Jag har de senaste månaderna funderat av och till på vad jag EGENTLIGEN tycker om att som spelare misslyckas med ett äventyr, eller att min rollperson dör under äventyrets gång. Det är ju en sanning mer eller mindre huggen i sten att man ska kunna misslyckas, och man ska kunna dö. Men vad tycker jag - handen på hjärtat?
När jag tittar igenom de tillfällen då min rollperson dött eller när vi missat ett äventyr är det nästan alltid så att minnet känns surt och trist. Extremen är någon gång i tidig tonår då jag och min kompis skulle spela DoD Samuraj. Han var spelledare, och det tog minst tre timmar att göra min rollperson. Så när vi väl börjar spela är min tjuv, av någon anledning, ute på havet i en båt. En annan båt närmar sig och över relingen kastar sig en blodtörstig ninja som efter ett par minuters tärningsrullande slaktar min rollperson och hugger av armar och ben. Spelledaren skrattade länge — inte jag, och vi spelade aldrig mer Samuraj.
Under senare år har det ju hänt att vi till exempel spelat Call of Cthulhu och ovetandes låtit våra rollpersoner gå åt höger istället för till vänster, och missat hela konfrontationen med skurkarna och sen fått reda på att vi underlåtit att stoppa en del av världens undergång. Mina minnen av dessa äventyr är inte positiva. Jag tycker det är genuint skit-trist. I grunden tycker jag inte om att misslyckas, inte i rollspel, inte i något annat heller.
Jag hatar när min rollperson dör mitt i en kampanj eller ett äventyr; egentligen i alla andra sammanhang än i den avgörande slutstriden. Oftast kommer jag tillbaka med en min-maxad tyst-stark rollperson, eller en knas-boll. För jag har redan gått vidare, mitt hjärta är inte längre kvar i kampanjen, och jag kommer inte investera några mer känslor i just det spelet. Visst sitter jag med 5-10 spelsessioner till, vad som krävs, men i hemlighet tittar jag på som åskådare. För jag är död.
Sen ska det läggas till, för tydlighetens skull, att jag älskar att misslyckas på individuella slag. Jag fuckar gärna upp rejält, för att se vart det tar vägen. Min karaktär får gärna vara gruppens stora klant. Men jag vill inte att berättelsen - helheten, ska ta slut i förtid eller sluta ”fel”.
Dessutom är det så att det så klart behövs ett hot om att misslyckas. Det måste kännas som att min rollperson kan dö. Och så har jag nog spelat med många grupper. När jag var yngre spelade vi igenom typ allt som gavs ut till Drakar och Demoner - och misslyckades inte med ett enda äventyr. Alltså en slags fake känsla av att kunna misslyckas/ dö. Och det funkade! Vi hade skitkul, det var spännande, och jag tänker tillbaka på vårt spel/ berättelserna/ äventyren med glädje.
Anledningen till att jag tänker på detta, och skriver här, är att jag funderar kring hur man konstruerar rollspel. Är det självklart att man ska kunna misslyckas och dö i rollspel? Och vad skulle det innebära om det finns fler rollspelare som jag - vilka sorts spel ska vi då konstruera? Vad njuter man av om man inte är ute efter det speliga, och spänningen i att vinna eller försvinna? Kan tilläggas att när jag spelar brädspel skiter jag i hur det går - jag är där för snacket och ölen.
Jag är också intresserad av vad död och misslyckanden, alltså faktiska sådana, när det sker, inte bara hotet om att det kan ske, gör med hur spelare förhåller sig till sina rollpersoner, till spelpasset spelledaren och äventyret. Vad är dina erfarenheter och tankar?
Och vad är dina erfarenheter av att misslyckas och dö (som rollperson)? Hur påverkar det din relation till spelet? Vad finns det för olika sätt att hantera detta som konstruktör av spelsystem eller äventyr? Finns det någon som gått extremt åt ena eller andra hållet? Hur tycker du att det bör vara - hur ska man spela, och hur ska texterna vara skrivna?
