Spelare eller spelledare?

Gurgeh said:

Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Click to expand...

Nja, men inte så små heller. Utifrån mina grupper och sonens - kanske 40-50%? Men det är så klart anekdotiskt. Sen spelleder väl dessa också till nöds, men det märks att de helst slipper.

För egen del ville jag SLa från första början. Men även i ungdomen var det ganska många som verkade tröttna på rollen efter att ha provat ett äventyr eller så.

I nuvarande grupp är det 50% som aldrig varit spelledare.

Det är ungefär så det brukar vara är min erfarenhet. Och det brukar också vara så att av de som varit SL så är det hälften som bara varit det någon gång och har ingen större lust att vara det igen.

De bästa spelarna jag haft har varit sådana som antingen aldrig varit spelledare eller som bara provat på. De bästa spelledarna jag spelat med har inte alltid varit så bra spelare.

Det är två något olika skills.

För min del är det spelare som gäller. Har fått axla rollen som spelledare vid några enstaka tillfällen och jag trivs inte alls med det. Som spelare kan jag få ge mig hän till min spontanitet och upptäckarglädje, jag upplever det som mer begränsat och svårt när jag spelleder.

Gurgeh said:

Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Click to expand...

Jag vet inte hur det ser ut rent allmänt idag, men i de grupper jag haft de senaste 40 åren så har 75% eller mer kunnat tänka sig spelleda och åtminstone hälften gjort det regelbundet.

När vi började med vårt konvent för 15 år sen var vi ca 3-5 spelledare kort första året och fick ragga externt. Vi hade därför en intern spelledarskola på just det konventet med det uttryckliga målet att ungdomarna/deltagarna själva skulle kunna spelleda på nästa konvent.

Sen dess har de under alla år utgjort stommen i spelledartroppen och i princip fyllt behoven. De senaste åren har vi också haft en överkapacitet på SL-sidan.

Så jag känner inte riktigt igen problemet.


//EvilSpook

Spelledaren är en alfahanen personifierad. Ledaren av flocken. Visionären. Arbetshästen. Mentorn. Storebrorn. Fadern.

I den rollspelsgrupp jag varit huvud-SL i de senaste 7 åren är det nog en majoritet av spelarna som också i vart fall haft ett intresse av spelledande. Gruppen formades ju kring mig som SL för Call of Cthulhu, så det är inte så konstigt att jag har haft en central roll i gruppen och i snitt (med några perioder av uppehåll) vart SL varannan vecka. Det har passerat en del personer genom gruppen över åren, men bland "kärntruppen" har det ändå varit flera som både spellett aktivt i andra grupper utanför, arrangerat konvent (främst KryptCon), samt skrivit och gett ut egna rollspel och rollspelsprodukter. Under en period så spelade vi varje vecka och växlade SL med mig som körde CoC och en annan SL som körde olika OSR-spel, framförallt DCC och Swords & Wizardry. Men vi hade också flera andra som SLade periodvis och spelade bland annat Alien, Svärd och Svartkonst, Chock: Åter från Graven, Never Going Home, Everyone is John, Blood Feud, Lamentations of the Flame Princess, Unknown Armies, Drakar och Demoner, Barbarians of Lemuria och säkert något mer jag inte kommer ihåg.

I den gruppen har jag varit SL för Call of Cthulhu, Pulp Cthulhu, Delta Green och Mothership.

När det kommer till rollspelande överlag så är det personligen spelledandet som intresserar mig och som jag är ute efter. Det kan ju vara kul att spela någon gång i bland, förutom de gångerna jag vart spelare i min egna grupp var jag också en period med och spelade Modiphius Dune-rollspel i en annan grupp, och det var rätt kul. Men nästan alltid när jag väl spelar sitter jag och längtar efter att få vara SL igen, det är det som är grejen med rollspel för mig.

I mina gamla spelgrupper i Malmö var det många, nästan alla faktiskt, som försökte sig på att spelleda av och till, men jag var den absolut mest aktiva spelledaren, och utöver mig var det i hela min stora krets av rollspelare bara två stycken som någonsin lyckades avsluta en kampanj jag var med i. Alla andra försök rann ut i sanden av diverse skäl.

I min grupp är jag spelledare för annars blir det inte spel. Trivs jag med det? Absolut inte. Kan jag stå ut med det? Ja, det kan jag. Hur påverkar det min relation till rollspel? Oerhört negativt. Jag känner mig ofta tvingade att spelleda rollspel jag inte uppskattar och det tär på mig, för jag vet att om jag inte gör det så blir det inget spel. Notera att min grupp är öppen för andra rollspel än det vi spelar just nu, men jag vet inte. Någonstans har min lust att byta system, spela nytt eller ens spelleda börjat slockna totalt. Flamman som en gång brann starkt, är blott aska som ligger och pyr.

