Nekromanti [Ökenlegender] I Durengernas våld

[peta]

Nytt år, nytt tillfälle för spel. Detta är en rapport från den fjärde speltestomgången av Ökelegender. Mer information om Ökenlegender kan du hitta här och tidigare omgångar här.

Efter det har gått tre omgångar utan att någon av rollpersonerna lyckats uppfylla ett enda av sina livsmål eller förtjänat ödespoäng genom andra sätt så insåg jag att det var för svårt att få ödespoäng, särskilt med tanke på att ödespoäng används till, förutom att förbättra rollpersonen, att påverka berättelsen och i värsta fall rädda sin rollperson undan en säker död. Tilldelningen av ödespoäng behöver därför vara högre, två av rollpersonerna hade redan använt sitt enda ödespoäng och hade nu inga kvar. Därför hade jag bestämt att införa regeln att man alltid får ett ödespoäng efter avslutat session. Detta innebar att alla rollpersoner fick tre stycken ödespoäng retroaktivt. Tjuven Sarim passade på att höja sin förmåga i närstrid för två öp. Tiggaren Nagilum skaffade sig fördjupningen Stjäla Föremål för att bli lite bättre på det. Resten av ödespoängen sparade han eftersom han misstänkte att hans rollperson har relativt hög dödlighet så som han spelar den. Shamran sparade även han större delen av sina öp och köpte enbart fördjupningen smyga för ett öp. Slutligen Yacim som förbättrade sin vilja.

Sen var det dags att börja spelet. Det hade kommit in förslag på att de skulle bli anlitade till att frakta något på en karavan så jag valde det spåret. Vi började mitt i en strid. Runt om dem dör folk. Karavanen de har rest med har blivigt anfallen av ökennomader så kallade durenger. Shamran har en låda med sig som han har blivigt anförtrodd att skydda med sitt liv. Shamran och Nagilum, de naturliga ynkryggar som de är försöker gömma sig bakom en stor doogh. Doogher är stora sävliga djur perfekta som lastdjur eftersom de kan klara sig länge utan vatten. Yacim försöker hjälpa till i försvaret och Sarim plockar upp en båge från en död karavanvakt. Tre durenger utser Yacim och Sarim som sitt mål. Sarim lyckas träffa den ena med en pil vilket gör att han tillfälligt tappar kontrollen på hästen och lyckas sänka den andres häst. Den tredje däremot gör ett anfall när han rider förbi Yacim men han lyckas bara orsaka en poäng stress på Yacim och ett ytligt sår. När han kommit förbi Yacim och Sarim slår nomaden för upptäcka och ser Shamran som försöker gömma sig bakom en dooghs ben. Shamran får panik och slänger lådan mot nomaden som duckar men i sista stund sätter Sarim en pil i ryggen på nomaden och dödar honom på fläcken.

Vi gör ett klipp tillbaka några dagar i tiden. Shamran har fått ett erbjudande från en handlare som han brukar springa med meddelande åt om han kunde hjälpa till att frakta ett meddelande en längre sträcka. Han ska ta ett meddelande till staden Susa och han och hans medhjälpare ska färdas som vanliga resenärer på en karavan men i själva verket har de med sig ett mycket viktigt meddelande. Belöningen blir inte stor förutom resan men både Shamran och Yacim har som livsmål att komma ut och resa så de nappar direkt. Sarim är också intresserad och Nagilum har fått ett tips om att den gröna sten som de kom i kontakt med under det första äventyret kommer fraktas på en karavan ut ur staden inom kort och han anar ugglor och är väldigt pigg på att följa med. Vid Akkas stora port på avresedagen får Shamran en låda, någon fot i höjd och bredd, med vackra sniderier. Han måste lova att vakta den med sitt liv och att se till att den inte öppnas. Lådan ska lämnas till Yassir Ibn Aman, bibliotekarie i biblioteket i Susa.

