DoD Äta monster

Gurgeh

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,365
Location
The Culture
Först lite stämningstext:

Þá skar Sigurðr hjartat ór orminum með því sverði, er Riðill hét. Þá drakk Reginn blóð Fáfnis ok mælti:
"Veit mér eina bæn, er þér er lítit fyrir: Gakk til elds með hjartat ok steik ok gef mér at eta."

Sigurðr fór ok steikti á steini. Ok er freyddi ór, þá tók hann fingri sínum á ok skynjaði, hvárt steikt væri. Hann brá fingrinum í munn sér. Ok er hjartablóð ormsins kom á tungu honum, þá skyldi hann fuglarödd. Hann heyrði, at igður klökuðu á hrísinu hjá honum:

"Þar sitr Sigurðr ok steikir Fáfnis hjarta. Þat skyldi hann sjálfr eta. Þá mundi hann verða hverjum manni vitrari."

Therewith Sigurd cut out the heart of the worm with the sword called Ridil; but Regin drank of Fafnir's blood, and spake, "Grant me a boon, and do a thing little for thee to do. Bear the heart to the fire, and roast it, and give me thereof to eat."

Then Sigurd went his ways and roasted it on a rod; and when the blood bubbled out he laid his finger thereon to essay it, if it were fully done; and then he set his finger in his mouth, and lo, when the heart-blood of the worm touched his tongue, straightway he knew the voice of all fowls, and heard withal how the wood-peckers chattered in the brake beside him--

"There sittest thou, Sigurd, roasting Fafnir's heart for another, that thou shouldest eat thine ownself, and then thou shouldest become the wisest of all men."

Så du har dräpt ett monster och plundrat dess skatt, vunnit ära och berömmelse. Men monstret ligger bara där, visserligen dött, men fortfarande ångande av primitiv kraft och otämjd magi. Vad skulle hända om du åt upp det?

Vad händer om rollpersonerna bestämmer sig för att äta upp trollets ögon, drakens lever eller mantikorans hjärta. Är det intressant att hitta på regler för det, eller spekulera om det, eller är det helt meningslöst, för ingen vettig rollperson skulle göra något sådant?
 
Gurgeh said:
Vad händer om rollpersonerna bestämmer sig för att äta upp trollets ögon, drakens lever eller mantikorans hjärta. Är det intressant att hitta på regler för det, eller spekulera om det, eller är det helt meningslöst, för ingen vettig rollperson skulle göra något sådant?
Click to expand...

Om det är känt att man kan överföra krafter genom inmundigande så kommer det vara något som görs i världen och inget konstigt alls. Det vore bara märkligt om rollpersonerna INTE åt monster.

Det kan liknas mellan rituell kannibalism i vår värld. Om man på allvar tror att ätandet av farmor kommer att överföra en del av henne till sig själv så kommer man göra det. Finns inget ondskefullt, äckligt eller konstigt i det. Det är naturligt om man har det perspektivet. Det är bara vi som ser det som avskyvärt från vårt kulturella perspektiv.

Så om man vill införa den mekanismen i spelvärlden så är det bara att göra det. Det kommer inte vara konstigt för rollpersonerna. Däremot kan eventuellt vissa spelare reagera, men jag tror de flesta skulle acceptera det.

Det man kan fundera på är om det även gäller annat än monster. Kan man även äta upp en mäktig fiende och överföra en del av hens förmåga? Då börjar det bli lite mer magstarkt för spelarna.

Personligen tycker jag det blir lite slafsigt när man börjar blanda ihop monsters kroppsdelar och magi. Kan t.ex. komma ihåg att i någon tidig version av Ars magica så fanns det en besvärjelse där man kunde flytta magin i ett monster till valfri kroppsdel (för att göra det mer praktiskt). En av mina spelare kom på den "smarta" iden att alltid flytta magin till ringmuskeln. Sedan skar han ut dem och bar dem som armband...

På samma sätt kan jag tänka mig att det uppstår en del slafsiga scener när rollpersoner grillar trollögon över en lägerelden på samma sätt som man idag grillar marshmallows. Är man ok med det så är det bara att köra på.
 
Kanske får man krafter men även monsterlika drag, exempelvis gula ögon, klor etc. Och många anser det att gå emot gudarnas lagar att äta monster så om man gör det ser många ner på en. Rollpersonerna kan då ställas inför svåra beslut. Typ, kistan med den magiska dolken är på botten av sjön, för att komma ner tid måste du äta en sugkopp från en jättebläckfisk vilket gör att du kan hålla andan hela simturen. Men din rygg kommer å andra sidan att täckas av sugkoppar. Är det värt det?
 
Skulle i scenariet ovan även kunna tänka mig typ kulter som är åt andra hållet, de slukar glatt monsterdelar av alla slag för att helt och fullt gå bortom mänsklig förmåga. Men det har gett dem så mycket monster-utseende att de nästan blivit monster.
 
