Hej hopp, det är jag igen. Jag har nu skrivit litet mer om raserna i mitt rollspel. Detta rollspel utvecklas sakta, jag skriver när jag har lust och inspiration. Jag har skrivit i över ett halvår nu, men knappt kommit någon vart alls, jag har bara lösryckta dokument. Men nu har jag en ganska klar bild av hur rollspelet skall se ut. Iaf, nu har jag äntligen beskrivit alla de mer utbredda folken. Inget av dem är lika utbrett som människan, som klart dominerar i landet. Rollpersonerna kan endast spela människor, utan speciell tillåtelse från SL. Spelet utspelar sig i landet [insert name here], som i princip är det enda civiliserade landet man känner till. Till väster och norr ligger höga berg, i söder Agathavet och i öster jättelika skogar. Utforkning runt om dessa gränser är sparsam, men man vet att i norr ligger jättarnas rike, i sydväst, mellan bergen och havet, ligger ett skogsrike som tillhör de hatade trollen, och i öst kontrollerar skogsfolket skogarna. Här följer en beskrivning av raserna. Om ni vill läsa den, så blir jag glad för all kritik, positiv som negativ. Detta är fortfarande inte färdigt.
Alfer
Dessa små, underliga varelser lever i skogarna runtom och i landet. En alf är ca två och en halv fot lång, har grönaktig hy och stora, trekantiga öron. Ögonen är små och kroppen spinkig. Alfen är oftast klädd i enbart ett höftskynke samt ett bälte med pungar, i vilka hon bär sina ägodelar, kanske några vackra stenar eller en tand som lossnat från ett plågat troll.
Alferna är ett fredligt folk, och ganska trevligt, om man står ut med deras tjatter. De pratar mycket och med dåligt ordförråd. En typisk mening för en alf skulle kunna vara: "Vill stora herren slå sig ned med snälla alfer och äta? Goda rötter från smaskensbusken!"
Jag har endast stiftat närmare bekantskap med en alf, en alfkvinna vid namn Malla. Hon var mycket trevlig mot mig, men ska jag vara ärlig så gick hennes ständiga tjatter mig på nerverna. Vi färdades i sällskap i några månader innan hon återvände till sitt folk.
Alfer bor i alla sorters skogar, men de är utan tvekan vanligast i de stora svampskogarna. Här karvar de gärna ut små hus i svampens fot och bygger gärna till med trä, t ex en dörr.
Jättar
En jätte är just vad det låter som. En jättelik människovarelse, närmare tio fot lång. Den allmänna åsikten om jättarna är att de är våldsamma och krigiska, men denna åsikt anser jag vara sprungen ur okunskap och rädsla. Det är sant att en jätte är lika stark som tio män, men de är ett fredligt folk från bergen i norr. Det finns några aggressiva jättar, självklart, de är ganska lika oss i allt utom storleken. Jättarnas kung heter Ungor och har sin stentron i ett bergrum som fungerar som tronsal. Han är en gammal man, över hundra år, och han besitter stor vishet. Många av de som varit i jättarnas rike på sistone är oroliga. Då jättekonungen är gammal och svag kan det nog säkert antas att han inte lever längre än högst tio år till och han har inga arvingar. Ingen vet vad ett tronföljdskrig i jättarnas land skulle ha för konsekvenser för vårt lands befolkning, men jag tvivlar på att det är något gott.
De underjordiska
De underjordiska är ett skyggt folk i ungefär samma storlek som alferna, men detta är nog det enda de har gemensamt. De underjordiska är mer bastant byggda och mer människolika till utseendet. De bär oftast små luvor på huvudet och är för övrigt klädda i praktiska och slitstarka kläder. Ordet 'rejäl' är den bästa komplimang du kan ge till en av de underjordiska. De bor i underjordiska gångar (därav namnet) som sprider sig under hela landet. Bry dig dock inte om att försöka hitta en av de underjordiskas öppningar, de är alltför väl dolda.
