Rosen
Myrmidon
<U><B>Kentaurer</B></U>
<B>Allmänt:</B> Varelser med sex extremiteter är ovanliga men inte okända i Gondica; megadionen och mantikoran är två andra exempel. Allt tyder på att kentaurerna är ett naturligt inslag i Pangaias fauna, även om det är anmärkningsvärt hur de har utvecklat drag som är så lika två helt andra arter. Deras överkroppar ser mänskliga ut ner till mellangärdet, under revbenen motsvarar "buken" snarare hästens hals - åtminstone dess framdel.
Deras ansikten har ett skarpskuret och något asiatiskt utseende med tydliga mongolveck (om man ser en kentaurs framtänder betyder det dock som regel att han är arg...). Den människolika näsan är ganska dåligt anpassad för en så stor kropp, men de har starka lungor och kan dra in förvånansvärt stora mängder luft - de måste ändå ta relativt djupa andetag för att kunna transportera luften hela vägen ner till "hästkroppen"; en kentaur som flexar med näsborrarna är oftast inte så spänd som han ser ut.
<B>Internt:</B> Fram till manken finns det påtagligt lite som skiljer hästar och kentaurer åt - de har en tyngre bakkropp för balansens skull, men om man inte tittar efter tänker man inte på det. De äter dock inte gräs och har en matsmältning som är anpassad till en mer människolik bland-diet.
Deras överkroppar inte särskilt mänskliga om man tar en närmare titt på dem; internt består den mest av muskler och några stödorgan - främst ett bihjärta som hjälper till att pumpa blodet upp till huvudet, och en muskelrik slusskammare som hjälper till att pumpa andningsluften (och som gör att överkroppens bröstkorg rör sig när de andas). Musklerna som håller upp och flyttar överkroppen är <I>mycket</I> kraftiga; i kentaurkrigarnas träning ingår en sorts "sit-ups" som består i att luta ner överkroppen, om möjligt tills den pekar rakt framåt, och räta upp sig igen.
Snett framför frambenens skulderblad, just där ryggraden viker av uppåt, sitter ett par extra benplattor som ett slags extra bäckenben. De agerar främst muskelfästen, men är även ett skydd för ryggkotorna som har en svag punkt där; om man lyckas träffa en kentaur mitt mellan dem med en hård stöt kan man knäcka hans ryggrad.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Inga anatomiska konstigheter där (vilket också är ganska enkelt att kontrollera eftersom kentaurer inte använder vanliga kläder); baksidan på en kentaur ser ut som baksidan på en häst. Kvinnorna har spenar under buken, som på ett häststo. De har faktiskt även två bröst-liknande fettansamlingar på bröstkorgen, fast utan bröstvårtor eller mjölkkörtlar. Deras funktion, om någon, är okänd.
En kentaurkvinna är gravid i åtta månader, och kan röra sig obehindrat fram till sista månaden. De föder med klart mindre svårighet än människor, men barnet måste ligga i en speciell position för att komma ut problemfritt.
<B>Övrigt:</B> Kentaurers hårväxt är i sig en sorts man; de har inget hår på sidorna av huvudet (med lite gelé skulle de få en ganska stilig tuppkam) och baktill fortsätter hårfästet ner längs med nacken och mellan skulderbladen. Manliga kentaurer har ingen skäggväxt.
Nyfödda kentaurbarn är mognare än människobarn och kan stå på sina egna hovar från bara några timmars ålder, men de tunga huvudena ger dem svåra balansproblem de första veckorna. Ett barn <I>kan</I> stå upp och dia, fast mamman lägger sig oftast ner på sidan när hon ammar det.
<B>Allmänt:</B> Varelser med sex extremiteter är ovanliga men inte okända i Gondica; megadionen och mantikoran är två andra exempel. Allt tyder på att kentaurerna är ett naturligt inslag i Pangaias fauna, även om det är anmärkningsvärt hur de har utvecklat drag som är så lika två helt andra arter. Deras överkroppar ser mänskliga ut ner till mellangärdet, under revbenen motsvarar "buken" snarare hästens hals - åtminstone dess framdel.
Deras ansikten har ett skarpskuret och något asiatiskt utseende med tydliga mongolveck (om man ser en kentaurs framtänder betyder det dock som regel att han är arg...). Den människolika näsan är ganska dåligt anpassad för en så stor kropp, men de har starka lungor och kan dra in förvånansvärt stora mängder luft - de måste ändå ta relativt djupa andetag för att kunna transportera luften hela vägen ner till "hästkroppen"; en kentaur som flexar med näsborrarna är oftast inte så spänd som han ser ut.
<B>Internt:</B> Fram till manken finns det påtagligt lite som skiljer hästar och kentaurer åt - de har en tyngre bakkropp för balansens skull, men om man inte tittar efter tänker man inte på det. De äter dock inte gräs och har en matsmältning som är anpassad till en mer människolik bland-diet.
Deras överkroppar inte särskilt mänskliga om man tar en närmare titt på dem; internt består den mest av muskler och några stödorgan - främst ett bihjärta som hjälper till att pumpa blodet upp till huvudet, och en muskelrik slusskammare som hjälper till att pumpa andningsluften (och som gör att överkroppens bröstkorg rör sig när de andas). Musklerna som håller upp och flyttar överkroppen är <I>mycket</I> kraftiga; i kentaurkrigarnas träning ingår en sorts "sit-ups" som består i att luta ner överkroppen, om möjligt tills den pekar rakt framåt, och räta upp sig igen.
Snett framför frambenens skulderblad, just där ryggraden viker av uppåt, sitter ett par extra benplattor som ett slags extra bäckenben. De agerar främst muskelfästen, men är även ett skydd för ryggkotorna som har en svag punkt där; om man lyckas träffa en kentaur mitt mellan dem med en hård stöt kan man knäcka hans ryggrad.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Inga anatomiska konstigheter där (vilket också är ganska enkelt att kontrollera eftersom kentaurer inte använder vanliga kläder); baksidan på en kentaur ser ut som baksidan på en häst. Kvinnorna har spenar under buken, som på ett häststo. De har faktiskt även två bröst-liknande fettansamlingar på bröstkorgen, fast utan bröstvårtor eller mjölkkörtlar. Deras funktion, om någon, är okänd.
En kentaurkvinna är gravid i åtta månader, och kan röra sig obehindrat fram till sista månaden. De föder med klart mindre svårighet än människor, men barnet måste ligga i en speciell position för att komma ut problemfritt.
<B>Övrigt:</B> Kentaurers hårväxt är i sig en sorts man; de har inget hår på sidorna av huvudet (med lite gelé skulle de få en ganska stilig tuppkam) och baktill fortsätter hårfästet ner längs med nacken och mellan skulderbladen. Manliga kentaurer har ingen skäggväxt.
Nyfödda kentaurbarn är mognare än människobarn och kan stå på sina egna hovar från bara några timmars ålder, men de tunga huvudena ger dem svåra balansproblem de första veckorna. Ett barn <I>kan</I> stå upp och dia, fast mamman lägger sig oftast ner på sidan när hon ammar det.
