Vinterskog
Veteran
- Joined
- 11 Aug 2014
- Messages
- 67
Nu har jag gett en spelare ångest på riktigt.
Vi har i några månader nu kört en politisk kampanj i Xanto. Vi valde den staden eftersom det finns en sådan bra karta på den och vi hade kört Avgrundens Parlament där. Dessutom så ligger den på en mycket intressant plats.
Hur som helst. Rollpersonerna tillhörde alla en mäktig familj i staden (Inspirationen är Lannisters och familjen Julii från TV-serien Rome) och vi körde verkligen på med drama på såpopera-nivåer (fast lite mörkare). Så det var incestuösa förhållanden, en inspärrad tvilling i fånghålan (som lyckades rymma), tragisk kärlek (hemliga relationer med en Fedaki-underhållare som sedan hittades död i kanalerna), möten och spännande band till blodskulter, ståtliga festligheter och intrigerande, intrigerande och intrigerande.
Vi har nästan bara använt konflikt/utmanings-systemet och den enda striden som vi har haft har varit en duell.
I alla fall. Familjen styrs (eller styrdes snarare) av matriarken Kynthia. En stenhård äldre kvinna, moder till de flesta av rollpersonerna och hårt inspirerad av Tywin Lannister. Vi fick verkligen fram en äkta hatkärlek mellan rollpersonerna och henne. Hon hade alltid familjen främst men var totalt skoningslös när det gällde barn som trotsade henne. I alla fall. Det kom fram att en av rollpersoneras älskade, en stilig Fedaki, hade hittats död i kanalerna - ihjälslagen. Rollpersonen blev helt ifrån sig (han spelar en homosexuell karaktär och detta är något som Kynthia tycker är en ”fas” och något han ska växa ur och istället lägra sin fru och skapa lite arvtagare) och misstänkte såklart sin mor och i vredesmod hällde han gift i hennes bägare. Redan här tyckte spelaren att det kändes jobbigt och rollpersonen likaså. För han älskade ju samtidigt sin mor. Han försökte stoppa henne från att dricka giftet men det var för sent. Hon drack detta och dog sedan under långa och mycket svåra plågor. (Okej , var rätt så sadistisk. Lät det dra ut på tiden. Flera dagar då hennes inälvor frättes upp och hon hostade blod och vred sig i smärta). Hon han säga farväl till alla sina barn.
Här i denna dödsscen där rollpersonen som förgiftat henne höll hennes hand framkom det också att det inte alls var hon som hade dödat hans älskade. Allt pekade istället på familjens dödsfiende – en annan fientlig familj i staden som de trätat med.
I alla fall modern dog och det blev ett väldigt gripande spelmöte rätt igenom. Rollpersonerna insåg att de nu var DE som måste föra familjen vidare. Och rollpersonen och spelaren fick ångest på riktigt. Vi var till och med tvungen att ta en paus och fråga om det var okej.
Så – ja. Det var det mest gripande spelmötet och den roligaste kampanjen vi spelat hitintills. Så tänkte bara kolla här om det är några här som varit med om något liknande. Där spelare på riktigt känt skam, skuld, ångest över saker i spelet? För visst brukar vi känna känslor men inte på denna nivå.
Ps.
Eons system för nedbrytning är helt fantastiskt! Att alla regelslag kommer EFTER scenen i fråga gör att det inte blir några avbrott. Att det sedan är spelaren som väljer hur allvarligt det är för dennes rollperson från frågorna som ställs gör att det aldrig känns opassande. Just denna gång så blev det så himla bra. Drama och regler verkligen passade som handen i handsken. Men snacka om nedbrytning.
Först ett slag för nedbrytning när den älskade hittades död.
Sedan ett slag för nedbrytning över ångesten av att ha förgiftat sin mor.
Sedan YTTERLIGARE ett slag för nedbrytning när insikten kom att rollpersonen dödade sin mor utan någon som helst grund för det.
Kan säga att rollpersonen i fråga har fyra kryss i avtrubbning för utsatthet vid det här laget. Men störningarna som rollpersonen fick blev så passande och bra. Från att ha varit en livsälskande och lite naiv person (med stark passion) så har denne blivit en sönderbruten, nattsvart hämnare fylld av hat. Hämnd är det primära karaktärsdraget, låst och en svaghet. Han lider av hallucinationer där han hör sin döda mors hostanden och snyftningar och hon kommer till honom på nätterna.
Det ska bli spännande att se hur det slutar. För det känns verkligen som att vi går mot slutet nu. Blod kommer flyta i Xanto. Kamorianska legosoldater är inhyrda, kontakter har slutits med medlemmar från Avgrundens parlament och familjen står enad att döpa staden i blod och hämnat mordet på deras mor.
(Pps – det kan tilläggas att ingen av de andra rollpersonerna vet att det var en av dem som förgiftade modern – så det avslöjandet kan verkligen ställa allt på sin spets).
