Rangern i D&D

Min kunskaper om Dark Sun är rätt ytliga. Gillat inte estetiken. Men ju mer jag läser om den, ju mer gillar jag den. Den är lång bättre än FR eller GH, men, visst, den ribban är låg att ta sig över.
Dark Sun är tveklöst den bästa världen till D&D men precis som du säger, ribban är så låg att det egentligen inte säger så mycket.

Men lite Fantasy-Mad-Max är alltid roligt!
 
Rangern är bäst när det är en queer hälften människa/hälften djur, hälften samhälle/hälften naturen med kannibalistiska övertoner klass. Som Bishop i Neverwinter Nights 2 för att citera D&D fiction och Ramsey Bolton för att inspireras av annan fantasy fiction Ramsey Bolton.

Rangern är värst när den borde vara en Paladin, som Aragon.

Drizzt är ok.

Vad tycker ni?

Jag är med dig.

Andra värstingar:
  • Rangern som Parkvakt, "Inget eldande efter 21.00!"
  • Någon form av hovlig jägmästartyp
  • Robin Hood i trikåer
Nä, det ska vara leriga knän, oborstat hår och djurisk blick. Ett exempel från en helt annan genre är Predator (dvs utomjordingen, inte Arnold). Annars är varulvsaktiga karaktärer ofta intressanta som rangers. Shifters i Eberron kunde också bli intressanta Rangers.
 
Tolkiens utbygdsjägare förstår jag mig inte på. De är ett av de tydligaste exemplen på att han inte hade någon koll på samhällsvetenskaperna i sitt världsbygge.
Jag har nog alltid tänkt mej Dúnedain som en liten jägar-samlarstam i Arnors och Eregions väldiga obygder, som har utbyte och visst samröre med Briland och alver, men som bör ses som ett eget samhälle snarare än någon yrkesgrupp.
 
Jag har nog alltid tänkt mej Dúnedain som en liten jägar-samlarstam i Arnors och Eregions väldiga obygder
Ja, det är liksom det som är helt orealistiskt. Man backar inte från romarrike eller medeltidskungadöme till jägare & samlare. Och Aragorn har mycket riktigt kläder av tyg, vapen av metall, en häst och en påse pengar. Han är misstänkt lik en Hrothgar, en sydskandinavisk småkung från tidiga 500-talet med en förmögenhet i jord och boskap.
 
Ja, det är liksom det som är helt orealistiskt. Man backar inte från romarrike eller medeltidskungadöme till jägare & samlare. Och Aragorn har mycket riktigt kläder av tyg, vapen av metall, en häst och en påse pengar. Han är misstänkt lik en Hrothgar, en sydskandinavisk småkung från tidiga 500-talet med en förmögenhet i jord och boskap.
Det är väl ungefär som en germansk stam ute i obygden man ska tänka sig dem? Jag utgår från att de har jordbruk och boskapshållning på dolda platser. Lägg till deras genetiska och moraliska överlägsenhet som det naturliga härskarfolket, så…

Det grå kompaniet är 31 pers stort och tappade säkert folk på vägen. Om vi antar att de kan mobilisera 5% av befolkningen, torde de ha varit i alla fall något tusental.
 
Det är väl ungefär som en germansk stam ute i obygden man ska tänka sig dem? Jag utgår från att de har jordbruk och boskapshållning
Jordbruk och boskapshållning = bondbygd. Bergstrakter och djupa skogar utan bondgårdar = obygd.
 
Dunedain i det forna Arnor beskrivs uttryckligen som ett vandrande folk. Jag misstänker att Tolkien inte ägnat det här så mycket tanke åt det här - men man skulle kunna tänka sig ett nomadiskt jägar-samlarfölje om 100-200 personer i olika åldrar. Vissa hantverk fixar de själva, och så handlar de med Bri, Vattnadal och kanske ännu längre bort.
 
Last edited:
Fast kan man inte säga det samma angående fighter o cleric?

Absolut, men nu var det rangern som diskuterades.

Ta inte mitt grundinlägg alltför allvarligt. Om en av mina spelare vill spela en polerad ranger så har jag inget emot det. Men, de gånger jag själv har spelat ranger (vilket inte är många ska erkännas) så går jag gärna åt det djuriska hållet för jag tycker det blir intressantare så. Mina NPC rangers kan variera efter behov.

Som spelare tenderar jag att dra mina rollpersoner åt något extremt håll för att särskilja dem och för att jag tycker det är kul. Rangern blir gärna åt det djuriska och oborstade. Någon som känner sig mer hemma bland vargflocken än i stadens myller (eller ännu värre i hovet).
 
Dunedain i det forna Arnor beskrivs uttryckligen som ett vandrande folk. Jag misstänker att Tolkien inte ägnat det här så mycket tanke åt det här - men man skulle kunna tänka sig ett nomadiskt jägar-samlarfölje om 100-200 personer i olika åldrar. Vissa hantverk fixar de själva, och så handlar de med Bri, Vattnadal och kanske ännu längre bort.
Originellt resultat av en statskollaps, för att inte säga unikt. Och Bree-enklaven sedan, en isolerad engelsk 1800-talsby i en statslös ödemark!
 
Back
Top