Tillbaka till striden. Den tredje nomaden som tappade kontrollen på hästen ser lådan liggandes på marken och sporrar sin häst mot den. Yacim försöker stoppa honom men misslyckas, Sarim missar med sina pilar, nomaden tar lådan. Shamran inser att det var dumt att kasta lådan så han offrar ett ödespoäng och sänker nomaden med en kruka med sylt som han hittade i doohgens packning. Nagilum kastar sig över durengen och gör processen kort med den groggy nomaden. Shamran plockar upp lådan men nomadens skrik har gjort fem andra uppmärksamma på dem. Sarim lyckas sänka en av dem med sin båge. En ger sig på Nagilum som har plockat upp sin döda motståndares svärd, två ger sig på Yacim som verkar farligast och en ger sig på Shamran som fegt gömmer sig bakom Yacim vilket ger tre mot en. Nagilum försöker hugga benen av sin motståndares häst men misslyckas och orsakar bara en poäng stress. Yacim slåss mot tre nomader vilket betyder att istället för +1 på strid som de skulle ha om de slogs en och en så har de +3 (+1 för varje motståndare utöver den första, på så sätt slipper man slå mer än ett slag). Yacim har själv +3 på sitt spjut men det går dåligt och hon får resultatet Besegrad. Hon väljer att vara ute ur striden istället för att ta en skada och fortsätta. En av durengerna lyckas klappa till henne i huvudet och hon svimmar. Shamran är ensam kvar och har tur som bara blir Besegrad han också. Han knockas medvetslös av nomadernas hästar och ryttarna tar kistan och flyr. När de väl fått tag på kistan flyr även de övriga nomaderna bort över sanddynerna.

När nomaderna är borta börjar karavanen återhämta sig. Ledaren för karavanvakterna går runt och ser hur många som är skadade och döda. Shamran och Yacim kvicknar till. Spelarna bestämmer sig för att bege sig ut i öknen efter lådan. Ledaren för karavanen vill först döda dem på plats än låta dem själva ge sig ut i öknen, han anser att det är barmhärtigast så. Spelarna tar inte hinten utan insisterar så de får fyra hästar som ökennomaderna lämnade efter sig samt någon veckas mat och vatten. Sen står de där och ser karavanen försvinna i fjärran.

De beger sig mot dynerna där ryttarna hade försvunnit. Ingen av dem har spåra men både Shamran och Nagilum har höga värden på Sinnen och när de hjälper varandra får de ytterligare +1. Slaget blir högt över sg och de kommer inte ha några problem att följa spåren. Genom stekande dagar och kalla nätter går färden. Andra dagen kommer de till en liten oas där det verkar som om ryttarna har anslutit till en större grupp med doogher. Ytterligare dagar går och vattnet och provianten börjar tryta. Alla utom Sarim lyckas med ett uppmärksamhetsslag och ser två ryttare som har spejat på dem. De väljer att lämna spåren som de följer och försöka komma ikapp ryttarna i hopp om att få mer vatten. Den natten ser de ett eldsken vid horisonten. Istället för att sova färdas de hela natten mot skenet. När dagen gryr ser de en stor klippa sticka upp ur ökensanden en avsevärd bit bort. Det verkar vara där som skenet kom ifrån. När de försöker pressa sig dit dör en av hästarna och de får fortsätta i lugnare tempo. När de kommer närmare ser de stora doogher utanför klippan. Nagilum får spatt och rusar mot klippan skrikandes efter vatten. En grupp ryttare sätter av mot dem. Tio durenger omringar dem. De informeras om att de befinner sig på förbjuden mark och måste ge sig av genast. Då börjar Shamran att skälla ut dem och kräva tillbaka sin låda. Det avslöjas att de har följt efter durengerna sedan anfallet. Ledaren för gruppen blir intresserad över vad som kan tvinga fyra uppenbarligen odugliga ökenvandrare att följa efter dem i fem dagar och att de lyckats. Han väljer att inte döda dem utan att ta med dem med ögonbindel och bundna till durengernas ledare. Shamran får emellertid spatt när de försöker binda honom eftersom han har fobi mot att bli fastbunden. Han försöker fly och slutar med en pil i ryggen, utslagen, dvs. både ute ur striden och avsvimmad.