I Bestarnas bok till Svärdets sång kan olika slags resurser utvinnas ur monster. Minns inte alla olika varianter, men att äta resurserna förekommer nog.

Jag hade nog tyckt att det hade kunnat vara kul med regler kring det, även om såväl spelare som rollpersoner och spelledarpersoner säkert kan ha olika moral och smak i frågan. Typ:

”Men alltså vad håller vi på med? Det här är ju typ som hajfenssoppa. Inte okej!”

”Vi dvärgar äter gärna våra släktingar, för att låta dem leva vidare i oss, men monster - aldrig!”

”Ett basiliskägg är både en delikatess och sägs fylla ätaren med magiska krafter, om det tillagas rätt. Om inte, är det dödligt giftigt.”

”Av respekt för allt levande, tar jag alltid tillvara hela kadavret efter att jag nedgjort mitt byte. Ta mantikoran som exempel. Gadden fungerar som kniv, hjärnan maler jag ner till en fuktgivande salva som står emot eld, köttet smakar inte gott, men mättar, osv.”

Jag tänker att regler skulle kunna innehålla något slags beredning som kräver färdighetsslag och/eller speciell utrustning och slumptabeller för effekter av inmundigandet.
 
Franz said:
Kanske får man krafter men även monsterlika drag, exempelvis gula ögon, klor etc. Och många anser det att gå emot gudarnas lagar att äta monster så om man gör det ser många ner på en. Rollpersonerna kan då ställas inför svåra beslut. Typ, kistan med den magiska dolken är på botten av sjön, för att komma ner tid måste du äta en sugkopp från en jättebläckfisk vilket gör att du kan hålla andan hela simturen. Men din rygg kommer å andra sidan att täckas av sugkoppar. Är det värt det?
Click to expand...

Franz said:
Skulle i scenariet ovan även kunna tänka mig typ kulter som är åt andra hållet, de slukar glatt monsterdelar av alla slag för att helt och fullt gå bortom mänsklig förmåga. Men det har gett dem så mycket monster-utseende att de nästan blivit monster.
Click to expand...


Låter ju som en ball mashup av fantasy och cybernetik. Bärare med trollarmar som jobbar åt den rena Handelskvinnan. Då blir det plötsligt sjukt noga med mat, man vill ju inte att någon hackar ner lite trollnäsa i grytan i lönndom...
 
Köpte nyligen det här. Lär vara fullt av inspiration!

Wilderfeast: Core Book - Alphaspel

Engelsk utgåva.YOU ARE WHAT YOU EATWelcome to the One Land. A post-apocalyptic supercontinent where food is magic. A vast, wild, and old world, populated by monsters: giant kaiju-esque creatures inspired…
alphaspel.se alphaspel.se
 
Så här: tänk om det är kraftfullt att äta magiska monster. Men tänk om det pga kraften också är tabu? För att det för med sig sidoeffekter, kanske!
 
Om jag gjorde regler för det här skulle det vara slumptabeller, så att man kan få positiva effekter av att äta den dödade draken (mer tveksamt med en demon), men det är även möjligt att inget händer, eller att något hemskt händer.
 
Jag tänker såhär:

Att äta delar av monster ger krafter och mutationer.
Det innebär också att man tar över andra aspekter av monstren man äter, det påverkar ens sätt att vara och tänka på, man blir mer "monsterlik" i sitt beteende, mer monstruös i sitt utseende.

Monsterätandet har inneburit att monstren utvecklats i relation till det. De svaga och lättfångade monstren har utrotats för länge sedan, den pågår nu en "evolutionär kapprustning" mellan de som jagar monster och monstren, de är därför nu långt mycket mer monstruösa och farligare än sina förfäder. Monsterattackerna blir värre för varje år som går, de monster som attackerar blir hela tiden större, farligare och mer skräckinjagande.

Detta har lett till att monsterjakt och monsterätande blivit kraftigt tabubelagt och ofta förbjudet. "Monsterätare" har blivit ett skällsord, något man säger till någon som en elak förolämpning, mormödrar berättar hemska historier för barnen om monsterätarna och deras förehavanden så att de drömmer mardrömmar. Att gripas med monsterkött/monsterorgan eller bara ha pekats ut för att ha druckit monsterblod är belagt med hårda straff, kanske till och med döden. Det finns en inkvisition som har i uppdrag att leta upp och stoppa monsterätandet.

Det pågår en illegal handel kring monsterjakt och monsterförtäring. Dekadenta adelgossar betalar dyra pengar för att få en bit monsterkött, ynglingarna i rikets mest förmögna skikt har urartade fester av det mest perverterade slag där det absolut mest exotiska man kan bjuda gästerna på är färska organdelar av mantikoror, drakyngel och minotaur. Landets mäktiga förstärker sina krafter och sinnen med att äta monster, samt lägger dyra pengar på att hålla det hemligt, operera bort mutationer eller konstruera förklädnader som skall dölja deras förvridna kroppar.

Samtidigt härjar fortfarande de fruktansvärda monstren på lagdbyggden, plågar befolkningen, försvårar handel och tar sig ibland in till städerna, så någon måste ju göra något.

