Antagonist till allierad

Något som ofta förekommer i media som inspirerar rollspel är att en motståndare blir en allierad. Vi kan snacka Vegeta i Dragonball, Zuko i Avatar, Marceline i Adventure Tine med flera. Hur skapar man i bordsrollspel en bra grogrund för detta – både i fråga om regler, scenariodesign, berättande och andra tekniker? Det känns lite som ett underutforskat område.

Inte en susning, men jag älskar den grejen! Tycker det görs så pass sällan även i media, att det typ alltid känns gött när det dyker upp.

Åtminstone de flesta spel jag spelat tycks ha varit mer inne på att erbjuda motsatsen – anstötliga allierade, typ ”ni kan samarbeta med den här orchklanen om ni inte bryr er om att de också är stråtrövare”. Fenomenet ”hyvens folk ni hade kunnat komma överens med, men först behöver ett gäng missförstånd lösas” är mycket ovanligare.

Apocalypse World är ett intressant exempel i sammanhanget. När man fått tillräckligt med erfarenhet kan man göra så att draget ”Seduce/Manipulate”, förutsatt att man slår tillräckligt bra, omvandlar en SLP från ett hot (som alla SLP i grunden är i spelet) till en permanent allierad.

Men vad gör det i praktiken? Spelet driver ofta spelledaren att skapa SLP som är irrationella, grymma och opålitliga. Denna karakterisering försvinner inte bara för att man slår högt med tärningarna. Min erfarenhet av spelet är snarare att man ofta får en person som är som en lojal kamphund – hen är fortfarande en våldsam psykopat, men kommer aldrig agera mot just rollpersonen.

I mitt tycke är detta inte riktigt vad jag vill åstadkomma. Snarare vill jag att det ska uppenbaras att den man tidigare sett som en antagonist inte är så hemsk ändå, det är bara en fråga om missförstånd. I Apocalypse World fortsätter hen dock vanligen vara hemsk, hen är nu bara lojal mot rollpersonen. Istället för ”aha, vi har samma moral, vi kan samarbeta” blir det ”jag kan använda den här typen, bara jag inte har några moraliska skrupler”.

Ja, jag tycker att spelarna ofta har svårt att lita på att en fd antagonist verkligen har gått över. Isåfall är det lättare när reglerna blir en garant för att det är på riktigt och inte bara ett trick från antagonisten/SL. Men för att det ska bli bra så behöver det motiveras väl i fiktionen och där hjälper inte t ex seduce/manipulate lika mycket.

Om den onda trollkarlen råkar ha ihjäl orchhövdingens dotter i en batalj med RP och hövdingen får höra detta så småningom. Han kommer till rollpersonerna med gråtande ögon, och säger att orchernas kamp med dem är över, han vill hjälpa dem att besegra trollkarlen och hämnas sin dotter.

En tydlig motivation i fiktionen tycker jag fungerar mycket bättre. Men det är svårt att planera bra (om man vill det) och även svårt att få till bra "i ett tärningsslag". Det är lättare att få till när man ska träffa orchhövdingen då förutsättningarna redan finns där (det är redan etablerat att trollkarlen hade ihjäl dottern, även om man ännu inte vet hövdingens reaktion), än att skapa den allierade när rollpersonerna är i strid med trollkarlen (och tänker: aha, om jag låter trollkarlen döda orchhövdingens dotter, så finns det ett bra skäl till att hövdingen blir allierad). Jag hoppas att jag blir snabbare på att tänka så med mer vana, men jag är inte där än.

Zire said:

Men det är svårt att planera bra (om man vill det)

Click to expand...

Precis så. Jag har sett en del av detta för rollpersonerna i Törnetronen och kan se fröet till fler. Men det följer organiskt av att ha många grupperingar med delvis både motstridiga och överlappande intressen. Några faller ut så över kampanjens gång, dock aldrig de största antagonist. Nu när jag tänker på det var det nog något liknande i Undergången arvtagare, så där dinnsnog något i den typen av design att titta på.

De gångerna som det har hänt i våra kampanjer har det skett organiskt. Och ibland även åt andra hållet. Men för mig är lösningen mångbottnade och lagom komplicerade SLP:s som inte låter sig avfärdas som en schablon

I vår Kopparhavets hjältar hade vi en intressant dynamik med en antagonist som gick från antagonist till allierad helt enkelt för att RP och antagonisten hade gemensamma intressen, så varför inte samarbeta? Över tid växte respekt och kanske lite vänskap fram.

Men det är väl just vänskap som är problemet? IRL är det ju någon form av känsla snarare än rationellt övervägande, och jag som SL har nog svårt att förmedla det. Bara för att en person är snäll och tycker samma och hjälper till behöver man inte bli vänner. Kärlek är ju samma sak. Vilket ju är två bra orsaker för en antagonist att bli allierad.

Men i allmänhet är ju inte RP så lätta att bli vänner med. De har ju lite samma approach till problem och andra människor som Butcher i The Boys. "We cross that bridge when we burn it".

Jag har vid några tillfällen varit med om att antagonister blivit allierade. Nära på alltid har det varit i situationer där det funnits flera antagonister, där A är en antagonist eftersom hen blivit förledd av B. Rollpersonerna kan sedan leverera argument eller bevis för att A blivit lurad, och A har då blivit en allierad. Detta har inte skett planerat utan växt fram organiskt utifrån aktörernas agendor och agerande. För att det ska bli av måste spelarna såklart vara öppna för denna typ av problemlösning. Vidare tror jag att det måste finnas ett förtroende i spelgruppen, så att spelarna inte förväntar sig att spelledaren tar varje chans att hugga dem i ryggen.

Mogger said:

De gångerna som det har hänt i våra kampanjer har det skett organiskt. Och ibland även åt andra hållet. Men för mig är lösningen mångbottnade och lagom komplicerade SLP:s som inte låter sig avfärdas som en schablon

Click to expand...

Det här har fungerat bäst för oss också. Är SLP svartvit och/eller saknar djup är det mycket svårare att tänka sig dem som allierade.

Hmm. Om vi bortser från klockor (som mekanik) så kan man tänka sig villkor inskrivet på personen och på gruppnivå. Villkor som om de uppfylls gör en till fiende eller allierad, eller i alla fall inte längre fiende.