De underjordiska är utmärkta smeder och ett föremål tillverkat av en av dem är bland det bästa man kan få tag på. De kan även göra de vackraste konstverk, med hjälp av metaller och ädelstenar de gräver fram under jorden. Därför har de tio legendariska skattkammare utspridda över hela deras rike. Dessa skattkammare är fyllda till bredden med guld och silver, ädelstenar och magiska föremål.
De underjordiskas kung bär namnet Eldeck och är en mycket butter person på utsidan, men innerst inne har han ett hjärta av guld.
Visst, ja! En sak till. Om du mot förmodan träffar på en av de underjordiska, nämn inte ordet alf. De underjordiska har avskytt alfer så länge de kan minnas och anser dem vara vämjeliga varelser. Alferna verkar inte hysa någon motsvarande avsky, utan tycker mest det är synd att de inte kan vara kompisar med det enda folk som delar deras storlek.
Vad gäller sägnen som säger att om du fångar en av de underjordiska så får du trenne önskningar, så vet jag icke om den är sann, men det sägs att det var så Furst Harald kom till makten.
Troll
Trollen är nog det folk som är mest avskytt av människan, och för en gångs skull delar jag den allmänna åsikten. De flesta troll är egoistiska och giriga varelser, och deras kung Gleb ger jag inte mycket för. Jag har träffat honom en gång och kom knappt undan med livet i behåll. Men för det mesta så håller sig faktiskt trollen för sig själva i sitt skogsrike i sydväst.
Troll är de fulaste varelser världen skådat. De har grågrön, vårtig hud och tovigt hår. Ögonen är gula och tänderna spetsiga. Troll är lite längre än oss, men det märks inte, ty de har en hukad kroppsställning. Troll har oftast inga kläder på sig, möjligtvis ett höftskynke, och är ofta beväpnade med stora träklubbor.
Men för allt i världen, låt dig inte bedras av deras utseende. De är sluga varelser som bringat många dårar i fördärvet eftersom de underskattat trollens klipskhet.
Älvor
Ah, älvorna, dessa vackra men ack så dödliga varelser. Akta dig för deras sjö, vandrare, ty de kan locka även den djärvaste hjälte i fördärvet. Älvorna vet svaret på din fråga, men det kommer alltid i gåtor. Och även om du kan uttyda svaret, så kommer du antagligen aldrig att få någon glädje av det. När älvornas vackra ansikten dyker upp i dimman och deras förföriska sång börjar smeka dina öron, så kan få dödliga motstå frestelsen att stiga ned i djupet med dem. Vad som finns därnere? Jag vill inte veta, ty ingen som stigit ned har någonsin kommit åter.
De odödliga
Jasså? Du vill veta lite om de uråldriga varelser som går under namnet de odödliga? Nå, min vän, du är knappast ensam. De odödliga är nog landets största mysterium. De odödliga, eller väktarna som de också kallas, har vi att tacka för våra liv. Tro mig, de har räddat livet på dig fler gånger än du kan räkna. De odödliga vaktar de svarta portarna till Aunvinn, avgrundsriket (Jag insåg just att jag omedvetet tagit efter Anuvinn, det mörka riket i Krönikorna om landet Prydain av Lloyd Alexander). I Aunvinn härskar det eviga mörkret och dess styrkor försöker ofta tränga igenom de tre svarta portar som avgränsar deras rike från vårat. Det sägs att när den Mörke Fursten, Aunvinns härskare, för första gången frammanade mörkrets smitta och lät sina demoniska horder svepa över paradiset, så var det Myrrhandal, den Ljuse Fursten, som besegrade honom och stängde in honom i Aunvinn. Efter detta gav gudarna Myrrhandal och hans ättlingar evigt liv, för att han alltid skulle vaka över landet och dess folk.
