Äventyret Blod & Silver : DoD Trudvang (Vastermark)

[Thorfildur]

Hej och välkommen!
Mitt namn är Fernando och jag har spelat Drakar och demoner sen -98, började med Chronopia och övergick till Trudvang 2006. Har spelat en drös med olika rollspel genom åren men alltid haft mitt Trudvang som min go-to. Jag och min spelgrupp har spelat ihop sen vi var kids och idag är vi närmare 40 år. De senaste 10 åren har vi utvecklat ett alternativt regelverk till Trudvang, något jag kommer prata mer om senare. Nu till äventyret!

Det senaste åren har jag skrivit på ett äventyr som utspelar sig i Vastermark och närmare bestämt Silvtrunder, platsen där riddarhusen föddes.

Setting:
Silvtrunder, ett frostbitet och kargt område i Västermark, styrs av riddarhusens intriger och den mäktiga Nidendomskyrkan. En lång vinter har lett till missväxt, svält och sjukdom som sprider kaos i riket. Mitt i denna desperation börjar maktspel mellan riddarhusen att blossa upp, och kyrkan kämpar för att behålla sitt grepp om folket.

Bakgrund:
Rollpersonerna är på genomresa till en liten by i utkanten av Silvtrunder, där de planerar att vila inför sin färd till huvudstaden. Deras mål är att bevaka det kommande Orderrådet, ett möte mellan riddarhusens järnfurstar där Silverkonungen ska konsolidera sin makt och viktiga beslut om riket ska fattas.

I byn, som mest består av några få häst och fårgårdar, finns en liten kyrka där den åldrade abboten Tharneus Hadrin har sin hemvist. Abbot Tharneus, en skarp iakttagare av riddarhusens maktspel och en man med ett starkt intellekt, delar med sig av värdefulla insikter om det politiska läget i huvudstaden och spekulerar kring vilka allianser som kan forma sig inför rådet.

Men innan rollpersonerna hinner lämna byn för att fortsätta sin resa, inträffar ett fasansfullt mord. Abbot Tharneus hittas död på kyrkans innergård, brutalt mördad under omständigheter som är både bestialiska och fyllda av symbolik. Mordet väcker misstankar om att något större och farligare är i rörelse i Silvtrunder.

Rollpersonerna i min grupp består av följande
Armund : Helig krigare - Demonbroder (människa)
Weorod Grae : Notarier från riddarhuset Gavlond (människa)
Orn Järnbinda : Olam smed från riddarhus Nibhel (människa)
Garm Dystermyr : Dvärgisk smed och handelsman bannlyst från Thrillheim (Dvärg) (kommer in lite senare i berättelsen)
Eske Bortbyting : Jägare och Stigfinare från Thoorkaal (Människa) (kommer in senare i berättelsen)

Introduktion till Blod & Silver
Silvtrunder låg fruset och mörkt, som om hela landet höll andan. Från Jarngand i norr rullade vinden ner över höglandet, isande och skoningslös, en hand som piskade över både jord och folk. Den tog sig genom sprickorna i timmerväggarna, släckte eldar i härdar och skar genom ben som knivar. Marken var hård och karg; det lilla av snön som fanns kvar sedan vintern låg inte som en vacker slöja utan som en boja över åkrarna, och de få gårdar som ännu hölls vid liv såg mer ut som fästen mot mörkret än hem. Här var tro inte en tröst, utan ett krav. Prästerna manade till bön, men deras röster var tunna i stormens dån. Ridderlighet hade blivit ett ord som vägde lätt, för här var alla eders prövning enkel: svälten, kylan och det ständiga hotet från både grannar och främlingar. Silver blänkte hårdare än hoppet. Och varje man visste: den som svek sin tro eller sitt folk kunde betala med både själ och blod.

Det var i detta landskap tre män färdades. På en stockfärja över Kuningsflute satt de, sammanförda av olika syften men bundna till samma väg. Armund, demonbrodern, bar med sig skrifter och pergament, insamlade på en resa genom Viranne. Ord och tecken som kanske kunde kasta ljus över den sjukdom som sprider sig genom Silvtrunder som eld genom torrt hö. Hans ansikte var hårt, men blicken bar något djupare, en visshet om att mörkret inte bara fanns utanför, utan också inom människan. Vid hans sida satt notarien Weorod, kallad till handlingens värld genom handelns och lagens band. Hans arbete hade varit av en annan art, att säkra avtal och silver från Kalkrise, att hålla konungens vilja levande genom bläck snarare än svärd. Men även hans händer darrade lätt, inte av köld utan av vissheten att varje ord i ett kontrakt kunde väga tyngre än stål.

Den tredje, Orn, hade redan färdats före dem. Han väntade i byn, en man som sålt sin styrka till Dunnbad och utfört ett arbete som snart skulle nå sitt slut. Han hade väntat länge, i den frusna stillhet som byar i dessa trakter alltid bar med sig, där varje kväll kändes som den sista. När färjan lade till mot stranden var himlen blodröd i väster, och snön gnistrade som krossat glas under de sista solstrålarna. Männen visste att de hade en halvdagsmarsch kvar till byn, där en härd och ett härbärge väntade. Men vinden tjöt genom de knotiga träden, och varje steg genom snön kändes som en föraning, som om något redan väntade på dem. I fjärran, högt på Graneudden, reste sig Granbojaes. Dess kyrka, mer borg än helgedom, höjde sina fyra torn som svarta spjut mot skyn. Människorna därinne kunde tala om ljus, om helighet, om styrka men varje själ som levde i Silvtrunder visste, i detta land kunde varken tro eller sten skydda mot det som redan rörde sig i mörkret. Och medan vinden från Fjal piskade deras ansikten, började sagan om Blod & Silver.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #1

Eftermiddagen låg tung över Kuningsflute. Himlen var blygrå, och de frusna vidderna bar en kyla som trängde in i lungorna som osynliga nålar. Färjan stönade till när den slog i land. De två männen steg av. Armund, med sin beslutsamhet synlig i varje steg, Weorod, vars blick sökte världen genom sin egen börds lins från droskan som burit honom hit.

Armund drog kylan ur sina lungor och såg ut över de spridda gårdarna som klamrade sig fast vid den frusna jorden. ”Om det inte vore för röken ur skorstenarna,” sade han kort, ”skulle man inte se skillnad på dessa gårdar i norr, allt här är samma gråa öde.” Weorod drog pälsen tätare kring halsen och log snett. ”Grått, ja… men i det grå ryms också silver.”

De fann sin väg till frigasturen, värdshuset där de skulle stanna för natten. Byggnaden låg vid brunnen som en trött gammal väktare, tre våningar av sten och trä, med ett stall för de resande. Doften av torv och stekt kött mötte dem när de klev in, och värmen var som ett slag i ansiktet efter den bistraste dagen. Där mötte de Orn, smeden som redan vistats i byn en tid, och vars mynt aldrig vilade länge i fickan. Han anslöt sig till sällskapet, som om det var förutbestämt.

Morgonen efter vad det Weorod som väcktes först. Ett mummel, dämpade röster som bar på den där spröda tonen av fruktan som bara uppstår när något outsägligt skett. Han drog på sig sin rock och steg ut i gryningens kalla ljus. Byborna stod samlade vid ekkyrkan, en liten helgedom i sten, omgiven av gårdar där får och hästar betade det karga betet. Brunnen av fint stensmide stod mitt på gårdsplanen, men ingen hämtade vatten. Allas blickar drogs mot kyrkans port, som stod halvöppen.

Snart anslöt Armund och Orn. De tre männen utbytte inga ord de visste. Stegen ekade när de klev in i kyrkan. Ljuset från morgonen bröt sig in i tunna strålar genom de smala fönstren. Luften var stilla, men bar en metallisk doft, tung och rostig, som av gammalt blod. Och där, framför silveraltaret, satt Abboten Tharneus Hadrin på knä. Som om han bett för sin själ i de sista ögonblicken. Men hans kropp var groteskt stympad. Käken var knäckt, och flera tänder låg utspridda på den frostbitna stenläggningen. Hans mun var fylld till bristningsgränsen av sotade silvermynt, pressade så hårt att han kvävts. Tungan var svullen och missfärgad, och några mynt bar märken av hans tänder, som om han desperat försökt bita sig fri.

Runt hans hals låg en grovt huggen silverkedja, som en hädelse, en vanställd parodi på en helig relik. På bröstet var en symbol inristad i köttet, en cirkel omgiven av flammor eller skuggor. Sotet som fyllt linjerna tydde på att den bränts in med glödande järn. Hans händer, som brukat hålla skrifterna i bön, var korslagda över bröstet men brutna i en onaturlig vinkel. Vid hans fötter låg ett pergament, fäst med ett sigill av svart vax. Weorod tog upp det, fingrarna kalla, och läste de få orden skrivna i blod: ”Silvret är tungt för den som sviker.”

Orn stod stelnad, blicken fäst vid mynten som blänkte i den grå strimman av ljus. Hans inre skakade, myntet som alltid varit hans tröst kändes nu som en förbannelse i fickan. Han kände hur något i honom själv blottades, en skuld som inte ens var hans. Armund gick fram, böjde knä vid kroppen. Han bad, men hans ord ekade tomma. När han såg upp mot takets bjälkar kände han hur blodet frös till is i hans ådror. Där var märket, en cirkel, bränd in i träet, en skugga av samma symbol som skändade Abbotens bröst. Han visste, en demon hade rört vid denna plats.

Bakom altaret fann Weorod en kista. Inuti låg Abbotens anteckningar, täckta av notiser om sjukdomen, namn och platser som bara förstärkte hans oro. Han lade tyst ner skrifterna i sin mantel. Dessa ord, visste han, var farliga men också värdefulla. När de tre trädde ut igen väntade byborna. De såg förtvivlan i deras ögon, såg hur de väntade på dom. Armund talade: ”Kyrkan är oren. Ingen får träda in förrän den helgats på nytt. Portarna skall förbli stängda.” Byborna nickade, darrande.

Och någonstans, långt där borta, log Marcion Rovriddaren. Hans sigill – det svarta vaxet – var ett tecken på hus Waldfeld. Det sades att han själv utfört dådet, för att Abboten kommit för nära sanningen. För nära sjukdomens källa. För nära det silver som betalade Brunnsvakts svältande munnar. Männen visste då, detta var inte en död av kött och blod allena. Detta var en varning. En kedja som sträckte sig från kyrkan, via dem själva, till mörkret som redan lade sitt järngrepp om Silvtrunder.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #2

De fann abboten död i sitt kapell. Inga tecken på strid bara stillheten, och den svaga doften av kall rök. På skrivbordet i abottens arbetsrum låg ett brev, fläckat av spillt bläck:

“Ärade Raoulus Vertis,
Jag känner att det inte längre är möjligt att hålla tyst om...
…sjukdomen längre. Den är av demonisk härkomst — en sotsmitta!”

När Armund stod ensam i kyrkan och såg upp i taket, där röken bildat en svart cirkel i stenvalvet, stannade tiden. Han blundade och cirkeln brände sig fast i hans sinne som ett märke. En viskning, svag och avlägsen, rörde sig i mörkret:
“Blothirsvindil kallar…”

Längs handelsleden, när dagen ännu bar doften av frost och hästdynga, mötte de en karavan. Tunga vagnar, lastade med säckar av spannmål och tunnor av salt, rullade långsamt fram över den frusna vägen. En riddersman, klädd i mörk sköldrock, red upp framför dem och höjde handen.

“Stig åt sidan. Järnfurstens varor ska fram.”