När ögonbindlarna tas av befinner sig de fyra inför durenghövdingen och hans underhövdingar i hövdingens tält. De blir utfrågade om vad de gör här och varför de vill ha lådan. När han frågar om de vet vad som finns i den så avslöjar Nagilum att det finns en grön ädelsten i den. Första stora misstaget som spelarna gör i samröret med durenghövdingen. Hövdingen låter sköta om Shamrans sår för att försöka få ur honom vem de ska lämna lådan till eftersom det är enbart han som vet det. Men Shamran ljuger och avslöjar inte det riktiga namnet på mottagaren. Samliga förs ut ur tältet utan att fått något att dricka eftersom hövdingen åberopar durengernas seder, om han bjuder dem på vatten så är de hans gäster och han kan inte längre döda dem. Eftersom han inte bestämt sig än så får de vänta på vatten. Rollpersonerna förs till ett litet tält och efter ett tag kommer det några vakter och hämtar Nagilum. Hövdingen förhör Nagilum igen eftersom det var han som kände till den gröna stenen och lyckas utan större problem få ur honom att enbart Shamran har tagit i stenen. När han är säker på att Nagilum inte har rört stenen och att han är ofarlig så bjuds Nagilum på vatten och de andra förs in i tältet igen. Hövdingen visar att han har lådan och öppnar den. I den ligger den stora gröna safir som gänget kom över i första äventyret bara för att bli av med det timmarna senare. Hövdingen förstår på deras reaktioner att de har sett stenen förut och frågar vem som har haft den i sin ägo. Shamran börjar genast skrika om att de ska ge tillbaka hans ädelsten. Andra betydligt allvarligare misstaget, efter detta finns ingen återvändo. Samir inser att det är den sten som han stal för några månader och är en del av rollpersonens bakgrund. Hövdingen bedömer att Shamran är ett ondskans verktyg och dömer honom till att avrättas i gryningen eftersom natten är alldeles för mörk för sådana mörka handlingar. Shamran binds vid en påle utanför tältet och de övriga förs bort till ett annat tält under bevakning där en enkel måltid väntar.

Eftersom de andra inte verkar vidare sugna på att rädda honom offrar Shamran ett ödespoäng och föreslår att det blir solförmörkelse under hans avrättning. I gryningen samlas hela lägret framför hövdingens tält i väntat på att ondskans redskap ska dräpas. Långsamt går solen upp över horisonten durenghövdingen väntar på att den ska komma upp helt och hållet, bödeln står beredd med sitt stora svärd för att hugga huvudet av Shamran. Men precis när sista biten av solen når över horisonten börjar en svart skugga falla över den. Förvirring råder i bland underhövdingarna, de diskuterar livligt. Under tiden förmörkas hela solen och plötsligt sveper en sandstorm in med oanad kraft. Ett högt tjut blockerar alla andra ljud. Hövdingen och hans män har försvunnit in i sitt tält. Resten av nomaderna springer mot andra skydd. Nagilum och Sarim springer till hövdingens tält men blir upptäckta av två vakter. Sarim avleder dem och Nagilum kommer ensam in i tältet. Där inne ser han att alla är döda. Kropparna är illa sargade. Lådan är borta och via en stor reva i tältet löper ett spår av blod. Yacim kommer in bärandes på Shamran och tillsammans ger de sig av mot den stora klippan som ligger bredvid lägret där de gömmer sig väl. Strax efter gör Sarim dem sällskap. Där ligger de gömda och spanar på vad som händer i lägret efter att sandstormen lägger sig. Folk är förvirrade efter ett tag verkar det som de börjar med någon sorts begravningsceremoni för sina döda ledare. Nagilum smyger ner i lägret på jakt efter förnödenheter och hittar ett tomt tält med lite mat vin och vatten. Missunnsam som han är blir han kvar där och dricker upp vinet och somnar. De andra blir kvar väntandes på Nagilum uppe i berget tills natten kommer. Då beger sig alla durenger av i ett långt begravningståg upp för en liten stig på klippan med tända facklor. Kvar verkar det bara vara ett fåtal vakter. De andra ser sin chans, hittar en sovande Nagilum och börjar leta igenom tälten runt om efter förnödenheter. Men de vet fortfarande inte hur de ska ta sig ut ur lägret eller hitta ut ur öknen.