De odödligas hem är glaspalatset i Eanall. Det är en mycket vacker syn och många har vallfärdat dit för att få skåda det, även om ingen dödlig släpps in utan mycket goda skäl. Och tro inte att du kan se allt som pågår därinne bara för att det är gjort av glas. Ljuset glittrar i glaset och gör att hela palatset tycks skina med ett inre ljus. Vissa säger att ljusfursten själv skiner upp palatset, och det låter faktiskt inte helt otroligt, ty jag har sett det på natten, och de skiner nästan lika ljust då.
Skogsfolket
Skogsfolket, ja. Jag är faktiskt en av de få lyckligt lottade som har talat med detta skygga folk. Skogsfolket kan du inte få syn på om de inte vill det. Det finns människor som vandrat runt i deras skogar i dagar, sökandes efter de Skygga, utan resultat. Skogsfolket lever, som namnet antyder, hela sina liv i skogen, och lämnar den i princip aldrig. De lever i harmoni med naturen och kan tala med skogens alla djur. De är sparsamt klädda, om alls, och mycket spensligt byggda. Skogsfolket är ljushåriga, men har ingen skäggväxt, och deras ögon är gröna som skogens växter. De lever på växter och jakt. När de jagar använder de sina berömda bågar, oöverträffade av den bäste bågmakare.
Jag har faktiskt varit med en gång när en av skogsfolket gjorde sin båge. Det var nog det vackraste jag någonsin sett. Hela stammen hade samlats i en glänta. Jag var där på en speciell inbjudan från flickan som skulle göra bågen, Månljus. Hon gick fram till flera olika träd och smekte dem och tycktes tala med dem. Till slut valde hon ett träd och smekte det och talade med det i några minuter. Hon valde ut en gren, strök sina händer mot den och började sjunga en ordlös, vacker melodi. Till min stora häpnad började grenen förändras. Barken blev slätare, kvistar och löv föll av och grenen förvandlades sakta till en båge. Efter kanske en timme under andäktig tystnad från mig och stammen, och fortsatt sång från Månljus, så knoppades den färdiga bågen av från trädet. Skogsfolket dödar inte grenen när de gör sina bågar som människor gör. Du förstår, min vän, bågen är fortfarande levande. Det är detta söm gör skogsfolkets bågar så överlägsna.
Andra varelser
Dessa är endast de mest utspridda folken, min frågvise vän. Det finns många fler varelser utspridda runt om i landet. Vi har ju till exempel sumpmonstret i dimträsket, den magiska tomten i tomteskogen, draken i bergen, enhörningarna och de gigantiska jättebläckfiskarna i agathavet. Många skulle ge sitt liv för att få möta en av dessa varelser, medan de flesta skulle förlora sitt liv om de träffade vissa av dem.
Alfer
Dessa små, underliga varelser lever i skogarna runtom och i landet. En alf är ca två och en halv fot lång, har grönaktig hy och stora, trekantiga öron. Ögonen är små och kroppen spinkig. Alfen är oftast klädd i enbart ett höftskynke samt ett bälte med pungar, i vilka hon bär sina ägodelar, kanske några vackra stenar eller en tand som lossnat från ett plågat troll.
Alferna är ett fredligt folk, och ganska trevligt, om man står ut med deras tjatter. De pratar mycket och med dåligt ordförråd. En typisk mening för en alf skulle kunna vara: "Vill stora herren slå sig ned med snälla alfer och äta? Goda rötter från smaskensbusken!"
Jag har endast stiftat närmare bekantskap med en alf, en alfkvinna vid namn Malla. Hon var mycket trevlig mot mig, men ska jag vara ärlig så gick hennes ständiga tjatter mig på nerverna. Vi färdades i sällskap i några månader innan hon återvände till sitt folk.
Alfer bor i alla sorters skogar, men de är utan tvekan vanligast i de stora svampskogarna. Här karvar de gärna ut små hus i svampens fot och bygger gärna till med trä, t ex en dörr.