De lydde, och karavanen rullade vidare. Först kom vagnarna, sedan fångarna. Män och kvinnor, slagna i bojor, magra som skuggor. Deras kläder var bara trasor, och andedräkten hängde som dimma kring deras ansikten.

En man i en av fångvagnarna lyfte blicken mot dem, ögon matta men fyllda av förtvivlan. Med sprucken röst viskade han:

“Vi är från Granbojaes… vi stal mat. Våra barn svalt. Men de tar oss inte till gruvorna… de tar oss till skogen. Kuningsklunge. Vi kommer aldrig komma tillbaka.”

Sedan rullade vagnen vidare, och hjulen sjönk djupt i den frusna leran. På fanorna som fladdrade över tåget såg Weorod vapenskölden, den grå klöverkyrkan på vit och röd botten.
Riddarhus Grimholts män.

När solen började dala nådde de Granbojaes utgårdar, där rök steg från skorstenarna och luften luktade bränt surträ och havssalt. Weorod lät sin livhird stanna utanför staden för att hålla låg profil. Tillsammans med Orn och Armund gick han till fots längs den stenlagda vägen mot stadsporten.

De skildes åt i torget. Armund sökte sig till kyrkan, där Gavilianen tog emot honom. Tyst ledde prästen honom ner i katakomberna under helgedomen. Luften var tung av balsam och rökelser. I skenet av oljelampor låg kroppar sida vid sida, hundratals döende och döda, svepta i linne och väntande på att få vila i stillhet.

Weorod och Orn fortsatte mot hamnen. Där, bland fisklukt, lyktor och höga röster, låg Valikas Famn, ett lusthus i skymningen, vars dörrar var lika tunga av hemligheter som av parfym.

Valika, husvärdinnan, tog emot dem med ett snett leende och ett glas kryddvin. När Weorod viskade sitt ärende att han sökte en smugglare med mod nog att nå Brunnsvakt nickade hon långsamt. En man skulle komma vid gryningen.

Weorod hade också en brevduva, tränad för att fly till hans personliga duvdukt, redo att föra ord från Brunnsvakt när tiden var inne.

När natten föll över Granbojaes låg hamnen tyst, bara vågornas slag mot kajen bröt stillheten. Rollpersonerna sökte vila, var och en med sin oro. Utanför fönstret rörde sig vinden som en viskning över taken, samma vind som bär bud om mörka ting i Silvtrunder.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #3

Den tredje dagen efter att sällskapet lämnat Granbojaes låg en rå stillhet över skogen. Handelsleden slingrade sig mellan frusna granar vars barr glimmade som stål i skymningsljuset. Marken var hård och vit av rimfrost, och vinden drog tyst mellan stammarna som en viskning från något gammalt och glömt.
Det var då de hörde rösterna. Först svaga, som kvävda ord mellan träden, men snart tydliga, män som försökte låta muntra, men vars röster bar på dold grymhet. Vid vägkröken stod en ensam dvärg, kort och bredaxlad, med sotiga händer och en härdad blick. Framför honom tre män i slitna brynjor och smutsiga kappor.

Den främste lutade sig mot sitt svärd med ett självsäkert grin.
"Kom igen, smed", sa han med oljig röst. "Lämna över det lilla du har kvar, så slipper vi tråkigheter." Dvärgen svarade inte direkt. Han lät blicken vila på dem en stund, sedan drog han ett djupt andetag.
"Så ni vill ha mitt sista silver också? sa han tungt. Varför inte. Världen har ändå redan tagit allt annat."

När banditerna började röra sig närmare bröt sällskapet fram ur skogskanten. Armund, demonbrodern, tog ett steg fram. Den vita vapenrocken med den svarta eken glänste kallt i ljuset, och på bröstet blänkte symbolen, droppen av blod. Hans röst bar en ton som fick marken att nästan darra.
"Ni står i kyrkans väg" sade han. "Backa!"
Det behövdes inte mer. Banditerna drog sig undan, deras munnar hårt hopknipna. Snart var de borta mellan träden, och bara tystnaden återstod.

Dvärgen nickade kort mot sällskapet. Garm Dystermyr, sade han. Smed av det gamla släktet.Vid hans sida stack ett yvigt, gråbrunt huvud upp, en vargunge, inte större än en tunna, som nosade nyfiket mot Armund.
Det här är Otur, tillade Garm torrt. Han har mer förstånd än de flesta jag rest med.

Han berättade att han slagit följe med lösaktiga män längs vägen mot handelsleden, och att de nu velat ha betalt för sitt “beskydd”. Nu, utan följe, ämnade han ta sig till Kalkrise för att söka arbete eller i värsta fall värme. Weorod lät honom stiga upp i droskan, och resan fortsatte. Under färden samtalade de, och samtalet gled snart in på det ämne som tyngde allas tankar, sjukdomen.
Garm berättade att det som nu spred sig i Silvtrunder påminde honom om en pest han hört om i sitt folk. Blanksoten, en förbannelse som en gång härjat i Silverspiirsbergen och lämnat hela gruvsamhällen döda bakom sig. När Garm nämnde silvret från bergen stelnade Weorod till. Han såg ut genom fönstret, och efter en lång tystnad bröt han den.
Silverkonungen… Sang Alben Gavlond… är sjuk, sade han lågt. Jag har vetat det länge. Orden slog hårt mot sällskapet. Må Gave stå honom bi, sade Armund. Orn såg frågande på Weorod, som nu för första gången berättade om konungens tillstånd, hur hovet dolt det, hur allt fler i Vitestad börjat ana sanningen.

Garm drog ett djupt andetag.
"Då har vi bråttom. Om detta är Blanksot, då dör inte bara kungar. Då dör allt som rör silvret."

När dagen gick över i skymning såg de äntligen Kalkrise tona upp sig i fjärran. En stad byggd av sten och ljus. De höga murarna av vit sandsten reste sig som en vägg mot himlen, och bakom dem ett hav av byggnader, hälften av sten, hälften av trä, men alla badande i ett blekt gyllene sken från tusen lyktor. I stadens hjärta låg Vitestad, riddarhusens och kungens kvarter. Där reste sig Silverkonungens borg, med sina torn av vit sten och tak av mörkt trä, glänsande som oljat järn i nattens sista ljus. Men redan vid portarna märkte de att något var fel. Få människor rörde sig, och de som gjorde det gick böjda och hostande. Tiggare låg längs väggarna, soldater, och stanken av sjukdom låg tung även här, i rikets hjärta. När de steg in på borggården möttes de av Galvindra, Weorods gamla mentor och Silverkonungens hand. Hon var klädd i en enkel men välburen klänning av mörkblå sammet, och hennes ögon var hårda men varma.
Weorod, sade hon. Konungen är sämre. Du ska infinna dig i hovet när solen går ned. Det finns mycket vi måste tala om.

När natten föll samlades de i den stora salen under målade tak och fladdrande ljus. Galvindra berättade att Sang Alben inte synts till på flera månvarv. De andra riddarhusen började nu ifrågasätta tystnaden, särskilt Jagir Gavlond, konungens broder, som redan sökte stöd för att tillfälligt ta kronan. Ett Ordernsråd i detta läge vore katastrofalt. Weorod insåg det redan innan hon sade det högt.
Om Jagir tar makten, sade Galvindra, då kommer kronan aldrig lämna hans hand. Tystnaden lade sig tung över bordet. Orn och Garm bytte blickar. Armund slöt händerna i bön.
Vi måste hitta ett botemedel, sade Weorod till slut. Innan sjukdomen och Jagir tar allt.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #4

Snön låg kvar i tunna skikt på taken i Vitestad, där den kungliga borgen reste sig som ett sargat hjärta av sten och silver. Tornens spiror stack upp ur dimman som svärd i ett sår, och vinden bar med sig doften av kall metall och rök från hundratals härdar. I borgens inre, där väggarna var klädda i bleknad marmor och silverbeslagna dörrar, drogs tunga skuggor över salarna.Där innanför väntade Gawildra, Silverkonungens förvaltare och Weorods gamla läromästare. Hon bar sin ståt som ett pansar, men under den låg något spänt, som en sträng redo att brista. Hennes ögon, klara som frostvatten, vägde varje ord.Konungen själv syntes ingenstädes. Ryktet sade att han var sjuk, men sanningen den som bara ett fåtal visste var värre. Silverkonungen låg i dvala, fången mellan liv och död, och endast de allra närmaste tilläts veta det. För folket hölls illusionen vid liv. Kronans sken fick inte falna.När rollpersonerna trädde in i borgens stora sal slog värmen emot dem, tung av rökelse och stekt kött. Ett hundratal ljus brann i väggfästen av förgyllt järn, och ändå tycktes mörkret ligga kvar i rummet, som om ljuset själv inte längre vågade tränga in.Vid middagen satt Weorod Grae mittemot sin forna mentor. Han log, det där välövade leendet som dolde mer än det visade, men Gawildra såg igenom det. Hon såg rakt igenom alla hans följeslagare men det var Garm, den vandrande dvärgen, som fångade hennes nyfikenhet. Det låg något i hans ögon, något gammalt, något hon inte kunde läsa.

Orn, människosmeden, en lärjunge till en Olam som en gång offrat sitt liv för honom, försökte tala med henne om konungens hälsa och riket, men när han sökte ljuga skar hans ord sig mot sanningens egg. Gawildra avslöjade lögnen, och i hennes tystnad fylldes salen av en spänd kyla. Bara eldens knäppande bröt stillheten. När Armund, prästen, började tala om demonisk påverkan, bleknade hon märkbart. Ett kort ögonblick dolde hon sin oro med ett leende, men Weorod såg hur hennes fingrar krampade kring bägaren. Garm nämnde Blanksoten, förbannelsen som dvärgarna fruktar mer än döden och Gawildra lyssnade som en lärjunge inför en gammal profet. Hennes blick fastnade vid Garm, och hennes tidigare kylighet förbyttes i en slags intensiv hunger efter kunskap. Hon krävde en rapport av Weorod, en fullständig redogörelse, men mellan raderna anade han det verkliga budskapet. Hon litar inte på dig längre. Natten sänkte sig över Vitestad.

I borgens salar sjöng vinden genom korridorerna, och facklorna kastade darrande sken mot väggarna. Då drömde Garm.

Han såg Weorod stå ensam på en ås under en himmel som vred sig som levande järn. Stormen rasade, molnen klöste mot marken, och nedanför honom låg Silvtrunder döende. Kalkrise, den vita staden, ruttnade. Floderna var svarta, skogarna grå, och i de tysta gatorna låg döda i drivor, blåsvarta av sjukdom. På tronen satt något som en gång varit en man, med en sprucken silverkrona inborrad i sin skalle.

En röst bar genom vinden
"Du misslyckades."
Världen sprack som glas, och Garm såg Armund bunden vid en träpåle, flammorna slickande hans ben. Prästen ropade inte efter hjälp. Han ropade ett namn ”Nara!” och elden åt upp hans röst. Sedan kom den tredje synen. En kvinna i en mörk cell, hennes ögon grå och livlösa, men inom henne rörde sig något som inte var mänskligt. En demon. En fånge. Ett verktyg i Nidendomens tjänst. Och slutligen, som en iskall viskning i mörkret.
"Blothirsvindil kallar."
Garm vaknade, kallsvettig och med hjärtat bultande som en smedshammare. Han visste, detta var ingen dröm. Det var ett varsel. Ett löfte.

