Search results

Jag läser rubbet, början till slut. Ibland kan jag dock skumma långa listor på specialförmågor, utrustning och liknande.

Det är nog därför jag tänker mig att det kan funka bättre med antagonister som inte är den allra mäktigaste fienden spelarna har, utan snarare underhuggare till dem, oberoende rivaler eller liknande. Alternativt om deras makt kommer sig av att de har tillgång till yttre resurser som de sedan kan...

För mig handlar det inte bara om tillit, utan också om sympati. Att den tidigare antagonisten är någon som visar sig vara någon man kan tycka om och ha förståelse för. Om det är ett grymt, irrationellt råskinn som i mitt exempel är det ju knappast sannolikt att det blir så. Så som det funkar i...

Det här med "lösa trådar" är något som jag tycker är intressant. Ofta tycks ju rollspel agera som om icke-våldsam problemlösning lämnar fler sådana än våldsam dito – inte nog med att den är svårare att lyckas med, den kräver ofta att man gör mer avkall på sina mål och etiska principer än att...

Det är en lösning, men jag tror att jag är ute efter ett lite mer permanent anslutande – det är inte bara en allians som bygger på tillfälliga gemensamma intressen, utan på att den som tidigare varit en fiende faktiskt visar sig vara en bättre och mer pålitlig person än man först trodde.

Apocalypse World är ett intressant exempel i sammanhanget. När man fått tillräckligt med erfarenhet kan man göra så att draget ”Seduce/Manipulate”, förutsatt att man slår tillräckligt bra, omvandlar en SLP från ett hot (som alla SLP i grunden är i spelet) till en permanent allierad. Men vad gör...

Åtminstone de flesta spel jag spelat tycks ha varit mer inne på att erbjuda motsatsen – anstötliga allierade, typ ”ni kan samarbeta med den här orchklanen om ni inte bryr er om att de också är stråtrövare”. Fenomenet ”hyvens folk ni hade kunnat komma överens med, men först behöver ett gäng...

Något som ofta förekommer i media som inspirerar rollspel är att en motståndare blir en allierad. Vi kan snacka Vegeta i Dragonball, Zuko i Avatar, Marceline i Adventure Tine med flera. Hur skapar man i bordsrollspel en bra grogrund för detta – både i fråga om regler, scenariodesign, berättande...

Man kan också kombinera såväl vingar som horn, och därutöver lägga till huggtänder. Då får man den bayerska wolpertingern, vilken nog också var inspirationen till åtminstone den svenska skvadern.

Och några sidor tidigare finns "Ikväll får 107 jargier dröppel".

I Eon 5 beskrivs bland annat Ölstugan som inte finns, en plats som är bekant för den som lyssnat på De lyckliga kompisarna.

I samma kompendium är många av texterna adresserade till en ”Diana”. Det är såklart en referens till den ”Diane” agent Dale Cooper adresserar sina intalade anteckningar till i Twin Peaks.

Käre spelmakare! Slit dig nu från din skärm och gå till ditt lokala sunkhak. Betrakta Jack Vegas-maskinen. Du behöver inte spela om du inte vill, kolla bara spelen som finns. De har olika teman, inte sant? Vilket fångar ditt öga – är det Samurai 888, Cash Melons eller kanske klassiska...

Ja, AW är ju inte play to lose. Jag tror bara att folk drar till med det i det på grund av dess association med någon sorts allmän stårygejmighet.

Exempelrollpersonsbilden i Eon 4 är en feminiserad @avatarex, den i Eon 5 är en tirakifierad @jensofsweden.

Det här tycker jag blandar ihop två olika saker. Det finns inget inneboende i de drag AW jobbar med som säger att man i någon betydande grad behöver jobba med faktorer utanför rollpersonen – faktum är att jag mer associerar det med tidigare spel i Forge-traditionen. För mig är den viktiga...

Att behöva moves för att komma vidare känns som om det är kruxet, och inget jag upplever är nödvändigt i AW. Snarare är väl tanken där att ”fiction first” gäller – om man beskriver en väg framåt som inte triggar några moves, och som tycks rimlig att rollpersonen lyckas med, så duger det. Det är...

Det intryck jag har fått från kompisar i murarsvängen är att det fortfarande har de aspekterna. Och ibland får man levla (eller ja ja, "gradera").

Givet hur många AAA-datorspel som släpps försenade eller i ofullbordat tillstånd tycks det knappast vara endemiskt för rollspel.

Cowboys mot vampyrer är ju lika gammalt som Dracula.