Jättar
En jätte är just vad det låter som. En jättelik människovarelse, närmare tio fot lång. Den allmänna åsikten om jättarna är att de är våldsamma och krigiska, men denna åsikt anser jag vara sprungen ur okunskap och rädsla. Det är sant att en jätte är lika stark som tio män, men de är ett fredligt folk från bergen i norr. Det finns några aggressiva jättar, självklart, de är ganska lika oss i allt utom storleken. Jättarnas kung heter Ungor och har sin stentron i ett bergrum som fungerar som tronsal. Han är en gammal man, över hundra år, och han besitter stor vishet. Många av de som varit i jättarnas rike på sistone är oroliga. Då jättekonungen är gammal och svag kan det nog säkert antas att han inte lever längre än högst tio år till och han har inga arvingar. Ingen vet vad ett tronföljdskrig i jättarnas land skulle ha för konsekvenser för vårt lands befolkning, men jag tvivlar på att det är något gott.
De underjordiska
De underjordiska är ett skyggt folk i ungefär samma storlek som alferna, men detta är nog det enda de har gemensamt. De underjordiska är mer bastant byggda och mer människolika till utseendet. De bär oftast små luvor på huvudet och är för övrigt klädda i praktiska och slitstarka kläder. Ordet 'rejäl' är den bästa komplimang du kan ge till en av de underjordiska. De bor i underjordiska gångar (därav namnet) som sprider sig under hela landet. Bry dig dock inte om att försöka hitta en av de underjordiskas öppningar, de är alltför väl dolda.
De underjordiska är utmärkta smeder och ett föremål tillverkat av en av dem är bland det bästa man kan få tag på. De kan även göra de vackraste konstverk, med hjälp av metaller och ädelstenar de gräver fram under jorden. Därför har de tio legendariska skattkammare utspridda över hela deras rike. Dessa skattkammare är fyllda till bredden med guld och silver, ädelstenar och magiska föremål.
De underjordiskas kung bär namnet Eldeck och är en mycket butter person på utsidan, men innerst inne har han ett hjärta av guld.
Visst, ja! En sak till. Om du mot förmodan träffar på en av de underjordiska, nämn inte ordet alf. De underjordiska har avskytt alfer så länge de kan minnas och anser dem vara vämjeliga varelser. Alferna verkar inte hysa någon motsvarande avsky, utan tycker mest det är synd att de inte kan vara kompisar med det enda folk som delar deras storlek.
Vad gäller sägnen som säger att om du fångar en av de underjordiska så får du trenne önskningar, så vet jag icke om den är sann, men det sägs att det var så Furst Harald kom till makten.
Troll
Trollen är nog det folk som är mest avskytt av människan, och för en gångs skull delar jag den allmänna åsikten. De flesta troll är egoistiska och giriga varelser, och deras kung Gleb ger jag inte mycket för. Jag har träffat honom en gång och kom knappt undan med livet i behåll. Men för det mesta så håller sig faktiskt trollen för sig själva i sitt skogsrike i sydväst.
Troll är de fulaste varelser världen skådat. De har grågrön, vårtig hud och tovigt hår. Ögonen är gula och tänderna spetsiga. Troll är lite längre än oss, men det märks inte, ty de har en hukad kroppsställning. Troll har oftast inga kläder på sig, möjligtvis ett höftskynke, och är ofta beväpnade med stora träklubbor.
Men för allt i världen, låt dig inte bedras av deras utseende. De är sluga varelser som bringat många dårar i fördärvet eftersom de underskattat trollens klipskhet.
Älvor
Ah, älvorna, dessa vackra men ack så dödliga varelser. Akta dig för deras sjö, vandrare, ty de kan locka även den djärvaste hjälte i fördärvet. Älvorna vet svaret på din fråga, men det kommer alltid i gåtor. Och även om du kan uttyda svaret, så kommer du antagligen aldrig att få någon glädje av det. När älvornas vackra ansikten dyker upp i dimman och deras förföriska sång börjar smeka dina öron, så kan få dödliga motstå frestelsen att stiga ned i djupet med dem. Vad som finns därnere? Jag vill inte veta, ty ingen som stigit ned har någonsin kommit åter.
