Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

Pilgrimspass (aka skyddsbrev, rekommendationsbrev eller fripass) var dokument som bars av pilgrimer under medeltiden och renässansen (och än idag, men med ett annat syfte) för att slippa tullar och få ett visst beskydd.

Det rör sig om ett officiellt dokument som kunde vara utfärdat av kyrkan eller en stad (om bäraren är en välaktad borgare). Riktigt fint folk kunde få ett pilgrimspass av en kung eller påven. Den kunde innehålla:
  • Namn och hemort
  • Mål för pilgrimsfärden
  • Avfärdsdatum
  • Intyg om kristen tro och moral
  • Skyddsklausul (”må han färdas i fred under Guds och Kyrkans beskydd”)
  • I vissa fall skäl för pilgrimsfärden, ex. botgöring
  • Underskrift och sigill
Det var ofta skrivet på latin och ibland även hemspråket.

Pilgrimspasset fungerade som våra tiders pass och visum i många fall.

---

I en rollspelsvärld så kan det finnas något motsvarande som inte nödvändigtvis är kopplat till bara en religion.

Ett pilgrimspass kan vara en ledtråd i ett äventyr eller ett medel för att kunna resa obehindrat. Passet kan mycket väl vara förfalskat.

Ett par äventyrsidéer:
  • Efter att ha dödat storskurken så hittar rollpersonerna ett pilgrimspass på hens kropp. Det är utfärdat av någon högt uppsatt person, kanske till och med en kung eller en påve. Eller av rollpersonernas uppdragsgivare...
  • Ett mord har begåtts och mördaren är någon ur en grupp pilgrimer. Men vem? Rollpersonerna får i uppdrag att hitta mördaren och att kontrollera och följa upp allas pilgrimspass kan vara ett sätt att hitta misstänkta.
  • I ett kloster förvaras gamla använda pilgrimspass. Men, ett av passen innehåller ett magiskt sigill med makt att förgöra hela klosterorden vid nästa solförmörkelse. Rollpersonerna har fått nys om planen, men nu måste de på något sätt på tag på passet från de misstänksamma munkarna/nunnorna.
 
Har haft en fantasyvariant av passet i en kampanj vi kört, men även en annan sak jag funderar om det inte funnits. Vet att jag inspirerades av något, men inte längre vad och var. Tänker att det borde kunna falla under historiskt anekdotisk fakta.

I stort sett, vi vet att löften ofta varit socialt betydande och tvingande, lite som vi skriver avtal och liknande idag, även när det bara var ord och handslag.

Pengar (mynt och sedlar) är i stort sett ett löfte om värde och pengen en artefakt man kan dela vidare. Ge löftet om värde till nästa.

Vet att det förekommit att personer pantsatt sitt rykte, namn, använt sitt släktskap som löfte om framtida betalning genom muntligt eller skriftligt löfte, för att kunna bo en tid och få mat för dagen vid platser.

Det som fanns i kampanjen var ”resemynt” eller ”löftesmärken” utfärdade av en viss organisation (till exempel ett specifikt kloster eller en viss landherre) med ett löfte om värde om det någonsin löstes in, i det här fallet ett löfte om hjälp och råd. Något resande under denna auktoritet kunde skänka längs vägen för uppehälle eller hjälp.

Givetvis lät jag dessa ”mynt” börja cirkulera oinlösta, med ett obestämt värde. Just för att alla inte orkar eller kan resa till den där platsen långt borta och kräva löftet.

Två varianter

Sigillum Officium (kyrklig)

Signum Viatoris (härskare)
 
Faehrengaust said:
Pilgrimspass (aka skyddsbrev, rekommendationsbrev eller fripass) var dokument som bars av pilgrimer under medeltiden och renässansen (och än idag, men med ett annat syfte) för att slippa tullar och få ett visst beskydd.

Det rör sig om ett officiellt dokument som kunde vara utfärdat av kyrkan eller en stad (om bäraren är en välaktad borgare). Riktigt fint folk kunde få ett pilgrimspass av en kung eller påven. Den kunde innehålla:
  • Namn och hemort
  • Mål för pilgrimsfärden
  • Avfärdsdatum
  • Intyg om kristen tro och moral
  • Skyddsklausul (”må han färdas i fred under Guds och Kyrkans beskydd”)
  • I vissa fall skäl för pilgrimsfärden, ex. botgöring
  • Underskrift och sigill
Det var ofta skrivet på latin och ibland även hemspråket.

