Search results

Ooooops

Jag hade nästan trott att det är tvärtom, att spelledare dominerar forumet? EDIT: Läste för fort....

Tycker liknelsen haltar lite, gitarristen och publiken är helt separerade medan spelledaren förhoppningsvis är lika mycket spelare som de andra vid bordet. Om vi däremit säger att Spelledarskapet är en tjänst som ska utföras till spelarna så funkar analogin bättre, men det tycker jag är ett...

I olika konstellationer jag spelat med har jag oftast varit spelledare, men med åtminstone en eller två spelare som hoppat in ibland. Oklart om "ojämlikheten" beror på att de hellre vill vara spelare, eller att jag hellre agerar spelledare.

Dessutom så är det ju inte enkom Matt Mercer som gör CR underhållande, han omger sig med talangfulla röstskådespelare.

Jag vet inte om jag köper det här att det skulle vara en komedi. På sin höjd "unintentionally funny", vilket inte är ett toppbetyg i min bok!

Byt ut "demokratiska" mot "det gemensamma", som Quadrante föreslår.

Tycker mig absolut se såna flimra förbi i diverse flöden. Särskilt i rollspelsgrupper på t.ex. Facebook ser man här och var folk som gör reklam för sina spelledartjänster. Sen tror jag att få, om ens någon, livnär sig på det, utan snarare ser det som en sidoinkomst.

Den stora skillnaden tycker jag är hur kontraktet mellan medspelare är vs. kontraktet mellan skådespelare och publik. Tycker inte det är en helt vattentät jämförelse.

Välformulerat! Anammar denna hållning, kanske främst punkt 2 - men utan att döma de som lutar åt punkt 1!

😬😬😬

Man skickar en tjuga runt bordet!

Ett slags lokaliserad Matt Mercer-effekt!

Alltså någonstans är jag ju en hycklare också - håller i en rollspelsklubb på mitt bibliotek, så är ju en avlönad spelledare själv.

Det är typ här jag är - har inga riktigt konkreta åsikter, men det ~känns~fel, vilket ju är ett rätt svagt argument.

Det vill säga spelledare som tar betalt - vad tycker vi om detta koncept? Jag har inga välformulerade åsikter om det, men ändå skaver det i mig. Om jag ska försöka mig på att beskriva känslan så tror jag det handlar om att jag ser rollspel som en demokratisk folktradition, något som riskerar...

Mjo, men jag undrar om inte mina nästan två hyllplan bräschar detta...! (dummar mig såklart!)

Jag har nästan två hyllplan. Eller ja, kanske ett och ett halvt. Jag torde vinna, väl?

Gud, detta har jag själv gjort mig skyldig till. Ville liksom fånga spelarna off guard och hade en "twist" som helt frångick hur jag tidigare beskrivit spelets premiss. Jag tänkte att detta skulle skapa en känsla av "shit is going down!", men det ledde mest till förvirring.

Roligt!