De odödliga
Jasså? Du vill veta lite om de uråldriga varelser som går under namnet de odödliga? Nå, min vän, du är knappast ensam. De odödliga är nog landets största mysterium. De odödliga, eller väktarna som de också kallas, har vi att tacka för våra liv. Tro mig, de har räddat livet på dig fler gånger än du kan räkna. De odödliga vaktar de svarta portarna till Aunvinn, avgrundsriket (Jag insåg just att jag omedvetet tagit efter Anuvinn, det mörka riket i Krönikorna om landet Prydain av Lloyd Alexander). I Aunvinn härskar det eviga mörkret och dess styrkor försöker ofta tränga igenom de tre svarta portar som avgränsar deras rike från vårat. Det sägs att när den Mörke Fursten, Aunvinns härskare, för första gången frammanade mörkrets smitta och lät sina demoniska horder svepa över paradiset, så var det Myrrhandal, den Ljuse Fursten, som besegrade honom och stängde in honom i Aunvinn. Efter detta gav gudarna Myrrhandal och hans ättlingar evigt liv, för att han alltid skulle vaka över landet och dess folk.
De odödligas hem är glaspalatset i Eanall. Det är en mycket vacker syn och många har vallfärdat dit för att få skåda det, även om ingen dödlig släpps in utan mycket goda skäl. Och tro inte att du kan se allt som pågår därinne bara för att det är gjort av glas. Ljuset glittrar i glaset och gör att hela palatset tycks skina med ett inre ljus. Vissa säger att ljusfursten själv skiner upp palatset, och det låter faktiskt inte helt otroligt, ty jag har sett det på natten, och de skiner nästan lika ljust då.
Skogsfolket
Skogsfolket, ja. Jag är faktiskt en av de få lyckligt lottade som har talat med detta skygga folk. Skogsfolket kan du inte få syn på om de inte vill det. Det finns människor som vandrat runt i deras skogar i dagar, sökandes efter de Skygga, utan resultat. Skogsfolket lever, som namnet antyder, hela sina liv i skogen, och lämnar den i princip aldrig. De lever i harmoni med naturen och kan tala med skogens alla djur. De är sparsamt klädda, om alls, och mycket spensligt byggda. Skogsfolket är ljushåriga, men har ingen skäggväxt, och deras ögon är gröna som skogens växter. De lever på växter och jakt. När de jagar använder de sina berömda bågar, oöverträffade av den bäste bågmakare.
Jag har faktiskt varit med en gång när en av skogsfolket gjorde sin båge. Det var nog det vackraste jag någonsin sett. Hela stammen hade samlats i en glänta. Jag var där på en speciell inbjudan från flickan som skulle göra bågen, Månljus. Hon gick fram till flera olika träd och smekte dem och tycktes tala med dem. Till slut valde hon ett träd och smekte det och talade med det i några minuter. Hon valde ut en gren, strök sina händer mot den och började sjunga en ordlös, vacker melodi. Till min stora häpnad började grenen förändras. Barken blev slätare, kvistar och löv föll av och grenen förvandlades sakta till en båge. Efter kanske en timme under andäktig tystnad från mig och stammen, och fortsatt sång från Månljus, så knoppades den färdiga bågen av från trädet. Skogsfolket dödar inte grenen när de gör sina bågar som människor gör. Du förstår, min vän, bågen är fortfarande levande. Det är detta söm gör skogsfolkets bågar så överlägsna.
Andra varelser
Dessa är endast de mest utspridda folken, min frågvise vän. Det finns många fler varelser utspridda runt om i landet. Vi har ju till exempel sumpmonstret i dimträsket, den magiska tomten i tomteskogen, draken i bergen, enhörningarna och de gigantiska jättebläckfiskarna i agathavet. Många skulle ge sitt liv för att få möta en av dessa varelser, medan de flesta skulle förlora sitt liv om de träffade vissa av dem.