Pilgrimspasset fungerade som våra tiders pass och visum i många fall.

---

I en rollspelsvärld så kan det finnas något motsvarande som inte nödvändigtvis är kopplat till bara en religion.

Ett pilgrimspass kan vara en ledtråd i ett äventyr eller ett medel för att kunna resa obehindrat. Passet kan mycket väl vara förfalskat.

Ett par äventyrsidéer:
  • Efter att ha dödat storskurken så hittar rollpersonerna ett pilgrimspass på hens kropp. Det är utfärdat av någon högt uppsatt person, kanske till och med en kung eller en påve. Eller av rollpersonernas uppdragsgivare...
  • Ett mord har begåtts och mördaren är någon ur en grupp pilgrimer. Men vem? Rollpersonerna får i uppdrag att hitta mördaren och att kontrollera och följa upp allas pilgrimspass kan vara ett sätt att hitta misstänkta.
  • I ett kloster förvaras gamla använda pilgrimspass. Men, ett av passen innehåller ett magiskt sigill med makt att förgöra hela klosterorden vid nästa solförmörkelse. Rollpersonerna har fått nys om planen, men nu måste de på något sätt på tag på passet från de misstänksamma munkarna/nunnorna.
Click to expand...
En kul twist är ju när dokumentet inte alls innehåller det pilgrimen själv tror (eftersom hen inte kan latin/läsa alls).
 
Faehrengaust said:
I en rollspelsvärld så kan det finnas något motsvarande som inte nödvändigtvis är kopplat till bara en religion.

Ett pilgrimspass kan vara en ledtråd i ett äventyr eller ett medel för att kunna resa obehindrat. Passet kan mycket väl vara förfalskat.

Ett par äventyrsidéer:
  • Efter att ha dödat storskurken så hittar rollpersonerna ett pilgrimspass på hens kropp. Det är utfärdat av någon högt uppsatt person, kanske till och med en kung eller en påve. Eller av rollpersonernas uppdragsgivare...
  • Ett mord har begåtts och mördaren är någon ur en grupp pilgrimer. Men vem? Rollpersonerna får i uppdrag att hitta mördaren och att kontrollera och följa upp allas pilgrimspass kan vara ett sätt att hitta misstänkta.
  • I ett kloster förvaras gamla använda pilgrimspass. Men, ett av passen innehåller ett magiskt sigill med makt att förgöra hela klosterorden vid nästa solförmörkelse. Rollpersonerna har fått nys om planen, men nu måste de på något sätt på tag på passet från de misstänksamma munkarna/nunnorna.
Click to expand...
Vill minnas att huvudpersonerna i Waste of Time Wheel of Time vid något tillfälle bär sådant utfärdat att chefen för Aes Sedai.
 
Theriak var ett universalläkemedel (främst som motgift) som användes ända från antiken till 1800-talet.

Receptet skapades (eller snarare utvecklades/förbättrades eftersom den har äldre ursprung) av kejsare Neros livläkare (eller av Marcus Aurelius läkare, källorna är oeniga) . Receptet varierar med tiden men kan innehålla 60-80 ingredienser, ex:
  • Opium (lugnande och smärtstillande)
  • Pulveriserat ormkött eller ormgift (tros stärka kroppens motstånd)
  • Honung (konserverande bas)
  • Myrrha, saffran, kanel, lakrits, ingefära, kardemumma (dvs aromatiska kryddor som kunde stimulera)
  • Valmofrö, anis, galbanum, aloe, gummi arabicum
  • Pärlemor, hjorthorn eller benmjöl (mineraler)
  • Terra sigillata – helig lera från öar i Grekland, ansågs dra ut gifter
  • I vissa medeltida versioner: drakblod, mumiepulver, bezoarstenar
Viktigaste ingrediensen var ormköttet som skulle verka som motgift (eftersom ormen var giftig så ansågs den kunna skänka moståndskraft mot det samma, en vanlig tanke).