Vid gryningen kallades Armund ensam till kungens kammare.Luften därinne var tung av stillastående rökelse och metallisk stank, som av blod som torkat för länge sedan. Väggarna, prydda med silverplåtar, bar mörka fläckar som inte gick att torka bort. Ljuset från fönstren försvann, som om rummet svalde det.I skuggorna såg han tecken ristade i stensocklarna, gamla symboler, nästan osynliga för ögat, men brända in i stenen med eld som inte kom från denna värld. Något viskade mellan väggarna, en viskning utan röst, som om själva luften försökte tala.På sängen låg Silverkonungen Sang Alben Gavlond, livlös, blek som snö. Hans bröst rörde sig knappt, och hans hud var strimmig av mörka ådror. Men när Armund viskade sin bön, försvann all färg ur rummet. Ljuset dog.En köld föll, så tung att stearinljusen slocknade. Då, plötsligt, rörde sig kroppen på sängen. Som dragen i trådar satt sig konungen upp, stelt, onaturligt, som en marionett. Hans ögon öppnades och de var inte längre ögon. De var speglar.

I deras djup såg Armund något annat, ett snötäckt fält norr om muren mot Fjaal. Där, i stormen, red en Rovriddare, täckt av svärtat stål, med ögon som brann som kol. Demonen visade honom detta, visade sitt verk, sin viljehandling i världen.När synerna släppte föll konungen bakåt, stilla som en död, och fröna på golvet låg där små, torra, men pulserande, som om något växte i dem. Armund förstod då att demonen hade satt sina klor i konungens själ, och att förbannelsen i landet kanske börjat här.

Samma morgon begav sig Garm, Orn och de andra ut genom stadens portar mot Kalkrise. Dimman låg tät över vägarna, och snön föll i tystnad. Deras mål, den uråldrige dvärgen Brogir Isblom, en visman med fler hemligheter än hår på huvudet.De fann honom i ett gammalt gille, en sal med valv av sten och väggar fulla av runor. Brogir tog emot dem med misstro; när han såg Orn, människosmeden, stramade hans min upp som granit.Det var Garm som talade, och ur hans minne steg de ord han en gång hört som barn, en visa, en sång som dvärgar brukade sjunga i mörkret
"När hammaren slår mot stenens barm, och jorden öppnar sig för det dolda……ty där bakom stenen ruvar mörka gåtor, och vad som släpps lös, kan ej fångas."
När han slutade tala var tystnaden kompakt. Brogir lutade sig fram och sa, med röst som en knarrande dörr
”Den där visan… den är inte för barn. Den är ett minne. Ett löfte om något som aldrig får ske igen.”
Han berättade att sjukdomen, Blanksoten, var född ur girighet en förbannelse från de tider då dvärgarna och människorna delade bergen. Och sedan nämnde han ett namn - Mundrik Runrist.

En gång Brogirs vän, nu fånge i Kalkrises hålor. Han hade påstått att riddarhusen ljugit om hur avtalet efter det långa kriget om Silverspiirsbergen såg ut, det som står i silverrortan är lögn och det Runhild Starkhärd skrivit i sin krönika, hon som satt med när avtalet slöts är den riktiga sanningen.
Mundrik hade funnit en krönika, skriven av rådgivaren Runhild Starkhärd, som bar sanningen om hur människorna tog kontroll över silvergruvorna. En text som skulle kunna skaka hela Silvtrunders maktbalans i sina grundvalar.Men Brogir var inte färdig att dela allt.
”Rädda Mundrik,” sade han, och hans blick blev hård som frusen sten.
”Befria honom ur fängelset, och ni skall få min hjälp med Blanksoten, med visan, och med sanningen.”

Så slutade kvällen med snö som föll över Kalkrise, och med skuggor som växte i både hjärtan och hallar. Konungen sov, demonen väntade, och i fjärran viskade ett namn genom stormen - Blothirsvindil.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #5


Natten efter mötet med Brogir låg Vitestad stilla som en sten i dimma. Regnet hade dragit vidare, men vinden svepte fortfarande genom borgens spiror och lät fanorna slå som tunga andetag mot sten. I den gamla smedens kammare vred sig Orn i sömnen. En dröm grep honom med järnhand. Orns Dröm: Den som red in i mörkret Elden var det första han såg. Inte lågor, utan en solnedgång som aldrig tog slut. Himlen brann, men luften var kall, och skuggorna på marken var längre än evigheten. Orn stod på en kulle där jorden var svart som sot, och nedanför honom låg ett gods, övervuxet, stilla, inramat av döda träd. Luften smakade aska. På porten hängde en vapensköld: en svart falk mot silverfält. "Waldfeld." Rösten viskade genom vinden, inte som en röst från någon levande, utan som minnet av en röst. Sedan kom ryttaren. Han red över gården i rustning så spegelblank att den reflekterade det eviga eldskenet. Manteln var grön med silverbrodyr. Hjälmen dolde ansiktet. Kring honom viskade vinden med hundra röster, men de talade inte till honom. De såg på Orn.


"Se honom." Ryttaren steg av hästen och böjde knä inför en äldre man med flätat, grånat hår och ögon som sett för många vintrar. "Marcion," sade mannen, Agund Waldbram, Silverfurste av Waldfeld. "Du ska rensa Bruktholms ruin. Vägen måste säkras." Namnet borrade sig in i Orns ben. Marcion. Han visste inte varför, men han skulle aldrig glömma det. Drömmen vred sig som en väv. Nu var han där, i ruinen. Väggarna var fuktiga, täckta av märkliga runor som slingrade sig när man inte såg på. Luften var kvävande, som om något andades under marken. Marcion gick nerför en trappa som inte borde finnas, och ur stenens sprickor sipprade något som såg ut som smält silver, levande, flytande. Ett altare. En bok bunden i hud. Ett ljus som pulserade som ett hjärta. "Jag vet vad du söker," sade en röst utan källa. Marcion stannade. "Du vill rensa ondskan... men vad gör du när den erbjuder dig svar?" Dimman i kammaren rörde sig, formade ett ansikte, och ett namn viskades, tungt och kallt: Simag. Orn kände smaken av blod i munnen. Silvret reste sig, lindade sig kring Marcion som en levande kedja. Han kämpade inte. Han bara… öppnade sig. När han reste sig var ögonen tomma. "Du är vår nu." Sedan stod han åter på borggården. Agund backade.


"Vad har du tagit med dig tillbaka?" Marcion höll fram ett svartlindat föremål som dunkade som ett hjärta. "Bruktholm är rensat." Men ingen svarade.


Morgonen därpå Orn vaknade kallsvettig. Hans händer luktade metall. Solen var blek över Vitestad när han, Weorod och de andra samlades i Weorods gemak. Luften var tung av vin, vax och intriger. Planen växte fram mellan dem. Mundrik skulle fritas ur fängelsehålorna. Orn och Weorod smidde inte vapen denna gång, utan ord. Med fjäderpenna och falskt sigill skapade de ett dokument som bar Silverkonungens märke. Samtidigt rörde sig Armund och Garm till vapenkammaren där de hämtade rustningar med Gavlonds vapenmålning. De möttes i nattens sista timme. Två falska soldater, en förfalskad order, en chans. Stenportarna till fängelset öppnades under facklors sken. Ingen anade att kedjor skulle brytas denna natt. När de förde Mundrik upp ur mörkret, väntade Weorod redan vid en lönndörr. Han kände borgens väggar som andra känner sin egen kropp. De gömde den utmärglade mannen i en tunna, lastade honom på en kärra, och rullade honom genom porten i gryningen. Hjulen sjöng mot kullerstenen som ett stilla löfte om frihet. Vid Dvärggillet väntade Brogir. Hans ögon var mörka som djupa gruvgångar.


"Jag ska komma till borgen i morgon," sade han. "Och då ska konungen helas." Silvrets förbannelse Brogir kom som han lovat. När Weorod lyckades övertyga vakterna om att släppa in honom i kungens kammare, tog dvärgen av sig sin kappa, och världen höll andan. Hans kropp var täckt av glödande runor, ristade som ärr efter berget själv. "Jag är Thul," sade han. "Jag svär vid mitt skägg och vid stenen: jag ska bota konungen, men priset är Silverspiirsbergen." Weorod och Gawildra log, som diplomater alltid gör när de ljuger. "Om konungen överlever, ska du få ditt berg." Ritualen började. Runorna glödde. Luften luktade bränt järn och myrra. När Brogir tog den fina silverkedjan från kungens hals skrek något, inte konungen, utan något bakom honom. Luften sprack. Pesten drevs ut, och konungen vaknade, men innan svärden hann dras sade Brogir: "Blanksoten lever. Ni har drivit ut en skugga, men roten står kvar." Han hade sett igenom deras svek. De behövde honom ännu. Brogir höll upp kedjan.


"Silvret är förhäxat," sade han lågt. "Vem gav honom denna gåva?" Silverets blod Några dagar senare stod Orn och Garm i en kall verkstad. De undersökte den nyfunna malmen från Silverspiirsbergen, malmen som lovat rikedom men luktade svagt av sjuk jord. När Orn råkade skära sig på en flisa droppade blodet på stenen. Det fräste. Silvret svartnade, smulades till sot. "Det lever," sade Garm, nästan viskande. Men de förstod inte vad. De som återvände från berget Medan Orn och Garm slet med sitt mysterium, fann Weorod spår av kedjans ursprung. Siganmond Valsong, ättling till Järnförstarnas gamla blod, hade för fyra månvarv sedan återvänt från en expedition norr om muren, med skatter ur Fjaals ruiner. Bland dem, ett smycke. Ett silver som sjöng. Visste han vad han bar på, eller hade något spelat honom som ett instrument? När nya dagar grydde, kom ett följe av resande dvärgar till Vitestad. De bar kläder slitna av färd, men blicken var fast, som stål som vägrar böjas. Bland dem trädde Bromur Järnspira fram. Den siste av sin släkt. Den som bar bergets skugga i sitt blod. Han talade med röst som sten mot sten: "Jag söker inte kronan, utan rätten. Dvärgarna ska återvända, inte som kungar, utan som mästare av silver och lag."


Hans ord delade rummet som en yxa. Silvret skulle åter bli deras, men till vilket pris? Blothirs son När rådet skingrades såg Armund hur Jagir Gavlond smög bort, blek och rastlös. Något i hans steg fick Armund att följa efter. Korridorerna låg tysta, tända av flämtande ljus. Bakom en halvöppen dörr hördes röster, eller en röst, som talade med sig själv. "Jag har talat med honom i mina drömmar... jag är Blothirs son. Min tid är kommen. Vi ses snart norr om muren, broder. Blothirsvindil kallar." Armund kastade upp dörren. En iskall vind slog mot honom, men ingen fönsterglipa syntes. Spegeln framför Jagir darrade, som vatten. Jagir vände sig om, och något främmande brann i hans ögon. Han kastade sig förbi Armund och rusade ut i korridoren. Armund hann efter, men möttes av vakter från Hus Gavlond. De grep honom utan ord. Och så slutade natten. Med en smed som drömt om elden, en kung som vaknat, ett silver som dör av blod, och ett rike som börjar minnas sina synder.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #6
Denna spelkväll kunde inte Orn eller Garm vara med, livet kom emellan!

Det hade gått flera dagar sedan rådet med dvärgarna, dagarna då hammarslag ekade mellan stenvalven och framtiden under berget smiddes. I de adliga salarna, där facklor brann med blått sken mot marmor väggarna, hade Bromur Järnspira svurits in som ny konung under berget. Avtalet var slutet. Ägandet av berget återställd, åtminstone för stunden. När morgonen grydde över Kalkrises torn kallade Silverkonungen Sang Alben Gavlond till det lilla rådet.