Då får Shamran en snilleblixt. Han antar att durengerna är rätt rädda för honom efter vad som hände vid avrättningen och han går fram helt öppet mot en ensam vakt med Nagilum krälandes som en tjänare vid hans fötter. ”Jag har gudarna på min sida, ni kan inte döda mig, ge dig till min makt och kanske jag sparar dig” deklamerar han. Han slår för vältalighet och får +1 eftersom Nagilum hjälper honom med sin vältalighet. De andra ligger på lur för att rusa fram om det misslyckas. De slår högt. Vakten slår lågt. Vakten börjar kräla i stoftet framför Shamran ber honom att skona honom för han har hustru och barn och Shamran lovar att spara honom om han bara hjälper dem ut ur lägret och genom öknen. Efter några dagar ritt befinner de sig i en oas där de kan ta det lugnt ett tag innan de blir upplockade av en passerande karavan. Spelarna får välja var karavanen är på väg och väljer Susa. Så några dagar senare är spelarna i Susa.

Shamran hade livsmålet att lämna Akka vilket uppfylldes och han fick ett öp för det. Yacim hade livsmålet att resa till en annan stad vilket även det uppfylldes och hon fick ett öp. Samtliga fick ett öp för att överlevt kvällen. Yacim valde som nytt livsmål att skaffa sig ett fast jobb i Susa. Shamran valde som nytt livsmål att Förstå sin plats i ödet eftersom han misstänker att han kan vara utvald för något eftersom något ingrep när han skulle avrättas. Dessutom bytte han ut sitt personlighetsdrag Drömmare som aldrig använts mot Tror att jag är utsedd. Tja det var allt, ibland hinner man med bra mycket på tre timmar. Nästa gång funderar spelarna på att göra en artighetsvisit hos Yassir Ibn Aman, får se hur det går.

 

[peta]

Dags för ytterligare en omgång av Ökenlegender. Den här gången var det dags för ett hederligt grottröj och jag fick chansen att testa lite idéer kring fällor. Vi började med att gå igenom rollpersonerna och se om det var någon som ville höja något värde eller ändra något. Sarim och Yacim höjde sin fysik för två öp vardera.

Kollade sedan om det var något speciellt som spelarna ville genomföra men det var inga direkta önskemål på äventyr eller liknande det enda var att de ville komma in lite i den nya stad, Susa, som de anlänt i slutet på förra äventyret. Sarim ville få lite kontakter med stadens undre värld. Vi slog ett slag för kontakter som misslyckades, Sarim lyckades inte få tag på några direkta kontakter denna session. Nagilum hade på grund av händelserna i förra äventyret blivigt övertygad om att Shamran på något sätt är en helig man, utsedd av ödet eller liknande och ville försöka starta upp en kult runt Shamran, vi bestämde att vi ska slå ett slag för vältalighet i början på varje session. Efter tre lyckade slag så har ryktet kommit igång ordentligt. Första slaget lyckades. Nagilum har lyckats sprida ut ryktet att det är någon speciell i staden. Shamran och Yacim ville försöka få något sorts jobb i den nya staden. Yacim med sin bakgrund som vaktkapten lyckas snart få jobb som livvakt åt en adelsman som heter Baghalla. Därefter lyckas hon se till att Shamran får jobb som tjänare i hans hushåll.

