dream
Hero
Ack och ve! Varför ska alltid sådant här hända mig? Aigira, vår gupps ledare, verkar allt tydligare lämna sitt hjärta i min famn! Jag ska inte falla för frestelsen! Det har jag svurit!
Vi återvände från vår expidition till Tresti med handelsavtalet klappat och klart, och något oroliga sinnen. På vår väg stötte vi nämligen på en totalt demolerad och nedbränd by, i vilken vi på ditfärden inhandlat kläden passande detta klimat. Vi misstänkte det stora drakodjuret som bakomliggande orsak till dessa händelser, och önskade att han ännu inte hunnit till Bosi Jadar.
Så var heller inte fallet, utan istället mötte vi i staden en lycklig Mirion, som när vi överlämnade avtalet meddelade att vi skulle avresa mot Gondor redan nästkommande dag.
Något sorgsna till sinnet av dessa nyheter tog vi oss till en eminent restaurang för ett sista mål mat i främmande land. Naturligtvis försökte Aigira tuta i mig oheliga mängder alkohol, otvivelaktigen för att grov utnyttja mig i intoxinerat tillstånd. Kvinnor styr, det kan jag acceptera, men när de börjar se oss män som mindre värda och tillika dumma också, då får det vara nog! Hon lyster säkerligen ändå bara efter min kropp, utan hänsyn till mitt fagra sinne!
Något avigt inställd efter denna högst osedliga kväll gick jag tidigt i säng, så icke mina kamrater, som gjorde stadens gator osäkra långt in på småtimmarna. Det ska tilläggas att jag njöt i fulla drag dagen därpå, av att se dem i sådana ömkliga tillstånd.
Efter vissa betänkligheter och en god frukost besteg vi dock skeppet, och lämnade Bosi Jadar bakom oss.
Seglatsen flöt (sic!) på bra den första tiden. Vi färdades ständigt norrut, utan andra incidenter än att Mel hävde ur sig en hel harang falskheter angående dvärgarnas lynne. Som vi alla vet är dvärgar giriga, småsinta och ondskefulla. Det berättas i Khand om hur de offrar människobarn till solen! Vi skulle aldrig begå sådana grymheter, de yngsta offren till mångudinnan är säkert 12-13 år gamla!
Mel verkar alltså vara en skum typ som frotterar med allehanda halvdjuriske männer. Till mitt försvar i debatten kom dock Watkab, vår alviske jägare, inte heller han verkade hysa några varmare känslor för halvmännen, och min aktning för honom steg avsevärt.
Vi drabbades omsider av en storm. Havet är icke mitt gebit, så jag höll mig stadigt under däck så att jag slapp se eländet.
Stormen verkade vara under kontroll dock, tills vi nära på rände rakt in i några rev. Vi lyckades undvika dem bara för att braka in bland några klippor och gå på grund.
Det visade sig vara så turligt att vi kört in i en skyddad vik dock, men skeppet skulle ta ett par dagar att reparera och få bort från klipporna i vilket fall. Dessutom rådde en brist på färskvatten ombord, varför vi ombads spana av området efter potentiella vattenkällor.
Sagt och gjort, vi gav oss ut i den okända terrängen och fann edanst en tredjedels timme senare en öppning ner i marken varur fukt stömmade. Vi klättrade ner, och efter ytterligare ett schakt fann vi en underjordisk ström, vilken vi följde bara för att finna att den otippat nog kom från en underjordisk, murad fördämning längre uppströms. Bredvid denna fördämning fanns en kaj och från denna ledde en trappa uppåt.
Efter viss tvekan följde vi trappan och kom så småningom fram till en dörr som visade sig leda ut till en sandbeströdd ruinstad mitt i en dold dal! Sådant här hör man endast talas om i sagorna på min ära!
Nåväl, vi undersökte delar av staden, närmare bestämt de delar som verkade utgjort försvarsanläggningen, och där fann vi en mystisk svart metallport vars alviska inskriptioner påstods betyda att endast alver fick passera.
Watkab öppnade porten och vi klev på, då vi icke är roade av vidskeplighet.
En sal fylld med vapen bredde ut sig där innanför, Sablar, svärd, sköldar, bågar, allt en stridsman tänka sig kan kort och gott... Efter ett par timmars botaniserande såg vi det nädvändigt att lämna staden för att meddela om att vatten var funnet, men inte förrän vi upptäckt en perfekt klotformad svart kristall i en kista i rummen. Jag är inte säker, men har tror att Mel lade beslag på skönheten.
På vår väg tillbaka belv vi överfallna! Orcher strömmade från väggarna tycktes det, varifrån de kom vet jag ännu icke! Strid blev det dock, och på sämsta möjliga sätt dessutom, då Watkab bet i sanden, och Carnil näranog likaså. Till slut lyckades vi, inte utan viss hjälp av mig själv, ha ner de ondsinta bestarna, och pyssla om våra sårade.