I salen låg doften av vax, järn och nyvässat bläck, ett rum där beslut formade världen. Rollpersonerna stod samlade inför honom, och konungen såg ovanligt mänsklig ut där han stod i ljuset från glasmosaiken – trött, men tacksam.

"Jag har svurit att aldrig stå i skuld till någon," sade han och lät blicken vandra över var och en av dem."Och ändå… här står jag. Ni har min tacksamhet, och det är ingen liten sak."

Det var ord som vägde tungt från en man som kallades Silvrets son. Orn och Garm fick fri lejd till de kungliga smedjorna, där luften var tung av glöd och järn. Eldens hetta slickade stenvalven, och gnistorna dansade som eldflugor kring deras händer. Orn arbetade med beslutsamhet, nästan besatthet, han smidde inte bara metall, utan sitt eget öde. Hans händer, svärtade av sot, formade klingor som speglade en framtid han ämnade äga. Garm, den kortvuxne smeden, fann ett märkligt lugn i arbetet. Aldrig hade någon rustning passat honom som människornas stål kunde, men här fick han forma sin egen. Hans händer darrade inte längre när han lyfte hammaren.

I den andra delen av borgen stod Armund, mannen av kyrkan. Han tog emot konungens tacksamhet men skakade på huvudet.

"Jag vill inget ha, inte nu," sade han stilla. "Men en dag ska jag kalla på din nåd."

Sang Alben nickade, som om han redan visste vilken dag det skulle bli.
Weorod Grae, notarie i huset Gavlond, stod tyst vid konungens sida. Han kände salen som sitt eget hjärta, det var här han vuxit upp, här han lärt sig vad makt verkligen betydde. När konungen reste sig, och högtidligt räckte fram en brosch och ett förseglat dokument, var det som om ödet själv talade.

"Från denna dag," sade Sang Alben, "är du min hand, min vilja när jag inte kan vara där själv."Orden sög luften ur rummet.

Weorod kände tyngden i bröstet, stolthet, men också en ny kedja av ansvar. En kedja kallare än stål.Konungen gav dem sedan ett sista uppdrag: att finna sanningen bakom Siganmonds förräderi och att spåra den demoniska rot som dragit sina klor genom Silvtrunder.

När natten föll över Kalkrise, delades vägarna. Orn och Garm stannade kvar i smedjorna, men Armund och Weorod gav sig av under gryningen, svepta i dimma och morgonkyla. Deras färd gick mot Teuton, Valsongs herresäte. Den snabbaste vägen var sjövägen, över det kalla grå havet till Storwaeld, och vidare på hästrygg genom slätterna.
De steg ombord på ett långskepp med segel som gnisslade i vinden. Havet låg stilla som smält bly, men luften var fylld av salt och kyla. Efter ett dygns färd beslöt de att slå läger. Kaptenen, en väderbiten man med hår som tång, nämnde en gammal viadukt, en plats där sjöfolk ofta vilade.

De styrde in mellan klipporna, där havet slog mot sten som en andning från något urgammalt. En liten strand tog emot dem där reste de tält och tände eld. När Weorod och Armund vandrade upp längs sluttningen såg de gärdsgårdar och en ensam gård längre bort på ängen, med rök som steg från skorstenen.

En bonde kom dem till mötes, en vänlig själ med väderbitet ansikte. Han talade om sin gård, om sönerna som kämpade för att hålla den vid liv. När han såg Armunds kyrkkläder bugade han lätt och bjöd dem in.

De följde honom.

Inne i huset luktade det av korn, gammal ull och rök. På bordet stod grötbröd och en kanna med svagt, utspätt mjöd. De åt. De talade. Armund välsignade huset och familjen, och som tack fick han en liten tunna med kryddvin. Han log, tackade och bar den ner till båten.

Besättningen, utmattad av resan, drack genast. Skratten dog snabbt. Ett efter ett började männen kräkas, skaka, falla ihop. Kaptenen, som ännu inte hunnit smaka, stirrade blekt på Armund.

"Vinet... varifrån fick du det?"
"Från bonden. Från fårgården där uppe."
Kaptenen svalde hårt. "Den gården har varit övergiven... i nästan ett år."

Armund hann inte tänka. Han grep sin hammare och rusade upp för sluttningen. Vinden piskade honom i ansiktet, dimman låg som död andedräkt över ängen. Dörren till gården flög upp under hans spark. Inne möttes han av ett mardrömsscenario. Weorod i stryptag, bord vält, män som reste sig från skuggorna. Rövarnas ögon glimmade i eldskenet, vilda, tomma.

Striden blev kort och våldsam.
Armunds hammare föll som domens klot. Skallar krossades, ben bröts. En man flög in i väggen med ett ljud som en säck med kött. En annan skrek tills hammaren tystade honom för alltid. Den siste, bonden högg Armund över axeln, men stålet bet inte igenom rustningen. I ett instinktivt vrål vred sig prästen om och svingade hammaren i en vid båge. Splattrande tänder, spräckta pannben, blod över väggarna.
Weorod, täckt av skräck och blod, reste sig stapplande. Hans mage vände sig. Han spydde rakt på golvet. Armund stod stilla en stund, flämtande, luften visslade genom hjälmens springor.

När de återvände till stranden fann de besättningen hjälplös, sjuk av giftet. Kaptenen kunde inte föra dem vidare. Så Armund och Weorod beslöt att fortsätta till fots. De gick åter upp till gården innan gryningen. Symbolerna de fann inristade i väggarna fick blodet att isa. Brända tecken, samma som i kyrkan i Brunnsvakt, där abboten dödats. Och på rövarnas kroppar samma märken, brända in i huden.

"Väntade de på oss?" viskade Weorod.
"Eller på någon annan?" svarade Armund, men rösten var låg, nästan bönfallande.
De satte gården i brand. Elden spred sig snabbt, och gnistorna steg som stjärnor mot natten. Röken bar med sig stanken av något som inte längre var mänskligt.

Tre dagar tog vandringen mot Storwaeld. När de nådde en liten frigastur, en rastplats för kringvandrande fann de en ensam hyrsvärd vid elden. Weorod såg möjligheten och bytte en påse silver för hans tjänster. De skulle behöva all hjälp de kunde få för att nå Teuton levande.

När natten föll och lågorna i härden sprakade lågt, avslutades deras resa för den kvällen. Men Weorod låg vaken länge.Han tänkte på orden från Sang Alben. På broschen vid sitt bröst. På skuld, och på priset av silver..

 

[Thorfildur]

Spelkväll #7

Morgonen efter låg dimman som ett andetag över marken, kall och stilla. Weorod och Armund red ut från frigasturen i sällskap med sitt hyrsvärd, en väderbiten man som kallade sig Hagen, en man med tyst sorg i blicken och en svärdsknapp nött av många resor. De tre färdades längs vägar som slingrade sig upp mot Storwaeld, och samtalen mellan dem var tunga av misstankar och mörka tankar. Weorod kunde inte släppa tanken på överfallet vid gården. Någon hade vetat att de skulle komma den vägen. Men hur? Han hade vuxit upp vid hovet, där varje ord vägdes, varje viskning gömdes bakom ett leende. Där hemligheter var hårdvaluta. Men den här gången var cirkeln så liten, nästan för liten. När de slog läger i frigasturen den kvällen, satt de länge vid elden medan vinden slet i timmerväggarna. Hagen berättade då sin historia.

För ett år sedan, sa han, när vintern höll landet i sitt järngrepp och hungern blev till en skugga i varje stuga, hade hans gamle vän vänt sig till röveri. Hagen vägrade. Han hade sin dotter att skydda, sin gård att bevara. Men en natt, medan snön föll tung som aska, brann hans hem.
“Jag försökte nå henne,” sade han, och rösten bar på en sprucken vrede.
“Men elden slukade allt. Jag hörde henne skrika. Jag minns hur taket gav vika. Sedan bara tystnad.”
Sedan den natten har han jagat sin gamle vän, mannen som tänt lågorna för att utkräva rättvisa. Weorod lyssnade i tystnad, sedan nickade han långsamt.“Fullfölj ditt uppdrag. Vi möts i Storwaeld, vid världshuset Saltvågen.”
Hagen bugade och red ut i mörkret. Hans gestalt försvann snabbt i dimman, som om natten själv svalde honom. Armund och Weorod stannade kvar. Den natten sov de under det gamla takets knarrande bjälkar. Men sömnen gav ingen ro.

Armunds dröm : En vind som viskar genom tomheten. Armund står ensam på en svartbränd slätt, marken under honom sprucken som gammalt läder. I fjärran tornar ruiner upp sig, brutna torn, rester av ett kungarike som förtärts av sin egen synd.
När han ser på sina händer är de täckta av aska. En gestalt närmar sig genom dimman. En riddare, hög, mager, klädd i sönderrostade plåtar. Hans ögon lyser med ett svagt rött sken, som glödande kol under ett lager sot.
I hans hand formas en fana ur intet. Det bleka tyget rör sig i vindlös luft, fläckat av urgamla blodspår. Riddarens röst är både dån och viskning:“Blothirsvindil kallar.”
Armund ser bilder blixtra förbi, ett klosterportvalv tungt som skuld, en sal med tända ljus som fladdrar i närvaron av något större än människan, ett altare av sten där en fana hålls fjättrad i kedjor.“Tro inte att ljuset kan skydda er,” säger riddaren, och marken spricker under hans steg.
“Det ni gömmer ska åter få se världen.”Ett dån river genom drömmen, som kyrkklockor som brister, och Armund kastas bakåt i ljus och mörker, tills han vaknar, kallsvettig, hjärtat bultande. Orden bränner i hans sinne
- Blothirsvindil kallar.


Redan innan solens första strålar kröp över horisonten bröt de upp. Luften var rå, vinden doftade fukt och jord. Färden gick långsamt längs den steniga vägen, som slingrade sig mellan kullar och klippblock.Framåt dagen nådde de en liten skogsklunga. Träden var glesa, vita björkar som stod som vittnen i dimman. Marken var ojämn, täckt av mossa och gamla rötter. Det var då de hörde röster.Uppe på en kulle, bakom ett stenblock, ljöd dova ord och svordomar. En röst kände de genast igen, Hagens.

De smög närmare, försiktigt, och såg honom på knä. Tre män stod runt honom. Blod rann från hans mun, och en av männen sparkade honom i bröstet så han föll mot marken.
Weorod klev fram ur skuggorna, hans röst klar och kall “Mannen ni misshandlar står under Hus Gavlonds fanor. Ett angrepp mot honom är ett angrepp mot huset självt!”
Armund reste sig bredvid, hammaren tung i handen.“I Gaves namn – släpp honom, eller låt era synder vägas redan här.”

Den främste av männen, en bredaxlad bonde med ett ärr över käken spottade mot marken.“Han brände min gård,” väste han. “Min dotter sov där. Jag såg lågorna ta henne.”
Armunds ögon smalnade.“Du ljuger.”
Men mannen svarade inte, han skrek och kastade sig framåt.
Striden var kaotisk. Hagen, blodig och på knä, grep sitt svärd och reste sig i vredens raseri. Armund gick till motangrepp, hans hammare sjöng genom luften och mötte kött och ben med fruktansvärd kraft.
Weorod kastade sig bakom ett träd, hjärtat rusande. Han hade aldrig varit en krigare. Men något inom honom kanske skulden, kanske viljan att bevisa sig fick honom att dra sin bronsskalm.
När en av männen vände ryggen till såg han sin chans. Han steg fram, tyst som en skugga, och högg. Men klingan skar bara tyg. Under skjortan glimmade ringbrynjan.
Mannen vred sig om, ett rop av raseri, och sabeln svischade genom luften. Slaget träffade perfekt. Ett blodsprut målade björkstammarna röda.

