtidigt visar hon upp sin fästman och Josias gamla Vera-kompis Maxi som också är där och arbetar- de är de enda där, eftersom det är kväll. Dorotea tar med Josias upp på taket för att snacka allvar. Hon berättar att hon kommer att dödas innan Carnivale Negro eftersom mötet med senaten ska hållas dagen efter. Hon behöver Josias krafter för att ta över varelserna som ska döda henne- så att Josias kan döda ledarna för adelshusen. Hon vill få Josias att gå med på detta.

Mitt i diskussionen störtar Dallas och Joshua upp på taket- de har klättrat uppför fasade med rep. Joshua drar pistolen för att skjuta Dorotea, Dorotea drar sin pistol, Dallas sin, och Josias ställer sig i mitten av dem så att alla siktar på honom. Med ett mentalt kommando beordrar Josias dem att släppa sina vapen. Dorotea och Joshua släpper sina, men Dallas skjuter Josias i benet, vilket gör att Josias tappar greppet som sina krafter och skjuter iväg Dallas med en psykisk smäll så att Dallas hängande i sitt rep far över kanten på huset och slår i väggen.

Joshua kastar sig över Dorotea för att slå ihjäl henne. Josias beordrar honom psykiskt att kliva av från hustaket- vilket Joshua gör. Han far fem våningar ner i en gränd och landar i ett rullande stånd som en gammal kvinna har. Joshua far rakt ner i en tunna med levande ålar i spad.

Samtidigt känner Josias en doft av acaciablomman från undervåningen. Han och Dorotea tittar ner och ser att Doroteas pojkvän sitter och skriver maskin utan att se hur fyra varelser kryper närmare. Acaciavarelserna är väldiga spindelliknande monster med hullingar som ben, som de kan slå in i väggar och tak- de har långa köttiga halsar och kvinnliga ansikten med stora huggtandsgap.

Dorotea försöker springa för att rädda sin pojkvän men Josias får henne mentalt att istället gå och dra upp Dallas på taket. Josias ser på när en av varelserna slaktar Doroteas pojkvän och slänger upp honom på ett bord för att bryta upp bröstkorgen.

Då Dallas kommer upp på taket och ser ner på varelserna tar han sig ner för stegen till samma våning som dem och gömmer sig bakom ett hörn med revolvern dragen. Under tiden väcker Josias Joshua genom att kliva in i Joshuas mardrömmar om skyttegravarna. Joshua kastar sig ut ur åltunnan, sliter bort ålarna från under kläderna och rusar in i huset på bottenvåningen. Han drar sin bolt-pistol och sitt motorsågssvärd och springer upp för trapporna.

Dallas hoppar runt hörnet och möter de fyra demon-varelserna. Han skjuter, skriker och springer mot den av demonerna som vält upp Maxi på ett bord, slaktat honom, och som nu håller upp Maxis tarmpaket i ena klon och har svalt tarmarna ner till häften i sin tjocka strupe. Då varelsen ser Dallas drar den upp tarmarna igen och kastar dem med ett splasch in i en av väggarna.

Två varelser sitter på varsin vägg och en sitter i taket. Dallas drar åt sig ett stålrör skjuter med pistolen och brakar rakt in i den varelsen som sitter på bordet. Acacia-demonen slår sina väldiga hullingar rakt in under Dallas revben på varsin sida och de båda brakar rakt ut genom ett fönster och slår ner i gatan fem våningar ner.

Samtidigt har Joshua kommit in i rummet. Han hinner bara ta ett kliv in innan de två deonerna på väggarna anfaller honom från varsitt håll. Joshua köttar den ena med motorsågssvärdet och den andra med bolt-pistolen. Den tredje demonen kastar sig över honom, slår honom medvetslös och släpar honom ut ur huset ner i underjorden till varelsernas hemvist.