Blandningen skulle helst mogna flera år.

Theriaken användes både preventivt (av rika personer som var rädda för att bli förgiftade) och mer akut. Kunde både ätas och användas som salva.

Det förekom försäljning av falsk Theriak och det kunde finnas en statlig kontroll i vissa städer (ex. Venedig).

---

Rollpersoner har såklart behov av motgift. Theriak kan vara en exklusiv sådan.

Äventyrsidéer:
  • En viktig person (eller en rollperson) är förgiftad. Det är bråttom att hitta Theriak eftersom det är det enda kända motgiftet. Men hur kan rollpersonerna vara säkra på att den flaskan de får tag på innehåller äkta Theriak? Försäljaren kanske verkar lite suspekt?
  • En svår epidemi bryter ut. Det behövs en större mängd Theriak. Det går att tillverka snabbt om man har Drakblod (eller dylikt). Men vem kan få tag på det?
  • Det uppstår ett rykte om att det finns ett ursprungligt ännu starkare Theriak. Receptet ska finnas i en hemsökt tempelruin. Flera alkemister hyr rivaliserande äventyrargrupper för att hämta receptet. Rollpersonerna är en av grupperna.
 
Kedjade (kättade) bibliotek har funnits ända från medeltiden till 1700-talet. De ska ha varit någorlunda vanliga, speciellt i kloster, universitet och katedraler. När billigare tryckta böcker börjar komma så är det fortfarande vanligt att de mer värdefulla handskrivna böckerna är kedjade.

I ett kedjat bibliotek så är böckerna fastkedjade och kan endast läsas på plats. Kedjan är fastsatt i bokens pärm och fäst i en metallstång i ett skåp eller en läsbänk. Böckerna förvarades med ryggen inåt (dvs inte synligt för den som skulle leta bland böckerna) för att kedjan skulle kunna hänga fritt. Med hjälp av kedjornas längd kunde man styra vart boken kunde läsas.

---

Även magikernas böcker kan förvaras fastkedjade.

Några äventyrsidéer:
  • Äventyrarna måste få reda information om en sekt. Informationen finns i en fastkedjad bok i ett kloster och det är bråttom! Men, det är någon som läser boken och som vägrar släppa boken. Är hen i maskopi med sekten?
  • Inkvisitionen har ett kedjat bibliotek med oheliga böcker. En dag så hänger en kedja löst, en bok är borta. Men, ingen, inte ens bibliotekarien kan komma på vad det är för bok. Hur är detta möjligt?
  • En magiker hyr de mindre nogräknade rollpersonerna för att stjäla en fastkedjad bok från magikergillet.
 
I Europa (det fanns säkert motsvarande roller på andra ställen) fanns det särskilda "själaringare" som hade som uppgift att ringa i en klocka vid dödsbädden eller begravningen för att varna onda andar och vägleda själen mot himlen. Det kunde röra sig om barn, klockare eller munkar som hade rollen. Klockringningen kunde ske inomhus eller vid processioner. För ändamålet användes bärbara klockor som verkar ha gått under många olika namn (på engelska har jag i alla fall sett Dead bell, Soul bell, Passing bell, Sanctus bell, etc.). Det kan eventuellt finnas små variationer med vad man menar med de olika termerna.

I Sverige verkar sedvanan ha försvunnit i samband med att man övergav katolicismen.

Traditionen är en blandning av liturgisk symbolik och folktro samt rent praktiskt för att dra till sig uppmärksamhet. Personligen tycker jag folktron förknippad med ringningen är intressant för rollspel, t.ex:
  • En oavslutad/avbruten själaringning kunde innebära att själen inte kunde lämna jorden.
  • Ljudet av klockor skrämde bort onda andar, demoner och dylikt.
  • Spöken och gengångare kunde dyka upp om det inte fanns själaringare
Äventyrsidéer:
  • En liten okänd/mystisk pojke går genom byn och utför själaringning men ingen är död. När någon konfronterar gossen så svarar han: "någon ska dö i natt” och sedan försvinner han (utan att avslöja vem).
  • En natt så börjar själaklockan i den tomma kyrkan (och låsta) ringa av sig själv. När prästen/rollpersonerna kommer in så ligger ett okänt lik i en kista färdig för begravning.
  • Spelarna får veta att en död person inte fick sin själaringning och nu går hen igen.
 