Weorod föll.

Ansiktet öppnat av stålet. Hans kropp slog mot marken med ett ljud som skar genom stridens dån.
Armund vrålade ett ursinne lika mycket bön som raseri och krossade angriparens huvud med ett slag så kraftigt att luften darrade.
De andra två hann inte ens ropa innan deras liv släcktes. När tystnaden åter föll, låg Weorod orörlig. Armund kastade sig ner, rev fram tyg och lindade hans sår så gott han kunde.
“Hur långt är det till Storwaeld?” röt han mot Hagen.
“En halvdagsmarsch,” flämtade denne.
Armund tvekade inte. Han slängde Weorod över hästen och satte av i full galopp.

De red som jagade av demoner. Marken flög under dem, vinden slet i deras kappor, och Weorods ansikte blev allt blekare, blodet sipprade genom lindorna. Vid solnedgången såg de äntligen Storwaelds murar i fjärran staden i dimljus, med klostrets spiror som reste sig mot den rödnande himlen.

Armund red rakt genom stadsporten, utan att stanna, utan att tala. När han nådde klostrets portar bar han Weorod i sina armar.
Dörrarna öppnades, och munkarna kom rusande.
Han ropade:“En Gavilian! Jag behöver en Gavilian, nu!”
Weorods huvud hängde slappt mot hans bröst, hans ögon halvslutna. En tunn rännil blod följde hans kind.

Klosterporten slog igen bakom dem, och ljudet ekade länge i den kalla natten.
Där, i Storwaelds hjärta, mellan bön och blod, slutade den dagen deras färd.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #8

Höstdimman låg tät över Storvattnet när långskeppet gled in mot Storwaelds hamn. En dov mistlur sjöng från fjärden, och luften bar smaken av salt, tjära och fiskrens. På däck stod två gestalter, mörka mot morgonljuset. Garm, dvärgen med sin nyhamrade brynja, och Orn, människan med smedens händer och drömmar större än bergen själv. Bakom dem reste sig skeppets drakhuvud som en urtida väktare, dess ögon fyllda av nattens sista glöd. Det hade gått flera dagar sedan de lämnat Kalkrise. Orn bar ännu sot under naglarna, men i hans bälte blänkte silvret från den last svärd han smitt åt den norra garnisonen, ett arbete som skulle bli omtalat bland smeder i många hamnar. Hans mästare, Olamen, hade lärt honom konsten att forma metall som om den vore levande, och i Kalkrises smedjor hade han bevisat sitt värde. Nu drömde han om något större, en egen smedja, egna lärjungar, ett namn som skulle leva längre än järn.

Garm, däremot, bar en annan sorts glöd. Hans dvärgablod hade kallat honom till Dvärggillet i staden, där han mottagit en inbjudan från självaste Bromur Järnspira, härskaren över de underjordiska hallarna. Dvärgarna planerade sin återkomst till Silverspiirsbergen, och Garm och Orn hade blivit inbjudna till invigningen. Det var en ära som få människor ens hört talas om.

När skeppet lade till i Storwaelds hamn vilade solen tung och blodröd över taken. Stadens stengränder doftade av hav, vått trä och rök från de många härdarna. De sökte sig till världshuset Saltvågen, där Armund väntade men Weorod syntes inte till.
Armunds blick var mörk.”Han ligger i klostret,” sade han dämpat. ”Febern har tagit honom. Prästerna säger att han inte överlever natten.”

De gick dit, två smeder i tystnad. I klostrets stilla salar doftade det av rökelse och sjukdom. Weorod låg blek under linnelakan, svettpärlor som små speglar på hans panna. Armund tog varsamt hans reskassa och ett pergament förseglat med Sang Alben Gavlonds sigill en symbol för något större, något hemligt. Vid sängkanten satt hyrsvärdet Hagen, bister men trogen, som en skugga i skymningen. När natten föll tog Orn, Garm och Armund in på ett värdshus. Elden spratt i härden, och för första gången på länge lät Orn sig själv le. Han hade silver i fickorna mer än någonsin. Doften av stekt kött, vin och oljat läder fyllde rummet. Han beställde in det finaste vinet huset hade, så mörkt att det nästan såg ut som blod i ljusskenet.

De talade om färden mot Teuton. Orn, som alltid haft ett svagt hjärta för spel, fann snabbt värdshusvärdinnan. Hennes ögon var klara som flinta, och när hon såg hans börs glittra log hon som en katt.

”Två hästar har jag,” sade hon. ”Men kanske vill ni spela om dem i stället för att köpa?”

Tärningarna rullade över ekbordet som små blixtar av öde. Män samlades runt dem, skuggor av vin och viskningar. Orn hade turen med sig. Han vann inte bara hästarna, utan även sin nota. Skål ropades, bägare tömdes. Det var en natt då vinden själv tycktes le honom till mötes. Men morgonen därpå var luften kall och tung av regn. De red ut ur Storwaeld på sina nyvunna hästar, vinden slet i mantlarna och de gamla stenarna längs vägen låg som döda tänder i marken. Dagen gick. När skymningen föll slog de läger vid handelsleden, där träden stod tätt och dimman smög sig mellan stammarna.

Det var då de såg honom, en man i rostig rustning, följd av fyra andra. Två bar långbågar, två höll svärd. Armund viskade

”En rovriddare. En hederslös. Guds förbannelse på sådana.”
Rovriddaren red fram. Hans röst var som slipat stål.”Silvret,” vrålade han. ”Och hästarna. Lämna dem, eller dö här i smutsen.”

Orn höll myntet i sin hand, singlade det mot himlen. Det glimrade i eldens sken innan det föll. Han såg på resultatet och nickade för sig själv. Men ödet var inte med honom denna gång. När han försökte dölja silvret såg riddaren det, och bågsträngarna sjöng.Två pilar. En studsade mot Armunds sköld. Den andra skar ett djupt sår över hans hals.”Rid!” skrek han. ”Rid för era liv!”

Orn kastade sig upp på hästryggen, kände hur djuret satte av i panik när Armund slog till det över bakdelen. Garm kämpade, halkade, kom upp bara för att se sin vän dras in i strid med rovriddaren och hans män. Han kunde inte lämna honom. Med ett vrål hoppade han av och drog sin yxa.

Pilar ven. Orn kände en brännande smärta i axeln. Han föll, krossad mot marken. Blodet rann ner längs armen, varmt mot den kalla jorden. Striden var kort men brutal. Rovriddaren avväpnade Armund, tog silvret, provianten, hästarna.

”Ni lever,” sade han. ”Det är mer än ni förtjänar.”När han försvann i skogens mörker återstod bara andhämtning, blod och stjärnljus.

De fortsatte till fots mot Teuton, trasiga och hungriga. Armund försökte övertala dem att återvända till Storwaeld. Orn vägrade.

”Smidet väntar inte på den som ger upp,” sade han.

Efter flera dagar fann de en övergiven vagn, slaktad av vargar. Lik, flugor, en lukt av förruttnelse och regn. De fann lite vatten, några torkade rovor. På natten, när de slog läger vid en skogsdunge, fann de en fallen vägskylt.”Nya handelsleden,” stod det på ena sidan.”Gamla handelsleden,” på den andra.

Orn mindes något om ett träsk som slukat den gamla vägen, men inte vilken sida det gällde. De slog läger. Vargarna kom när månen stod som högst. En hel flock, ögon som glödande kol. De kastade rovorna mot dem, en sista muta till döden, och flydde in i mörkret. De valde den högra vägen och fann träsket.
Det var som att kliva in i en dröm av förruttnelse. Marken gungade under dem, stanken av ruttnande växter och stillastående vatten fyllde luften. Dimman låg tät som väv, och ljuden bar långt droppar, något som rörde sig under ytan, en fågel som skrek och dog.

De gick i dagar. Inget slut, inget ljus. Bara vattnets suckar. Tills de fann galgbacken.
En ensam kulle mitt i träsket, med ett skelett hängande från en urblekt snara. Garm, driven av nyfikenhet, fiskade ner kroppen. I bältet fann han ett mynt, kallt som gravjord. När han höll det nära örat hörde han viskningen:”Ge mig blod, så ska jag visa dig vägen…”Han kastade det i skräck.

Men Armund plockade upp det, försiktigt. När natten föll och Garm och Orn sov satt Armund ensam vid elden. Han tog fram myntet. Det talade igen. Samma viskning. Samma löfte.
Han mindes då det järnekollon han fått av fjoltrollet, den skuld som ännu väntade på att betalas. Trollens ord ekade i hans minne

”När du vill att jag betalar min skuld, viska mitt namn till ekollonet och vänta.”Armund såg på sina sovande kamrater, sedan på mörkret omkring.

Han viskade namnet, sakta, nästan skamset, och grävde ner ekollonet i den våta jorden vid sina fötter.
Elden knastrade till. Marken under honom rörde sig svagt. Dimman tätade.Och där, i den stillheten mellan andetag och mardröm, slutade kvällen.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #9

Dimman låg tung över träsket som en levande varelse. Den kröp längs marken, svepte sig runt rötter och mossiga stenar, och dolde världen i ett grågrönt töcken. Luften luktade surt av stillastående vatten, murken ved och förruttnade växter. Myggor surrade trött omkring det lilla läger som tre slitna resenärer rest på en torrare tuva mellan vattenspeglarna.Demonbroder Armund satt ensam vid elden, hans kåpa glänste fuktig i skenet från lågorna.

De två smederna, Orn och Garm, sov under sina tjocka filtar, deras snarkningar blandades med träskets egna ljud, grodors kväkande, bubblande vatten, något som rörde sig i dyet längre bort.Armund vred ett gammalt mynt mellan fingrarna. Metallen var kall, nästan levande mot huden. Han hade funnit det tidigare samma dag, hängande i ett snöre från en galgad man vid vägens ände. På myntets slitna yta glimmade ett ansikte som inte hörde någon människa till.
Ett svagt susning nådde hans öron. Orden tycktes viskas direkt in i hans sinne:"Ge mig blod... så ska jag visa dig vägen..."

Armund höll andan. Rösten var len, kvinnlig, lockande som en viskning genom drömmens dimma. I fjärran mellan träden såg han en skepnad, en kvinna blek som månsken, stå och titta mot honom genom dimman. Han svalde hårt. Som präst hade han svurit att inte lyssna till demoniska tungor. Ändå pirrade något i honom, en frestelse, ett löfte om riktning i denna oändliga vilsenhet.

Timmarna gick. Elden sprakade lågt, doften av rök och fuktig jord fyllde näsborrarna. När gryningen kröp fram över träsket vaknade Orn och Garm, trötta och hungriga. Deras vatten var slut, likaså provianten. De gav sig ut för att söka något ätbart — kanske fisk, kanske rötter, vad som helst.

Men när de återvände hörde de ljud vid lägret. Något rörde sig där. Metall mot sten, ett svagt fnissande.När de bröt igenom snåren såg de ett fjoltroll sittande vid deras brasa. Dess hud var grå som blöt lera, ögonen lysande gula i skenet. Runt dess magra kropp hängde torkade örter och smycken av ben.
”Ni ser hungriga ut,” sade det och rörde i en kittel som bubblade över elden.

Doften av något mustigt, kött och svamp, spred sig. De tre männen satt sig tvekande. Armund såg på trollet, som om han anat vad som kallat det hit.
”Vi söker vägen till Teuton,” sade han lågt.Trollet nickade, långsamt. ”Ät först. Sedan går ni. Men ni måste hålla i min svans och inte se ut i dimman. Släpper ni taget, är ni förlorade.”

