Homo ludens-paradoxen. Homo ludens=den lekande människan.
Det (skenbart) paradoxala är att leken är ett evolutionärt drag hos vår art (och även andra arter), och därför troligen bidragande till vår överlevnad.
När man analyserar lek ser man hur den fostrar logik, affektreglering, prosociala beteenden och innovation. Och inducerar flow states som ger massor med dopamin.
Det som en social intelligent primat behöver.
Leken är nyttig för oss apor.
MEN så fort vi leker i något annat syfte än leken i sig, så förlorar leken sin lockande magi. Om vi leker, spelar rollspel, för glädjens skull, så blir vi smarta och empatiska (om någon bara kan blockera vissa osköna spelstilar).
Men om vi leker FÖR ATT bli smarta och empatiska, så får vi det tråkigt.
Då slutar vi leka.