Sålunda återvände vi till skeppet med nyheterna om vattnet, och ett par dagar senare lade vi åter ut, på väg mot Gondor med fyllda vattentunnor och lagat skepp!
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
Vi återvände från vår expidition till Tresti med handelsavtalet klappat och klart, och något oroliga sinnen. På vår väg stötte vi nämligen på en totalt demolerad och nedbränd by, i vilken vi på ditfärden inhandlat kläden passande detta klimat. Vi misstänkte det stora drakodjuret som bakomliggande orsak till dessa händelser, och önskade att han ännu inte hunnit till Bosi Jadar.
Så var heller inte fallet, utan istället mötte vi i staden en lycklig Mirion, som när vi överlämnade avtalet meddelade att vi skulle avresa mot Gondor redan nästkommande dag.
Något sorgsna till sinnet av dessa nyheter tog vi oss till en eminent restaurang för ett sista mål mat i främmande land. Naturligtvis försökte Aigira tuta i mig oheliga mängder alkohol, otvivelaktigen för att grov utnyttja mig i intoxinerat tillstånd. Kvinnor styr, det kan jag acceptera, men när de börjar se oss män som mindre värda och tillika dumma också, då får det vara nog! Hon lyster säkerligen ändå bara efter min kropp, utan hänsyn till mitt fagra sinne!
Något avigt inställd efter denna högst osedliga kväll gick jag tidigt i säng, så icke mina kamrater, som gjorde stadens gator osäkra långt in på småtimmarna. Det ska tilläggas att jag njöt i fulla drag dagen därpå, av att se dem i sådana ömkliga tillstånd.
Efter vissa betänkligheter och en god frukost besteg vi dock skeppet, och lämnade Bosi Jadar bakom oss.
Seglatsen flöt (sic!) på bra den första tiden. Vi färdades ständigt norrut, utan andra incidenter än att Mel hävde ur sig en hel harang falskheter angående dvärgarnas lynne. Som vi alla vet är dvärgar giriga, småsinta och ondskefulla. Det berättas i Khand om hur de offrar människobarn till solen! Vi skulle aldrig begå sådana grymheter, de yngsta offren till mångudinnan är säkert 12-13 år gamla!
Mel verkar alltså vara en skum typ som frotterar med allehanda halvdjuriske männer. Till mitt försvar i debatten kom dock Watkab, vår alviske jägare, inte heller han verkade hysa några varmare känslor för halvmännen, och min aktning för honom steg avsevärt.
Vi drabbades omsider av en storm. Havet är icke mitt gebit, så jag höll mig stadigt under däck så att jag slapp se eländet.
Stormen verkade vara under kontroll dock, tills vi nära på rände rakt in i några rev. Vi lyckades undvika dem bara för att braka in bland några klippor och gå på grund.
Det visade sig vara så turligt att vi kört in i en skyddad vik dock, men skeppet skulle ta ett par dagar att reparera och få bort från klipporna i vilket fall. Dessutom rådde en brist på färskvatten ombord, varför vi ombads spana av området efter potentiella vattenkällor.
Sagt och gjort, vi gav oss ut i den okända terrängen och fann edanst en tredjedels timme senare en öppning ner i marken varur fukt stömmade. Vi klättrade ner, och efter ytterligare ett schakt fann vi en underjordisk ström, vilken vi följde bara för att finna att den otippat nog kom från en underjordisk, murad fördämning längre uppströms. Bredvid denna fördämning fanns en kaj och från denna ledde en trappa uppåt.
Efter viss tvekan följde vi trappan och kom så småningom fram till en dörr som visade sig leda ut till en sandbeströdd ruinstad mitt i en dold dal! Sådant här hör man endast talas om i sagorna på min ära!
Nåväl, vi undersökte delar av staden, närmare bestämt de delar som verkade utgjort försvarsanläggningen, och där fann vi en mystisk svart metallport vars alviska inskriptioner påstods betyda att endast alver fick passera.
Watkab öppnade porten och vi klev på, då vi icke är roade av vidskeplighet.
En sal fylld med vapen bredde ut sig där innanför, Sablar, svärd, sköldar, bågar, allt en stridsman tänka sig kan kort och gott... Efter ett par timmars botaniserande såg vi det nädvändigt att lämna staden för att meddela om att vatten var funnet, men inte förrän vi upptäckt en perfekt klotformad svart kristall i en kista i rummen. Jag är inte säker, men har tror att Mel lade beslag på skönheten.
På vår väg tillbaka belv vi överfallna! Orcher strömmade från väggarna tycktes det, varifrån de kom vet jag ännu icke! Strid blev det dock, och på sämsta möjliga sätt dessutom, då Watkab bet i sanden, och Carnil näranog likaså. Till slut lyckades vi, inte utan viss hjälp av mig själv, ha ner de ondsinta bestarna, och pyssla om våra sårade.
Sålunda återvände vi till skeppet med nyheterna om vattnet, och ett par dagar senare lade vi åter ut, på väg mot Gondor med fyllda vattentunnor och lagat skepp!
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>