De åt i tystnad, trötta men tacksamma. Sedan lindade de sina händer runt trollets kraftiga svans. En ny dimma vällde fram, tät och kall, och världen försvann.


De gick. Ljuden dog bort. Steg efter steg, utan tid, utan riktning. Armund kände sig som i trans, som om marken gungade under honom.
Plötsligt lättade dimman. De stod på en klippavsats. Morgonljuset bröt genom molnen, och i fjärran reste sig rökpelare över skogen. Trollet vände sig om. Det vänliga ansiktet var borta, ersatt av något mörkt och hånfullt. Med ett krokigt finger pekade det ut över landskapet.”Teeeutooon...” väste det.

Armund mötte dess blick nu glödande av ilska och något djupt förakt.”Demonbroder,” sade trollet med låg röst. ”Nämn aldrig mitt namn i skogen igen. Din skuld är betald. Må våra vägar aldrig korsas mer.”
Sedan var det borta. Bara tystnaden och vinden återstod.

När de fortsatte mot vägen brann en ilska i Garm, den dvärgiske smeden. Hans ögon glödde under ögonbrynen som smidda kol.
”Du ljög för mig, Armund,” morrade han. ”Myntet. Jag kastade det som du bad mig. Men du tog det tillbaka.”Armund svarade inte.
Garm spände käkarna. ”Hos dvärgarna är lögn detsamma som förräderi. Gör det igen och vår vänskap är slut.”
Tystnaden mellan dem var tyngre än rustning.

Några dagar senare nådde de handelsleden mot Teuton. Luften här doftade torrare, av granbarr och hästsvett. De första utgårdarna syntes, små gårdar, sotiga tak, rök som steg ur skorstenar. Trötta och hungriga bad de om husrum hos ett bondepar. Mot att de hjälpte till på gården fick de mat och tak över huvudet.
Garm och Orn lagade en plog i smedjan gnistorna slog som eldflugor i skymningen, doften av järn och olja fyllde luften. Armund satt vid eldstaden med bönderna och lyssnade på deras röster, deras oro. Eldar hade setts norr om muren mot Fjaal, sade de. Röda sken om nätterna. Men Järnfursten i Teuton förnekade allt, kallade det vidskepelse, lögner. När morgonen kom var plogen färdig, och bönderna tackade dem med bröd, öl och välsignelser.

De fortsatte vägen norrut tills marken började stiga. En doft av kall sten och bränt trä låg i luften när de till slut såg Teuton. Den yttre muren reste sig som en mörk båge genom landskapet en träpalisad, väderbiten och täckt av mossa. Den sträckte sig från söder till norr, en väldig oval som omslöt vägen. Vid porten stod sex soldater med spjut och slitna grå tunikor. Deras blickar var trötta, men vaksamma.
”Skatt för inträde,” sade en av dem och höll fram handen. Armund suckade djupt. Deras sista mynt klirrade när de lämnade ifrån sig det.
Med gnisslande gångjärn öppnades porten, och doften av rök, vått hö och järn slog emot dem.De färdades vidare på handelsleden innanför palisaden, där marken bar spår av tusentals hjul och hovar. Vid bergsfoten reste sig så den första muren av sten, enorma block, svarta av ålder och mossa. Bakom den, som uthuggen ur själva berget, låg staden Teuton.Det sades att jättar en gång rest borgen innan de tröttnat på skogarnas dunkel och dragit vidare. Nu tillhörde platsen riddarhuset Valsong, som i över ett sekel haft makten här.

När de klev in genom portarna slog världen emot dem som en vägg: doften av smält metall, bränt tjära, sur öl och svett. Smidda kedjor gnisslade, hammarslag dånade mellan stenhusen. De drog blickarna mot borgens väldiga silhuett torn höga som furor, murar breda nog att rymma hela vagnar.

Hungriga och utmattade begav de sig till världshuset i Teutons fjärde etapp, en byggnad i mörkt timmer med snidade bjälkar och ett bleknat tecken ovanför dörren.Men innan de kunde köpa sig vila behövde de skaffa silver. Vid torget, där handlare skrek ut sina varor och röken från kolgrillar låg tjock, tog Orn och Garm fram några rustningsdelar de fått av Silverkonungens smed i Kalkrise.

De förhandlade som bara smeder kan med envishet och skicklighet. När affären var klar klirrade några silvermynt i deras händer, tillräckligt för mat, dryck och nattlogi. Priserna i Teuton var skyhöga. Vintern hade varit lång, skördarna usla. Ölet var dyrt som vin, brödet hårt som sten.

När kvällen sänkte sig över staden och eldar tändes i gatorna, sökte de värmen i världshuset. Röken låg tät, sorlet högt. Då öppnades dörren och ett sällskap av Thoorkaaler steg in. De var höga, mörka, med pälsar och runmärkta vapen. Sådana män syntes sällan i dessa trakter. Armund reste sig, driven av nyfikenhet eller öde, och gick fram till dem. Men innan han hann tala blev han bryskt avvisad, en hand på bröstet, ett kallt ord
”Inte i kväll, präst.”Tystnaden efteråt var tung. De tre satt tysta resten av kvällen, drack sitt svaga öl och såg elden fladdra i härden.

När natten blev sen gick de till sina rum, trötta, tankfulla, med känslan av att något redan börjat röra sig i Teutons skuggor.
Utanför fönstret hördes stadens avlägsna ljud, en vagn, en hund, vinden som smekte murarna.
Och någonstans långt borta, i mörkret, kanske en viskning från träsket som ännu inte släppt sitt grepp.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #10

Natten låg ännu tung över Teutons fjärde etapp. Frostens andetag vilade som ett tunt glas över taken, och himlen var en gråblå hinna där solen ännu inte funnit mod att stiga. Inne på världshuset var luften tjock av gammalt öl, trä och sot. Elden i härden hade falnat till glöd, men dess sista andetag kastade röda skuggor över väggarnas timmer.

Orn Järnbinda vaknade tidigt, långt före de andra. Han kände den bekanta stelheten i händerna efter gårdagens arbete, hammarslagen satt kvar i lederna som ekon. Världen var kall, nästan stilla, när han drog på sig sin tjocka rock och klev ut på gårdsplanen för att slå en morgonpiss. Doften av kallt järn, stall och rök låg kvar i luften. Långt borta hördes ljudet av en kärra som rullade över kullerstensgatan. Hjulen sjöng dovt mot frosten, ett ödsligt, gnisslande ljud. Orn kisade genom dimman. Gatan låg ödslig, men ur gränden längre bort trädde någon fram, en gestalt i mörk kåpa, med huvan djupt dragen över ansiktet.

Orn stod still. Den främmande gick sakta, nästan ljudlöst, och det var något med rörelsen för lätt, för mjuk för en människa. När han närmade sig skymtade Orn ett svagt ljus under huvan, som om något brann därinne.

Mannen grep plötsligt tag i Orns handleder. Fingrarna var kalla som sten men brände som glöd. Orn drog efter andan och i samma ögonblick föll huvan bakåt. Ansiktet var blekt, nästan vaxartat, men ögonen de lyste som svavel. Det var Thearnius Hadrin, abboten som blivit mördad i Brunnvakt.

Orn försökte rycka sig loss, men abbotens grepp var omänskligt starkt. Runor i eld blossade upp längs hans fingrar, som om de ristats in i luften själv."Så ensam du står, min son…" sade Thearnius, och rösten lät som något som talade ur både hals och sten.
"Men du har aldrig varit ensam. Varje hammarslag du gjort har redan sjungit i mitt namn. Din mästare gömde elden från dig, men jag har tänt den på nytt. Se på dina händer, kedjorna är inga bojor, de är mitt sigill."

Orns hjärta slog så hårt att han trodde det skulle spräcka revbenen. Han såg hur runorna på hans hud flammade till, svedde köttet.
"Du kan kämpa, du kan neka," fortsatte abboten
"men för varje dröm, för varje slag, binds du djupare till mig. Du är hammaren, jag är elden och tillsammans skall vi smida den kropp där jag skall vandra igen. Detta är din lott, Orn. Inte en välsignelse… utan en dom."

När Thearnius släppte honom, blev världen kall igen. Orn stirrade på sina händer märkena glödde ännu svagt innan de bleknade in i huden, som ärr av skuld.

Han stapplade tillbaka in i världshuset, kallsvettig och skälvande. Trappan knarrade under hans steg när han rusade upp till rummet och slet upp dörren. De andra vaknade till ljudet av hans röst, och på hans blick såg de genast att något fruktansvärt hade skett. Ingen sov mer den natten.

När gryningen till sist nådde staden var himlen som bly och torget fyllt av knarrande vagnar och rykande hästar. Doften av bränt fett och gammal aska blandades med ljudet av vakter som ropade sina morgonhälsningar. Vid frukosten på världshusets nedervåning satt de alla samlade. Orn var blek, händerna gömda under bordet. Då steg ett nytt sällskap in, Thoorkaaler. Från deras grupp klev Orlan, en kvinna med kall blick och ett hår som glimmade som järn i dagsljus.

Hon hade hört hur sällskapet nämnt Sigma och när hon steg fram mot deras bord, var det som om hela rummet höll andan. Hon talade mjukt, men hennes ord bar tyngd. Hon bad dem följa henne till ett övergivet hus i stadens utkanter, där hon krävde en sak, att endast sanningen skulle talas.

Huset de kom till var tyst och öde. Damm dansade i strimmorna från de höga fönstren, och luften luktade av gammalt trä och mögel. När Orlan talade började en dimma slingra sig upp från golvet, som om väggarna andades.
"Jag ska visa er," sade hon, "det ögonblick då Silvtrunder förråddes."

Scenen förändrades. Dimman slöt sig kring dem och blev till bilder, ljud, rörelser som att stå i en annan tid. De såg Siganmond och hans son Solfurd, tillsammans med sin livhird Halvard Gråne, i en ruin norr om Fjaals murar. Kylan var så påtaglig att de nästan kände den. I ruinens mitt stod Rovriddaren Marcion, hans ögon svarta som slocknat kol, hans kropp förvriden av demonisk kraft. Han talade om skatten de sökt, men hans ord var ett hot
"Böj knä inför mig, eller lämna denna värld som askan under mitt svärd."

Solfurd vägrade, stolt och ung. Han drog sitt svärd och kastade sig fram men Marcion lyfte honom med en gest, höll honom svävande över ett stup, insvept i skugga.
"Fader!" skrek Solfurd, och Siganmon föll på knä."Skona honom! Jag gör vad som helst!"

Då såg Halvard sin chans. Han kastade sin dolk och den träffade Marcion i ryggen, och i samma ögonblick tappade demonen sitt grepp. Solfurd föll. Hans skrik dog bort i dimman. Siganmon kastade sig efter, men Marcion var snabbare. Han grep den fallande fursten och höll honom fast.

"Jag kan bara rädda en," sade han. "Och jag väljer den jag har mest nytta av."

När bilden bleknade bort och dimman skingrades, stod gruppen åter i det övergivna huset. Orlan såg på dem med en blick som bar århundradens tyngd.
"Det var så det började," sade hon.
"Den dom som ännu ligger över landet. Och nu måste ni fullborda det som de inte kunde."Hon talade om en profetia, om vägar som fört hennes följe från Thoorkaal till Silvtrunder. Innan de skildes åt gav hon dem en följeslagare Eske Bortbyting, en liten man med barns drag och ögon som glimmade av något uråldrigt.