Gurgeh said:

Jag skriver lite och ser om en frågeställning dyker upp. I tråden om professionella spelledare nämndes det att det är just spelledare det är brist på, inte spelare. Det fick mig att tänka tillbaka på hur jag började spela rollspel, och hur självklart det kändes att spelleda. Det jag ville när jag gick hem efteråt var att hitta på egna äventyr, platser och monster -- alltså att vara just spelledare och inte spelare. Av de grannungar och klasskompisar jag spelade med då var de flesta även spelledare om de hade köpt eller hittat på ett äventyr. Även bland de jag spelar med idag är alla spelledare ibland. Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Click to expand...

Jag introducerades till rollspel genom en grupp där det var självklart att typ alla förr eller senare förväntades vilja spelleda. Det var en del av grejen att hitta på och arrangera något. De flesta av oss spelledde också – det var väl nån här och där som bara alltid var spelare, men de var undantagen.

Sedan spreds de människorna för vindarna sådär som det gärna blir efter gymnasiet, åtminstone när man bor i en halvliten ort alla bara vill bort ifrån. Antingen norrut mot Umeå eller söderut mot Stockholm och Göteborg.

Sedan jag själv flyttat ner till Stockholm har jag huvudsakligen ingått i grupper jag satt ihop genom att fråga här på wrnu. Det tror jag leder till… viss snedfördelning, så även om kanske inte alla de facto spellett i grupperna så har alla varit av spelledarkaliber, kanske spelledare i andra grupperingar osv.

Så jag har nog aldrig själv upplevt någon spelledarbrist riktigt.

Men jag har fått det förklarat för mig att det förekom ute i stugorna – och jag har läst ändå relativt rimliga teorier om att det är svårt att hitta D&D-spelledare när folk förväntar sig Matt Mercer. Att förbereda D&D-spel av det slag en del förväntar sig verkar vara otroligt mycket jobb för väldigt liten payoff som SL.

Om man inte lyckats hitta folk som är villiga att spela t.ex. varenda tisdagkväll utan att flejka ur så är en spelgrupp starkt beroende av en trägen och välorganiserad sammankallande. Det faller sig väl naturligt att det är spelledaren, eftersom hon/han är den enda oersättliga deltagaren -- till skillnad från Benny med hobbit-tjuven som är med och spelar ibland. Men egentligen är det ju inte nödvändigt för själva spelledaruppgiften att man är en enveten och organiserad administratör. Det är bara det att utan någon sådan person i gruppen får man inte så många tillfällen att spelleda.

Jag har berättat denna historia förut men för diskussionen kommer jag upprepa mig.

Jag trodde jag var en forever-GM och kände mig ärligt talat lite utbränd. För att lösa detta föreslog jag att vi kunde alternera spelledare i gruppen vilket mina spelare var mer än villiga att göra. Så villiga faktiskt att jag nu knappt har chansen att spelleda alls längre, i vilket jag upptäckt att jag inte riktigt gillar att vara spelare (för mycket tråkig dötid). Så i min erfarenhet finns det ett överflöd av spelledare. På tok för många skulle jag vilja påstå.

Vår lilla grupp består av tre övervintrade spelledare som började spela ihop för typ tretton år sedan. Vi kör rullande schema, man spelledder ett äventyr, antingen fristående eller del av en pågående kampanj, sedan byter vi till näste man. Så vi borde alla vara 1/3 SL och 2/3 spelare, men tiden man lägger totalt på rollspel i de olika rollerna är nog fördelad tvärtom.

StradhLestat said:

Jag har inte upplevt den spelledarbristen i någon av de gruperingar jag varit i sen jag började -83.
Nej alla har ibte spellett,.men det har alltid funnits mer än en spelledare oer grupp.
DnD särskiljer sig, inte för att det är störst, utan mer för det, kanske främst i usa, är typ det enda spel jag känner till där det ör "brukligt" att spelare dyker upp med karaktärer de skapat hemma själva utan input från SL eller grupp och förväntar sig att bli spelledda. Litegrann som m att SL ör en mänaklig regelmotor, och inte en del av spelgruppen

Click to expand...

Jag tycker ofta man ser inlägg på reddit där det är en grupp på ca 5 vänner som söker efter en spelledare som kan spela ett specifikt äventyr för dem. Som om dem bara erbjuder en tjänst och inte själva är en spelare i gruppen.