Därför har det uppstått en ny typ av monsterjägare, sådana som har uppdraget att försvara folket från de härjande vidundren, men samtidigt bevara återväxten av de "svagare" monstren. Återställa ordningen efter girighetens härjningar, både monsterjägare och förmyndare.

Men färdigheten att dräpa en människoslukande lindorm eller jätteminotaur på bärsärkagång är densamma oavsett om man gör det för att skydda oskyldiga eller för att tjäna en säck med guld, och lockelsen att stoppa undan delar av bytet för att sälja till de ljusskygga monsterköttsmugglarna finns alltid närvarande.

Så kommer rollpersonerna välja det som är rätt, eller det som ger dem makt och pengar?
 
Har för mig att jag släpade med mig något vidunder vi dräpt till byn vi verkade i, för att byborna skulle få äta upp det. Men det var mer som i ett "det här är villebråd som ger föda" än "monster är magiska och ger magiska effekter om de äts", för det kändes där och då som helt naturligt (om än ovanligt) att äta monster. Jag ser inte riktigt varför det skulle ge någon effekt av att ätas? På vilket sätt är det menat att ett monster skiljer sig från ett vilt djur? I mina ögon är det väl typ samma sak, fast med lite annorlunda instinkter kanske. Jag menar, om du dräper en sjöorm så har du rimligtvis sushi för resten av året, men varför skulle sjöormen ge effekter av att ätas som en gädda eller en krokodil inte ger?
 
Anthrox said:
På vilket sätt är det menat att ett monster skiljer sig från ett vilt djur?
Click to expand...

En tanke från folksagornas och myternas värld är att monstren alltid har en utomvärldslig komponent i sig.

De är inte som i grund-D&D/DoD bara en sorts kolbaserade världsliga varelser med ett DNA, utan troll och alfer är delvis från ett annat plan.

När jag spelade mycket i en fornnordisk mytisk järnålder så var det en viktig aspekt, för att kunna spela att en drake och en dvärg kan vara samma varelse (och dessutom hamnskifta till en lax).

Så om vi tänker oss att även D&D-monster har en del av denna magiska aspekt i sig, så kan det finnas skäl att äta monster, och skäl att låta bli
 
Gurgeh said:
Vad händer om rollpersonerna bestämmer sig för att äta upp trollets ögon, drakens lever eller mantikorans hjärta. Är det intressant att hitta på regler för det, eller spekulera om det, eller är det helt meningslöst, för ingen vettig rollperson skulle göra något sådant?
Click to expand...
Vad har du för spelare? ;)

mer seriöst svar på frågan, ja jag skulle gärna se regler för det!
 
Kittlar dödsskönt i kistan.

Skämt åsido kommer jag att tänka på Nethack. Där är det ett helt minispel att moffa i sig sina slagna fiender, för att öka sina stats och få specialförmågor. Resultatet blir att dina rullade stats inte spelar så stor roll för du kommer ändå att höja dem under spel genom att äta upp starka/smarta/snabba fiender.

Kanske, kanske inte, applicerbart på just din typ av rollspel. Vi är ju i DoD-forumet, men det kanske passar bättre i nån gren av OSR?
 
Jag har inkorporerat det i min version av Kopparhavets hjältar/nya Ereb altor liksom det i Kopparhavets hjältar uppmuntrade att använda delar av monster eller platsen de kommer från som alkemiska ingredienser, damm från Dödsriket med mera. Än så länge har rollpersonerna endast gjort klassikern att äta upp ett monsters hjärta. De fick då en i reglerna existerande egenskap Nerver av stål en tid efter det.

Lite relaterat så när det offras till gudarna så förutom att gudomarna lägger märke till offret olika mycket beroende på var det är mellan en duva, flera duvor, ett lamm, flera lamm, en tjur, en häst eller rent av en hekatomb, så får de aktivt deltagande (inte ceremonimästaren och dennes medhjälpare, äta av köttet (ben och liknande bränns till gudarna med örter, myrra och sådant). Om offret är väl genomfört och offret tillräckligt stort för att räcka till dem så får de någon till gudomen relaterad temporär förmåga. Ofta blir det en eller flera vändningar vid tidpunkter då gudomen rimligen skulle passa in eller ha lust att stötta (vändningar är ett i Kopparhavets hjältar sätt att vända ett misslyckat slag till ett lyckat eller ett dåligt misslyckat slag till ett mindre dåligt misslyckat slag). Jag skulle hantera monsterdelar på ett liknande tematiskt vis. Vad är monstret känt för eller vad känns logiskt utifrån kroppsdel? Skulle man sedan döda och äta delar av ett väktarväsen så som en lamassu eller mushussun som vaktar Rabuls ena port så kommer man rimligen som extra effekt förarga något väsen av något slag, lokal ande, de döda från den övergivna platsen börjar gå igen för att hämnas, en gudoms handgångna väsen, självaste gudomen eller liknande.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top