Senare samma dag sökte Armund upp hovprästen men träffade i stället Fader Albrik Gavelund i det stora kapellet i Teutons femte etapp. Kyrkan luktade av rökelse och kall sten, tända ljus kastade långa skuggor över pelarna där demonbröder från Gandenklostret stod i tyst bön.

Fader Albrik var en man vars ögon såg mer än de borde. När Armund talade om Blothirsvindil, svarade han med ord som kom som i trance

"Gave har talat i mina böner," sade han lågt."‘Vägar som inte är av jord, ej heller av himmel…’Jag hörde honom fråga om vägen till dimman, långt under stenen."

Ett vittnesmål hade också nått honom, en klosterpojke hade hört abboten själv tala under sin tid i Gandenklostret
“När dimman sjunker, skall jag föra fanan till honom. Bered gångarna i djupet.”Det var då insikten började ta form hos sällskapet.

Teuton, den gamla borgstaden vilade på ruiner äldre än själva kungariket. En av de sista Hrisningborgarna. Katakomberna under den var aldrig kartlagda. Och kanske, tänkte Armund, är det där nere under sten, under historia, som allt ska avgöras.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #11

Det var skymning när portarna till den elfte etappen av Teuton slogs upp.
De massiva portbladen i mörk ek, tjocka som murar, gled långsamt isär och släppte in resenärerna i borggården. Luften var tung av metall och sten. Tornen som reste sig kring dem kastade långa skuggor över marken, och i dessa skuggor glimmade vapnen från väktarna som ställde sig åt sidan

.Borggården var väldig, tvåhundra alnar i fyrkant. Några stenhus stod utspridda som tysta väktare, och längre fram reste sig två kolossala trappor som slingrade sig upp mot en platå. Där uppe porlade en fontän i blekt månljus, och bortom den tronade citadellets portar, femton meter höga, täckta i järn, med band och nitar som glänste som gamla ärr.

Sällskapet vandrade över gården, deras steg ekande mot stenarna. Det var då hovklapp hördes bakom dem, hårda, snabba slag mot marken. De vände sig om.

Weorod.

Han red genom samma port som de nyss passerat. Men något var fel. Hans hår, som brukade glänsa av liv, var matt som aska. Ärren på hans kind, som borde varit färska, såg flera år gamla ut som om tiden själv skyndat förbi honom. Luften omkring honom darrade svagt, som om vitnernas vindar rörde sig där ingen borde. Hans blick var fylld av vrede.
”Ni lämnade mig i Storwaeld!” röt han, rösten skar genom borggårdens tystnad. ”Utan silver. Utan pergamentet. Utan ära.”

Men ilskan falnade snabbt. En tyngre oro vilade bakom orden.Han red fram, steg av hästen och såg på sina gamla följeslagare.
”Det är inte tid för strid mellan oss. Ett krig närmar sig, och Silvtrunder står på randen till sin egen undergång.”

De fick en villa tilldelad åt sig på borggården, i väntan på att Järnfursten Sang Donner Valsong skulle kalla dem till audiens. Där samlades de, trötta, vaksamma, men enade. De berättade för Weorod allt som skett sedan de skildes åt. Och han i sin tur berättade om dimgriden han ridit igenom på vägen till Teuton om viskningar i dimman, om röster som inte var av denna värld.

När deras berättelser tystnat insåg de något. De hade fler frågor än svar .Frågor som kanske kunde besvaras i det heliga biblioteket under citadellet.

Orn, Garm och Eske begav sig dit. Biblioteket låg som en katedral av kunskap djupt under berget, med hyllor så höga att stearinljusen verkade sväva i mörkret. Men redan vid deras ankomst anade de att någon varit där före dem. Kartor över Teutons katakomber låg utspridda över borden, papper fläckade av färskt vax, böcker öppna på sidor om runor och förlorade väsen.

De följde spåren och fann namn som fick blodet att frysa till is. Mormo Haugladin. Urtidsmodern. Ett väsen från den tid då världen ännu inte hade språk. Ett väsen som sades vila under Teuton själv.
Men innan de hann fördjupa sig vidare, rasslet av nycklar. De blåste ut ljusen, och mörkret sänkte sig. Steg närmade sig. Dörren öppnades.
Jagir Gavlond trädde in, följd av fyra riddare. Han gick till samma bord, såg på de öppna böckerna och stelnade.
”Någon har varit här,” viskade han. Hans hand vilade på svärdskaveln.
Men Orn, Garm och Eske var redan på väg ut, smygande mellan hyllorna, andandes så tyst som stenar.De hann ut med livet i behåll.

Samtidigt, i villan, tog Armund och Weorod emot ett oväntat besök. Järnprinsen Siganmond Valsong stod i deras dörröppning.
Hans blick var tung av trötthet en man som bar skuld som rustning. De visste vad han gjort.
Sveket mot Silvtrunder. Men Siganmond visste inte att de visste. Samtalet började formellt men gled snabbt mot avgrund. Hans röst brast. Orden förrådde honom. Han erkände.
Han hade förrått landet för att rädda sin son.”Jag svär vid min yxa,” sade han och föll på knä. ”Jag ska sona min synd, om det så kostar mitt liv. Låt mig tjäna er, i hederns namn.”När han talade darrade ljuset från elden, som om världen själv lyssnade.

Orn, Garm och Eske återvände senare med andan i halsen. De berättade vad de funnit i biblioteket, om väsendet som sov under berget, och om den dolda vägen som kunde leda dem dit. De ville ge sig av genast. Men en vakt stod utanför deras dörr.

”Ni kallas till audiens,” sade han. ”När den första solstrålen når den elfte muren.”
Den natten sov ingen.
Armund begav sig till kyrkan i citadellet, där hans demonbröder Serik och Halmar redan väntade. Vid altaret stod Fader Albrik, hans ögon blinda men sinnet klart.Armund berättade allt om Siganmonds svek, om Jagir, om Blothirsvindil-fanan och kryptan under berget.
Han krävde rättvisa i Gaves namn.
Men Albrik skakade på huvudet.”Du känner lagen, Armund. Ingen av adligt blod får rannsakas utan Ovus välsignelse.”
Armund svarade inte. Han gick därifrån, vrede i varje steg.Serik och Halmar följde honom i tystnad. De visste vart de var på väg, ned, under Teuton, där mörkret andades.

När morgonen kom och de massiva portarna av järn och ek slogs upp, leddes sällskapet in i Järnfurstens tronrum.

Salen var väldig, mer som en krigssal än ett hov. Höga väggar av mörk sten reste sig mot valv där röken från facklorna samlades som moln. Grå fanor hängde längs väggarna, alla broderade med Valsongs svarta varg. Vapnen som prydde väggarna glänste som minnen från gamla synder.
Tronen var ingen tron av guld, utan av järn och ek, klädd med vargskinn. Ovanför hängde en väldig stridshammare.
Och där satt han.

Sang Donner Valsong. Järnfursten.
Hans stålgrå blick vilade på dem som på vässade klingor. Han bar ingen krona, endast en kedja av silver över en rock av svart läder och järn. Vid hans sida lutade ett svärd, tungt och rent som ett löfte.

Han lutade sig fram, armbågarna mot knäna, rösten djupt ur bröstet.

”Så. Gavlonds sändebud.””Ni har kommit för att tala mig ur kriget.”

 

[Thorfildur]

Lukten av järn, fukt och bränt talg låg tung över Teutons citadell. Tronsalen badade i det kyliga ljuset från höga fönster av blyinfattat glas, där strimmor av vintrigt dagsljus bröt sig mot röken från rökelsekaren som stod längs väggarna. Vid rummets mitt tronade Järnfursten Sang Donner Valsong, en man byggd som berget självt, skulpterad av sten, med ögon lika hårda som kallt silver.
Bakom honom hängde hans fanor, tunga av damm och århundraden, och vid hans fötter låg skuggorna tunga som skuld.

Weorod Grae av hus Gavlond klev fram ur dessa skuggor. Hans röst var mjuk, men fylld av gift varje ord vägt och slipat som en klinga. Han bugade, och presenterade sitt sällskap med en gest lika behärskad som beräknande.
– Järnfurste, vi är endast sändebud, sade han. Vi bär fred, och viktig information. Den stora salen fylldes av ett lågt mummel.
Sang Donner såg på honom utan att blinka. Han var van vid lögner, men sällan framförda med sådan elegans.

När Weorod berättade att gruvorna i Silverspiirsbergen fortfarande tillhör riddarhusen att dvärgarna endast brutit malmen för att få bo i bergen darrade luften av spänning. Garm Dystermyr, dvärgen i deras sällskap, stod bredvid honom och svalde sin egen skam. Han log inte, inte ens när Sang Donner frågade honom direkt. Hans ord kom som ett rasp genom tänderna
– Så är det, eders nåde. Vi bryter åt kungens folk.

En tystnad följde, som när snön faller första gången. Sedan nickade Sang Donner långsamt.
– Ni har trettio dagar, sade han, hans stämma som sten mot sten. Trettio dagar att visa detta dokument. Sedan... faller hammaren.

Vid hans sida reste sig en silverklädd väpnare och lade handen på svärdskaveln. Men innan någon hann tala vidare, tog Armund, demonbrodern, ett steg fram. Hans ögon var mörka som sot och blicken orörlig.
– Eders nåde, sade han lågt, nästan väste. Solfurd, er blodslinje, måste höras inför kyrkan.

Ett sorl drog genom salen. Solfurd var ett namn som ingen uttalade lätt, landets mäktigaste krigare, försvarare av riket. Men Armund visste. Solfurd var död, sedan länge. Och något annat bar hans namn nu. Järnfurstens blick hårdnade.
– Vakta din tunga, präst.

Ett ögonblick var svärd nära att dras. Men Armund som spenderat mer tid i tronsalar på senare tid än i kyrkan insåg snabbt att detta behöver aveskaleras, inte här, inte nu. Ett ord, ett leende, en vink av diplomati och situationen gled undan som en dolk i nattmörker. Armunds budskap hade gått fram även om Järnfursten Sang Donner Valsong aldrig skulle erkänna det inför sitt hov, men hans ögon glödde i skuggan.

När samtalet återtog sin gång nämnde Sang Donner något som fick Weorod att stelna.
– Du är inte den första från Gavlond som viskat i mitt öra. Din herres broder, Jagir Gavlond, var här före dig.

Då kände Weorod hur pulsen slog mot tinningarna. Men hans mask höll. Med len stämma lade han fram ett nytt dokument smitt av lögner och förfalskad handskrift. Ett förfalskat bevis, framställt av Orn den mästersmeden, som visade att Jagir var förrädare mot riket.
Järnfursten läste, tyst, länge. Sedan lyfte han handen.
– Slå Jagir Gavlond i Kedjor, sade han till sina vakter. Han ska förhöras.

När de lämnade tronsalen darrade luften av hetta och rök. Eske stod stilla en stund i dörröppningen, med Orn bredvid sig. Inne i tronsalen började folk att lämna hovmän, soldater, adelsmän och kvinnor. Deras ansikten var grå av sot och hunger. Men mitt i myllret såg Orn något som fick blodet att stelna.Två män, män han sett under gårddagen i det heliga biblioteket. Jagir Gavlonds livhird stod bland åhörarna och följde dem med blickar kalla som slipat stål.

I ankomsthallen, där facklorna kastade darrande ljus över väggarna, berättade Orn vad han sett. Hans röst var låg, som om själva stenarna lyssnade. Innan de hann fatta beslut stormade en man genom porten.
Siganmond Valsong, andfådd, med ögon som glödde av iver.
– Ni måste följa mig, flämtade han. Jagir väntar i kryptan.