Hästar tränsas och sadlas från vänster sida (utifrån hästens färdriktning så att säga). Alla spännen dras sedan åt från samma sida och man stiger även upp från vänster sida. Nästan allt görs alltså från vänster sida (utom att borsta hästens högra sida eller kratsa hovar på höger sida).

Skälet är att man i militären bar svärdet/sabeln på vänster sida och så slapp svärdet trassla in sig eller hamna i vägen när man kliver upp.

Denna tradition gäller än idag. När elever börjar på ridskolan så får de lära sig att göra allt från vänster sida.

Denna sedvänja är dock inte lika stark på ställen där man inte har en militär tradition med kavalleri, t.ex. Island.

---

Så om ni någon gång behöver veta på vilken sida om hästen som riddaren står så är vänster en mycket bra gissning :)
 
Solfjädrars ursprungsfunktion lär vara att svalka sig med. Rätt snabbt blev de även modeaccessoarer.

Men, de fick även en roll som ett diskret kommunikationsverktyg i finare kretsar. Vissa gester är rätt naturliga och utifrån dessa så utvecklades mer invecklade koder. Hur strukturerat och regelstyrt dessa koder varit har varierat med tid och plats (allt från Viktorianska damer i England till Japanska Geishor). Från 1800-talet finns det etikettsböcker som beskriver "the language of the fan" men det är tveksamt om det verkligen användas i praktiken eller om det snarare är en romantisk tanke. Men, att solfjädern har använts för diskret kommunikation genom gester verkar stå utom tvivel även om det inte nödvändigtvis var genom ett "språk". Det är också lätt att komma på tillfälliga koder, e.x. om jag håller solfjädern öppen när jag går ut från balsalen så är det fritt fram att träffas.

Här finns bilder/videon som visar möjliga koder i "the language of the fan".

---

I rollspel ger detta möjlighet till hemliga koder inom hovet, t.ex. skulle det kunna finnas ett hemligt solfjädersspråk som endast en (minoritets-)grupp kan och som de använder för att intrigera mot andra grupper.
  • Det finns en grupp misstänkta konspiratörer inom hovet (eller dylikt) som samarbetar väldigt samordnat men det finns inga bevis och de verkar aldrig träffas privat. Rollpersonerna lejs för att hitta bevis. Gruppen kommunicerar under teatrar, baler och andra publika sammanhang med hjälp av solfjädrar.
  • Rollpersonerna är väl bevandrade i hovintriger och intrigerar mot en annan grupp. Den andra gruppen använder allmänna - mer eller mindre öppet - ett känt solfjäderspråk för kommunikation. Men, deras meddelanden har inget sammanhang. Hemligheten är att de kombinerar vanliga solfjäderspråket med färg/broderi på solfjädrarna för att lägga på ett extra lager av säkerhet. Nu måste rollpersonerna komma på det och lyckas dechiffrera färg-kod kombinationerna.
  • Vittnet till ett mord är stumt, men hen viftar med solfjädern. Varför?
 
Det är oerhört lätt för oss att missa forna tiders symbolik. För en samtida betraktare skriker till exempel den här målningen (Flickan med ostronen, Jan Steen) sex, till den grad att vissa tolkat henne som prostituerad.

1756388190005.jpeg

Varför? Framför allt ostronen, en sexsymbol, men också att hon tittar på dig och ler på ett skandalöst vis, och till och med håller upp ostronet för dig i, hur ska vi säga, den "rätta" vinkeln.

Det finns också målningar som målats som allegorier men där vi inte längre kan avgöra vad tusan det skulle vara en allogori för.
 
Kommunikation via solfjädrar var så pass spännande att jag snöade in på kommunikation utan ord.

I det osmanska rikets hov fanns det visst en kommunikationsform som kallades “eylemli sessizlik” (betyder ungefär aktiv tystnad). Det var ett sätt att kommunicera utan ord och användes särskilt av eunuckerna och kvinnorna i harem. Blickar, gester, fläktar, tygveck och gångstil kunde förmedla budskap, hierarki och känslor.

