Search results

Det här matchar ju rätt väl vad jag funderade kring tidigare i tråden – världsbygge som substitut för sådant som kräver större känslighet och subtilitet.

Läste nu hela Harrisons text. Om man följer den är ju verkligen världsbyggande något dåligt i sig, och viljan att världsbygga ett tecken på moraliska brister.

Här tänker jag dock framför allt på andra rollspelsmakare, vilka då snarare kan ha fördelen att vara nördiga på ett kul sätt, till skillnad från världsbyggarens inbundna monomani.

Det jag tänker att Harrison-citatet ovan fångar är också att världsbyggande inte bara ses som en onödig aktivitet – det betraktas också som ett symptom på ett omoget, trist och tragiskt nördigt psyke. Om man visar sig vara någon som gillar världsbyggande, oavsett hur omdömesgillt man sedan...

Ja, det är ungefär den inställningen jag föreställer mig att de flesta som aktivt tänker på spelmakande har.

Ett annat problem jag upplever är att den sortens insnöat nörderi som världsbygge innebär är rätt ocreddigt. Tyvärr har jag stött på åtskilliga andra rollspelsmakare – framgångsrika, uppburna sådana – som omtalat det med förakt och löje.

Litteraturteoretikern Northrop Frye identifierar årstiderna med fyra litterära genrer. Våren motsvarar komedin (som i ”berättelsen med lyckligt slut”, inte nödvändigtvis den humoristiska berättelsen), sommaren romansen (mer i betydelsen äventyr), hösten tragedin, vintern satiren. Dessa kan också...

”Genre” är ett intressant fenomen i sammanhanget (@Oscar Silferstjerna nämnde det i sitt tyvärr borttagna inlägg). Jag tänker att skillnaden mellan ”tematiskt” och ”maximalistiskt” världsbyggande är att det förra vill orientera spelvärlden mot en specifik genre, medan det senare vill presentera...

I Eon 5 har vi ju valt att sprida våra ”fokusländer” för rollpersoner lite på grund av detta. Ett västeuropeiskt inspirerat, ett romerskt, ett slaviskt, ett arabiskt, ett bantu.

Jag hade kunnat argumentera mot, men skiter i. Så tack, kompis.

För mig. Men jag är också osedvanligt petig.

Det som är det potentiella problemet med den hållningen är att det långt ifrån alltid är den föreskrivna ”startkulturen” som är den roligaste eller mest intressanta. Jag tycker det i allmänhet är trist när spelmakare placerar startområdet i den mest mellanmjölkiga, nordvästeuropeiskt inspirerade...

I någon mån är det såklart så – särskilt nu, när jag är i en övergångsfas mellan två mediciner och därmed mår som en häst på en Findusfabrik. Men jag tycker ändå en del vettiga insikter kommit, och mår i vart fall inte sämre.

Driften blir väl tyvärr starkare om man generellt sett är misslyckad i livet – då vill man åtminstone ha någon yttre framgång att klamra sig fast vid.

Det är ju också en fråga om vad som är synligt kontra osynligt. I fallet Eon har jag mängder med kalkylblad och kartor som aldrig ser dagens ljus, men informerar skrivandet.

Lustigt det där – är inte alla andra i tråden, med vilt varierande idéer om hur mycket världsbygge som är önskvärt, också svenskar? Känns som en helt irrelevant faktor.

Ja, absolut. Får jag välja tar jag hellre trovärdigt med få detaljer än många detaljer utan ett utarbetat sammanhang.

Problemet där är att detaljerat världsbygge i mångt och mycket hänger på sammanhang. Enstaka fakta kan vara relativa/obestämda, men så snart man börjar göra ett världsbygge där olika bitar bygger vidare på varandra blir det svårare att upprätthålla någon form av obestämdhet.

Jag är nu inte någon stor Symbaroum-kännare, lite just eftersom jag inte känner att det har tillräckligt insnöat världsbygge för min smak, men det jag tänker på är att Ambria bara är tjugo år gammalt och ändå uppbyggt på ett sätt som snarare skulle antyda flera århundradens närvaro. När jag...

Men det är skillnad på litteratur och rollspel. Många har i tråden uppgett att de upplever att detaljerade världsbyggen gör dem osäkra, rädda för att göra fel, etc. Den faktorn finns inte i litteraturen, som inte är medskapande på samma sätt.