Det visar sig dock snart att Baghalla kanske inte bara anställde Yacim som livvakt på grund av hennes skicklighet med spjutet. Efter någon tid så börjar han komma med komplimanger såsom att han troligen har stadens inte bara bästa utan även vackraste livvakt och han bjuder in henne att delta vid hans middagar. Tanken med Baghalla var att använda honom som en manlig variant av den typiska förförerskan, använda rollpersonerna för sina syften och sen dumpa dem, men eftersom det visar sig att Yacim var tämligen svårförförd blev han mer av ett våp som drabbas av maktgalenskap i slutändan. Vid en middag avslöjar han att han har ska ut på en resa. Han har i flera år sökt efter drottning Hupsesuts försvunna palats och grav och nu har han hittat en uråldrig reseskildring som pekar ut platsen för palatset. Han tänker sätta samman en expedition för att utforska palatset och graven. Han undrar om Yacim som har bakgrund som äventyrare råkar känna någon expert på fällor och liknande. Naturligtvis syftar det på Sarim. Några veckor senare ger sig en karavan iväg. Med är Yacim som Baghallas livvakt, hon har under tiden försökt undvika Baghallas inviter med ursäkten att det vore oprofessionellt för henne som livvakt att umgås privat med Baghalla. Med är även Sarim som gravvalvsexpert, Shamran som en del av Baghallas tjänar kår och Nagilum. Ingen vet riktigt hur Nagilum kom med, ingen berättade för honom och ingen bjöd in honom med som Nagilum brukar säga “Nagilum ser, Nagilum hör”. Nagilum är ganska tacksam på det viset, han går att placera i nästan vilken miljö som helst han har en otrevlig vana att dyka upp när man minst anar det och värden på gömma sig som matchar det.

Ensamma ute i öknen blev det allt svårare för Yacim att ducka för Baghallas inviter. Tillslut förklarar han sin kärlek för henne och fast han upptäckt att den inte är besvarad ber han henne att tänka om eftersom snart kommer han vara rik och mäktig bortom hennes fantasi och kan ge henne allt hon vill ha.

Efter en och halv vecka ute i öknen kommer de fram till expeditionens mål. En samling ruiner i bergens skugga. Ruinerna är uråldriga och stora delar är täckta av sand. Medan tjänarna och bärarna sätter upp tälten tar Baghalla Yacim på en rundtur bland ruinerna och beskriver vad de en gång har varit så att spelarna får en uppfattning om det. Lägret slås upp mitt i mellan resterna av stora pelare som en gång varit den stora salen i Hupsesuts palats. Under tiden har Nagilum gått runt och snokat i området och hittat en illa inhuggen avbildning i en av pelarna. Pelarna är fulla med vackra men slitna avbildningar av olika ceremonier, personer och gudar men denna sticker ut eftersom den verkar vara inhuggen i all hast och slarvigare och djupare än de andra. Den avbildar något fruktansvärd människoliknande varelse med rovdjurshuvud som dödar andra människor.

Den natten drömmer de alla fyra samma dröm. De befinner sig sittandes längst fram i drottning Hupsesuts tronsal på mjuka kuddar ätandes god mat. De är klädda i vackra kläder av underligt snitt. Bredvid dem sitter drottningen på sin tron, stolt och högrest. Runt hennes hals hänger ett gigantiskt guldsmycke som domineras av en stor röd rubin. I salen finns flera ädlingar som sitter på mjuka kuddar längst med väggarna och en grupp dansare som underhåller. Drottningen klappar i händerna och dansarna schasas ut. In kommer några tjänare med en stor bok, en av tjänarna får tjäna som bokpiedestal och drottningen går fram och slår upp boken. Tre nakna fångar förs in i salen och tvingas ner på knä och tre gamla präster med underliga huvudbonader ställer sig bakom dem med bronsknivar. Drottningen börjar läsa ur boken på ett underligt språk, spänningen stiger ibland de närvarande ädlingarna. På en signal skär prästerna halsen av de tre fångarna och av deras blod och kroppar ritas sällsamma figurer upp på golvet under drottningens noggranna instruktioner. Något är på väg igenom. En fruktansvärd varelse som närmast kan beskrivas som en blandning av en gepard och en man stiger upp ur blodet. De närvarnade ädlingarna blir skräckslagna. Varelsen försöker anfalla de tre prästerna som står närmast men något hindrar den. Osynliga bojor håller den tillbaka. Drottningen ler. Varelsen kryper ihop och tar sats och lyckas bryta sina osynliga bojor. Genast slaktar den de tre prästerna som står närmast. Soldater väller in i rummet och kaos utbryter när alla försöker rädda sig så gott det går. Drottningen vänder sig mot rollpersonerna och ber dem att ta henne här ifrån, hon erbjuder dem alla sina skatter och visar mot en stenkista fylld med guldföremål.

