Äventyr baserat på vad?

[Troberg]

Jag har funderat lite på hur jag designar äventyr/scenarios, och kommit fram till att det finns tre huvudsakliga spår (både för mig och vad jag ser i övrigt):

* Baserat på platser. Det här är typiskt traditionell dungeonbashing och utforskning.
* Baserat på händelser. Något händer spelarna reagerar. Här finns en del undergångsscenarios, skräck osv.
* Baserat på personer. Scenariot är drivet av dynamik mellan personer.

Nu är det naturligtvis sällan enbart en av dessa, utan en kombination, men oftast är det ganska tydligt att en av dessa är huvuddrivkraften i storyn.

Bara en reflektion. Diskutera!

 

[verlandes.]

Jag försöker i största möjliga mån utgå från en tematik eller ett koncept som jag vill utforska. Detta brukar mest ske i ett första stadium, men vill tro att det sen genomsyrar resten av texten.

Till min kampanjmiljö Kaskelot började jag med tanken "vansinne i periferin" (Perifer var länge titeln på boken), och tycker ändå att den tanken ploppar upp här och var i äventyren.

 

[Rickard]

Just nu:

Baserat på händelser i linjär form - rollpersonerna står i världens mitt
Baserat på händelser i linjär form, men bara för fraktioner - rollpersonerna är pytteliten i världen.
Baserat på relationer. Scenariot är drivet av fraktioners agendor och inbördes relationer. (egentligen samma sak som din punkt om "personer")
Baserat på rollpersonernas bakgrunder.

 

[Troberg]

Jag försöker i största möjliga mån utgå från en tematik eller ett koncept som jag vill utforska. Detta brukar mest ske i ett första stadium, men vill tro att det sen genomsyrar resten av texten.

Det där kan jag också göra. Till exempel har jag en nation i Heroica där jag utforskar koncpetet "fred som vapen, och hur den kan slå tillbaka".

Storyn i kort:

Imperiet (tänk Rom som mest dekadent och sönderfallande) har en koloni, Estoria. Denna koloni är i princip en större halvö, som är ansatt av orcher norrifrån. Så, vad gör Imperiet?

De skickar en agent i form av en predikant. Han övertalar lokala orchbossen att riktig makt är inte att döda honom, för om han inte gör motstånd så har inte orchen dödat honom egentligen, orchen är bara verktyget. Riktig makt är att kunna döda någon, men välja att inte göra det. Grejen är att han kom vid rätt tidpunkt, när orchbossen börjar bli äldre och är trött på krig, så orchbossen, som redan sökt en annan väg, accepterar denna filosofi.

Estoria får lugn och ro, och orcherna blir jordbrukare, och en barriär mot de fortfarande krigiska stäpporcherna i norr.

Well, bra tänkt, men det blev fel.

Orcherna är fortfarande ett krigarfolk sedan urminnes tider, med en förökningstakt för att upprätthålla ett nästan konstant lågnivåkrigstillstånd. De slutar dessutom inte träna för att slåss, det är deras kultur.

Så, helt plötsligt har man istället en stadigt växande orchhord som expanderar fredligt mot dem, ett fält åt gången. Man vågar inte ta till militära medel, för de är nu många, och kan slåss om de vill.

tldr; Oops.

Flavor text från mötet:

They say it was in the hall of Urgan the Warchief, where the smell of blood and smoke still clung to the air, that the old monk Celestius first stood before him.

Urgan leaned back in his throne, tusked mouth curled into a smile as sharp as his scars. "You don't have the power to kill me," the monk had said, calm as still water. The hall froze, warriors shifting uneasily, for none had ever spoken to Urgan so.

"Power?" Urgan roared. "All I see is a frail old man. I could gut you before you touched the floor. Where is your power? Show me."

Celestius met his gaze without flinching. "You can't kill me," he said, voice steady, soft enough that they leaned forward to hear, yet strong enough to still the hall. Gasps rippled through the gathered orcs.

Urgan rose, scars livid, knife flashing in his fist. "I could strike you down where you stand."

"And if I let you," Celestius replied, his tone unshaken, "then I have chosen my death. You would be only the tool of my choice. Is that power, Urgan? Or is the greater power in choosing not to strike, though you could?"

The warchief's chest heaved, his face inches from the monk's. His great hands closed on Celestius' skull, fingers like iron clamps, enough to crush it. Still the monk did not tremble.

At last, Urgan asked in a low growl, "So if I kill you, it is only because you let me. Then where does your power lie?"

And Celestius smiled, a thin, patient smile, and answered, "Real power is not strength. Real power is choice. Strength fades, Urgan, but choice is eternal."

The hall held its breath. Slowly, impossibly, Urgan's hands fell away. He stepped back, eyes narrowed, and after a long silence he bellowed to his warriors: "Leave us! The old man and I have things to speak of."

They say Urgan slumped in his throne, tired in a way battle had never made him tired. And they say he looked at the monk and whispered, "Sit, preacherman. I am weary of war. Show me another way."

And from that moment, the axe was set aside for the plow.