Är spelledare de bästa spelarna?

[Bifur]

Typ ja.

Men som många nämnt, mitt intryck är att det mer handlar om personlighet och engagemang för hobbyn [hos dem som även vill vara SL] än några unika lärdomar från att spelleda. Sen skadar det säkert inte, precis som det är nyttigt att öva sig i olika spelstilar i allmänhet.

 

[Zire]

Orsakssambandet skulle också kunna vara baklänges också. Om man är en bra spelare så kanske chansen ökar att man gärna testar att spelleda med.

 

[TheDawn]

Då tänker jag att det du beskrev, att ge varandra plats, ge och ta, läsa in stämningen runt bordet, kanske är lättare för en person som trivs i rollen som SL, att fördela och se till att alla trivs. Att de här sakerna påverkar just den trivseln.

Jag är ofta spelledare och jag är en ganska usel spelare i mina ögon. Men det har nog mer att göra med att jag är timid som person och har svårt att avbryta andra. Som spelledare vet jag istället att jag har ansvar att bryta in och fördela ordet. Så beror nog på personen.

De här två kommentarerna fick mig att tänka till lite för de ekar lite problem jag själv tenderar att ha som spelare. När jag spelleder är det ju min roll att lyssna in och se till så alla får vara delaktiga och har en chans att vara i rampljuset. När jag spelar blir det då också lätt för mig att ta en mer stödjande roll där jag väntar in och ser vad andra hittar på och därmed inte tar särskilt mycket plats själv. Detta kan faktiskt frustrera mig ibland när jag känner att jag inte haft tillräckligt mycket plats i äventyret när felet då sannolikt ligger på mig själv.

Detta leder så klart vidare till vad vissa andra också sagt, att en bra spelare och en bra spelare är lite samma sak. Bra rollspel kommer kanske främst från att alla deltagare samspelar med varandra, tar plats där det är lämpligt, men kanske ännu viktigare att de lämnar öppningar och stöttar de andra spelarna att själva få ta plats.

Kan man lära sig detta genom spelledande? Absolut, det tror jag. Men sedan finns det så klart de som redan har det där som en del av sin personlighet. Som kommer till rollspel precis för att de vill samverka och samarbeta och samberätta. Då krävs så klart inte att de sätter sig i spelledarrollen för att "lära sig".

 

[RasmusL]

Den viktigaste delen i mina ögon när vi snackar trad-lir är "ledar" - grejen. Där kan ju folk skilja sig vilt i erfarenhet från arbetsliv och andra aktiviteter. De viktiga ledaransvaren är i princip desamma som på arbetsplatsen IMO. Och! Där marks ju tydligt vem som har intresserat sig för ledarskap, vem som aldrig provat, vem som har eller inte har fallenhet, etc.

 

[Ymir]

I min erfarenhet, utan tvekan ja. I princip undantagslöst har de bästa spelarna jag spelat med också varit folk med erfarenhet av att spelleda, och generellt tycks det även vara så att ju mer folk spelleder, desto bättre spelare blir de.

Om jag ska spekulera så beror detta på att jag värderar spelare primärt enligt en narrativistisk måttstock, och endast sekundärt baserat på deras immerson eller skådespeleri. Med andra ord värdesätter jag högst spelare som är teamplayers, bjuder på sig själva, spelar färgstarka karaktärer och gör val som leder till intressanta narrativ. Sådana egenskaper är rimligtvis något man blir bättre på av att spelleda, och har rentav varit något många klassiska immersionister strugglar lite med.

 

[verlandes.]

Intressant aspekt är att ungdomar i min rollspelsklubb mäter "bra spelare" utifrån hur bra man är på att antingen bygga effektiva karaktärer eller på hur finurligt man kan lösa en strid, en fälla eller ett hinder.

 

[krank]

Jag vet inte. Jag har erfarenhet av båda, men ytterst tror jag mer det handlar om spelstilar som funkar/inte funkar ihop än om nån är spelledare i vanliga fall. För mig är en "bra spelare" en som inte saboterar det vi håller på med – alltså, om vi deckar-mysterie-äventyrar så är fokus där, med lite culture gaming-utsvävningar och sånt men man sticker inte självmant iväg på helt egna äventyr eller "driver en agenda" eller hugger folk i ryggen "för att så skulle min karaktär göra" osv. Och visst, man skulle väl kunna tänka sig att nån som varit SL också fattar vilka beteenden som är störiga; men å andra sidan har jag haft spelledare som uppskattat när spelare gjort sånt och som sen också gjort så som spelare.

 

[RasmusL]

Jag har någon form av självbild av att vara en rätt ok spelare i allmänhet, mest för att jag tror att jag har en hyfsat bred bild av vad rollspel kan vara och åtminstone försöker anpassa mig till vad spelledaren och gruppen försöker göra. Jag kan ibland vara lite obstinat kring att vilja att vi sätter ord på "vad det är vi försöker göra tillsammans" men jag kan också backa och bara läsa av när så behövs. Det tror jag inte kommer så mycket från att jag spelleder, snarare att jag intresserat mig för "rollspel" generellt och läst och spelat en massa olika spel och teori och så. Antagligen finns det en korrelation mellan ett sånt intresse och att spelleda, men jag tror inte att spelledandet är orsaken.