Rollpersonerna vaknar kallsvettiga alla på sina ställen. Shamran inne i tältet bland de andra tjänarna. Sarim och Nagilum inne i Sarims personliga tält och Yacim i hennes mjuka bädd inne i Baghallas tält. Strax efter hör de skrik och rop utanför. Yacim grabbar sitt spjut och rusar mot öppningen. Shamran kör ut en av de andra tjänarna och Sarim kör ut Nagilum som rusar mot tjänarnas tält för att se till att Shamran den upphöjde är oskadd. Det visar sig att två av bärarna har blivigt bortförda av ett okänt monster i mörkret. Baghalla försöker lugna folk med att det bara var några sjakaler men Shamran vill trissa upp stämningen. Vi slår för vältalighet, slaget lyckas väl och han lyckas skrämma upp tjänarna så att Baghalla får använda sina soldater till att tvinga dem att stanna.

Dagen efter börjar de gräva på den plats Baghallla utifrån sina dokument tror att gravvalvet finns. Sent på eftermiddagen lyckas de få fram vad som verkar vara ingången till en krypta. Baghalla beordrar att den tunga stendörren dörren till graven ska slås sönder. Strax innan skymningen får de sönder den och med en tung suck slår en pust av unken luft mot rollpersonerna. Baghalla vill omedelbart gå ner i kryptan trots att det snart är mörkt. Rollpersonerna resonerar att det är lika bra att gå ner så fort som möjligt eftersom man vet inte om de blir anfallna i natt igen och stöder honom. En grupp på Baghalla, Yacim, Sarim, Shamram, tre bärare och en soldat för att hålla ordning på dem går ner i kryptan med tända facklor. Nagilum slinker ner strax efter dem. Som fällexpert får Sarim ta ledningen. Vid det här laget plockar jag fram ett gammalt ex av Grymkäfts fällor. Vissa av spelarna ser märkbart oroade ut. Första fällan är ett enkelt schakt i golvet med stora spikar i botten. Det löser de enkelt genom att hämta några plankor från lägret. De fortsätter ner längst den mörka gången, väggarna är täckta av målningar från Hupsesuts tid. Ett ljud, troligen en sten som föll skrämmer upp två av bärarna som flyr i panik. Strax efter är det dags för den andra fällan. Den här är tänkt för att spärra in spelarna så inga slag i uppmärksamhet slås. Plötsligt så känner helt enkelt Shamran hur golvet sjunker ner under honom. En stor dörr faller ner bakom honom och de hör hur den kvarvarande bäraren och soldaten som blev kvar på andra sidan krossas.

Därefter kommer de in i ett litet rum med en pelare, i pelaren finns en liten alkov där det står något som glimmar av guld. Nagilum ser det först och döljer alkoven för de andra. Alkoven är dekorerad med ett öga och i den står en liten guldstaty av en gudinna med fyra armar och ett öga. Nagilum tar statyn och gömmer den i kläderna. Strax efter ser de en bunt skelett liggandes på golvet. Sarim går närmare och lyckas på så sätt utlösa nästa fälla. Stendörrar faller ner och spärrar in rollpersonerna. Spikar skjuts ut ur väggarna och sakta börjar väggarna röra sig in mot mitten. Baghalla kräver att Yacim ska skydda honom. Sarim försöker stoppa väggarna med sitt bräckjärn. Shamran noterar en alkov i en av väggarna, dekorerad med ett öga. I alkoven finns vad som ser ut som en platta. Shamran försöker trycka på den men utan resultat. Nagilum inser att han måste offra guldstatyn och tar fram den men misslyckas med sitt slag mot sin girighet, eftersom han misslyckades fick han sitt tredje kryss för att han missunnats av sin girighet och fick ett ödespoäng. Han kan inte släppa den. Sarim tvingas att slita den ifrån honom och stoppa in den i alkoven. I sista stund stoppas väggarna, spikarna glider tillbaka och dörrarna öppnas. Baghalla skäller ut Sarim för att han är en bedrövlig expert och tvingar sedan gruppen att fortsätta. Vid det här laget diskuterades det i gruppen att slänga in Baghalla i nästa fälla.

