Parentetiskt är detta också varför jag sällan är intresserad av spel i världar som skapats för icke-rollspels-fiktion. Tolkiens Midgård är ett storartat världsbygge, men det är också gjort för att bära fram en specifik berättelse som är den viktigaste – den om en bitterljuv seger över ondskan där förtrollningen sedan bleknar från världen. De olika folkgrupperna i världen är också till stor del definierade kring var de står i förhållande till denna berättelse. Gör man berättelser som går emot denna funkar det dåligt. I jämförelse har till exempel Mundana ingen sådan stor berättelse. Man behöver inte känna sig underordnad en övergripande konflikt eller slutpunkt, utan kan göra lite vad man vill.
Något som ytterligare understrykar detta är att Tolkien försökte skriva en berättelse om fjärde åldern, men började känna att det var ointressant, att fjärde åldern inte hade något att säga. Detta står i skarp kontrast till kulturskapare idag som älskar att göra sequels av alla de slag till verk som egentligen inte hade behövt det.