I hovet fanns också ett 40-tal stumma tjänare som använde sig av och lärde ut teckenspråk.

Den tysta kommunikationen var i det här fallet något önskvärt, inte något hemligt. Det man ville uppnå var avsaknad av prat. Vilket intryck det måste ha varit för gäster att besöka sultanen i hans tysta (i alla fall när det gäller tjänstefolket) men fullt fungerande hov.

---

För rollspel ger detta inspiration till annorlunda kulturer eller miljöer, t.ex:
  • En magikerakademi där ingen får yttra ett ord eftersom det är farligt (magikers ord bär kraft), men alla kommunicerar ändå.
  • Ett helt hov där ingen någonsin säger ett ord
  • Ett helt stumt folkslag eller ras
 
Faehrengaust said:
  • Äventyrarna måste få reda information om en sekt. Informationen finns i en fastkedjad bok i ett kloster och det är bråttom! Men, det är någon som läser boken och som vägrar släppa boken. Är hen i maskopi med sekten?
Click to expand...
Så klart de är. Kolla på Scientologerna som fortfarande tillämpar samma metodik och står på bibliotekskö på alla publika exemplar av scientologbibeln för att blockera böckerna från utomstående efter fadäsen i rätten som gjorde boken publik. Skyldig, skyldig säger jag! 🙃
 
JohanL said:
Det är oerhört lätt för oss att missa forna tiders symbolik.
Click to expand...
Vilket även torde gälla mellan kulturer och därmed inte endast vara användbart bakåt i tiden i rollspelsvärlden utan även mellan nutida kulturskillnader i rollspelsvärlden och kanske även mellan klassskikt.
 
Faehrengaust said:
Kommunikation via solfjädrar var så pass spännande att jag snöade in på kommunikation utan ord.

I det osmanska rikets hov fanns det visst en kommunikationsform som kallades “eylemli sessizlik” (betyder ungefär aktiv tystnad). Det var ett sätt att kommunicera utan ord och användes särskilt av eunuckerna och kvinnorna i harem. Blickar, gester, fläktar, tygveck och gångstil kunde förmedla budskap, hierarki och känslor.

I hovet fanns också ett 40-tal stumma tjänare som använde sig av och lärde ut teckenspråk.

Den tysta kommunikationen var i det här fallet något önskvärt, inte något hemligt. Det man ville uppnå var avsaknad av prat. Vilket intryck det måste ha varit för gäster att besöka sultanen i hans tysta (i alla fall när det gäller tjänstefolket) men fullt fungerande hov.

---

För rollspel ger detta inspiration till annorlunda kulturer eller miljöer, t.ex:
  • En magikerakademi där ingen får yttra ett ord eftersom det är farligt (magikers ord bär kraft), men alla kommunicerar ändå.
  • Ett helt hov där ingen någonsin säger ett ord
  • Ett helt stumt folkslag eller ras
Click to expand...

Jag vill minnas en utställning, eller föreläsning i Umeå om industrialismens "hemliga" språk, jag har det bara som en andrahands källa, min fru var där och återberättade vad hon hörde.

Men att det fanns ett teckenspråk som var en vanlig kommunikationsform bland de textilfabrik arbetande (främst kvinnor) som tillbringade dagarna i de mycket bullriga miljöerna.

Det känns besläktat men åt den bullriga istället för tysta ytterligheten
 
TobiasEkwall said:
Jag vill minnas en utställning, eller föreläsning i Umeå om industrialismens "hemliga" språk, jag har det bara som en andrahands källa, min fru var där och återberättade vad hon hörde.

Men att det fanns ett teckenspråk som var en vanlig kommunikationsform bland de textilfabrik arbetande (främst kvinnor) som tillbringade dagarna i de mycket bullriga miljöerna.

Det känns besläktat men åt den bullriga istället för tysta ytterligheten
Click to expand...

Det ger genast lite idéer. Om man har ett folkslag eller en ras som lever i en väldigt bullrig miljö så har de kanske utvecklat ett teckenspråk. Till slut kan teckenspråket bli deras vanliga språk.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top