Baghalla börjar få allt mer bråttom. Sista fällan upptäcker Shamran. Skåror i väggen. De rullar in en sten och fyra stora knivblad börjar att pendla fram och tillbaka i den smala gången framför rollpersonerna. Sarim försöker först smita förbi dem vilket jag satt en ganska hög sg på. Han slår hyfsat högt och har tur och får inga skador med en smäll som påpekar att det är dumt att försöka igen. Nu börjar spelarna tänka och kommer på att bladen rör sig en tio centimeter ovanför golvet där de är som lägst. De knuffar in stenar som hamnar i vägen och låser knivbladen. Efter den fällan så utser Baghalla Shamran som ny fällexpert och pressa på gruppen än snabbare genom den mörka korridoren.

De kommer ut i en stor sal, så stor att de inte ser varken tak eller väggar. Baghalla rusar ivrigt iväg säker på att de är nära. De övriga tar det mer försiktigt, rädda för fällor. De ser Baghallas fackla försvinna bort i mörkret. De kommer till ett bottenlöst schakt som delar det stora rummet på mitten. Enda sättet att ta sig över är via en smal gångbro. Försiktigt och hopbundna med ett rep tar sig rollpersonerna över. På andra sidan så hittar de in i själva gravkammaren. Där står redan Baghalla nöjd bredvid en stenkista och en sarkofag. Han säger ivrigt till dem att öppna stenkistan. I den visar det sig finnas guld över rollpersonernas förväntningar. Alla utom Shamran börjar genast roffa åt sig. Shamran letar istället efter den bok de hade sett i drömmen. Baghalla drar Yacim i armen och ber henne följa med fort. Märkligt nog följer hon med eftersom hon tidigare varit tämligen avspisande mot Baghalla. Den ende som märker något är Sarim, de andra är för upptagna med sitt. Han följer efter och ser Baghalla och Yacim rusa mot den smala bron. Han ropar till dem. Baghalla ber sin älskade Yacim och följa honom och lämna de andra till sitt öde och Yacim går med på det, om än lite tveksamt, tror lite makthunger högg tag i Yacim där. De rusar över bron och Baghalla stampar till på den så att den rasar.

Sarim rusar in till de andra och berättar vad som hänt. Nagilum ser till att plocka på sig allt guld han kan hitta. De öppnar sarkofagen och ser mumien efter Hupsesut. Kring dess hals hänger det gigantiska guldsmycke som de såg i drömmen. Sarim tar det. Shamran har insett att det inte finns någon bok i rummet och det börjar planera hur de ska ta sig ut. Sarim kastar över sin änterhake och lyckas få fäste på andra sidan schaktet.

Under tiden har Baghalla sprungit mot utgången med Yacim efter sig. Han bedyrar henne att han kommer bli världens mäktigaste man och att han kommer göra henne till världens rikaste och mäktigaste kvinna. De kommer till kammaren där Nagilum hittade statyetten när Baghalla fryser till. De hör ett morrande på andra sidan rummet och ut i fackelskenet kommer geoparddemonvarelsen. Den rusar mot dem. Baghalla glömmer allt vad kärlek heter slänger fram Yacim skriker “Skydda mig” och rusar åt andra hållet med deras enda fackla. Baghallas roll i äventyret var att försöka splittra gruppen med i slutändan visa sig vara en riktigt egoistisk skitstövel. Yacim är inte ett dugg intresserad av att skydda Baghalla utan kastar sig bara undan från varelsen där den stormar fram. Sen blir det mörkt när Baghallas fackla försvinner utom synhåll. Yacim försöker gå mot utgången och slår för orientera men misslyckas vilket innebär att hon går åt fel håll.