När jag tittar igenom de tillfällen då min rollperson dött eller när vi missat ett äventyr är det nästan alltid så att minnet känns surt och trist. Extremen är någon gång i tidig tonår då jag och min kompis skulle spela DoD Samuraj. Han var spelledare, och det tog minst tre timmar att göra min rollperson. Så när vi väl börjar spela är min tjuv, av någon anledning, ute på havet i en båt. En annan båt närmar sig och över relingen kastar sig en blodtörstig ninja som efter ett par minuters tärningsrullande slaktar min rollperson och hugger av armar och ben. Spelledaren skrattade länge — inte jag, och vi spelade aldrig mer Samuraj.
Under senare år har det ju hänt att vi till exempel spelat Call of Cthulhu och ovetandes låtit våra rollpersoner gå åt höger istället för till vänster, och missat hela konfrontationen med skurkarna och sen fått reda på att vi underlåtit att stoppa en del av världens undergång. Mina minnen av dessa äventyr är inte positiva. Jag tycker det är genuint skit-trist. I grunden tycker jag inte om att misslyckas, inte i rollspel, inte i något annat heller.
Jag hatar när min rollperson dör mitt i en kampanj eller ett äventyr; egentligen i alla andra sammanhang än i den avgörande slutstriden. Oftast kommer jag tillbaka med en min-maxad tyst-stark rollperson, eller en knas-boll. För jag har redan gått vidare, mitt hjärta är inte längre kvar i kampanjen, och jag kommer inte investera några mer känslor i just det spelet. Visst sitter jag med 5-10 spelsessioner till, vad som krävs, men i hemlighet tittar jag på som åskådare. För jag är död.
Sen ska det läggas till, för tydlighetens skull, att jag älskar att misslyckas på individuella slag. Jag fuckar gärna upp rejält, för att se vart det tar vägen. Min karaktär får gärna vara gruppens stora klant. Men jag vill inte att berättelsen - helheten, ska ta slut i förtid eller sluta ”fel”.
Dessutom är det så att det så klart behövs ett hot om att misslyckas. Det måste kännas som att min rollperson kan dö. Och så har jag nog spelat med många grupper. När jag var yngre spelade vi igenom typ allt som gavs ut till Drakar och Demoner - och misslyckades inte med ett enda äventyr. Alltså en slags fake känsla av att kunna misslyckas/ dö. Och det funkade! Vi hade skitkul, det var spännande, och jag tänker tillbaka på vårt spel/ berättelserna/ äventyren med glädje.
Anledningen till att jag tänker på detta, och skriver här, är att jag funderar kring hur man konstruerar rollspel. Är det självklart att man ska kunna misslyckas och dö i rollspel? Och vad skulle det innebära om det finns fler rollspelare som jag - vilka sorts spel ska vi då konstruera? Vad njuter man av om man inte är ute efter det speliga, och spänningen i att vinna eller försvinna? Kan tilläggas att när jag spelar brädspel skiter jag i hur det går - jag är där för snacket och ölen.
Jag är också intresserad av vad död och misslyckanden, alltså faktiska sådana, när det sker, inte bara hotet om att det kan ske, gör med hur spelare förhåller sig till sina rollpersoner, till spelpasset spelledaren och äventyret. Vad är dina erfarenheter och tankar?
Och vad är dina erfarenheter av att misslyckas och dö (som rollperson)? Hur påverkar det din relation till spelet? Vad finns det för olika sätt att hantera detta som konstruktör av spelsystem eller äventyr? Finns det någon som gått extremt åt ena eller andra hållet? Hur tycker du att det bör vara - hur ska man spela, och hur ska texterna vara skrivna?
) så får jag 1000 kr men om jag misslyckas så blir jag av med min min hand. Eller nått. Ni fattar. Då blir det intressant. Utan insats, inget spel. Ingen nerv. Ingen spänning. 