Vi har i några månader nu kört en politisk kampanj i Xanto. Vi valde den staden eftersom det finns en sådan bra karta på den och vi hade kört Avgrundens Parlament där. Dessutom så ligger den på en mycket intressant plats.
Hur som helst. Rollpersonerna tillhörde alla en mäktig familj i staden (Inspirationen är Lannisters och familjen Julii från TV-serien Rome) och vi körde verkligen på med drama på såpopera-nivåer (fast lite mörkare). Så det var incestuösa förhållanden, en inspärrad tvilling i fånghålan (som lyckades rymma), tragisk kärlek (hemliga relationer med en Fedaki-underhållare som sedan hittades död i kanalerna), möten och spännande band till blodskulter, ståtliga festligheter och intrigerande, intrigerande och intrigerande.
Vi har nästan bara använt konflikt/utmanings-systemet och den enda striden som vi har haft har varit en duell.
I alla fall. Familjen styrs (eller styrdes snarare) av matriarken Kynthia. En stenhård äldre kvinna, moder till de flesta av rollpersonerna och hårt inspirerad av Tywin Lannister. Vi fick verkligen fram en äkta hatkärlek mellan rollpersonerna och henne. Hon hade alltid familjen främst men var totalt skoningslös när det gällde barn som trotsade henne. I alla fall. Det kom fram att en av rollpersoneras älskade, en stilig Fedaki, hade hittats död i kanalerna - ihjälslagen. Rollpersonen blev helt ifrån sig (han spelar en homosexuell karaktär och detta är något som Kynthia tycker är en ”fas” och något han ska växa ur och istället lägra sin fru och skapa lite arvtagare) och misstänkte såklart sin mor och i vredesmod hällde han gift i hennes bägare. Redan här tyckte spelaren att det kändes jobbigt och rollpersonen likaså. För han älskade ju samtidigt sin mor. Han försökte stoppa henne från att dricka giftet men det var för sent. Hon drack detta och dog sedan under långa och mycket svåra plågor. (Okej , var rätt så sadistisk. Lät det dra ut på tiden. Flera dagar då hennes inälvor frättes upp och hon hostade blod och vred sig i smärta). Hon han säga farväl till alla sina barn.
Här i denna dödsscen där rollpersonen som förgiftat henne höll hennes hand framkom det också att det inte alls var hon som hade dödat hans älskade. Allt pekade istället på familjens dödsfiende – en annan fientlig familj i staden som de trätat med.
I alla fall modern dog och det blev ett väldigt gripande spelmöte rätt igenom. Rollpersonerna insåg att de nu var DE som måste föra familjen vidare. Och rollpersonen och spelaren fick ångest på riktigt. Vi var till och med tvungen att ta en paus och fråga om det var okej.
Så – ja. Det var det mest gripande spelmötet och den roligaste kampanjen vi spelat hitintills. Så tänkte bara kolla här om det är några här som varit med om något liknande. Där spelare på riktigt känt skam, skuld, ångest över saker i spelet? För visst brukar vi känna känslor men inte på denna nivå.
Ps.
Eons system för nedbrytning är helt fantastiskt! Att alla regelslag kommer EFTER scenen i fråga gör att det inte blir några avbrott. Att det sedan är spelaren som väljer hur allvarligt det är för dennes rollperson från frågorna som ställs gör att det aldrig känns opassande. Just denna gång så blev det så himla bra. Drama och regler verkligen passade som handen i handsken. Men snacka om nedbrytning.
Först ett slag för nedbrytning när den älskade hittades död.
Sedan ett slag för nedbrytning över ångesten av att ha förgiftat sin mor.
Sedan YTTERLIGARE ett slag för nedbrytning när insikten kom att rollpersonen dödade sin mor utan någon som helst grund för det.
Kan säga att rollpersonen i fråga har fyra kryss i avtrubbning för utsatthet vid det här laget. Men störningarna som rollpersonen fick blev så passande och bra. Från att ha varit en livsälskande och lite naiv person (med stark passion) så har denne blivit en sönderbruten, nattsvart hämnare fylld av hat. Hämnd är det primära karaktärsdraget, låst och en svaghet. Han lider av hallucinationer där han hör sin döda mors hostanden och snyftningar och hon kommer till honom på nätterna.
Det ska bli spännande att se hur det slutar. För det känns verkligen som att vi går mot slutet nu. Blod kommer flyta i Xanto. Kamorianska legosoldater är inhyrda, kontakter har slutits med medlemmar från Avgrundens parlament och familjen står enad att döpa staden i blod och hämnat mordet på deras mor.
(Pps – det kan tilläggas att ingen av de andra rollpersonerna vet att det var en av dem som förgiftade modern – så det avslöjandet kan verkligen ställa allt på sin spets).