Trapporna nedåt var kalla som gravstenar. Deras steg ekade, först dova, sedan borta, uppslukade av djupet. Kryptan under Teuton var ett mausoleum av glömda namn sarkofager i långa rader, ristade med järnriddarnas sigill. Vaxljusens fladdrande lågor målade skuggor som kröp längs väggarna, som om de ville fly.

Luften smakade av mögel, gammalt blod och stilla vatten. De nådde en port. Tunga järnbeslag, rosthårda. När Orn öppnade den sjönk en suck ur mörkret på andra sidan, som om berget själv drog andan. Bakom porten låg ett ovalt rum, mitt i vilket stod en uttorkad fontän. Dess sten var sprucken, täckt av rötter som slingrat sig ur väggarna som ormar. På den motsatta sidan reste sig en trappa mot en port av ek, söndersprängd inifrån. Gångjärnen var böjda utåt. Själva dörren låg krossad i tusen stickor över golvet. Och så rösten.
– Ni... trampar... på mina barn...

Det var inte ett skrik, inte ens en röst det var ljudet av sten som spricker, av jord som reser sig. Ur mörkret reste sig Urmodern Mormo.

Hon var mer än tre meter hög, hennes kropp insvept i något som liknade död växtlighet, långa trådar av rötter, torkad hud, förmultnad mossa. Hennes rörelser var vaggande, som ett barn som just lärt sig gå. När hon lutade sig fram knakade lederna som gamla trägrindar. Och hennes ögon, svarta och tomma, såg dem inte med vrede, utan sorg.

Striden som följde var kort men fruktansvärd. Eske försökte ropa något, men hans stämma dränktes av Mormos väsen som fyllde rummet med ett klagande mummel. Garm kastade sig åt sidan, hans yxa slog gnistor mot sten. Orn slet åt sig en fackla och försökte hålla henne på avstånd, men hennes långa armar svepte genom luften och kastade honom mot väggen. Armund höjde sin välsignade hammare, mumlade en förbannelse, och när Mormo höjde sina händer för att slå sänkte han sitt vapen med ett dån som fick hela kryptan att darra.

Ben och kött krossades. Mormo föll, hennes kropp som en hög av gamla rötter, hennes sista andetag som en suck ur jordens djup. Eske tände eld på henne, och lukten av bränt kött och torkad mossa fyllde kryptan. Det luktade gammal jord, regn och död.

När lågorna falnat fann de i rummet bakom henne en större sarkofag fastkedjad vid marken. Kedjorna var tjocka som armar, men nu avslitna. Under den gapade en öppning. De tvekade, men gick ändå. Värmen steg ju längre ner de kom. Väggarna var inte längre huggna i riddarstil utan av dvärgisk hand, precisionshuggen sten, runor slitna men fortfarande glödande svagt i skenet från deras facklor.

Här nere vilade något äldre än Teuton. De fann spår i dammet: fem par fotsteg, färska, ungefär en timme gamla. Eske hukade, rörde vid spåren, och sade tyst
– De rör sig snabbt. Vi är inte ensamma.

De följde efter. Gångarna öppnade sig till en sal med platåer på olika höjd, fyllda av stillastående svart vatten. Luften var fuktig, nästan klibbig. Det luktade metall och gammalt kol. Orn gick fram mot kanten och såg något under ytan, en ventil, rostig men intakt.
– Om vi öppnar den här...
– Vi gör inte det, svarade Garm och lade handen på hans axel.
– Inte här. Inte nu.

De gick vidare. Eske i täten, smygande som en skugga, tills gången mynnade ut i en T-korsning. Bakom honom började de andra viska, allt högre. Han vände sig om, väste
– Tyst, för fan!

När han vände sig fram igen stod två män framför honom, Jagir Gavlonds livhird. Deras ansikten var bleka som marmor. Deras svärd redan dragna.Och där, mitt i den uråldriga dvärggruvan under Teuton, slutade kvällen.

 

[Thorfildur]

Spelkväll #13
Med denna krönika är tråden ikapp med vart vi är i äventyret just nu. Denna krönika är från vår spelkväll 10/11 och nästa krönika kommer efter 24/11 FYI.

Gången var trång som en klyfta mellan världar. Väggarna, fuktiga av tid och sten, tycktes dra efter andan när Eske smög i täten. Hans steg var ljudlösa, lika svarta som skuggorna han gled igenom. Bakom honom rörde sig de andra, viskande, oroliga, röster som blev till surr i det döda bergets mage.
"– Tyst, för fan," väste Eske, vände sig om och kastade en blick som kunde skära.Men när han vände sig fram igen, stod de där.

Två män i rustning, Jagir Gavlonds livhird, deras hjälmar som marmormasker i lyktornas darrande sken. Deras svärd var redan dragna, klingorna drog in ljuset som törstigt vatten.Luften stod stilla. Någon andades häftigt bakom Weorod. Han steg fram. Ingen tvekan, ingen darr. Broschen över hans bröst blänkte svagt, konungens hand, Weorods röst i människogestalt.
"Alvhild och Eldgrimar," sade han med låg men skarp stämma, "i Sang Alben Gavlonds namn. Sänk era vapen!"

Hans ord skar genom gången som en ny klinga. Han pressade sig fram, mötte Eldgrimars blick, en blick av stål, vägd och härdad av årtionden i lojal tjänst.
"Åt sidan med er," sade Weorod. "Vi måste tala med Jagir."

Eldgrimar stod orörlig, som en staty i järn. Hans andedräkt immade hjälmens visir.
"Jagir har gett sina order," sade han. "Ingen ska passera. Gången ska skyddas med våra liv."

Men Weorods ord bar kungens tyngd, och förräderi mot konungens hand var en synd värre än döden. Eldgrimar sänkte sitt svärd, långsamt, och sade med en röst som lät lika sliten som stålet han bar
"Fyra får följa. Resten stannar. Jag hämtar Jagir själv."
"Nej," svarade Weorod mjukt. "Du hämtar honom inte. Släpp oss förbi. Vi fördrar inte mer tid i mörkret."

Efter en stunds ordväxling och Weorods skarpa tunga, slipad i Virannes salar gav riddaren med sig. Gruppen passerade, men Sigamond och demonbröderna Halmar och Serik stannades kvar i mörkret. De tog vänster i T-korsningen. Luften där luktade gammalt kol och fuktigt järn. Ett metalliskt eko närmade sig, ljudet av rustningar som rörde sig med bestämd takt. Snart uppenbarade sig två andra riddare ur Jagirs livhird, de som stått vakt när gruppen tidigare mötte Järnfursten Sang Donner Valsong, han som befallt att Jagir skulle gripas.

Orn såg hur de passerade, deras skuggor fladdrade längs väggarna. Han lutade sig mot Garm, mumlade något, och Garm nickade. Eske i täten höjde handen till tecken om att stanna men gången öppnade sig plötsligt. Som en tunga av sten bredde den uråldriga smedjan ut sig framför dem.

Doften slog emot dem först, järn, gammal aska, och något annat, något uråldrigt. Hundratals år av sot och damm täckte väggarna, som om själva tiden lagt sig som en hinna. I rummets mitt stod städet. En koloss av metall, större än ett matsalsbord, med yta täckt av runor som glödde svagt i lyktornas sken. Samma runor som brann under Orns hud.

Orn gick mot det. Hans andedräkt blev tung, och ju närmare han kom, desto hetare blev smärtan i handlederna. Runorna där glödde som glödande järn. När han nådde städet föll han på knä, kroppen skakad av kramper.Eldgrimar vände sig om, stirrade på honom och pekade.
"Det är smeden Jagir behöver!" röt han.

Han drog svärdet. Och i nästa ögonblick var allt rörelse, ljud och stål.Striden bröt ut som en storm. Eldgrimar kastade sig mot Armund, och de båda männen möttes i ett dån av stål. Det var som att se två världar kollidera trohet mot rätt, plikt mot nåd. Armund var snabb, men Eldgrimar var skolad i blod och disciplin. Weorod stod intill, försökte parera, styra, överleva. Slag mötte slag, och gnistor föll som eldflugor över stenarna.

Till slut, en öppning. Armund parerade, vred Eldgrimars svärd ur balans, och med en gudagiven styrka från Gave själv svingade han sin stridshammare emot riddares hjälm.. Ljudet var som när ben bryts under hammarslag. Eldgrimar föll på knä, huvudet vridet som en trasig dockas. Blod rann som mörk olja över stenen.

Tystnad bara för en sekund.
Sedan ljudet av fler rustningar. Eske, redan vid dörren, kastade ut sitt rep och drog det runt städet. Han lade sig på lur, andades tungt, musklerna spända som strängar. När de stormade in, var det över på hjärtslag. En riddare snubblade och föll platt på magen, en annan stod kvar, förvånad.

Den tredje hann knappt ropa innan Garm kom ur mörkret. Dvärgens yxa sjöng genom luften, slog mot baksidan av riddarens knä och fällde honom. Garm reste sig upp, ryade med en röst som fick rummet att skaka. Sedan kom hugget ett enda, brutalt. Yxan klyvde hjälm och huvud som om de vore trä.

Armund såg det ske. Han lade handen på sin rorta och viskade, nästan som en bön
"Så som du led vår gud på eken, så som du led."
Riddaren skrek, ett skrik som dog ut i metallens dån.

Orn reste sig nu, bröstet hävde sig. Hans ögon lyste av någonting som inte helt var mänskligt. Han drog sitt eget svärd tungt, tvåhands, ett verk av hans egen hand. Han pressade sig fram, knuffade undan riddaren som ännu stod. Musklerna spändes, svetten rann. Han höjde sitt vapen över huvudet och med en vrålande kraft svingade han det nedåt.

Klingan mötte kött och ben. Huvudet flög, rullade bort över det sotiga golvet och stannade vid Eldgrimars orörliga kropp.

Den sista riddaren kämpade som ett djur, driven av förtvivlan och vrede. Hans sköld krossades, hans rustning sprack, och till slut föll även han. Tystnaden som följde var nästan värre än striden. Lyktljusen fladdrade. Luften var tung av blod, svett och gammal aska.

Weorod stod stilla. Blodstänk täckte hans ansikte. Framför honom låg fyra riddare, hans egna husfolk, män av Gavlond. Han kände igen vapensköldarna, igen visiret Eldgrimar burit. Han kände hans mor. Knäna vek sig under honom. En hand mot väggen, den andra mot pannan. Andningen bröts, hackig, som om luften själv vägrade honom.
"Vad har vi gjort…" mumlade han.

Garm stod vid härden. Ljuset från hans lykta föll över runor ristade i stenen, nästan utbrända men fortfarande levande. Han lutade sig fram, läste med hes röst, som en bön till forna tider

"Jag, Bragriff, Baldruns siste väktare, skriver detta i sten innan elden falnar. Tre hammarslag skall ljuda i världens mörker. Det första väcker dem som sover i silver, det andra bryter kedjan om den ej hålls hel, det tredje avgör om ljuset skall stanna…"

Runorna glödde svagt, som om de kände igen sitt eget språk. Garm fortsatte läsa, rösten djupare, nästan vördnadsfull

"Ty eld är ingen vän och ingen fiende, endast den som känner järnets sanning får leda den. Blothirsvindil är ej fana, ej svärd, ej sköld utan ett band smitt av blod, vilja och eld…"

När de sista orden föll, var det som om smedjan själv drog ett djupt andetag. Långt bort i mörkret, djupt under berget, hördes ett ljud. Ett ekande, dovt klang som av en hammare mot sten. Och i samma ögonblick fladdrade lågorna till.