Formlexx said:

Jag tycker ofta man ser inlägg på reddit där det är en grupp på ca 5 vänner som söker efter en spelledare som kan spela ett specifikt äventyr för dem. Som om dem bara erbjuder en tjänst och inte själva är en spelare i gruppen.

Click to expand...

Det där tycker jag är märkligt. Nu kanske det är jag som är den konstige men om jag hade varit del av en grupp som ville spela rollspel men ingen hade lust att spelleda så hade min första reaktion varit att en i gruppen fick ta på sig den rollen ändå snarare än att betala någon utomstående att sätta sig bakom SL-skärmen.

Jag var den i min umgängeskrets som först upptäckte rollspel. Spenderade dagar och nätter med att läsa igenom Drakar och Demoner: Trudvang böckerna och min 12-åriga fantasi bokstavligen saliverade. Då var det naturligt att jag skulle spelleda då jag var den enda som läst igenom böckerna. Dock utan någon form av förebild eller exempel så var jag en helt kass spelledare och varenda äventyr rann ut i sanden, men min fantasi slutade aldrig spinna.

Idag har jag två spelgrupper och spelleder både Symbaroum och Pathfinder. Jag har provat att vara spelare i Pathfinder, Hjältarnas tid och Call of Cthulhu och jag har kommit till insikten att jag trivs överlägset bäst som spelledare. Mina spelgrupper består båda av ungefär hälften spelledare och hälften helt nya spelare (inget samband) och jag älskar båda mina grupper. Båda var kompletta främlingar för mig när vi börja men efter några års äventyrande så betraktar jag dem som mina vänner.

När jag är spelare så blir jag så osäker och börjar övertänka för mycket på rätt val och att inte göra fel för storyn. Men när jag är spelledare så försvinner allt det. Det finns inga rätt val för mig som spelledare, jag bara reagerar på mina spelare utifrån äventyret jag läst eller skrivit. Det finns inga fel för storyn, den formar sig kring spelarna. Jag kan flyga efter sätet på mina byxor utan att råka deraila något.
För att inte tala om hur mycket det göder mitt bekräftelsebehov att se mina spelare interagera men något jag skapat och/eller gestaltat och ha kul, något jag inte riktigt får ut av att vara spelare.
Jag som barn var den som alltid ville visa upp de nya grejer jag hittat i datorspel för folk som i bästa fall fejkade intresse. När jag senare började spela WoW så var det en helt fantastisk känsla att ge sig ut på äventyr i den stora världen tillsammans med mina vänner men det gled till slut isär. Att spelleda rollspel idag kliar båda dessa klådor för mig. Jag får ge mig ut på äventyr med mina vänner samtidigt som jag får visa upp allt för dem och de uppskattar det.

Min uppfattning är att det är mer slitsamt att vara spelledare. Ja, man får också påverka mer. Jag föredrar att spela kanske 70% av tiden och spelleda 30%. Men ibland har det blivit tvärtom, och då känns det rätt arbetsamt.

Jag tycker också det känns naturligast att börja som vanlig spelledare innan man testar att spelleda. All kredd till er som var den som läste någon rollspelsbok som 12-åring och lyckades spelleda utan erfarenhet! Jag klarar knappt av att sätta mig in i ett nytt system utan att ha först spelat det, trots åratal av erfarenhet av rollspel i stort.

I min huvudsakliga grupp (rollspelsförening med 10-20 medlemmar) har vi flera spelledare. Framför allt fyra stycken huvudsakliga, plus ungefär lika många som testat att spelleda eller gör det sällan.

Problemet är snarare att hitta en spelledare som vill spelleda ett specifikt spel man är sugen på. Jag uppfattar diverse "SL-sökes"-annonser att det antingen handlar om personer som är totalt nya och inte känner någon rollspelare sedan innan - eller att man har krav i stil med "vi vill köra Call of Ctulhu på lördagkvällar".

Och angående "men var din egen SL!" - för många är det oerhört svårt att lära sig ett rollspel bara genom teoretiska studier (böcker, poddar). Så är det för mig. Vill jag lära mig spelleda ett visst spel måste jag först hitta en SL jag kan spela med lite. Undantaget var typ År Noll-systemet och enklare ensidesrollspel. PBTA-spel fattade jag noll av när jag bara läste. Kanske fortfarande inte fattar iofs...

Det är mer slitsamt att vara spelledare, men också mer belönande.

Att spelleda är vad man gör om man är hardcore helt enkelt. Det är därför spelledare förmodligen är överrepresenterade här på forumet.