De tre i gravkammaren ska till och klättra över när Baghalla kommer inrusandes igen. Han trycker Hupsesuts bok mot sitt bröst. Bakom honom kommer varelsen. Den kommer ikapp Baghalla och dödar honom brutalt. De tre får slå ett slag för nerver. Enbart Shamran lyckas och de andra flyr mot den lilla kammaren med sarkofagen. Varelsen tar sats och ska hoppa över. Shamran är konflikträdd och inte vidare förtjust i att slåss. Han vill dock ha boken och tar sats även han och hoppar samtidigt. Sg 4, han misslyckas och faller men får tag på repet. Repet går av och han slår i väggen på andra sidan av avgrunden. Varelsen hoppar tillbaka och försöker nå Shamran men han hänger för långt ner. Då, när gepardvarelsen står hukad ner för schaktet och försöker nå Shamran med sina långa klor kommer Yacim in i rummet. Hon rusar mot varelsen och försöker knuffa ner den men misslyckas och lyckas bara såra den med sitt spjut. Hon är inte vidare pigg på att slåss mot den, även om den var designat så att hon skulle haft en ärlig chans, utan offrar istället ett ödespoäng. Repet som Shamran hänger i gungar fram och tillbaka av Shamrans ansträngningar och lyckas fälla varelsen just som den reser sig upp efter att blivigt sårad av Yacim. Varelsen vacklar och faller. Yacim drar upp Shamran och efter en stunds diskussion så bestämmer de sig för att hjälpa de andra över. Gruppen ger sig av mot utgången men finner att den fortfarande är spärrad. De söker efter ett sätt att ta sig ut ända till den sista facklan strax därefter slocknar. Då hör de ett hackande och knackande och efter en tag så slås en spricka upp i den massiva stendörren. Ljus strömmar in. De kvarvarande tjänarna hade börjat ett räddningsförsök. Det frågas om Baghalla men ingen saknar honom nämnvärt. Alla vill bara där ifrån innan det mörknar. Snabbt packas lägret ihop och karavanen ger sig iväg.

Tillbaka i Susa säljer Sarim och Nagilum halsbandet och allt guld. De väljer att investera det de fick och slår för sina resurser. Sarim ökar från ett till tre på resurser och Nagilum från minus två till två. Båda har det numera ganska gott ställt i Susa men var sin större bostad och kanske någon tjänare. Sarim använder sina pengar till att bygga upp en häleriverksamhet. Yacim hade även hon lite guld att investera och ökar från ett till två i resurser. Shamran tog däremot inget guld utan bara boken.

Fällorna fungerade bra, de löstes samtliga genom att rollpersonerna fick tänka och i fallet med de krossande väggarna även spela ut sina personlighetsdrag. Nackdelen var att de krävde en del förberedelser vilket går emot idén med Ökenlegender där mycket ska bygga på improvisation. Är även ganska osäker på hur skapande av fällor ska kunna presenteras enkelt och kortfattat i en eventuell regelbok. Däremot så känns som reglerna kring resurser inte är helt klockrena. Tanken var att använda abstrakta resurser istället för pengar. Varje rollperson har ett värde i sina resurser som anger ungefär hur mycket pengar de har att röra sig med. Om det gör dyra inköp kan de tvingas att sänka sitt värde i resurser och om de hittar skatter kan de välja att investera dem. De får då slå ett slag mot sina nuvarande resurser mot skattens värde. Misslyckas slaget så höjs resurserna, misslyckas det med mycket så höjs det med ett för varje tre i misslyckande. Problemet som jag känner är att dels har reglerna runt hur resurser höjs och sänks blivigt ganska invecklade så till vida att det nästan är lika enkelt att hålla koll på pengar. Dels så känns det som regeln kring resurser inte riktigt stämmer in i spelet där rollpersonerna trots allt ofta är kringflackande vagabonder. Resurser som ett värde fungerar bättre när rollpersonerna har en fast punkt i livet där de kan samla sina resurser. Funderar på att byta ut systemet mot ett system där man har resurspoäng och varje poäng motsvarar en pryl utrustning.